Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

malin wollin

Jag är helt ointresserad om Jimmie Åkesson som människa.

Fotbollsfrun har skrivit ett inlägg om att hon träffade Jimmie Åkesson och att hon var snäll mot honom genom att bjuda in honom i gemenskapen. Man ska förstå att han är mänsklig, antar jag. Bloggkommentatorerna gillar hennes inlägg, det tycker att det är bra att man visar på ”hela människan”.

Ärligt talat: jag är helt ointresserad av Jimmie Åkesson som ”människa”, jag är intresserad av hans politiska åsikter. Jag bryr mig inte ett skit om hans uppväxt, hans hemförhållanden, hans relation med sin flickvän eller hans psykologiska profil. Allt jag vet och bryr mig om är att han bedriver en politik jag finner djupt osympatisk.

Det talas ofta om att man ska se människan bakom åsikterna eller handlingarna. Speciellt när det snackas SD så ska man ”förstå” vad som driver dem till det dem tycker. Man ska ständigt söka identifikation, förståelse och acceptans. Och man ska analysera, alltid dessa analyser av ”onda” personer. Alltid denna jakt på bakomliggande orsaker.

För det första tycker jag att detta ständiga analyserande av personer med ”avvikande” åsikter är kränkande. Mina meningsmotståndare får gärna vara arga och tycka att jag har fel men jag vill inte att de ska passa in mig i en psykologisk profil och analysera varför jag har mina åsikter. Det är att underkänna mig som tänkande individ. Det är intellektuellt korrupt att börja analysera personen istället för argumenten.

För det andra så ogillar jag denna strävan efter förståelse för det som är fel. Acceptans i all ära, man ska inte gå omkring och hata bara för sakens skull. Men ibland tror jag att det blir för mycket. När man tjatar om att acceptera och tolerera och förstå så försvinner fokuset från det viktiga: vilka åsikter är fel och varför? En åsikt är inte fel för att en osympatisk person har den, en åsikt är fel för att den är fel.

Därför är det helt ovidkommande varför människor tycker som dem gör när man tar politiska diskussioner. Det viktiga är att övertyga folk om att det aktuella ställningstagandet är fel. Tänk om man skulle analysera varför t.ex. Mona Sahlin är sosse. Hur hennes uppväxt varit, till exempel? Är det verkligen relevant? Alla personer har varit med om saker som format dem, så också deras politiska åsikter. Men detta ska alltid tas upp så fort vi pratar om ”extrema” åsikter.

Om man nu kommer fram till att Jimmie Åkesson är en ganska trevlig prick som bara haft en dålig uppväxt, vad händer då? Är hans åsikter plötsligt okej då, eftersom han är okej? Eller ska vi sätta honom i psykoanalys så att han kan komma ut som en ”ren” och psykiskt frisk människa med normala åsikter?

Malin Wollins hemliga plan.

Åh herre jävla gud vad förbannad jag blir över detta. Malin Wollin, Sveriges mesta moralist, skriver om hur dåligt det är med p-piller.

Men jag har genomskådat henne. Jag fattar att hon vill att alla ska bli mammor så att hon kan få läxa upp dem när de gör fel med sina barn.

Malin Wollins drömvärld är en värld där alla ”barn” slutar med p-piller för att sedan kunna bli gravida, så att hon ska få langa moraliserande floskler om hur dåligt det är men unga mammor.

Malin Wollin vill tvinga in människor i enligt henne dåliga beteendemönster bara för att hon ska få göra det hon gör bäst, alltså att slänga sin jävla moralistavföring omkring sig.

Ni morsor är fan tusen gånger värre än alla ”unga tjejer” tillsammans.

Folk snackar ofta om hur ”unga tjejer” utsätts för så himla mycket press och att man inte borde sträva efter att vara så jävla duktig hela tiden, men alltså… morsor. Vad fan är felet på er egentligen?

Vad man än gör och tycker som mamma ska det utvärderas, dels av en själv och dels av alla andra morsor som verkar ingå i en gigantisk klubb för inbördes beundran och överdriven moralism.

Jag har en underbar jävla mamma, hon ställer upp, låter mig gråta i hennes knä, bakar supergoda bullar och hela köret. Det finns bara en sak jag hatar: att hon alltid ska sätta sina barn och sin man i första rummet. Visst, det är skitbra att bry sig om sina ungar och sin familj, men jag hatar fan självuppoffrande föräldrar. Ni är underbara som ni är, det räcker med att ni inte är galna, erbjuder en axel att gråta mot och hämtar oss från skolan när ni är små och framförallt att ni älskar oss. Ni behöver inte vara bäst, ni behöver inte laga de godaste bullarna, gå till skansen varje helg eller laga alla måltider hemma. Det är fan helt okej att ni bara slänger lite findus köttbullar i stekpannan då och då, eller att bara sitta en hel dag och kolla på tv.

