Etikett: struktur

Om FATTA MAN och ”självrannsakan”.

FATTA MAN efterlyser personer som vill dela med sig av sina berättelser av att begå sexuella övergrepp:

Har du varit i en sexuell situation där det inte funnits ömsesidig vilja?
Identifierar du dig som man och har gjort något du ångrar? Har du varit i en sexuell situation där det inte funnits samtycke? Har du tafsat på någon eller kommenterat någons utseende? Inte kunnat låta bli när någon varit berusad och inte kunnat sätta stopp? Hejdat dig när något varit på väg att gå snett? Hindrat någon annan från att säga eller göra något som inte kändes bra?
Eller har du själv blivit utsatt eller varit i situationer som inte känts OK?

Att berätta om det här är inte lätt, men ditt mod är avgörande: Din historia är viktig för det fortsatta arbetet med FATTA MAN och för en positiv samhällsförändring!

Från  FATTA MANS beskrivning:

Vi män måste våga rannsaka oss själva och visa våra personliga erfarenheter för att vi tillsammans ska kunna överge det samhällsklimat där sexualiserat våld tolereras som en del av manligheten.

Jag ser absolut syftet med att kunna diskutera den här typen av normer även bland män. Så som jag ser på saken så är sexuella övergrepp en väldigt flytande skala, och jag tror att det är många som har gjort sig skyldiga till saker utan att över huvud taget förstå det. Det handlar ju om strukturer och inte om enskilda moraliskt lastbara individer eller för den delen handlingar.

Samtidigt så känns det inte bra att en ska ”dela berättelser”. Jag tror att det snarare kan leda till en normalisering än att bidra till ett kritiskt samtal kring dessa normer. Jag tänker att det väldigt lätt blir ett samtal om isolerade händelser och att de var fel men att de nu är överstökade snarare än att diskutera synen på sex och samtycke och hur det påverkar alla på ett djupare plan. Jag tänker att en skulle kunna bedriva ett samtal om det utan att behöva just dessa ”berättelser”.

Generellt tycker jag att fokuset på ”berättelser” i den här typen av frågor blir för stort. Jag förstår funktionen med att ha exempel, men det känns som att det bara staplas exempel på exempel utan analys. Berättelser attraherar människor, de är lättbegripliga, samtidigt tror jag risken finns att det täcker över andra samtal. Jag tror också att det kan bli att en gottar sig i dessa ”berättelser”, ser dem som enskilda incidenter, istället för att koppla ihop det djupare. Jag tror absolut på att personliga erfarenheter måste tillmätas en stor vikt, men jag tror att vi kan prata om dem på väldigt olika sätt, och ofta känner jag att det fastnar vid redogörelser av händelseförlopp som människor ska förfasa sig över.

Vad händer när människor delar sin ”berättelse” om när de gjorde fel. Jag tror tyvärr att det ofta blir ett ”oj jag råkade göra fel då men nu har jag biktat mig och fått det överstökat”. När jag tänker på fel jag själv gjort så försöker jag väva in det i en kontext, och också se var jag själv befinner mig nu. Till exempel; jag har slutat med viss rasistiska beteenden MEN det innebär inte att jag inte fortfarande utövar rasism. Det är inte fråga om att sluta med vissa enskilda grejer, utan det handlar om att ständigt omvärdera sin syn på omvärlden och sig själv, men framförallt handlar det om att förstå att en inte kan bli en perfekt ickeförtryckande individ inom rådande system utan att en också måste engagera sig i den större samhälleliga kampen emot en struktur. När det på det här sättet handlar om enskilda incidenter så tror jag att en väldigt lätt missar kontexten. Det blir ett evigt tjat om vem som gjorde fel och var och när och varför, istället för att handla om att förändra samhället.

Sedan funderar jag på när jag själv konfronterats med mäns berättelser om saker de har gjort fel. Ibland kan det kännas okej, då brukar det handla om att konversationen inleds på mitt initiativ, men för det mesta så känns det bara förjävla jobbigt. Det känns som om jag behöver ha förståelse för deras situation när det är de som har utsatt någon. Jag vet inte vad som kommer hända med dessa berättelser sedan, men jag tror att det hade känts väldigt obehagligt att komma i kontakt med en berättelse om ett övergrepp som liknar något jag själv blivit utsatt för från förövarens sida.

