Socialismen och statskunskapen.

Vissa har undrat vad jag gör till hösten. Jag har inte skrivit något om det för att jag är glömsk, men jag har kommit in på pol.kand.-programmet i Uppsala. Eftersom jag redan gjort det första året, nämligen NationalekonomiA och StatskunskapA, så kommer jag förhoppningsvis att läsa tredje terminen som är statistik och förvaltningsrätt. Sedan kommer jag troligen göra ett avbrott för att läsa genus och sedan kommer jag att fördjupa mig inom statskunskapen.

Statskunskap är ett väldigt intressant ämne, men kursen i Uppsala har tyvärr en stor brist, nämligen den totala ignoransen inför socialistiska teorier. Det är klart att Marx har nämnts och så vidare, men det har varit på en extremt grundläggande nivå och i princip utan att nämna all den marxistiska filosofi som kommit efteråt. Detta leder också till att alla former av kritiska perspektiv lyser med sin frånvaro. När vi läste om demokratisering, vilket var en otroligt tramsig kurs, så fanns det liksom ingen vettig diskussion kring problemen i de teorier vi ställdes inför på ett djupare plan, trots att det såklart fanns hur mycket problem som helst.

Att göra anspråk på att redogöra för den västerländska demokratins historia och idéhistoria utan att diskutera marxismen och socialismen på ett seriöst sätt är helt enkelt otroligt ignorant. Även om en inte håller med så är det en otroligt viktig del av vår historia, och som såklart lever än idag. När vi gick igenom marxism så behandlades det som en historisk kuriositet, inte som något som kan säga något om samhället idag, och vi fick såklart inte öva oss i att applicera analysmetoden på samma sätt som vi fick applicera de liberala. Att inte på allvar försöka ge eleverna tillgång till dessa förklaringsmodeller och analysmetoder på en kurs med det uttalade syftet att ge människor redskap för att analysera samhället tycker jag är väldigt märkligt.

Nationalekonomin var än värre, där nämndes nämligen inte Marx över huvud taget trots att hen varit en av de absolut största kritikerna av nationalekonomisk teori. Det fanns över huvud taget inget historiskt perspektiv på de olika idéerna, utan de bara presenterades som tidslösa formler. Hur ska en kunna begripa en vetenskap utan att kunna sätta den i en samhällelig kontext? Jag tycker att det är en absurd tanke.

Men ja, det är klart att en gärna vill undanhålla människor redskap för att kunna förstå sin situation ur ett kritisk perspektiv. Jag klarar mig ändå eftersom jag studerar dessa perspektiv på min fritid. Jag tycker bara att det målar upp en ganska bra bild av hur vissa perspektiv göms undan.

Att folk inte identifierar sig med en klass betyder inte att de inte tillhör en.

En grej som alltid upprepas i min studentlitteratur och på mina föreläsningar är ”arbetarklassen har blivit medelklass” . Sedan brukar det stå typ att innan var samhället pyramidformat med liten elit, liten medelklass och stor arbetarklass men nu är det minsann diamantformat med liten elit, stor medelklass och liten arbetarklass. Detta gör mig så jävla irriterad. För det första står arbetarklass och medelklass inte i motsättning till varandra. Arbetare är den som måste sälja sin arbetskraft för brödfödan, vilket gäller stora delar av medelklassen. Medelklass betecknar typ vilken inkomst en har, inte vilken position en har i produktionskedjan. Jag vet att arbetarklass/medelklass används såhär i vardagligt tal men jag tycker inte att det passar sig i akademiska sammanhang, speciellt då begreppen inte ens definierades på något tillfredsställande sätt.

Sedan så står det alltid ungefär såhär ”klass har blivit mindre viktigt. Väljarna identifierar sig mindre med sin klasstillhörighet”. Såhär: att människor identifierar sig mindre med sin klasstillhörighet betyder inte att den har försvunnit eller slutat vara relevant. Klass är fortfarande en jätteviktig aspekt av många människors liv, oavsett om de vill kännas vid det eller inte.

En annan grej som också upprepas är att klasstillhörigheten blivit mindre tydlig, som om det betydde att den blivit mindre eller mindre viktig. Bara för att klasser förändras så betyder inte det att de är mindre viktiga, det kan bara vara svårare att upptäcka för en vars idé om arbetarklass är en musklig man som står och hugger sten för hand i en gruva. Idag kanske det finns färre sådana arbeten och en större del av arbetarklassen sysslar med serviceyrken eller telemarketing, det gör den inte mindre till arbetarklass.

