Pm: privatsfären och demokratin.

Detta är min Pm i kursen Medborgare om samhälle, som överlag var en riktigt tramsig kurs. Är nöjd med denna i alla fall.

Privatsfären och demokratin

Syftet

Generellt för de teorier om demokrati vi tagit del av genom kursen kan sägas att perspektivet är någorlunda minimalistiskt. Fokus i definitionerna ligger på procedurer kring val och på olika medborgerliga rättigheter, såsom yttrandefrihet, föreningsfrihet etcetera. Jag vill utforska vad detta har för konsekvenser för kvinnoperspektivet inom demokratiseringsforskningen.

Demokratidefinitioner

Det finns många olika demokratidefinitioner som skiljer sig åt på många sätt. Emellertid har minimalistiska demokratidefinitioner kommit att bli mer vanliga. Minimalistiska definitioner ”begränsar sig till den politiska arenan”(Linde och Ekman, 2006, 16) och berör mest hur procedurerna kring val etcetera ser ut (Linde och Ekman, 2006, 16).

Ett bra exempel på en minimalistisk demokratidefinition är Dahls polyarkimodell som enligt Linde och Ekman (2006, 19) är representativ för många av definitionerna av demokrati inom demokratiseringsforskningen. Enligt denna modell är det viktiga att myndigheter kontrolleras av valda befattningshavare som väljs i fria och opartiska val. Allmän rösträtt ska råda och alla ska ha rätt att kandidera i val. Det ska råda yttrande- och föreningsfrihet och det ska finnas alternativa informationskällor som skyddas av lagen (Linde och Ekman, 2006, 19). Detta är vad som krävs för att ett samhälle ska kunna kallas polyarkiskt, vilket enligt Dahl är så nära demokrati en kommer i praktiken, varför jag härefter kommer att kalla det demokrati. Ett samhälle där i princip alla har rätt att medverka i den offentliga tävlan om makten på tidigare nämnda premisser anses vara en demokrati.

Exakt vad Dahl tycker ska stå under demokratisk kontroll framgår inte av hens demokratidefinition. Dahl fokuserar främst på hur politiken ska äga rum på de arenor där den gör det, inte vilka arenor som ska omfattas av politiken. Utan att dra det till sin extrem och mena på att politiken med denna definition skulle kunna omfatta i princip ingenting så kan en ändå säga att den politiska sfären kan skifta mycket i storlek i olika demokratier, vilket alltså innebär att den mängd saker som står under demokratisk kontroll kan skilja sig mycket mellan olika länder utan att de ses som mer eller mindre demokratiska.

Feminism

Centralt inom feminismen är kritiken av uppdelandet av samhället i olika sfärer, framförallt den privata sfären och den offentliga sfären. För att komma till bukt med diskrimineringen av kvinnor så kan en inte bara se på den offentliga sfären, utan måste även leta i den privata sfären. En stor del av kvinnoförtrycket antas pågå i den privata sfären (Kymlicka, 1990, 249).

Inom feminismen finns också en kritik av det smala politikbegreppet som bland annat kan återfinnas i Dahls demokratidefinition. Politik handlar enligt denna om det som sker i den offentliga sfären, och undantar därmed det som sker i den privata sfären (Linde och Ekman, 2006, 41). Detta gör att förtrycket av kvinnor i den privata sfären inte ses som frågor som är öppna för politisk diskussion och påverkan utan som privata angelägenheter.

Genom att dela upp samhället i två sfärer och sedan kräva jämlikhet i den ena men strunta i den andra så kan en stor del av kvinnoförtrycket fortgå trots att kvinnor och män formellt har samma rättigheter i den offentliga sfären. Ett samhälle kan alltså vara formellt jämställt men fortfarande rymma ett omfattande kvinnoförtryck. Många feminister vill därför bredda vad som anses som politiskt relevant till att även röra det som idag räknas in i den privata sfären.