Och det här men ”självrannsakan” känns så  individfokuserat, ett jävligt smidigt sätt för individer i förtryckarpositioner att hantera saker och ting. Har du begått ett övergrepp? Det är lugnt, dra en snyfthistoria om saken och hyllas som en modig feministisk man. Är det verkligen ett rimligt sätt att bedriva politisk kamp på? Det som måste till är ju att män slutar ha sexuell makt över andra på det sätt de har idag. Jag tycker inte om tanken på att de som ”självrannsakar” ska berömmas för sitt mod, för det är på ett sätt att hylla någon för att den begått ett övergrepp som den sedan erkänner. Jag tror inte att vi kommer komma särskilt långt i kampen mot sexuella övergrepp på det viset.

Nå, detta är bara lite lösa tankar. Jag tycker att det är svårt att veta hur en kan prata om detta på ett rimligt sätt. Kanske finns det inga sådana.

Individ och struktur.

Ofta så talas det om strukturer och individer. Det ska benas i vilket som är viktigast av dessa tu, för att förklara världen vi lever i. Jag är fast besluten om att det är i analysen av strukturer som en främst hittar svar på varför världen ser ut som den gör. Jag tror inte på några individuella lösningar som inte tar hänsyn till det samhälle vi lever i.

Detta tolkas ofta som att individen inte är relevant för att förstå och bekämpa olika former av förtryck. Att eftersom det handlar om strukturer, så kvittar det vad individen tar sig för. I mina ögon är det här en vulgärtolknings av vad strukturer handlar om.

Det kan till exempel sägas ”nej, män förtrycker inte kvinnor, patriarkatet förtrycker kvinnor”, som om patriarkatet var något utomstående som vi människor inte kunde råda över, någon slags naturkatastrof som bara har inträffat och fortgår utan att någon har ett finger med i spelet, utan att någon har något att säga till om. Som om patriarkatet inte hade något med oss och våra handlingar att göra, utan var en fast spelplan vi endast har att förhålla oss till.

För mig är det viktigt att tala om hur män och kvinnor är delaktiga i att reproducera patriarkatet, och att patriarkatet inte drabbar män och kvinnor lika utan att män faktiskt tjänar på den patriarkala ordningen. Detta är relevant för att förstå hur vi ska kunna bryta de patriarkala strukturerna. Om vi inte förstår vad denna struktur tjänar för syften, vem som tjänar på den och vem som förlorar, kommer det blir svårt att krossa den.

Ingen individ, man eller kvinna, väljer att födas in i en patriarkal struktur, men när vi väl gjort det kan vi välja att motarbete den eller reproducera den efter bästa förmåga. Det är inte ditt fel att den förtryckande strukturen finns eller att du har fötts in i en förtryckande position, men du är likväl moraliskt förpliktigad att kämpa emot den, ty annars kommer du obönhörligen att reproducera den. Du kan inte ställa dig utanför och säga ”detta rör inte mig”, för det rör dig. Det formar dig och ditt liv, det formar dina tankar och handlingar, och du formar även patriarkatet själv.

Vissa män tycker att det är orättvist att de får ”skulden” för något som en inte har valt, men det handlar inte om skuld utan om ansvar. Det handlar om att vi alla har ett ansvar för att forma det samhälle vi fötts in i efter bästa förmåga. Det handlar om att alla har ansvar att vara medmänskliga, att göra världen till en bättre plats att leva i. Visst kan en strunta i detta, och det är också något som många gör. Men då ska en veta att en samtidigt struntar i att få förtrycket av människor att upphöra. En struntar i att göra vad en faktiskt är kapabel att göra för att göra världen till en bättre plats, och väljer istället att vända ryggen åt de som förtrycks.

Strukturer måste motarbetas på ett individuellt plan, men det måste alltid gå hand i hand med att en även ser en större bild och att en har en större rörelse. Jag tror att det är viktigt att människor personligen sätter sig ner och funderar på vad de kan göra i sin vardag för att motverka förtryck, det finns garanterat åtskilligt. För varje gång en säger ifrån, för varje gång en upptäcker hur en själv reproducerar förtrycket, så kommer en lite närmre slutet på fanskapet. Kampen måste föras både personligt och tillsammans med andra, men alltid med analysen av de strukturer som styr samhället som grund. Och alltid med insikten om att vi påverkas av dem och påverkar dem, att vi kan välja att reproducera eller motarbeta.

Hur mycket du än vill så kan du inte svära sig fri från detta.

”Buhu”, tycker någon, ”tycker du att jag har någon slags skuld bara för att jag råkats födas som vit/man/medel-/överklass?”. Nej, det tycker jag inte, inte skuld. Men du har ett ansvar.

