Jag behöver inte ”visa mina känslor” för någon, jag behöver förändring.

Det finns en idé om att män inte har rätt till att visa känslor eller vara svaga, men att kvinnor däremot har det. Funderade på detta i samband med att jag såg Paradise Hotel, där en av kvinnorna är ledsen för att hennes partner beter sig illa. Partnern pratar om detta och säger typ ”hon är lite känslig men jag får henne alltid att lugna ner sig”. Han pratar om det som om det har hänt många gånger förut, men inte för en sekund verkar han överväga att det kanske kan vara så att hon behöver mer än att han ska få henne att ”lugna ner sig”, att hon kanske behöver en förändring av hans beteende. Att hennes känsloyttringar kanske inte är några irrationella utbrott utan att de kanske har en koppling till verkligheten, till hennes situation.

Grejen här är att det förväntas av kvinnan att hon ska vara ”känslig”, det är ”accepterat”. Men även om det är ”accepterat” så har hon fortfarande inte rätt till sina känslor. Alltså; när hon uttrycker dem anses hon vara ”hysterisk” och ”irrationell”. Mannen ”accepterar” känslorna, men det är på premissen att det är han som definierar dem. Han ”accepterar” att de finns där eftersom ”kvinnor är sådana”, men han tillmäter dem inget värde som någon slags indikator på verkligheten, på något som faktiskt är relevant. Han accepterar dem bara som ett uttryck för något som finns inne i kvinnan, något han inte kan kontrollera.

Den här typen av ”acceptans” är ingenting att ha. Jag vill inte att det ska ”accepteras” att jag är känslosam, blir ledsen och så vidare, utan jag vill att mina känslor och mitt uttryck för dem ska tillmätas värde utifrån den reaktion på min omgivning som de är. Det spelar ingen roll om någon tar fram sin ”förstående” röst när jag är ledsen, det som spelar roll är att den verklighet jag reagerar på förändras.

Att ”acceptera” detta utifrån en generell bild av att kvinnor är överkänsliga eller irrationella är egentligen bara ren och skär misogyni. Mannen upprätthåller sitt tolkningsföreträde genom att vara ”förstående”, men förståelsen bygger på hans överordnade position. Han kan ”kosta på sig” att vara förstående eftersom det ändå inte förändrar något för honom i praktiken.

Jag vill inte bli behandlad som någon som inte vet mitt eget bästa, även om det innebär att någon är ”snäll” mot mig. Den ”snällheten” är ingenting värd om en inte ses som en full människa. Det är bara en tom gest som inte ger mig någon makt över min situation.

Det är inte särskilt konstigt att kvinnor bli ”hysteriska” när våra känsloyttringar inte tas på allvar. När samma person som varit ”förstående” dagen efter upprepar samma misstag igen och igen. När vi möts av ett huvud på sned, en klapp på axeln, som inte på något sätt efterföljs av någon slags handling eller förändring av vår situation. Detta kan driva vilken människa som helst till vansinne. Det är fruktansvärt jobbigt när människor låtsas att de förstår eller bryr sig för att sedan gång på gång tydligt visa att de inte gör det. När det enda en någonsin får är ord och åter ord, och dessutom förväntas vara tacksam för detta.

Kvinnor ”accepteras” utifrån premissen att vi är svaga, inkapabla, oförmögna att se verkligheten. Män accepterar oss bara på villkoret att de får fortsätta se oss som just detta. Det är en väldigt bekväm liten ”gest” när en fortfarande få har sitt tolkningsföreträde över situationen intakt. Om de både skulle ”acceptera” våra känslor och tillmäta dem någon slags relevans skulle saken vara en helt annan.

Vad skulle jag ha för nytta av att ”visa mina känslor”? Jag har inget behov av att ”visa mina känslor” för någon, jag har ett behov av att bli lyssnad på, att blir tagen på allvar och framförallt av förändring. Vad skulle en uppvisning av känslor har för egenvärde? Ungefär som om kvinnors främsta intresse i livet var att bara få utrymme att leva ut sina irrationella jag. Det är så dumt.