Etikett: lena andersson

Ett ganska rörigt inlägg om postkolonialism.

Intressant skrivet av Lena Andersson om postkolonialism, som är en samhällsvetenskaplig inriktning om studerar kolonialismens nutida effekter. Som jag förstår det kritiserar hon det när det kommer från människor som också har ett övrigt strukturperspektiv på samhället, till exempel feminism. Jag håller generellt med om kritiken med att perspektivet ibland kan dras alltför långt, bli en fråga om långsökta teorier och förtryck snarare än en fråga om verkligt förtryck och hur man ska frigöra sig från det. Lena Andersson tar som exempel hur man ibland inom denna tanketradition ser på förtryck riktat mot österländska kvinnor kontra västerländska kvinnor, där man i det första fallet är pigg på att påpeka att man inte ska överföra västerländska normer på andra samhällen, agera moraliska ryttare eller komma där och komma med uppdraget att ”rädda världen” från något slag idémässigt mörker medan man i det andra fallet gärna analyserar det patriarkala förtrycket ner in i minsta detalj.

Jag kan tycka att oviljan att erkänna objektiva moraliska värden är olycklig. Jag tror på objektiva värden såtillvida att jag ser förtryck som fel, oavsett vem som drabbas av det och hur det går till. Jag tycker inte att till exempel mord, misshandel eller könsstympning någonsin kan bli något berättigat, oavsett kulturell kontext. Jag anser inte heller att det någonsin kan vara rätt att som samhälle hålla människor i prekära livssituationer; utan mat, bostad, möjlighet att komma någonvart i livet och så vidare om det finns reella möjligheter att undvika det. Jag är inte fullt på det klara med exakt hur en allmänt giltig moral skulle kunna se ut, men jag tycker absolut att man kan säga att det finns saker som är mer eller mindre bra eller moraliska utan att det ska ses som någon slags förlängning av kolonialismen.

Däremot så tycker jag inte att det finns några konstigheter i att man är försiktig med att analysera och definiera andra förtryck eftersom det faktiskt lätt får en ganska obehaglig ton av moraliskt översitteri. Ett stort problem är också att främlingsfientliga röster kapar till exempel feministisk terminologi för att framställa Islam i dålig dager. Det intressanta här är att dessa teorier om maktstrukturer anses fullt dugliga när de används för att kritisera andra, men inte för att kritisera det egna samhället, alltså motsatsen till vad Lena Andersson anklagar postkolonialismen för.

Ja, jag tycker att man ska kunna kritisera även Islam som religion och kultur utan att ses som kolonialistisk i sitt idébygge, men risken är tyvärr stor att man fastnar i något slags evigt skuldbeläggande av andra kulturer och religioner istället för att göra upp med sin egen. Risken är stor att man istället för att frigöra en grupp från förtryck förtrycker en gång till, vilket jag ofta upplever är fallet i till exempel slöjdebatten.

Det finns bra och dåliga sätt att hjälpa till exempel kvinnor i samhällen olika vårt eget från patriarkala förtryck. Jag tror inte att det är en framkomlig väg att samma personer gör såsom de gör på hemmaplan, bryta sönder allting i minsta lilla beståndsdel och syna strukturerna noga noga. Jag tror att det kräver att man befinner sig i kulturen för att kunna göra det, helt enkelt för att sådant inte kan analyseras på samma sätt utifrån. Man måste vara inne i det, helt enkelt.

Med detta inte sagt att vi inte ska ta ställning emot kvinnoförtryck i andra kulturer, det ska vi absolut. Men vi ska inte göra det genom att analysera åt dem, utan snarare genom att ge dem medel för att själva kunna genomföra analys och föra sin kamp. Om man gör det förra blir det nämligen att knäppa dem på näsan och överföra våra egna idéer om vilket uttryck patriarkatet tar sig och hur det ska bekämpas. Sådant måste ju vara annorlunda beroende på kulturell kontext. Det är en stor skillnad på olika sorters stöd. Det första är att gå in med sina egna färdiga analyser, uppfattningar och värderingar och före dem på andra. Det andra är att utifrån ett visst ramverk, som till exempel bekämpandet av patriarkala strukturer, bistå med hjälp ekonomiskt och kunskapsmässigt utan att för den sakens skull gå in och ta över. Jämför med att på eget initiativ gå in i ett land i förevändningen att införa demokrati, som i Irak, och på att bistå med militärt stöd i ett uppror som från början skapats av och definierats av folket, som insatserna under arabiska våren. En frigörelse från förtryck kan aldrig göras helt och hållet av någon annan ty då kommer analys, metoder och så vidare oundvikligen att bli missriktade. Det måste alltid komma primärt från de förtryckta själva, även om man såklart ska hjälpa till så mycket som möjligt.

Men kör upp era jävla barn i röven.

Bloggkommentatorerna skriver om Malin Wollins och Linda Skugges inte helt oväntade moralpanik över att Maria Sveland har gått ut med att hon tycker det är skönt att barnen är hos sin far varannan vecka och att fler borde överväga att göra någon slags uppdelning över tiden med barnen för att lättare frigöra tid för sig själva. Dessutom lackas det över Lena Andersson som i en krönika i DN ifrågasätter normen att avla fram barn stup i kvarten. Det som är upphovet till deras ilska är som jag förstår det följande citat, som kommer från intervju med Maria Sveland i SvD:

–Jag tror inte att det är bra att vara gift längre än så.

