manshatare – Fanny Åström

Feminismen är inte någon allomfattande klubb utan en politisk rörelse.

På grund av skäl (läs mer om detta här) så twittrades detta idag:

Denna tweet sammanfattar väl typ vad jag har för problem med folk som klagar över det exkluderande manshatet inom feminismen. De vill att ”oliktänkande” ska inkluderas, men vill samtidigt inte ha med folk som ”uttalat manshat”. Vad är det om inte att exkludera oliktänkande? Varför är det mer okej att exkludera de så kallade ”manshatarna” än att exkludera män som gnäller över ”manshat” så fort någon påpekar att det kanske kanske finns en strukturell överordning av män.

Jag känner mig sällan så exkluderad som när dessa drar igång om att ”alla ska inkluderas”, ty jag vet att det innebär att människor jag känner mig otrygg med, som trakasserar mig och så vidare ska få vara med. Jag kan inte vara med på en demo där ”manshatare” inte är välkomna, ty jag anses tydligen vara just en sådan, och om inte annat har jag många vänner som anses vara sådana. Jag tycker att det är viktigare att inkludera dessa än att inkludera män.

Det handlar inte om att inkludera ”oliktänkande”, det handlar om att driva sin egen agenda. Sedan kan en såklart hävda att det är en fråga om tolerans mot alla och så vidare, men uppenbarligen är det inte det eftersom vissa grupper måste exkluderas för att andra ska kunna inkluderas.

Till slut måste en välja vilka som ska inkluderas eller inte, och i valet mellan ”manshatare” och gnälliga män som tycker att all kritik av patriarkala strukturer är ”manshat” så väljer jag fan i mig det första. Det är ju feminism det handlar om, inte någon jävla mansrättsrörelse. Jag har noll förtroende för att de män som klagar på manshat kommer att driva feministiska frågor om de ”inkluderas”.

Inkludering av alla är inte ett egenvärde, inkludering är något som görs för att göra en rörelse starkare. Att inkludera rasifierade kvinnor, arbetarklasskvinnor och funktionsnedsatta kvinnor är relevant för den feministiska kampen, att inkludera män som gnäller om manshat är det inte. Alla kommer inte kunna vara med, och så ska det heller inte vara, ty feminismen är inte någon allomfattande klubb utan en politisk rörelse som strävar efter att kvinnor ska hare lika gött som män (även känt som ”störta patriarkatet”).

Till er som tycker att det är viktigt att rensa ut manshatarna.

Till alla er som tycker att vi ska ha en feminism som inkluderar män mer, vad är det ni tänker er ska hända när vi är ”färdiga” med projektet, när vi rensat ut alla dumma och dåliga manshatarfeminister? När tänker ni er att vi är färdiga?

Tror ni att män kommer sluta att tycka att en rörelse som bygger på att bryta deras överordning är dålig? Tror ni att de män som klagar på att feminismen är för extrema plötsligt kommer bli jämlikhetskämpar? Ifrågasätta sina priviliegier och sitt beteende?

Tror ni att det finns någon ”lagom” nivå av självkritik för dessa personer? Tror ni att de någonsin kommer att acceptera en rörelse som går ut på att kritisera dem?

Tror ni på allvar att det är ”manshatarna” som är det stora hindret för feminismen? Jag tänker att en kan tycka olika om retorik, kampemetoder och så vidare, men jag måste ändå fråga mig om ni tycker att det är ”manshatarna”, extremfeministerna och så vidare som är problemet här? Känns det inte som en mer rimlig förklaring att vi lever i ett patriarkat där feministiska idéer givetvis motarbetas?

Tror ni att män var med acceptanta inför feminism tidigare, när feminister kämpade för frågor som anses självklara idag, som till exempel lika rösträtt? Tror ni inte att feminister har motarbetats i alla tider? Tror ni inte att motståndet vi möter nu är samma motstånd som för 20 år sedan, 50 år sedan? Tror ni att det plötsligt har blivit en annan grej, att män plötsligt inget hellre vill än att släppa sin makt, bara en ber dem snällt nog?

Tror ni verkligen att det här snacket om att män inte känner sig inkluderade i feminismen handlar om en genuin strävan att vilja göra gott inom den feministiska rörelsen, kämpa emot sin egen överordning? Tror ni att de kommer stå där, beredda att bedriva feministiskt arbete, bara alla manshatare försvinner?

