Tänk om Pernilla Wahlgren signerade skivor på ett varuhus hon kritiserade för att det var uk?

Först när jag läste att Bobbys hårgrejer säljs på Gekås (Ullared) och att Kenzas skor säljs på Willys så tänkte jag att det var fruktansvärt roligt att de hade blivit så ”uk” (dvs underklass). Sen så tog jag tillbaks för mig själv för jag kom på att det är otroligt töntigt att tycka att saker är sämre bara för att de säljs på lågprisvaruhus.

Vad som däremot hade varit skitkul hade varit om Mogi designade en kollektion ”kvalitets-tunikor” (tror hon ska designa kläder faktiskt) som såldes på Gekås, eller om Pernilla Wahlgren gjorde en skiva som hon sedan signerade på gekås. Fats just det, det har hon redan gjort.

Klassförakt i konsumtionskritiken.

Det roliga med hela den här ”Pernilla Wahlgren sågar Ullared”-grejen är ju framförallt att människor överhuvudtaget lägger så stor vikt vid konsumtion som en del av deras identitet. En sån inställning som Pernilla och Mogi har kan ju bara frammanas av en inställning till konsumtion som en del av ens identitet. Du är inte bara de produkter du köper, utan även det sammanhang du köper dem i.

Det är kanske lite efterblivet av mig att försöka leverera någon slags konsumtionskritik med tanke på att jag konsumerar en hel del och dessutom skriver om det, jag vet inte. Men jag blir så trött på att folk försöker rättfärdiga sin egen (ofta hejdlösa) konsumtion med att de ”åtminstone inte” shoppar på Ullared, som verkar allt det dåliga med konsumtion enligt många. Jag undrar bara: varför kritiseras inte de i Svenska Hollywoodfruar för att överkonsumera eller konsumera ansvarslöst, när de uppenbarligen gör det? Varför är det bara white trash-konsumtion som är oansvarig överkonsumtion? Jag anar ett visst klassförakt här.