Man kan inte ändra sin hudfärg, sin bakgrund, sin sexualitet eller sin könsidentitet men man kan lära sig att se sitt privilegium och ta ansvar för det.

Om du lever i ett samhälle där du är privilegierad på grund av dina medfödda egenskaper så har du automatiskt en delaktighet i denna samhällsordning. Ingen kan ställa sig utanför och svära sig fri från ansvar, säga ”det var inte jag”. Om man har möjligheten att agera har man också skyldigheten att agera. Om man dessutom tjänar på den ordning som man genom sin ickeagens tillåter fortgå så är det än värre.

Men människor vill inte erkänna sitt ansvar inför samhällsordningen. Man vill hellre gnälla om ”arvssynd” och att det faktiskt inte var en själv som uppfann patriarkatet, rasismen, klassamhället och så vidare. Att man faktiskt är emot sånt.

Fast det räcker banne mig inte att vara emot på ren fråga. Man måste agera också, ta ställning. Man behöver inte viga sitt liv åt det, men man borde i alla fall ägna några tankar åt det. Man borde i alla fall ingripa när man uppenbart ställd inför det.

Om du ser en grupp bli utsatt för förtryck så borde du efter bästa förmåga ingripa. Nej, ibland kan man inte och ibland orkar man inte och så är det och det är okej. Men att urskulda sin ickeagens med att det ju inte var du som var förtryckaren är som att stå och se på när någon blir slagen och sen tycka att du har noll och intet ansvar i situationen.

Den här gruppen människor är nästan värre än de som förnekar maktstrukturer rakt av. Den föregående vill inte se hemska saker, det kan jag förstå, men den andra liksom ser hur världen ser ut men vägrar erkänna sitt eget ansvar i det hela. Detta ansvarsfrånskrivande är förskräckligt, det är en sådan total brist på civilkurage att jag baxnar. Det är en sak att inte våga ingripa, att inte kunna, men en helt annan sak att bara inte vilja ingripa och sedan ursäkta med att det inte var ”du som börja” eller något i den stilen.

Seså. Ta av er offerkoftan, sluta gnälla och ta ert ansvar som delar i ett större samhälle. Hur mycket du än vill kan du inte svära dig fri från detta, såvida du inte typ flyttar ut i skogen och aldrig mer träffar en annan människa.

Hur tar man ansvar för sin överordning?

Jag skriver ofta om att man som överordnad i samhället ska ta ansvar för sitt privilegium. Framförallt som man. Hur gör man då detta, undrar vissa. Ja, först och främst handlar det om insikt. Man måste förstå de fördelar man har i samhället på grund av sina medfödda egenskaper eller sin bakgrund. Det säger sig självt att man inte kan avsäga sig dessa fördelar hur som helst, det går liksom inte att säga ”jag vill inte ha några fördelar på grund av mitt kön” och sedan tro att man inte har det bara för att man är emot det.

Som exempel ska jag ta hur jag resonerar kring mina egen överordning. Jag är överordnad både på grund av min klass och min etnicitet. Jag känner till denna överordning och är även medveten om en del av de uttryck den tar sig, även om jag troligen inte har insikt om alla. Denna insikt är något jag inlemmat i mitt politiska perspektiv, då jag är både socialist och antirasist. Jag försöker även att agera på ett sätt personligen där jag kompenserar för min överordning genom att dels sprida kunskap om rasism och klasskillnader, dels genom att ifrågasätta mina egna fördomar och agerande. Jag har till exempel helt slutat använda nedsättande uttryck som anspelar på klass och reagerar när andra gör det.

På samma sätt tycker jag att man som man ska skärskåda sitt eget beteende utifrån en könsmaktsanalys. Att ta ansvar för sin överordning kan vara att sluta dra sexistiska skämt, att säga ifrån när andra drar sexistiska skämt, att säga ifrån när man ser en kvinna bli tafsad på eller bli nedtryckt. Vidare så kan man anstränga sig för att släppa fram kvinnor i olika sammanhang, kanske på jobbet eller i skolan. Troligen så bär du på en viss tendens att ta kvinnor mindre på allvar. Detta är inget konstigt, det är något som alla bär på. Det är inget man ska klandra sig själv för. Däremot är det något som man bör skaffa sin insikt om och motarbeta.

”Varför ska jag behöva ta ansvar för något som jag inte har inrättat?” kan man såklart fråga sig. Ja, det kan tyckas orättvist och konstigt att man ska göra det, men jag ser det lite som en fråga om civilkurage. Om du ser någon fara illa på stan tycker jag att du ska ingripa, även om det innebär att du tar upp din tid eller sätter dig själv i fara. På samma sätt ska du ingripa mot en samhällsordning som är destruktiv om du har möjligheten till det, även om det innebär att du avsäger dig några av dina egna privilegier. Det är en fråga om att ta ansvar för samhället och det är något jag tycker att alla som har möjlighet bör göra.

