Först när jag läste att Bobbys hårgrejer säljs på Gekås (Ullared) och att Kenzas skor säljs på Willys så tänkte jag att det var fruktansvärt roligt att de hade blivit så ”uk” (dvs underklass). Sen så tog jag tillbaks för mig själv för jag kom på att det är otroligt töntigt att tycka att saker är sämre bara för att de säljs på lågprisvaruhus.
Vad som däremot hade varit skitkul hade varit om Mogi designade en kollektion ”kvalitets-tunikor” (tror hon ska designa kläder faktiskt) som såldes på Gekås, eller om PernillaWahlgren gjorde en skiva som hon sedan signerade på gekås. Fats just det, det har hon redan gjort.
Skorna och byxorna är second hand, tröjan är från h&m.
Byxorna var ett otroligt bra köp, helt vanliga kostymbyxor och bra kvalitet för det extremt låga priset två kronor. Det är svårt att hitta kostymbyxor som sitter bra och dessutom har en schysst färg och bra material, men igår lyckades jag plocka på mig tre par riktigt fina mysiga beige nyanser.
Skorna var inte lika billiga, jag fick lägga en hundring, men de är otroligt fina tycker jag.
Idag har jag även handlat fyra kilo lax. Mamma och jag läste tidningen i morse och ba: ”åh gu vilket bra pris på lax, de måste vi passa på att köpa”. Jag kände mig som familjen Brynebrink (kul serie av Lena Ackebo som handlar om en familj med konsumtion som största hobby) när jag gick till affären och plockade på mig bara för att det var så himla billigt. Men lax är alla gånger min matfavorit (lättlagat, svinnyttigt och svingott, vad mer kan man begära?) så det var en mycket rimlig ”investering”.
När det gäller kläder så tycker jag om billigt, jag har nog aldrig betalat över 200 för ett par jeans eller något plagg över huvud taget. Jag handlar second hand för att jag tycker det är skoj att leta, för att lätta mitt samvete något och framförallt för att få tag på snygga kläder billigt. Därför har jag svårt för ”nischad” och dyr second hand, såsom beyond retro (även om jag blir helt salig av att gå omkring där och vill ha hela affären) och Judiths, jag tycker dels att det sabbar sporten och dels att det är alldeles för dyrt, ibland är det ju nästan som nypris i affär.
Därför handlar jag fört och främst på Myrorna och stockholms stadsmission. De på söder är sådär tycker jag, de har väl bra utbud men är även de ganska dyra (jag betalar inte 150 spänn för en begagnad h&m-kavaj), även om man kan hitta fina grejer där med, jag föredrar dock att dra ut till de lite större. Stadsmissionen i trekanten är skitbra och asbillig, man måste visserligen leta ett tag men det är en del av charmen tycker jag, Myrorna vid st. eriksplan och också trevlig. Rent generellt så är de större butikerna från välgörenhetsaffärerna billigast och roligast. Dessutom är det bara tanter som handlar där så det är ingen större konkurrens om de fina grejerna.
Allt detta är helt second hand(med undantag för stumpbyxorna), och jag har väl fått betala 400 för rubbet, vilket ändå är ett jävligt schysst pris. Sammetskjolen som många gillade kostade till exempel 20 spänn och var köpt just vid trekanten.
Det här gör mig faktiskt förbannad. Riktigt jävla skitförbannad.
Mogi, konsumtionshetsens okrönta drottning, har mage att moralisera över folk som shoppar på Ullared ”bara för att”.
Men sen så har vi den enorma skaran som åker dit med anledningen att det är billigt, de åker dit för att “hamstra”. De behöver inga av de prylarna de köper men då det är ett billigt pris så köper dom det.
Alltid när du handlar dyra saker så har du en ursäkt, du kanske tycker att man aldrig kan ha för många baslinnen, att den där tunikan var den vackraste du sett och att du aldrig skulle klara dig utan den, att chanelväskan var en investering, att det var rea eller att det var så satans bra kvalitet på det där ribbstickade linnet för 600 spänn att det kommer hålla lääänge. Klart som fan det kommer hålla länge eftersom du har fler kläder än du kan använda, eftersom du shoppar tunikor som du inte bär mer än en gång. Kvalitetsargumentet funkar bara om man handlar sällan.
Enligt bloggkommentatorerna så handlade du den här månaden för 39 140 spänn. Om man handlar genomtänkt så handlar man helt enkelt inte så mycket, det är en totalt orimlig summa pengar att lägga på kläder.
Mogi skriver i sitt kommentarsfält
Det hade varit en sak om jag köpte på mig 10 Chanelväskor, det hade varit totalt onödigt, men nej, jag köper 1 då det är tom en bra investering att köpa vintage chanel, jag kan sälja den för 50 000 kr i London, köpte den för 25 000 kr. Rätt nice investering.Tårtfatet de köpte på Ullared fördubblar knappast priset på 1 år. Då kan de istället skänka de tusenlapparna de lägger på onödiga ting till välgörenhet. Jag har budgeten att köpa kvalitetsplagg samtidigt som jag stödjer välgörenhet. Men det jag stör mig på är folk som säger att de inte har råd att skänka till välgörenhet, sedan lägger de några tusen på transport till Ullared för att köpa lite klädnypor exempelvis.