Analys

I de minimalistiska demokratidefinitionerna, där Dahls polyarkimodell ingår, sägs det ingenting om vad politiken ska omfatta. Även om en kan göra antagandet att det ska vara en betydande del av samhällslivet som står under demokratisk kontroll så är det inte grundläggande för definitionen, och samhällen anses inte mindre demokratiska för att en mindre del omfattas av politiken. Det viktiga är istället att den politiska makt som finns utövas enligt vissa procedurer.

Även om Dahls demokratidefinition omfattar kvinnor genom att inkludera dem både bland de som borde vara röstberättigade och bland de som borde kunna vara med och konkurrera om makten så ställer den inga krav på kvinnors villkor i samhället i stort. Om det är som många feminister säger, att en stor del av kvinnoförtrycket pågår i den privata sfären, så påverkar detta såklart samhället.

Dahls demokratidefinition säger inte heller någonting om att samhället i ett utgångsläge ska vara någorlunda jämlikt eller att det ska finnas en jämlik representation av olika grupper, till exempel kvinnor och män, i den politiska arenan. Dahl skulle troligen inte betrakta ett samhälle där kvinnor var förbjudna från att delta i politiken eller från att rösta som demokratiskt, men det verkar inte vara viktigt att kvinnor och kvinnor intressen finns representerade i politiken.

Ett grundläggande ideal inom demokratin är jämlikheten mellan människor. Detta tillvaratas i Dahls modell genom att kräva formell jämlikhet i de politiska procedurerna, till exempel att det ska finnas lika rösträtt och att alla har rätt att ställa upp i val. På detta sätt råder den en formell jämställdhet. Detta krav omfattar emellertid bara den politiska arenan.

Den privata sfären anses inte vara politiskt relevant, det ägnas i alla fall inte särskilt mycket intresse åt att utforska hur den kan vara det. På detta sätt så blir en av de viktigaste sfärerna där ojämställdheten mellan kvinnor och män upprätthålls borträknad från det politiskt relevanta.

Slutsats

Enligt Dahls demokratimodell kan det, ur en feministisk synvinkel, fortfarande fortgå en ansenlig mängd kvinnoförtryck utan att det för den sakens skulle gör att landet anses mindre demokratiskt. Detta möjliggörs delvis av att Dahl endast fokuserar på procedurerna i den politiska arenan, och därmed bortser från en av de, enligt feminism, viktigaste arenorna för upprätthållandet av kvinnoförtrycket, nämligen den privata sfären.

Det är intressant att fundera över vad en minimalistisk demokratidefinition gör med vår förståelse av demokrati och hur det påverkar olika grupper i samhället. Hur ska vi se på ett samhälle som uppfyller alla krav i Dahls modell men fortfarande innefattar ett omfattande förtryck av kvinnor? Om vi inte ser det som en demokrati så riskerar vi att döma ut många länder som som idag ses som demokratier som ickedemokratiska, samtidigt kan en fråga sig vad demokrati har för värde om det inte innefattar ett visst mått av jämställdhet.

Jämlikhet är ett av de viktigaste idealen inom demokratin. Det anses relevant att alla medborgare har lika möjligheter att delta i politiken. Genom att begränsa sig till den politiska arenan när det kommer till att definiera demokrati så riskerar en att bortse från omfattande ojämlikhet, däribland ojämlikheten mellan män och kvinnor. Detta borde vara en relevant tankeställare för de som förordar minimalistiska demokratidefinitioner.

Litteraturförteckning

Kymlicka, Will. Modern politisk filosofi. Andra upplagan. Nora: bokförlaget nya doxa. 1990.

Linde, Jonas och Ekman, Joakim. Demokratiseringsprocesser. Lund: studentlitteratur. 2006.

Hur nedskärningarna påverkar min utbildning.

Just nu läser jag alltså statskunskap, vilket ingår i samhällsvetenskapliga ämnen. Som ni kanske vet så har samhällsvetenskapen stått inför stora nedskärningar på senaste tiden, och jag tänker berätta lite om hur det har påverkat min utbildning.

