Jag delar in befolkningen i två delar. Den som skaffade sig ett politiska medvetande innan alliansen kom till makten och den som inte gjorde det. Jag skulle nog säga att jag tillhör en av de sista generationerna som lyckades med detta.
När jag ser på de som är snäppet yngre än mig så tänker jag inte att de är korkade eller så, utan att de är hjärntvättade. De är lurade in i ett tankesätt där individen står i det absoluta centrumet, där personlig framgång mäts i om man har den senaste ringen från glitter och där man själv alltid är ytterst ansvarig för allt som sker i ens liv. Så många har dragits in i detta äckliga maskineri av lifestyle och konsumtionsdrivet självförverkligande.
Jag kan säkert vara förblindad men jag upplever verkligen att konsumtion och personlig framgång står i fokus mycket mer än vad det gjorde för bara fem år sedan. Mer individualism, mer konsumtion och större klassklyftor. Godhet och emapti är en konsumtionsvara, något som kommer med när det köper kläder från h&m:s miljövänliga kollektion. Något du vill visa upp på din blogg, inget du vill föra in i samhällsbygget.
Det här är vad som skrämmer mig. Ett samhälle där strukturalistiska problembeskrivningar hamnar mer i skymundan till förmån för dyrkan av framgång och starka individer. Ett samhälle är oempatiskhet och oberoende höjs upp som ett ideal, jämte blind konsumtion och köpt godhet i form av välgörenhetsglass från ben&jerrys. Där man visserligen tycker att det är tråkigt med utförsäkringar men retoriskt frågar sig ”vem som skulle betala” annars, för att höja skatten vore ju barockt! Där man tycker att den som inte har råd med sitt sl-kort ska sluta äta chips.
Den här farhågan är väl inget jag är ensam om men jag tror att det är den absolut mest troliga utvecklingen från dagens läge. Jag hoppas bara på att frustrationen hos min generation ska lyckas växa sig så stark att vi kan påverka, men i mina ögon ser det mörkt ut nu.