På ett sätt är skilsmässa en lösning på bitterfittelivet, medger hon. Hon går i gång, som Sara skulle ha kunnat göra i Bitterfittan om hon hade skilt sig:

–Alla undersökningar visar att frånskilda känner mindre tidspress, men det förutsätter ju att man har delat ansvar och har barnen lika mycket. Nu är jag lite nyfrälst men det frigör så otroligt mycket energi att skilja sig. Varannan vecka kan jag skriva hur och när jag vill, träffa kompisar, gå och träna…

Så sätter hon ned tekoppen på köksbordet:

–Men att skilja sig är inte enda lösningen. Man kan önska att fler som är kära och vill fortsätta leva ihop vågade tänka lite nytt, som att ha liknande uppdelningar som när man är skild, kanske till och med ha varsin lägenhet och hjälpas åt med barnen…

Visserligen kan jag förstå varför det är provocerande med någon som går ut med att de inte tycker att deras barn är den enda meningen med livet när man själv ägnar varje dag åt att skriva menlösa blogginlägg om ens barns olika små projekt och bryderier, men alltså, fotbollsfrun och Linda Skugge och deras jävla glorifierade av barn och mödraskapet är fan absurt, inget annat är sjukt.

Jag förstår inte varför dessa mammaaktivister håller på, vad önskar de åstadkomma med sitt tjat om att barn är den vackraste gåvan man kan få och att livet blir så tomt och tråkigt utan barn. Ibland försöker de till och med utmåla valet att inte skaffa barn som egoistiskt, som om det vore egoistiskt att inte sätta ett nytt liv till jorden, som om den enda meningen med hela vår existens vore att vi skull yngla av oss för att… vadå? Ibland känns det verkligen som att deras eviga tjat om familjelyckan är någon slags försök att hela tiden trycka undan en oro eller en längtan som finns där, att rättfärdiga att de brutit mot gamla karriärdrömmar eller livsmål på grund av sina älskade barn.

Jag vågar påstå att synen att livets mening är att föra sina gener vidare är en aning utdaterad: för det första är det knappast säker att världen mår bättre av dina barn och dessutom kan man göra avtryck på sin omvärld på jävligt många andra sätt än att avla fram ytterliggare en generation människor som även de troligen kommer leva i nåt sunkigt radhus och avla fram ännu fler barn. Vad är meningen med det? När det dessutom, precis som Lena Andersson påpekar, drabbar miljön och drar slut på våra inte oändliga naturresurser så borde man kanske ifrågasätta hur vettigt det egentligen är att vi har en så stark kult kring barnafödande. Att vi ser barn som det enda som i slutänden kan berika våra liv, som Malin Wollin uppenbarligen gör:

Hur älskar du villkorslöst hela livet utan barn? Hur ska du på ålderns höst ”älska och leva” när din man är död och vännerna är dementa och ingen kommer och hälsar på och ingen vill veta var du köpt din kofta?

Att skaffa barn(ja man får säga ”skaffa” för i helvete) är en överlevnadsstrategi Lena.

Och det är ett helvete att vara förälder. Men det är ett härligt helvete. Jag älskar mitt härliga helvete som jag har skapat. Och fifan för att sitta i en lägenhet fylld av ”energi” och ”egentid” där jag bara skulle undra vad barnen gör.

Det som förvånar mig mest med allt detta är egentligen att feministikonen Linda Skugge har intagit en så konservativ roll i frågan. Visserligen var det länge sedan hon gick över till att vara en rabiat bullmamma, men bara för att man skaffar barn behöver man inte tycka att de och bara de är livets mening, då har man verkligen frångått alla sina gamla ideal om att som kvinna odla någon slags självständighet från normer. Klart som fan man får älska sina barn och ägna all sin vakna tid åt dem, men att tycka att alla andra ska göra detsamma är en ganska orimlig inställning. För det första är det inte bara kvantiteten som räknas, utan även kvaliteten. Jag tycker att det låter optimalt att ha sina barn varannan vecka och kunna ge dem ordentligt med uppmärksamhet då istället för att ha det som vanliga familjer: en stressig vardag där barnen ofta åsidosätts eftersom de tas för givna.

Givetvis har inte alla familjer det så och Malin Wollin ägnar säkert all sin vakna tid åt att gulla med sina barn men alla människor ser inte sina barn som det enda som har en mening i deras torftiga liv och framförallt sätter de kanske inte så överdrivet mycket prestige i att vara den perfekta ständigt självuppoffrande morsan. Vissa tycker kanske att det är helt okej att kidsen inte alltid är med en, för de sätter ett värde på andra saker i livet också. Som sina vänner, sin hälsa, att ha kul och annat trivialt. Att ägna tid åt olika saker man vill göra berikar ens liv och jag tror att de bästa föräldrarna är de som ibland sätter sig själva i första rummet, som inte offrar allt sitt sociala liv för ens barn, för annars leder det lätt till martyrskap och osjälvständighet, och det finns fan få saker som är så jobbiga som föräldrar som inte har ett eget liv och kräver sina barn på ständig bekräftelse på att de är bra nog och på att de är önskvärda. För den person som endast lever för sina barn tvingar i slutänden sitt barn att leva endast för henom.

Men i slutändan handlar det hela egentligen bara om något så simpelt som att folk är olika, har olika behov och således gör olika prioriteringar. Konstigare än så är det inte. För övrigt har jag svårt att förstå på vilket sätt det skulle vara mer positivt för barnen eller för en själv att låta en fyraåring och en åttaåring stanna ensamma hemma en halv arbetsdag när man nu utför sina bestyr:

Och jag säger samma sak som till Lena Andersson, det är en så försvinnande kort tid barnen är små. Klarar man inte lägga den tiden på barnen då så undrar man ju lite.

Dessutom kan barnen från ung ålder börja passa varandra. Syskon på 8 och 4 kan dessutom vara hemma själva kortare stunder (typ en halv arbetsdag).

Märklig åsikt.

Meningen med livet!!11!!!11!!1!1!!!1!