Vissa män upplever sig skuldbelagda när man talar om deras överordning. För mig är detta märkligt, ty jag känner mig inte skuldbelagd när någon talar om vitas överordning. Jag vet att vita människor har bedrivit ett jävla rövartåg mot andra delar av världen och att detta ligger till grund för mycket av vårt ekonomiska överläge idag. Även om jag personligen inte har bedrivit detta rövartåg så är jag nu med och skördar frukterna från det. Det är inget jag har kunnat välja; jag föddes i Sverige och har därmed automatiskt fått ta del av den svenska välfärden. Jag känner ingen skuld för detta, men jag känner ett ansvar, ett ansvar att se till att detta inte fortsätter och att vi kompenserar för våra ”skulder” på de sätt det är möjligt. Ett ansvar att sprida kunskap om detta och så vidare.

Hur du tar ansvar är delvis en personlig fråga, man får välja de områden man kan. Men det första steget är alltid att skaffa sig insikt, att inte trycka vetskapen om sin överordning ifrån sig utan att försöka se den som den är. Då kommer nog det mesta att falla på plats automatiskt. Jag vill dock påpeka att det enda jag egentligen kräver av folk är att de ska rannsaka sitt eget agerande i den mån de kan. Du behöver inte bli någon missionär för jämställdhetsfrågor för att jag ska tycka att du tar ditt ansvar som man.

Vita kränkta kvinnor.

På Twitter finns det ett (väldigt oaktivt) konto som heter ”vita kränkta kvinnor” som uppenbarligen är någon slags ironisk reaktion på facebook-gruppen ”vita kränkta män” som attackerar feminister och ironiserar över feminism genom att dra helt sinnessjuka paralleller till patriarkatet. Jag fick till exempel denna kommentar:

en vit cis hetero medelklass kvinna skriver nyfeministisk debattartikel i Aftonbladet. #avant-garde

Det är ju inte så att jag reagerar på att någon skriver såhär på twitter, men jag tycker att detta är en ganska vanlig inställning bland folk som ska försöka göra sig lustiga över feminismen.

Och tänkte typ såhär: ja, det är ju sant att jag ändå har det ganska bra eftersom jag är överordnad i en massa olika maktordningar, till exempel rörande etnicitet, sexualitet och klass. Detta är jag medveten om och försöker ta ansvar för i mitt handlande, både på ett personligt plan men också i mina politiska ståndpunkter. Det är jätteviktigt att man förstår vilka fördelar man har här i världen gentemot andra och tar ansvar för det.

Vissa människor försöker göra poäng av att många feministiska kvinnor inte alls är särskilt förtryckta, att det inte är så synd om oss. Alltså nej, det är inte synd om mig, för guds skull. Jag vet det. Jag har det verkligen förhållandevis bra och jag har inga problem med att erkänna det. Jag upplever det heller inte som provocerande att någon annan påpekar det, som vissa vita män tycks bli.

Och nej, feminism är väl inte så jävla radikalt, snarare en ganska självklar åsikt i mina ögon. Dock en åsikt jag innehar och är beredd att försvara. Att jag är feminist handlar inte om att nära någon slags självbild som radikal, jag önskar verkligen att feminismen vore en oprovocerade ideologi, men så är det ju faktiskt inte idag. Deppigt.

Bara för att man konstaterar att man är strukturellt underordnad i vissa sammanhang så betyder inte det att man tycker synd om sig själv eller har en så kallad offerkofta. Det finns en ide om att alla som påtalar problem och orättvisa de själva blir utsatta för grottar ner sig i sin offerroll, men så behöver inte alls vara fallet. Du kan vara medveten om något, belysa och bekämpa något, utan att för den sakens skull gå omkring och tycka synd om dig själv.

Måste man vara mest förtryckt i hela världen för att vara intresserad av att kämpa mot maktstrukturer och förtryck?

Ett ganska rörigt inlägg om postkolonialism.