Tror ni verkligen att en effektiv kamp för kvinnors rättigheter, emot mäns överordning, kan bedrivas på ett sätt som män upplever som tillfredsställande? Tror ni verkligen att de kommer släppa ifrån sig sin makt bara vi är välartade nog?

Det finns män som deltar i den feministiska kampen, de flesta blir väl bemötta, rentav hyllade. ”Manshatarna” utgör inte något hinder för dessa. Däremot finns det en mycket sund skepsis bland feminister mot män som säger sig vilja hjälpa till, men först efter att en lång kravlist är uppfylld. Varför skulle vi lita på att dessa, som inte bidrar med något utöver sitt gnäll, plötsligt skulle kavla upp ärmarna och hugga i? Och varför skulle de göra ett bättre jobb än de kvinnor vi i så fall blir tvugna att utesluta?

Om att bli förstådd.

Det talas om att skriva så att en blir förstådd, att formulera sig så en undviker missförstånd, som om det vore något neutralt som inte har något att göra med vilken position den som ska förmedla något har. Det är inte endast upp till en person att tala så hen blir förstådd, det handlar också om mottagarens vilja att förstå. Och denna vilja handlar inte bara om den enskilda individen, utan om vad det är som premieras i samhället, vilka perspektiv som anses värda att sätta sig in i och vilka en lika gärna kan ignorera.

Det handlar om vem som har skyldigheten att förklara sig. Makten behöver inte förklara sig, den kan köra på ändå. Det är upp till resten att förstå. När nationalekonomer förklara hur ekonomi fungerar är det ingen som kräver att de ska vara tydligare, mer pedagogiska, för att undvika att bli misstolkade. Det är istället den som misstolkar som är skyldig att skaffa sig mer kunskap. Motsatt förhållande råder för feminister; det är alltid upp till oss att förklara åter och åter igen, aldrig upp till den som misstolkar att försöka förstå, skaffa sig mer kunskap.

Många vill förstå till exempel feminister som galna manshatare, och då kommer de leta tecken på att det är så. Och ja, det är klart att om en rycker citat ur sitt sammanhang, letar länge och noga, misstolkar med flit och så vidare så kommer en att hitta belägg för att feminister är knäppa. Finns det inget aktuellt kan en alltid ta upp flera år gamla och redan behandlade förbrytelser, som att Roks ordförande en gång sa att män är djur.

Det går inte att försöka anpassa feminismen efter detta, det går inte att tassa på tå för att ingen ska misstolka. Att vi misstolkas så mycket handlar nämligen inte om att just vi är så otydliga, det handlar om att människor inte vill förstå, vill misstolka, för att det är enklare än att faktiskt försöka sätta sin in i det och kritisera samhället. Då är det enklare att gnälla om att det är för komplicerat, om att vissa ord ”skrämmer bort” och så vidare. Men det är ju uppenbarligen inte det det handlar om, det handlar om en ovilja att förstå som manifesterar sig i ett ändlöst utpekande av detaljer som egentligen inte har något med saken att göra, så att diskussionen fastnar i att feminister måste förklara sig gång på gång.

Den som vill förstå feminism har verkligen inte någon brist på möjligheter till detta. Det finns åtskilliga bloggar på ämnet med pedagogiska guider, skrivna på ett lättillgängligt sätt, det finns böcker som tydligt förklarar feminismens grundläggande begrepp. Det kan inte vara upp till varje enskild feminist att varje gång hen talar om feminism uttrycka sig på ett genompedagogiskt sätt, förklara allting från grunden. Detta krav utgör en enorm begränsning i den feministiska debatten, och det är ett ok vi måste frigöra oss från istället för att medvetet underkasta oss eller försöka få andra feminister att underkasta sig.

Nej, jag tänker inte vara mer pedagogisk än jag redan är för att någon person som inte läst ett ord om feminism innan ska förstå. Det är inte mitt ansvar att utbilda alla människor, att lägga mig på precis deras nivå av kunskap. Det är inte mitt ansvar att skriva tusen brasklappar så att jag inte blir missförstådd. Det som inte begriper kan läsa på på egen hand, eller bara strunta i det om hen nu inte är intresserad av att stoppa kvinnoförtrycket. Den här bloggen finns kvar för de som vill det.