För något väldigt viktigt när man är liten är att inte känna sig som en belastning, som något som tär på er och tar er energi, något som får er att må dåligt eller ert förhållande att knaka i fogarna. Tro mig, barn märker sånt. Kanske inte de allra minsta spädbarnen men jag har själv tidiga minnen från när jag tyckte att mamma ansträngde sig för mycket för mig, när jag förstod att hon åsidosatte sig själv för min skull.

Det är obehagligt med människor som gör kärleksfulla saker för att de känner sig tvingade till det. Sånt ska komma från hjärtat, inte från samhällets normer. Och jag tror att ni älskar era barn innerst inne och ni skulle nog ge dem alldeles nog med kärlek bara genom att göra vad som känns bra för stunden. Och då skulle ni kanske inte göra dem bortskämda eller skuldmedvetna, som man ofta blir om någon har offrat alldeles för mycket för en.

Alla barn borde ammas tills de är fem!

Jag kan verkligen tänka mig hur sura folk kommer bli över detta. Man kan använda bröstpump, tycker Lars Ohly. Ska barnen slitas från sina mödrars naturliga barm och bli matade med flaska? Hemska tanke! Jag kan verkligen tänka mig moralpaniken som väl redan satt igång. Själv vet jag ingenting om amning men man fasar väl långsamt ut den under tid och då kan väl mamman amma när hon är hemma och så kan ungen få vanlig mat när pappan är det?

Den värsta gojan mot delad föräldraledighet är att barn minsann skapar ett ”speciellt band” till sina morsor. Klart som fan man gör, men har man tur kan man bilda ett speciellt band till sin farsa också, men då krävs det ju att snubben är närvarande. Speciella band bildas till alla familjemedlemmar, kanske speciellt till den som burit dig i sin mage men även till resterande.

Nu tycker jag att en exakt uppdelning utan svängrum för karriärfrågor och liknande är ganska dåligt. Visserligen förstår jag att det egentligen är det enda sättet att göra det hela totalt jämställt, men jag är inte så säker på att total jämställdhet är så viktigt så att all form av självbestämmande i frågan ska få stryka på foten. Dessutom har jag fått uppfattningen att folk delar lika i högre och högre utsträckning ändå. Kanske blir det aldrig helt lika statistiskt, men det viktiga tycker jag är att det inte är någon självklarhet att mamman får ta mer utan att båda alternativen ska anses möjliga.

Fast det är svårt. Å enda sidan är jag liberal och tycker alltså att var och en själva ska få bestämma, men när det gäller kvinnofrågor (och andra frågor också) så går det lite väl långsamt för att man ska kunna lita på att det löser sig själv. Då kan en kort period av detaljstyrning vara rimlig. Dock inser jag själv hur subjektivt det är med ”en kort period” så jag antar att det ändå inte skulle fungera. Hellre frihet med de nackdelar det medför än att ta de risker som alltför stort statligt detaljstyre innebär.

Det var svårt att förutse Malin Wollins reaktion här. Å ena sidan så är hon en rabiat morsa som skulle kunna lacka över att hon inte får amma sitt barn till det är fem, å andra sidan så älskar hon när staten sätter upp regler för saker och ting. Tydligen valde hon det senare.

Men kör upp era jävla barn i röven.

Bloggkommentatorerna skriver om Malin Wollins och Linda Skugges inte helt oväntade moralpanik över att Maria Sveland har gått ut med att hon tycker det är skönt att barnen är hos sin far varannan vecka och att fler borde överväga att göra någon slags uppdelning över tiden med barnen för att lättare frigöra tid för sig själva. Dessutom lackas det över Lena Andersson som i en krönika i DN ifrågasätter normen att avla fram barn stup i kvarten. Det som är upphovet till deras ilska är som jag förstår det följande citat, som kommer från intervju med Maria Sveland i SvD:

–Jag tror inte att det är bra att vara gift längre än så.

På ett sätt är skilsmässa en lösning på bitterfittelivet, medger hon. Hon går i gång, som Sara skulle ha kunnat göra i Bitterfittan om hon hade skilt sig:

–Alla undersökningar visar att frånskilda känner mindre tidspress, men det förutsätter ju att man har delat ansvar och har barnen lika mycket. Nu är jag lite nyfrälst men det frigör så otroligt mycket energi att skilja sig. Varannan vecka kan jag skriva hur och när jag vill, träffa kompisar, gå och träna…

Så sätter hon ned tekoppen på köksbordet:

–Men att skilja sig är inte enda lösningen. Man kan önska att fler som är kära och vill fortsätta leva ihop vågade tänka lite nytt, som att ha liknande uppdelningar som när man är skild, kanske till och med ha varsin lägenhet och hjälpas åt med barnen…

Visserligen kan jag förstå varför det är provocerande med någon som går ut med att de inte tycker att deras barn är den enda meningen med livet när man själv ägnar varje dag åt att skriva menlösa blogginlägg om ens barns olika små projekt och bryderier, men alltså, fotbollsfrun och Linda Skugge och deras jävla glorifierade av barn och mödraskapet är fan absurt, inget annat är sjukt.