Intressant skrivet av Lena Andersson om postkolonialism, som är en samhällsvetenskaplig inriktning om studerar kolonialismens nutida effekter. Som jag förstår det kritiserar hon det när det kommer från människor som också har ett övrigt strukturperspektiv på samhället, till exempel feminism. Jag håller generellt med om kritiken med att perspektivet ibland kan dras alltför långt, bli en fråga om långsökta teorier och förtryck snarare än en fråga om verkligt förtryck och hur man ska frigöra sig från det. Lena Andersson tar som exempel hur man ibland inom denna tanketradition ser på förtryck riktat mot österländska kvinnor kontra västerländska kvinnor, där man i det första fallet är pigg på att påpeka att man inte ska överföra västerländska normer på andra samhällen, agera moraliska ryttare eller komma där och komma med uppdraget att ”rädda världen” från något slag idémässigt mörker medan man i det andra fallet gärna analyserar det patriarkala förtrycket ner in i minsta detalj.

Jag kan tycka att oviljan att erkänna objektiva moraliska värden är olycklig. Jag tror på objektiva värden såtillvida att jag ser förtryck som fel, oavsett vem som drabbas av det och hur det går till. Jag tycker inte att till exempel mord, misshandel eller könsstympning någonsin kan bli något berättigat, oavsett kulturell kontext. Jag anser inte heller att det någonsin kan vara rätt att som samhälle hålla människor i prekära livssituationer; utan mat, bostad, möjlighet att komma någonvart i livet och så vidare om det finns reella möjligheter att undvika det. Jag är inte fullt på det klara med exakt hur en allmänt giltig moral skulle kunna se ut, men jag tycker absolut att man kan säga att det finns saker som är mer eller mindre bra eller moraliska utan att det ska ses som någon slags förlängning av kolonialismen.

Däremot så tycker jag inte att det finns några konstigheter i att man är försiktig med att analysera och definiera andra förtryck eftersom det faktiskt lätt får en ganska obehaglig ton av moraliskt översitteri. Ett stort problem är också att främlingsfientliga röster kapar till exempel feministisk terminologi för att framställa Islam i dålig dager. Det intressanta här är att dessa teorier om maktstrukturer anses fullt dugliga när de används för att kritisera andra, men inte för att kritisera det egna samhället, alltså motsatsen till vad Lena Andersson anklagar postkolonialismen för.

Ja, jag tycker att man ska kunna kritisera även Islam som religion och kultur utan att ses som kolonialistisk i sitt idébygge, men risken är tyvärr stor att man fastnar i något slags evigt skuldbeläggande av andra kulturer och religioner istället för att göra upp med sin egen. Risken är stor att man istället för att frigöra en grupp från förtryck förtrycker en gång till, vilket jag ofta upplever är fallet i till exempel slöjdebatten.

Det finns bra och dåliga sätt att hjälpa till exempel kvinnor i samhällen olika vårt eget från patriarkala förtryck. Jag tror inte att det är en framkomlig väg att samma personer gör såsom de gör på hemmaplan, bryta sönder allting i minsta lilla beståndsdel och syna strukturerna noga noga. Jag tror att det kräver att man befinner sig i kulturen för att kunna göra det, helt enkelt för att sådant inte kan analyseras på samma sätt utifrån. Man måste vara inne i det, helt enkelt.

Med detta inte sagt att vi inte ska ta ställning emot kvinnoförtryck i andra kulturer, det ska vi absolut. Men vi ska inte göra det genom att analysera åt dem, utan snarare genom att ge dem medel för att själva kunna genomföra analys och föra sin kamp. Om man gör det förra blir det nämligen att knäppa dem på näsan och överföra våra egna idéer om vilket uttryck patriarkatet tar sig och hur det ska bekämpas. Sådant måste ju vara annorlunda beroende på kulturell kontext. Det är en stor skillnad på olika sorters stöd. Det första är att gå in med sina egna färdiga analyser, uppfattningar och värderingar och före dem på andra. Det andra är att utifrån ett visst ramverk, som till exempel bekämpandet av patriarkala strukturer, bistå med hjälp ekonomiskt och kunskapsmässigt utan att för den sakens skull gå in och ta över. Jämför med att på eget initiativ gå in i ett land i förevändningen att införa demokrati, som i Irak, och på att bistå med militärt stöd i ett uppror som från början skapats av och definierats av folket, som insatserna under arabiska våren. En frigörelse från förtryck kan aldrig göras helt och hållet av någon annan ty då kommer analys, metoder och så vidare oundvikligen att bli missriktade. Det måste alltid komma primärt från de förtryckta själva, även om man såklart ska hjälpa till så mycket som möjligt.

Mansrättsaktivister borde fokusera på sina egna problem istället för att hacka på oss feminister.