Så jävla trött på den här myten om att klass skulle bli mindre viktigt på riktigt. Att folk identifierar sig mindre med det är såklart relevant att ta upp, men att sätta likhetstecken mellan detta och att det är en mindre relevant del i människors liv är bara trams. De hade kunnat skriva ”människor uppfattar klass som mindre viktigt”, inte att det är det.

Promemoria i statskunskap: Kvinnor mot kvinnlig rösträtt.

Här är min Pm i kursen Statsmaktens strukturer. Den är författad tillsammans med min klasskompis Strandberg.

Kvinnor mot kvinnlig rösträtt

Inledningen

När kvinnlig rösträtt diskuteras så kan det ofta framstå som en kamp mellan män och kvinnor, där kvinnor kämpade för sina rättigheter och männen strävade emot. Emellertid fanns det även kvinnor som kämpade emot kvinnlig rösträtt. Detta kan för en modern betraktare tyckas paradoxalt; varför skulle en som kvinna vilja begränsa sitt eget inflytande? Därför har vi valt att undersöka vilka kvinnorna emot kvinnlig rösträtt var, vilka argument som användes och vad de kan tänkas ha haft för skäl för sitt motstånd.

Syfte

Syftet är att visa på att det är viktigt att lyfta fram det kvinnliga motstånd som fanns mot kvinnlig rösträtt. Detta för att få en bättre bild av de rådande politiska stridigheter som omgärdade rösträttsfrågan, som inte bara handlade om en strid mellan män och kvinnor utan även andra politiska intressen.

Historisk bakgrund

Rösträttsdebatten under 1890-talet kretsade nästan uteslutande kring den manliga rösträtten. Det fanns knappt någon opinion för kvinnlig rösträtt. Även om vissa principiellt var för kvinnlig rösträtt så ansågs frågan till att börja med främmande och anstötlig. När idén senare började få fäste så var den starkt underordnad frågan om manlig rösträtt (Möller 2011, 57). Detta, bland annat, gjorde att rösträttsreformen vid 1907 inte omfattade kvinnor utan endast män (Möller 2011, 66).

En betydelsefull aktör i frågan om kvinnlig rösträtt var Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, hädanefter LKPR, som bildades runt sekelskiftet (Möller 2011, 82). Argumenteringen för kvinnlig rösträtt kan delas upp i två kategorier, rättviseargument och resursargument. Rättviseargumenten fokuserade på att könet inte borde göra att rätten till politisk inflytande blev mindre, medan resursargumenten fokuserade på att kvinnor innehade speciella kvalitéer som kunde behövas inom politiken (Möller 2011, 83).

Det kvinnliga intresset för rösträttsfrågan var under lång tid ganska svagt, något som även LKPR uppmärksammade (Möller 2011, 84). LKPR började som en organisation med ambitionen att vara politiskt oberoende. Det som band dess medlemmar samman var det gemensamma intresset i rösträttsfrågan. Detta ställningstagande blev dock allt svårare att förhålla sig till då det fanns ett kraftigt motstånd mot kvinnlig rösträtt från höger håll. LKPR valde därför till slut att öppet stödja partierna till vänster, eftersom det var dem som drev rösträttsfrågan. Detta ledde till att många högerkvinnor kände sig tvungna att lämna LKPR (Möller 2011, 85). Frågan om kvinnlig rösträtt gick från att vara en fråga som drevs av en partipolitiskt obunden organisation till att vara en fråga som Socialdemokraterna och Liberalerna drev (Möller 2011, 83).

Argumenten mot kvinnlig rösträtt

De argument som användes mot kvinnlig rösträtt lät i stort sett lika oavsett som de kom från kvinnligt eller manligt håll.

Ett av de främsta argumenten mot kvinnlig rösträtt var att den skulle innebära en framgång för socialismen. Borgerliga kvinnor uppmanades av sina kvinnliga ideologiska sympatisörer att ställa sig emot kvinnlig rösträtt eftersom man befarade att en rösträtt för kvinnan skulle leda till socialism.Bland dessa röster så fanns det även ofta ett motstånd mot rösträtt för alla män, eftersom det befarades få samma konsekvens (Bokholm 2008, 129).

När LKPR bestämde sig för att aktivt stödja socialdemokrater och liberaler, som till skillnad från högern hade med frågan om kvinnlig rösträtt i sitt program (Bokholm 2008, 28), så blev helt enkelt högerkvinnorna som var anslutna till LKPR tvungna att välja mellan högern eller den kvinnliga rösträtten, och många valde då högern. Många högerkvinnor menade att de genom att låta frågan om rösträtten vänta tills faran om socialismen var över, därmed visade på sin ”politiska mognad” (Bokholm 2008, 31). Generellt kan en säga att högerkvinnorna ansåg frågan om kvinnlig rösträtt underordnad, medan den för vänsterkvinnorna både ansågs principiellt viktig men också som ett medel för att skapa det samhälle de strävade efter (Bokholm 2008, 42).