Jag förstår inte varför dessa mammaaktivister håller på, vad önskar de åstadkomma med sitt tjat om att barn är den vackraste gåvan man kan få och att livet blir så tomt och tråkigt utan barn. Ibland försöker de till och med utmåla valet att inte skaffa barn som egoistiskt, som om det vore egoistiskt att inte sätta ett nytt liv till jorden, som om den enda meningen med hela vår existens vore att vi skull yngla av oss för att… vadå? Ibland känns det verkligen som att deras eviga tjat om familjelyckan är någon slags försök att hela tiden trycka undan en oro eller en längtan som finns där, att rättfärdiga att de brutit mot gamla karriärdrömmar eller livsmål på grund av sina älskade barn.

Jag vågar påstå att synen att livets mening är att föra sina gener vidare är en aning utdaterad: för det första är det knappast säker att världen mår bättre av dina barn och dessutom kan man göra avtryck på sin omvärld på jävligt många andra sätt än att avla fram ytterliggare en generation människor som även de troligen kommer leva i nåt sunkigt radhus och avla fram ännu fler barn. Vad är meningen med det? När det dessutom, precis som Lena Andersson påpekar, drabbar miljön och drar slut på våra inte oändliga naturresurser så borde man kanske ifrågasätta hur vettigt det egentligen är att vi har en så stark kult kring barnafödande. Att vi ser barn som det enda som i slutänden kan berika våra liv, som Malin Wollin uppenbarligen gör:

Hur älskar du villkorslöst hela livet utan barn? Hur ska du på ålderns höst ”älska och leva” när din man är död och vännerna är dementa och ingen kommer och hälsar på och ingen vill veta var du köpt din kofta?

Att skaffa barn(ja man får säga ”skaffa” för i helvete) är en överlevnadsstrategi Lena.

Och det är ett helvete att vara förälder. Men det är ett härligt helvete. Jag älskar mitt härliga helvete som jag har skapat. Och fifan för att sitta i en lägenhet fylld av ”energi” och ”egentid” där jag bara skulle undra vad barnen gör.

Det som förvånar mig mest med allt detta är egentligen att feministikonen Linda Skugge har intagit en så konservativ roll i frågan. Visserligen var det länge sedan hon gick över till att vara en rabiat bullmamma, men bara för att man skaffar barn behöver man inte tycka att de och bara de är livets mening, då har man verkligen frångått alla sina gamla ideal om att som kvinna odla någon slags självständighet från normer. Klart som fan man får älska sina barn och ägna all sin vakna tid åt dem, men att tycka att alla andra ska göra detsamma är en ganska orimlig inställning. För det första är det inte bara kvantiteten som räknas, utan även kvaliteten. Jag tycker att det låter optimalt att ha sina barn varannan vecka och kunna ge dem ordentligt med uppmärksamhet då istället för att ha det som vanliga familjer: en stressig vardag där barnen ofta åsidosätts eftersom de tas för givna.

Givetvis har inte alla familjer det så och Malin Wollin ägnar säkert all sin vakna tid åt att gulla med sina barn men alla människor ser inte sina barn som det enda som har en mening i deras torftiga liv och framförallt sätter de kanske inte så överdrivet mycket prestige i att vara den perfekta ständigt självuppoffrande morsan. Vissa tycker kanske att det är helt okej att kidsen inte alltid är med en, för de sätter ett värde på andra saker i livet också. Som sina vänner, sin hälsa, att ha kul och annat trivialt. Att ägna tid åt olika saker man vill göra berikar ens liv och jag tror att de bästa föräldrarna är de som ibland sätter sig själva i första rummet, som inte offrar allt sitt sociala liv för ens barn, för annars leder det lätt till martyrskap och osjälvständighet, och det finns fan få saker som är så jobbiga som föräldrar som inte har ett eget liv och kräver sina barn på ständig bekräftelse på att de är bra nog och på att de är önskvärda. För den person som endast lever för sina barn tvingar i slutänden sitt barn att leva endast för henom.

Men i slutändan handlar det hela egentligen bara om något så simpelt som att folk är olika, har olika behov och således gör olika prioriteringar. Konstigare än så är det inte. För övrigt har jag svårt att förstå på vilket sätt det skulle vara mer positivt för barnen eller för en själv att låta en fyraåring och en åttaåring stanna ensamma hemma en halv arbetsdag när man nu utför sina bestyr:

Och jag säger samma sak som till Lena Andersson, det är en så försvinnande kort tid barnen är små. Klarar man inte lägga den tiden på barnen då så undrar man ju lite.

Dessutom kan barnen från ung ålder börja passa varandra. Syskon på 8 och 4 kan dessutom vara hemma själva kortare stunder (typ en halv arbetsdag).

Märklig åsikt.

Meningen med livet!!11!!!11!!1!1!!!1!

Ge mig pengar!
Arkiv