Ofta stöter man på en invändning som låter typ såhär: ”ameh duuuråååå” när man tar upp problem i mäns inställning mot kvinnor. Det kan antingen röra sig om att man vill påpeka att förhållandena även kan vara motsatta eller om att det finns andra förtryck. Till exempel att jag är vit, hetero, cis och medelklass och därmed står över i andra maktstrukturer.

Detta stämmer. Absolut. Bara för att jag är kvinna så betyder inte det att kan svära mig fri från andra maktstrukturer där jag är överordnad. Däremot är det en stor skillnad på att förneka dessa och på att inte aktivt lägga fokus vid dem. Jag fokuserar på könsmaktsordningen eftersom det är den jag själv känns konsekvenserna av. Jag skriver emellertid även om klass- ras- och hbt-frågor även om de inte rör mig personligen, bara inte lika mycket.

För det första handlar detta om att jag inte vill tillskriva mig något slags tolkningsföreträde för andra förtryckta grupper, eftersom det ofta kan bli en förlängning av förtrycket. Jag kan skriva om rasism, men jag har inte samma insikt om hur förtrycket slår och vad det består i av naturliga skäl. Därför ska jag inte heller ge sken av att veta det.

Jag är fullt medveten om att jag är privilegierad i jämförelse med många andra grupper. Därför åligger det mig att ta ansvar, att lyssna och försöka förstå, men inte att själv definiera förtryckets natur. Jag skulle bli arg om någon man kom och försökte knäppa kvinnor på näsan om vad feminism är eller borde vara. Jag uppskattar feministiska män men jag vill inte att de ska ta sig tolkningsföreträde framför mig eller andra kvinnor. Jag vill inte att de ska definiera problemen med könsmaktsordningen åt mig, säga åt mig vad som är rätt och fel. Precis som jag inte ska knäppa någon ur arbetarklassen på näsan med vad som är problemet i deras position.

Om man känner sig utsatt för sexism, rasism eller något annat förtryck så borde man definiera det, vari det består och vad man bör göra åt saken. Detta har jag inget emot att mansaktivister gör. Jag tycker att det är jätteviktigt att man tar upp på vilka sätt det är jobbigt att vara man. Till exempel frågan om varför män begår så mycket självmord, varför många män är ensamma, våldsamma, klarar sig dåligt i skolan och så vidare behöver en lösning. Men detta är inte min sak att ta hand om. Jag vet inget om detta förtryck, jag är inte i det. Jag kan inte säga vad det består i. Det handlar inte bara om att jag inte vill utan också om att jag inte är kapabel. Jag fokuserar på det jag kan mest om, alltså feminism. det är där jag har mest att säga, mest kunskap och där jag kan ta mig rätten att analysera och tolka samhället.

Problemet blir när man istället för att problematisera de strukturer som förtrycker en hackar på andra strukturperspektiv för att de får för mycket plats. Ett bra sätt att få mer plats är att prata om det ni upplever som problemen istället för att hacka på andra för att de inte tar upp dessa problem. Jag skulle ha all respekt för en mansrättsblogg som faktiskt tog upp strukturella problem män drabbas av för att de är män, istället för att tjata om sina konstiga uppfattningar om hur feminister är.

Har ni någonsin läst något här som handlar om att det inte är ett problem när män mår dåligt, blir våldtagna eller tar sina liv för att kvinnor har det värre eller lika illa? Jag har till och med upprepade gånger ställt mig emot sådana utsagor. Jag brukar inte heller gå in på Ströms eller Billings blogg och påpeka hur förtryckta kvinnor är, eller att kvinnor utsätts för samma problem, när de skriver om något som är jobbigt för män.

Alla mansrättsaktivister borde lägga mer fokus på vari deras problem består och hur de ska lösas istället för detta absurda fokus på att hacka på feminister. Feminister som grupp har inte sitt primära fokus i att hacka på mansrättsaktivister. Feminister tycker i regel inte att det är något dåligt om det öppnas en mansjour eller om det dras igång ett arbete mot problemen med mäns psykiska hälsa eller mäns kriminalitet. Vi fokuserar på det problem som kvinnor blir utsatta för, vilket då och då har att göra med ett orimligt stort fokus på mäns problem i samhället. Mansrättsrörelsen däremot fokuserar nästan uteslutande på att bekämpa kvinnorättsrörelsen, som om det var dennes fel att män tar livet av sig oftare än kvinnor eller att män förväntas vara fysiskt starka. Mig veterligen så brukar i alla fall det senare tas upp av feminister då och då.