Kvinnor och män ansågs ha olika platser i samhället. Männens plats var det offentliga, medan kvinnornas plats var i hemmet. Genom att låta kvinnan ta plats i det offentliga skulle hennes naturliga förmågor till omhändertagande bli fördärvade. Om kvinnan blandade sig i politiken befarades kvinnans intuitiva intelligensen angående skötseln av hemmet att helt gå förlorad. Det fanns också en rädsla för att politiken skulle dras in i hemmet och genomsyra den helgade friden som fanns där. Det värsta tänkbara resultatet av detta ansågs vara risken för att familjen helt skulle falla sönder då familjen sågs som samhällets fundament. (Bokholm 2008, 127)

Argument som byggde på föreställningar om den kvinnliga naturen kan delas upp i positiva och negativa argument i fråga om synen på denna natur. De negativa byggde på att kvinnor var olämpliga för politiken eftersom de var opålitliga och irrationella, till skillnad från männen, en syn som hade stöd inom dåtidens vetenskap (Bokholm 2008, 128). Kvinnor ansågs helt enkelt inte ha något att bidra med inom politiken på grund av sin annorlunda natur och samhälleliga underställning. Det menades också på att kvinnorna faktiskt inte själva brydde sig nämnvärt om rösträttsfrågan eller rentav inte ville ha rösträtt, och att rösträttsrörelsen därför inte var representativ för kvinnor i allmänhet (Möller 2011, 84).

Det fanns också ett motstånd som grundade sig på en mer positiv kvinnosyn, där kvinnan fortfarande ansågs ha en annan natur men att denna också ansågs värdefull för samhället. Men denna natur kom inte till sin rätt inom politiken i den ”verkliga” offentligheten, det vill säga riksdag och regering. Däremot sågs kvinnan kunna bidra i frågor som rörde kommunen, då dessa frågor kunde ses som en förlängning av frågorna som rörde sådant som fanns i hemmet. Inom kommunen fanns det möjlighet att engagera sig i frågor om bland annat sjukvård, skola och äldre, frågor som sågs kunna gynnas av ett kvinnligt tänkande. Men att blanda sig i politiken på andra områden sågs som opassande och väsen fördärvande.

Kvinnors arbete ansågs enligt detta sätt att resonera vara lika viktigt som männens för samhällets fortbestånd (Bokholm 2008, 127-128). Här kan en se en viss likhet med resursargumenten som anfördes för den kvinnliga rösträtten. Kvinnor och män anses i båda sätten att resonera vara väsensskilda och ha olika förmågor för att hålla samman samhället. Skillnaden är att förespråkarna av rösträtt anser att dessa förmågor kan göra nytta inom den offentliga sfären, medan motståndarna ansåg att dessa förmågor gör bäst nytta i hemmet, och dessutom försvagas om kvinnorna börjar ägna sig åt politik istället.

Kvinnor mot kvinnlig rösträtt – vilka var de

Det bildades aldrig någon organiserad motståndsrörelse från kvinnornas håll mot den kvinnliga rösträtten i Sverige, utan antirösträttskvinnorna uppträdde isolerat (Bokholm 2008, 24). En förklaring till detta kan vara att dessa kvinnor förespråkade att kvinnor inte skulle ta plats i det politiska livet, vilket förstås också gick emot att de själva skulle göra detta (Bokholm 2008, 120-121).

Generellt för kvinnorna som vände sig emot kvinnlig rösträtt kan dock sägas att de tillhörde högre klasser (Bokholm 2008, 120) och att de stod åt höger. Ett av de främsta argumenten mot kvinnlig rösträtt var ju att det skulle leda till socialism, något som givetvis måste ha bitit ganska löst på vänsterkvinnorna inom rösträttsrörelsen.

Det är tydligt att argumentationen emot kvinnlig rösträtt främst riktade sig till borgerliga kvinnor, och inte till kvinnor som sympatiserade med vänstern.

Diskussion

Varför väljer en då som kvinna att ställa sig emot att en själv ska ha politiskt inflytande? Först och främst så ska en förstå att det låg väldigt mycket i tiden att uppfatta män och kvinnor på de sätt som antirösträttskvinnorna gjorde. Att denna uppfattningen, med mannen som försörjare och kvinnan som hemmets själ kunde komma att lösas upp av att kvinnor skulle få rösträtt och därmed inflytande över sin egen ställning i samhället ansågs hotfull.