När en läser statskunskap, och samhällsvetenskap generellt får en anta, så har en både föreläsningar och seminarium. Ofta har vi ett upplägg där vi har några föreläsningar i början av veckan, sedan ett par lediga dagar då vi kan läsa in kurslitteraturen och sedan har vi seminarium där vi ska diskutera ett antal frågor som relaterar till kurslittearturen. Seminarierna är dels en del av examinationen, men också ett sätt att lära sig saker och få djupare förståelse för det en läser. Att diskutera texter med varandra under handledning av en utbildad statsvetare gör såklart att en kan räta ut en massa frågetecken, få nya perspektiv och så vidare, på ett sätt en inte kan få på föreläsningarna.

Föreläsningarna är ofta ganska matiga och det finns inte mycket tid för frågor och diskussion, så seminarierna är väldigt viktiga för att få informationen att sjunka in ordentligt.

På min utbildning har de emellertid, på grund av nedskärningar, behövt dra ner på seminarietiden markant. På förra kursen i politisk teori som mer eller mindre kretsar kring diskussion så hade vi en seminarietimme i veckan, vilket alltså med akademisk kvart motsvarar 45 minuter. I denna kurs har vi bara två seminarier på hela kursen, varav ett är ett Pm-seminarium där vi alltså bara kommer att opponera på våra egna texter, och inte diskutera kursinnehållet.

Både min seminarielärare och min huvudsakliga föreläsare på denna kurs har sagt att detta är alldeles för lite egentligen och att det påverkar kvaliteten på utbildningen mycket. Och det kan jag verkligen tänka mig, för jag har uppfattat seminarierna som väldigt effektiva när det kommer till att lära sig saker.

Det som känns så jävla onödigt med det här är att det knappast kan vara särskilt kostsamt att få in några fler seminarietimmar.Det som krävs är ju i princip bara tillgängliga seminarielärare. I förhållande till Sveriges ekonomi så lär detta vara struntsummor, så även i förhållande till var undervisning i naturvetenskapliga ämnen som ju kräver labutrustning och så vidare kostar.

Men kvaliteten på utbildningen blir verkligen lidande på grund av detta, och det är så jävla dumt när en tänker på att såväl samhället som eleverna investerar en massa i utbildningen. Så mycket för kunskapsnationen Sverige.

Vg!

Jag fick Vg på min promemoria som jag lagt ut här! Visserligen med ett minus, men jag är ändå väldigt nöjd, eftersom det är den först Pm jag skriver helt själv.

Kritiken jag fick var att jag hade haft för lite analys. Detta kom verkligen som en överraskning då mitt problem snarast brukar vara det motsatta, att jag svävar ut för mycket i analys och struntar i att skriva en massa saker som jag tycker är självklara, så det känns som ett rätt okej problem att ha.

Promemoria.

Detta är alltså min första promemoria i kursen jag läser nu, statskunskap, och närmare bestämt politisk teori. Jag har såklart valt att skriva om feminism. Kanske inte lika kul som mina andra texter.

Inledning

Jag kommer att undersöka hur en kan kritisera liberalismen ur en feministisk synvinkel för att besvara frågeställningen vad som är huvuddragen i den feministiska kritiken mot liberalismen. För detta ändamål ska jag studera två texter av feministiska politiska tänkare som kritiserat liberalismen i sina texter och redogöra för deras huvudargument, likheter och skillnader i deras sätt att resonera.

Givetvis kan en inte göra en heltäckande beskrivning av feministisk kritik av liberalismen utifrån två texter, men jag har i min utredning hittat väsentliga tankegångar som finns hos båda de tänkare jag studerat. Den tes jag kommer driva är att gemensamt för Patemans och Okins kritik mot liberalismen är att de båda kritiserar liberalismen för att osynliggöra kvinnor och att liberalismen inte problematiserar privatsfärens konstruktion.

Okin

Den första tänkaren jag ger mig i kast med är Susan Moller Okin. Hen har valt att kritisera libertarianism, och mer specifikt den inflytelserika libertarianen Robert Nozick. Okin gör detta genom att visa att två av Nozicks grundläggande principer, det vill säga rätten till självägande och rätten att skörda frukterna av sitt eget arbete (Okin 1989, 74), inte går ihop. Detta fungerar enligt Okin inte eftersom kvinnor i så fall borde äga sina egna barn. På detta vis kan ingen i slutänden äga sig själv.