Jag köper billiga väskor. Visserligen håller de sämre men i den takt jag spenderar pengar på väskor nu så kommer jag inte lyckas spendera 25 000 på väskor under hela mitt liv. Och även om just chanel stiger i värde så tror jag knappast alla dina skor, smycken och tunikor gör det.
Hon ondgör sig också över att folk åker med bil för att handla.
Men du har ju en bra anledning att åka dit, du köper ju saker som du verkligen behöver vilket är jätte smart då det är så bra priser. Det jag blir lite upprörd över är de som lägger sjuka summor som över 50 000 kr där varje sommar, på VADÅ? är min fråga, och hon som spiller ut massa bensin för att åka 500 mil fram och tillbaka till Ullared, SÅ ONÖDIGT! Kram!
Om du flyger till Paris för att shoppa (vilket ju var i princip det enda som hände som jag förstod det) så släpper du också ut massa bensin. Du släpper faktiskt ut mer bensin. Visserligen är ett besök i ett främmande land (förhoppningsvis) mer än shopping, men det kan det faktiskt vara att åka till Ullared också. De campar ju där, träffar andra familjer, får semester och käkar säkert ute och har det mysigt. Visserligen kanske inte så fint som Paris, men fortfarande en kulturell upplevelse. Man ska inte dissa folks nöjen för att de är mindre ”fina”.
detta tyckte jag var en otroligt intressant kommentar. Det är lustigt det där hur folk resonerar. Så fort en person tjänar mer än vanligt så förväntas det helt plötsligt en massa saker från den personen. Den de genast börja skatta mycket mer till staten, den förvntas vetvis skänka pengar till välgörenhet med jämna mellanrum. Om personen i fråga lägger pengar på sigsjälv så får den skit.Som att “Em” gav mig skit i en kommentar att jag lägger stora summor på en Chanel väska, armband från Hermes, och andra vackra plagg, väskor, resor osv. Om jag nu jobbat mig upp till en högre lön, då får jag skit om jag unnar mig vackra ting. Det förväntas att jag ska skänka bort halva min lön till välgörenhet varje månad för att det borde jag ju göra om jag nu tjänat så bra.
Näe, jag blir ta mig katten besviken. Alla vill väl bidra till välgörenhet i den mån de kan?
Anledningen till att folk blir sura är ju att du själv ska komma och moralisera kring välgörenhet.
De behöver inga av de prylarna de köper men då det är ett billigt pris så köper dom det. Varför inte skippa det och lägga undan de små onödiga 30 kr beloppen som efter 1 år säkerligen blir några tusenlappar, och lägga det på välgörenhet?
Om du tjatar om att mindre välbeställda ska lägga pengar på välgörenhet istället för att shoppa så borde du faktiskt kunna ta att någon tycker detsamma om dina konsumtionsvanor. Det är dessutom ett jävla faktum att man som rik har mer pengar över att lägga på förlustelser eller, som du tycker, välgörenhet. Om man nu tycker att alla ska bidra är det väl bara rimligt att de som kan bidra mer gör det?
Och sist men inte minst:
Jag hade aldrig köpt såhär mycket kläder om det inte vore att jag hade en modeblogg. Jag har kännt press de senaste 1.5 åren att hela tiden måste köpa nytt för att kunna visa er nya outfits osv. Får tom kommentarer som hetsar mig som säger “Nu var det länge sedan du shoppade en massa, dags att göra det? Du har ju knappt visat upp något på senaste”.
Mogi, din ”modeblogg” är fan keff. Du skriver inte om kläder på ett intressant eller nyanserat sätt, du varierar inte din stil, du rapporterar inte om trender och du lägger inte upp inspirations- eller stylingtips. Om du hade varit en duktig modebloggerska så hade du kunnat klara dig utan att shoppa för närmare 40 000 på en månad. Se bara på Columbine Smille, Elin Kling, Frida Fahrman som alla driver stora modebloggar utan att shoppa för 40 000 i månaden. De shoppar visserligen mycket, men de har också annatmateriali sina bloggar, de är mer nyanserade i var de skriver för deras bloggar handlar faktiskt om MODE och inte om SHOPPING, som din gör.
Att ha en modeblogg handlar fan inte bara om att shoppa mycket, man måste kunna inspirera folk att styla saker annolrunda, öppna ögon för nya märken och trender, ha en vettig rapportering kring vad som händer i modevärlden och kanske föra debatter kring ideal, politik och liknande som relaterar till mode. Mode är mer än bara tunikor och gulliga koftor, fatta det! Dessutom så kan du inte skylla på enstaka läsare som tycker du ska konsumera, det är massa som tycker att du inte ska det också. Så pressen är nog ganska likvärdig från båda håll.
