Fick frågan om varför jag, och många med mig, väljer att håna personer som Pär Ström och Pelle Billing istället för att bemöta deras argument. Tja, jag brukar för det mesta varken läsa Ström eller Billings blogg eftersom jag bara blir frustrerad, men när det väl händer så brukar jag reagera med att håna dem. Anledningen är, kort och gott, att jag saknar orken för att göra något annat.
När det kommer människor som drar de där argumenten man hört tusentals gånger förut, som försöker ”motbevisa” en genom att ta upp helt irrelevanta saker, som lägger ord i ens mun, som tar upp försyndelser som enskilda feminister gjorde sig skyldiga till för typ tio år sedan och som man aldrig uttryckt sitt stöd för och tycker att man ska ”erkänna” att det finns förtryck även mot män så pallar man helt enkelt inte. Det är för jävla tröttsamt att bemöta, det ger mig inget. Jag tror att ni alla har varit i situationen när någon har gett uttryck för en så idiotisk åsikt att ni inte ens vet hur ni ska bemöta den. Lite som att argumentera mot någon som på riktigt tycker att folk med vissa hudfärger är mindre värda och presenterar det som någon slags fakta, tycker man ska läsa någon jävla rapport, bok eller se någon youtubefilm så att man kan ”inse” sanningen. Det är liksom så idiotiskt att man inte orkar. Dessutom så brukar de flesta av detta virke inte vara intresserade av att verkligen ompröva sina åsikter.
Men det kan ändå kännas skönt att veta att man inte är ensam, utan söka stöd hos andra. Därför så kan jag ibland ta till hån mot meningsmotståndare, för att det är jävligt skönt att få bevis på att det finns en massa vettiga människor också, människor som precis som jag förstår idiotin i vissa resonemang och som jag inte behöver göra införstådda i något.
Och tja, om någon annan skulle göra motsvarande mot mig så skulle jag inte bli särskilt upprörd. Jag förstår att man ibland inte orkar vara saklig utan bara vill känna stöd för sina åsikter. Jag tänker att det inte är dessa dogmatiska antifeminister som är intressant att nå, utan människor omkring som kanske velar. Och många av dem kan lätt förstå det absurda i vissa uttalanden och argumentationer, såsom det som visas upp på Vita kränkta män. Det är inte de vita kränkta männen man vill åt och få att förändra sitt beteende, det man vill åt är att få andra att se det absurda i den typen av inställning som många där står för. Jag hyser inget hopp om inbitna antifeminister, men jag tror att många som kanske velar ser varför det är fel om man pekar på det. Ofta behövs inte argument, utan de talar ganska bra för min poäng alldeles själva.
Tja, det här kan man ju tycka är dåligt och intellektuellt ohederligt, men det är i alla fall så jag agerar. Jag orkar inte diskutera med vissa personer om och om igen, så jag väljer att håna dem. För att få bevis på att det faktiskt finns gott om människor som inte resonerar så. Sånt behövs ibland, för att man ska orka.