Gör gärna en sammanställning om på vilket sätt tjejtidningar och Sex and the City är sexistiskt och förtrycker män, men gör det för guds skull som en kritik av dessa företeelser och inte för att förminska den problembeskrivning som feminister gör av herrtidningar. Båda dessa är problem och det ena förtrycket blir inte mindre problematiskt för att det andra också existerar. Jag skulle gärna läsa en sådan sammanställning, till och med kunna tänka mig att göra den, men jag förstår inte vad det har med Slitz sexism att göra.

Som lösning på ett strukturellt problem är det ett tarvligt förslag.

Är så jävla trött på att ständigt få höra att kvinnor måste bli bättre på att ”ta för sig” som någon slags lösning på problemet med strukturellt förtryck av kvinnor. Det är klart att en person som absolut inte kan ta för sig borde ta tag i detta, men lösningen på att kvinnor är strukturellt förtryckta kan inte vara att varje enskild kvinna ska gå omkring och kompensera för att hon är kvinna. Jag är trött på att höra en massa tips om hur jag borde bete mig för att kompensera för folks fördomar. Kvinnor antas vara svaga så var stark, kvinnor antas vara osjälvständiga så var självständigt och så vidare.

Att kvinnor utsätts för fördomar bara på grund av sitt kön är inte ett problem som ska lösas genom att alla ska bete sig så mycket som möjligt i motsats till dessa fördomar utan genom att folk börjar betraktar kvinnor som människor i första hand.

Därför blir jag fruktansvärt matt när jag läser att man på expressens ”må bra”-kryssning för kvinnor har bjudit in Aschberg och Leif GW Persson för att hålla en föreläsning under namnet ”skärp er, tjejer!” där budskapet bland annat är att ”Svenska kvinnor måste rycka upp sig och våga lite mer”.

Hela iden med feminism är att kvinnor ska få lov att vara som de är och vill vara utan att bli särbehandlade på grund av sitt kön. Att få bedömas efter våra individuella egenskaper och inte efter hur dessa egenskaper upplevs utifrån vårt kön. Feminism ska inte handla om att ständigt gå omkring om kompensera för att man har råkat födas till kvinna. Man ska inte behöva ”ta för sig”, i alla fall inte mer än männen, för att tillmätas utrymme i olika sammanhang.

Jag är himla bra på att ta för mig och våga göra mig hörd vilket har gjort att jag sluppit många av de klassiska fällorna för kvinnor; att vara för tyst, att aldrig våga säga ifrån och så vidare. Det har såklart varit jävligt bra för mig personligen men jag skulle inte råda kvinnor sådär i största allmänhet att anlägga en annan personlighet och uppförande för att man då ”slipper undan” dessa fördomar. För slipper undan, det gör man inte. Däremot så kompenserar man för dem i sitt agerande. Vem vet hur det hade varit om jag varit man och agerat som jag gör.

Sedan kan det vara viktigt att skaffa sig ett bättre självförtroende och ta för sig för sin egen personliga vinnings skull. Som lösning på ett strukturellt problem är det dock ett tarvligt förslag.

Att se saker ur ett strukturellt perspektiv är att se till grupper, inte individer.

Det har riktats kritik mot min feministskola för att jag delat upp konsumtion i manligt och kvinnligt. Jag förstå denna kritik, jag var otydlig med vad jag menade i min text. Till skillnad från den om mäns våld mot kvinnor där jag braskade som en galning för att ingen skulle kunna missuppfatta ens med god vilja.

Givetvis konsumerar kvinnor andra saker än smink och kläder, och det finns såklart även män som konsumerar smink och kläder. Vad jag syftar till i min text är den stereotypa bild som finns av kvinnors och mäns konsumtion.

Varför vill jag dela upp det då? Handlar inte feminism om att se bortom könen?

Jo, det gör det. Men för att ses bortom könen så måste man först se vad som skiljer könen åt. Inte bara i hur dem verkligen är, utan hur de behandlas i populärkultur, media och verkliga livet. Därför kan det vara relevant att tala om mäns och kvinnors konsumtion, för att det faktiskt finns olika bilder av den och olika mönster kring den.

Min poäng är att man anklagar stereotypt kvinnlig konsumtion så fort man ska snacka om överkonsumtion och därför får det att framstå som att kvinnor generellt är större miljöbovar. Sen är verkligheten såklart med komplex, så är det alltid. Jag fattar att kvinnor också är individer, men när man snackar strukturer så snackar man om grupper med människor, inte om enskilda individer. Det är liksom det som är grejen någonstans. Att anlägga ett strukturellt perspektiv på frågan, och inte ett individuellt. Det kan andra människor göra så bra åt mig.