Okins argumentation är inte ett försvar för denna världsordning, utan en kritik av Nozicks principer. Genom att dra en av principerna, nämligen rätten till att äga den en producerat, till sin absoluta spets, så visar hen inte bara att den principen är oförenlig med Nozicks andra princip om självägande hos individer utan även att det samhälle det skulle resultera i är absurt och dystopiskt. Eller, som Okin själv uttrycker det; matriarkat, slaveri och dystopi.

Det grundläggande tankefelet, menar Okin, är att Nozick över huvud taget inte tar hänsyn till kvinnor och kvinnors arbete i sin politiska teori (Okin 1989, 87). Nozick utgår enligt Okin ifrån att det reproduktiva arbetet utförs, men anser det inte relevant att ha med detta i sin teori. Resultaten blir ett osynliggörande av en stor del av arbetet som utförs i samhället, nämligen det som syftar till att producera människor. Okin menar på att libertarianismen förutsätter att människor blir producerade och omhändertagna i en sfär dit deras principer inte sträcker sig, och i vilken arbetet som utförs inte omfattas av samma rättigheter som annat arbete (Okin 1989, 75). Det Okin visar är att när en erkänner att reproduktivt arbete också är arbete fallerar Nozicks teorier.

Pateman

Den andra tänkaren som jag ska ge mig i kast med är Carole Pateman. Pateman fokuserar inte på en enskild tänkare utan kritiserar hela kontraktsteorin, som till stor del ligger till grund för liberalismen.

Pateman kritiserar kontraksteorin för att utesluta det sexuella kontraktet ur teoribildningen, trots att detta enligt henne är fundamentalt för det sociala kontraktet (Pateman 1988, 255). Hen menar vidare att den medborgerliga friheten som beskrivs i kontraktsteorin endast finns för män. Pateman menar på att den medborgerliga frihet som vunnits i och med samhällskontraktet är den frihet som sönerna vunnit när de kastat av sig sina fäders förtryck. Genom samhällskontraktet, som alltså består av både ett socialt och ett sexuellt kontrakt, etablerar männen sin makt över kvinnorna (Pateman1988, 256).

Pateman menar på att kvinnor i naturtillståndet saknar de egenskaper som gör att de kan ingå kontrakt då de inte äger sig själva i detta tillstånd, utan är underkastade patriarkal makt även där. Männen omvandlar sin rätt över kvinnor som råder i naturtillståndet till sin medborgerlig rätt genom det sexuella kontraktet (Pateman 1988, 259). Patriarkatet kvarstår alltså även efter att kontraktet upprättats, det ändrar dock form, från fadersmakt till att män har makt över kvinnor som män. Det tidigare kallar Pateman det faderliga patriarkatet, och det senare det broderliga patriarkatet (Pateman 1988, 257).

Pateman berör också hur det som sker inom äktenskapet har ansetts vara utan politisk betydelse, eftersom det äktenskapliga kontraktet existerar i privatsfären (Pateman 1988, 260). I definitionen av ”civilsamhälle” så ingår det att det finns två olika sfärer, den privata och den offentliga. Den offentliga sfären är den som anses politiskt relevant, och uppdelningen av civilsamhället i två sfärer problematiseras inte, enligt Pateman (1988, 263).

Privatsfären

Något som går som en röd tråd genom både Okin och Patemans resonemang är kritiken av liberalismens uppdelning av den privata och den offentliga sfären. Pateman beskriver detta som att civilsamhället är uppdelat i en privat sfär och en offentlig sfär där den privata sfären inte ses som politiskt relevant. Äktenskapet ingår i den privata sfären, och bedöms därför också som politiskt irrelevant. Eftersom patriarkatet upprätthålls genom äktenskapskontraktet så gör detta att även patriarkatet ses som politiskt irrelevant (Pateman 1988, 257). Okin å sin sida nämner inte privatsfären ordagrant, men hen menar på att Nozick räknar med att mänskliga behov ska tas om hand i en sfär utom räckhåll för principen om rätten till frukterna av sitt eget arbete som förespråkas (Okin 1989, 75). Det är rimligt att anta att det är privatsfären som åsyftas här, även om det faktiska ordet inte används.