Det finns en diagnos som heter shopaholism. Det är inget skämt, det är en riktig sjukdom. När man har förlorat kontrollen över sin konsumtion, när man är beroende av den lyckokick man får, när man bara tänker på att konsumera, då är man en shopaholic. Det är en beroendesjukdom som är lika allvarlig som ett alkoholberoende, ett träningsberoende eller en ätstörning. Ett typiskt tecken på att man är beroende är att man ständigt rättfärdigar vad man sysslar med, att man alltid kommer på ursäkter och att man säger att man i alla fall inte är lika dåliga som ”de där”.
Jag tror att du ligger i riskzonen.
Jag tror inte bara att du är i riskzonen, jag tror helt enkelt att du är shoppingberoende.
När alternativmedicin diskuteras så hörs ofta argumentet om holism, alltså att man inom de flesta alternativa synsätt ser ”hela människan” medan man bara ser symptomen inom skolmedicinen. Alternativmedicin bygger dessutom enligt utövarna på flera tusen år av kunskap och antas alltså på grund av tradition vara något bra.
Detta är för det första inte sant, även inom västerländsk medicin är man väl medveten om att kroppens olika delar påverkas av varandra, av ditt psykiska välmående och av yttre faktorer. Om du motionerar och och äter bra mår du bra och så vidare. Iden om att holism bara finns inom österländsk läkekonst är på det stora hela bara en välspridd myt.
Jag gick till en massör för några veckor sedan och hon talade mycket om hur mitt psyke och min kropp skulle samspela. Bland annat hade jag ryckningar i händerna som enligt henne kunde bero på att jag blivit överfallen och därmed hade kvar i muskelminnet att reagera vid beröring eller när jag kände att jag inte hade kontroll. Hon berättade också om att hennes jobb som massör inte bara är att massera, utan även att tala med patienten om vad vissa spänningar kan bero på eller bara rent allmänt om livet. Det handlar om att få patienten att slappna av och känna en samhörighet, detta är folk som sysslar med alternativmedicin djupt medvetna om (massage är ju visserligen inte pseudo, men folk som sysslar med massage är ofta positivt inställda till alternativmedicin i stort och arbetssätten är liknande).
Alternativmedicins effekt bygger allt som oftast på placebo. När du ligger där och får nålar stuckna i dig kan det vara första gången på flera år du känner på din kropp, pratar om din kropp och ”tar hand om” din kropp. Medvetenhet om din kropp är bra för både den fysiska och den mentala hälsan och därför mår du ofta automatiskt bättre när du har ägnat den lite uppmärksamhet. Sen vill man nog gärna känna att det gav effekt vilket man således också gör.
Det som hjälper dig när du går hos en akupunktör är inte deras ide om var man ska sticka en nål för att det ska sluta göra ont i huvudet, det är att du får tid att känna och att någon ägnar dig uppmärksamhet och givetvis att du tror att det ska hjälpa. Man ska givetvis inte underskatta effekten av att bli tvingad att känna efter och reflektera över sin kropp men en sån behandling tar tid och tid är pengar, i alla fall när staten ska betala för en timmes akupunktur.
Mycket mer kostnadseffektivt är då att ordinera yoga eller liknande mindfullnessträning, det ger inte bara samma positiva effekt på välmåendet utan är även just träning, vilket alla är överens om är bra. Det riskerar inte heller att vara skadligt, och eftersom det är så jävla hypat som träning för välmående så kan man nog få lite placebo på köpet. Men framförallt är det mycket billigare, det kostar 150 spänn för en timme på stockholms stads gym, istället för 800 drygt spänn i timmen som de flesta akupunktörer, homeopater och liknande kvacksalvare tar.
Idag har jag sytt upp den här jackan jag hittade på myrorna för 80 spänn. Det är fett billigt även för att vara second hand, i alla fall om man jämför med Stockholmspriser. Välbevarade fodrade kappor i ull brukar kosta uppemot 300 i alla fall. Jag misstänker att det kan ha rört sig om en felmärkning.
Jag gillar verkligen slagen, även om det kanske inte ser så speciellt ut på bilden.
Jag blev fett förvånad när det visade sig att den kom från H&M. Det påminde mig om att H&M e gång i tiden var en affär där man kunde hitta kvalitativa kläder till låga priser, något som inte stämmer längre. Kvalitet är ju knappast det man förknippar med H&M liksom.
Jag är kass på att sy så sömmen blev helt ojämn, men det ser snyggt ut när jag har den på mig i alla fall.
Hatar budgetreportage i tjejtidningar. Jag tänker: budget är plagg som inte kostar över 100 kr (kanske 200 om det är något fett fint, som typ en jacka), när det i själva verket är klänningar som kostar typ 400. Jag lägger aldrig mer än 200 spänn på ett klädesplagg, så deras budgetnivå är min ”unna mig lyx”-nivå.
Detta beror ju på att jag verkligen bara handlar second hand. Anledningen till det är inte att jag är cool, utan att jag är snål. Fattar inte hur folk pallar nyproduktion när det är så förbannat dyrt, halva studiebidraget går ju på en dag.
Ibland så tänker jag att jag ska unna mig en klänning från typ H&M för att lyxa till det lite, sen kommer jag på att man inte kan unna sig saker från H&M, fattigmansbeteende är vad det är.