Detta hot om att kvinnorna, om tillfälle gavs, skulle använda sin politiska makt för att bryta sig ut ur hemmen och stärka sin ställning gentemot mannen går dock illa ihop med antirösträttskvinnornas andra argument om att kvinnor inte behövde rösträtt då de ändå inte ville ha den.

En annan intressant motsägelse i antirösträttskvinnornas argumentation är att de underkänner sin egen förmåga till politisk tänkande samtidigt som de faktiskt tar plats inom och försöker påverka den politiska arenan. Uppenbarligen måste de ha ansett sig kapabla att resonera kring och uttala sig om politiska frågor trots sitt kön.

Att mena på att frågan om kvinnlig rösträtt var en kamp mellan kön kan lätt bli en förenklad bild av hur det egentligen förhöll sig. Frågan var inte bara en fråga om kvinnors rättigheter i förhållande till män utan blev också en fråga om höger eller vänster. Motståndet mot kvinnlig rösträtt kom in i det sista kom från första kammaren, där främst högern fanns representerad (Bokholm 2008, 57). Att som högerkvinna ta ställning för kvinnlig rösträtt var inte okomplicerat, eftersom en då gick emot högerns allmänna hållning i frågan och stödde en reform som ansågs göra stödet för socialism större.

Inte heller idag så är feminism en fråga som är befriad från övrig politisk hemvist, utan jämställdhetspolitik kan skilja sig väldigt mycket åt från höger till vänster. Även om det finns feminister i så gott som alla politiska läger så har olik feminister olika uppfattningar om hur jämställdhet ska uppnås och hur långt frågan ska dras beroende på andra politiska uppfattningar. Det är viktigt att inte bara betrakta jämställdhetsfrågan som en fråga om kvinnors intressen kontra mäns intressen, utan även se hur andra värderingar spelar in. Med detta i åtanke så har man möjlighet att få en djupare förståelse för det motstånd som fanns mot den kvinnliga rösträtten från kvinnor själva.

Litteraturförteckning

Möller, Tommy. 2011. Svensk politisk historia. Upl. 2;1. Lund: studentlitteratur AB.

Bokholm, Sif. 2008. I otakt med tiden. Stockholm: Atlantis.

Hur nedskärningarna påverkar min utbildning.

Just nu läser jag alltså statskunskap, vilket ingår i samhällsvetenskapliga ämnen. Som ni kanske vet så har samhällsvetenskapen stått inför stora nedskärningar på senaste tiden, och jag tänker berätta lite om hur det har påverkat min utbildning.

När en läser statskunskap, och samhällsvetenskap generellt får en anta, så har en både föreläsningar och seminarium. Ofta har vi ett upplägg där vi har några föreläsningar i början av veckan, sedan ett par lediga dagar då vi kan läsa in kurslitteraturen och sedan har vi seminarium där vi ska diskutera ett antal frågor som relaterar till kurslittearturen. Seminarierna är dels en del av examinationen, men också ett sätt att lära sig saker och få djupare förståelse för det en läser. Att diskutera texter med varandra under handledning av en utbildad statsvetare gör såklart att en kan räta ut en massa frågetecken, få nya perspektiv och så vidare, på ett sätt en inte kan få på föreläsningarna.

Föreläsningarna är ofta ganska matiga och det finns inte mycket tid för frågor och diskussion, så seminarierna är väldigt viktiga för att få informationen att sjunka in ordentligt.

På min utbildning har de emellertid, på grund av nedskärningar, behövt dra ner på seminarietiden markant. På förra kursen i politisk teori som mer eller mindre kretsar kring diskussion så hade vi en seminarietimme i veckan, vilket alltså med akademisk kvart motsvarar 45 minuter. I denna kurs har vi bara två seminarier på hela kursen, varav ett är ett Pm-seminarium där vi alltså bara kommer att opponera på våra egna texter, och inte diskutera kursinnehållet.

Både min seminarielärare och min huvudsakliga föreläsare på denna kurs har sagt att detta är alldeles för lite egentligen och att det påverkar kvaliteten på utbildningen mycket. Och det kan jag verkligen tänka mig, för jag har uppfattat seminarierna som väldigt effektiva när det kommer till att lära sig saker.

Det som känns så jävla onödigt med det här är att det knappast kan vara särskilt kostsamt att få in några fler seminarietimmar.Det som krävs är ju i princip bara tillgängliga seminarielärare. I förhållande till Sveriges ekonomi så lär detta vara struntsummor, så även i förhållande till var undervisning i naturvetenskapliga ämnen som ju kräver labutrustning och så vidare kostar.

Men kvaliteten på utbildningen blir verkligen lidande på grund av detta, och det är så jävla dumt när en tänker på att såväl samhället som eleverna investerar en massa i utbildningen. Så mycket för kunskapsnationen Sverige.