Så vilket behov fyller privatsfären inom liberalismen? Okin och Pateman driver olika linjer rörande detta. Medan Okin främst fokuserar på att människors behov tillgodoses inom den privata sfären och att det är ignorerandet av detta som får libertarianismen att gå ihop så menar Pateman på att den privata sfären existerar i den form den gör inom liberalismen just för att upprätthålla den patriarkala ordningen.

Annorlunda uttryckt så behandlar Okin privatsfären som ett resultat av patriarkatet och studerar dess effekter, medan Pateman i sin argumentation fokuserar på hur privatsfären skapar den patriarkala ordningen. Okin refererar till privatsfären och förklarar hur den fyller en funktion inom det libertarianska tankebygget, medan Pateman mer grundläggande förklarar hur samhällskontraktet reproducerar ett patriarkalt samhälle.

Osynliggörandet av kvinnor, kvinnors arbete och kvinnoförtryck

Både Pateman och Okin menar på att det finns ett ignorerade av kvinnan och kvinnoförtrycket i den politiska teori de kritiserar. Okin menar att Nozick ignorerar att en stor del av det arbete människor uträttar inte resulterar i produkter, utan producerar eller reproducerar människor. Vidare är detta arbete till viss del sådant som endast kvinnor kan utföra, Okin syftar här främst på barnafödande (Okin 1989, 79). Okin berör också en ojämlikhet som existerar men som inte behöver existera av naturen. Detta är att en stor del av det reproduktiva arbete som både kvinnor och män kan utföra är ojämnt fördelat till kvinnors nackdel (Okin 1989, 88). Resultatet blir att kvinnors arbete i hög grad inte omfattas av en av de grundläggande rättigheter Nozick tillmäter individer, det vill säga att få skörda frukterna av sitt eget arbete. En skulle kunna säga att detta utgör ett dubbelt osynliggörande, både osynliggörandet av kvinnor såsom biologiska varelser men också osynliggörandet av den ojämna fördelningen av reproduktivt arbete.

Pateman menar på att skapandet av privatsfären leder till att kvinnans underordning upprätthålls. Kvinnoförtrycket kan fortgå inom äktenskapet, eftersom det ingår i den privata sfären och den privata sfären anses politiskt ointressant. På detta sätt är uppdelningen mellan privat och offentligt i civilsamhället fundamental för att kunna säkra mäns tillgång till kvinnor, vilket är en fundamental del i den patriarkala ordningen.

Både Pateman och Okin påpekar att den individ som åsyftas i teorierna de kritiserar utgår från en manlig form, samtidigt som de omnämns med det mer allmänna ordet ”individer” (Pateman 1988, 259; Okin 1989, 76). I praktiken blir detta ett sätt att låta mannen stå modell för det mänskliga, vilket i framförallt Nozicks fall blir avgörande för idéernas tillämpbarhet.

Vidare tillkommer det faktum att de tänkare var idéer Pateman och Okin kritiserat uteslutande varit män, något som troligen influerat deras sätt att se på världen. Detta ligger givetvis till grund för ett omfattande osynliggörande av kvinnor och kvinnors perspektiv.

Slutsats

Frågan jag har försökt besvara är vilka huvuddragen i den feministiska kritiken mot liberalismen är. Jag hittade i min utredning gott stöd för min tes, nämligen att två av huvuddragen i den feministiska kritiken mot liberalismen hos de tänkare jag studerat är problematiserandet av den privata sfären och osynliggörandet av kvinnor, kvinnors arbete eller kvinnors underordning. Detta betyder inte att det inte kan finnas andra aspekter som är mer eller lika relevanta.

Litteraturlista

Hallberg, Peter. (red.). 2009. Tretton texter i politisk teori. Malmö: Liber AB.

Moller Okin, Susan. 1989. Justice gender and the family. New York: Basic books.