Var nöjd i ditt heteronormativa liv, men hindra inte mig från att sprida budskapet vidare.

Lady Dahmer har skrivit om det här med kvinnor som inte känner sig förtryckta för att de är kvinnor. Här har feminismen ett otroligt stor problem att brottas med tycker jag. Hur ska man skapa en problembeskrivning som inte gör att folk känner sig utpekade som offer och därför hatar att vara kvinnor.

För det fungerar ju absolut inte att peka ut alla kvinnor som offer, som egentligen inte hörs och syns alls. Verkligen inte. För det första gillar ingen att se på sig själv som ett offer för diverse strukturer och samhällsrörelser till den graden. Människor måste få känna att de har utrymme och förmåga att agera, annars blir man ju bara ledsen och alienerad. Man kan inte bygga en rörelse på att trycka upp människors offerskap i deras ansikten.

Såhär ser jag på det hela: samhället präglas av en mängd olika strukturer. De rör kön, etnicitet, religion, klass och så vidare. Vissa människor är priviligerade och vissa är diskriminerade utefter dessa strukturer. Att enbart se till missförhållandena mellan män och kvinnor är ett misstag, till exempel klasstillhörighet är i många länder mycket viktigare än kön när det gäller var man tar sig i livet, det är bara svårare att mäta direkt. Varje människa påverkas av en mängd olika strukturer, vilket givetvis gör att man kan tillhöra en diskriminerad grupp men samtidigt tillhöra andra priviligerade grupper. Olika grupper är ju dessutom diskriminerade och priviligerade i olika sammanhang. Sen har alla också sina personliga drag, som såklart också påverkar himla mycket hur de bemöts.

Personligen känner jag inte att jag har blivit skrämd för att snacka för att jag är kvinna. Jag har alltid varit den som tagit mest plats i klassrummet, den som vågat kritisera och diskutera. Jag har vägt upp de eventuella nackdelar som kommer med att vara kvinna med min personlighet på det här området. Däremot ser jag en massa situationer omkring mig där andra kvinnor inte vågar ta för sig ordentligt, ofta just för att de är kvinnor. Jag har också sett killar som blivit totalt överkörda av tjejer, så det är ju knappast så enkelt som att tjejer alltid står under killar. Däremot finns det en struktur som gör att tjejer, om man slår ut det, generellt är underställda. Det betyder inte att alla tjejer är underställda alla killar, det är mycket viktigt att påpeka.

Däremot finns det andra områden där jag tydligt märker hur jag personligen påverkas av könsroller. Bland annat i kärleksrelationer tenderar jag att uppvisa väldigt könsstereotypa drag. Jag tror att alla kan identifiera minst ett område där man uppvisar eller har uppvisat väldigt könsstereotypa drag. Däremot tycker nog inte alla att detta är ett problem. Precis som Anna Anka inte tycker att det är ett problem att hon offrar hela sitt liv och karriär för sin man, för att det är något hon har valt själv. Okej, kan jag känna då. Det är väl bra för henne att hon är nöjd med den mallen samhället har pressat in henne i. Jag tänker inte ta ifrån henne det.

Problemet uppstår när dessa nöjda könsstereotypa personer eller personer som inte upplever sig förtryckta sabbar för oss som inte tycker att det är lika kul att bli intvingade i det här. För grejen är att Anna Anka gärna får göra vad fan hon vill i sitt liv men det betyder inte att den saken är rätt för mig. Ändå tvingas jag in i den, bland annat av henne och av alla de personer som påstår att patriarkatet inte existerar för att de aldrig upplevt det själva. Du kanske inte märker det, men det gör tusentals andra kvinnor, så varför ska du komma och säga emot? Räcker det inte med att inte vara med.

Feminismen syftar till att utmana strukturer, inte att förändra enskilda människors livsval. Det handlar om att skapa ett samhälle där alla får möjlighet att fina sig själv bortom könsrollerna, och om man finner sig själv i något väldigt heteronormativt så är det okej. Däremot så är det fel att upprätthålla dessa normer bara för att de passar en själv. Jag tycker att feminister måste bli tydligare med att kommunicera det här, att det inte handlar om att vi ska bestämma hur du ska leva. Det handlar om att uppmärksamma människor på vilka strukturer som styr dem, och att låta dem utifrån det förhålla sig själva till det. Om man trots allt är lyckligare i sitt sinnessjukt heteronormativa liv så kör hårt! Jag tänker inte hindra dig, och hoppas att du inte tänker hindra mig från att sprida budskapet vidare.