Just nu håller jag på och gå grundutbildningen på Uppsala kvinnojour vilket är ett ganska krävande projekt. Igår pratade vi om mäns våld mot kvinnor och jag har haft huvudvärk sedan dess eftersom jag satt och spände mig så mycket när jag hörde alla vidriga erfarenheter och tänkte på allt det förtryck som drabbar kvinnor i patriarkatet. Det är så smärtsamt att höra, det tar så jävla mycket kraft.
Etikett: utbildning
Lite mer om studier.
Jätteintressant att läsa vad ni har att säga om era utbildningar tycker jag! Fyll gärna på med mer.
Vill förtydliga en sak bara: jag tycker egentligen inte att det är konstigt att utbildningarna i humaniora och samhällskunskap har mindre resurser per elev. Givetvis är det billigare att bedriva utbildning som mest bygger på föreläsningar och diskussioner än att hålla sig med dyr labutrustning och liknande, och det tycker jag är helt i sin ordning.
Problemet är när det blir så mycket nedskärningar att det inte går att upprätthålla en bra nivå. Jag känner till exempel nu att utbildningen främst är ett sätt att:
- Få tid till studier, eftersom jag får studiemedel.
- Examinera mig så att jag har mina kunskaper på papper.
Den undervisning som universitetet erbjuder är liksom inte det mest centrala i det hela.
Nu menar jag såklart inte att jag bara ska sitta och bli matad med det hela och inte behöva anstränga mig själv, men jag tycker att det är jätteviktigt att elever får ordentlig handledning och detta finns verkligen inte. Det blir ju också enklare att en själv sackar efter då en inte känner att det finns anledning att läsa in allt en borde.
Nåja. Detta om detta.
Hur nedskärningarna påverkar min utbildning.
Just nu läser jag alltså statskunskap, vilket ingår i samhällsvetenskapliga ämnen. Som ni kanske vet så har samhällsvetenskapen stått inför stora nedskärningar på senaste tiden, och jag tänker berätta lite om hur det har påverkat min utbildning.
När en läser statskunskap, och samhällsvetenskap generellt får en anta, så har en både föreläsningar och seminarium. Ofta har vi ett upplägg där vi har några föreläsningar i början av veckan, sedan ett par lediga dagar då vi kan läsa in kurslitteraturen och sedan har vi seminarium där vi ska diskutera ett antal frågor som relaterar till kurslittearturen. Seminarierna är dels en del av examinationen, men också ett sätt att lära sig saker och få djupare förståelse för det en läser. Att diskutera texter med varandra under handledning av en utbildad statsvetare gör såklart att en kan räta ut en massa frågetecken, få nya perspektiv och så vidare, på ett sätt en inte kan få på föreläsningarna.
Föreläsningarna är ofta ganska matiga och det finns inte mycket tid för frågor och diskussion, så seminarierna är väldigt viktiga för att få informationen att sjunka in ordentligt.
På min utbildning har de emellertid, på grund av nedskärningar, behövt dra ner på seminarietiden markant. På förra kursen i politisk teori som mer eller mindre kretsar kring diskussion så hade vi en seminarietimme i veckan, vilket alltså med akademisk kvart motsvarar 45 minuter. I denna kurs har vi bara två seminarier på hela kursen, varav ett är ett Pm-seminarium där vi alltså bara kommer att opponera på våra egna texter, och inte diskutera kursinnehållet.
Både min seminarielärare och min huvudsakliga föreläsare på denna kurs har sagt att detta är alldeles för lite egentligen och att det påverkar kvaliteten på utbildningen mycket. Och det kan jag verkligen tänka mig, för jag har uppfattat seminarierna som väldigt effektiva när det kommer till att lära sig saker.
Det som känns så jävla onödigt med det här är att det knappast kan vara särskilt kostsamt att få in några fler seminarietimmar.Det som krävs är ju i princip bara tillgängliga seminarielärare. I förhållande till Sveriges ekonomi så lär detta vara struntsummor, så även i förhållande till var undervisning i naturvetenskapliga ämnen som ju kräver labutrustning och så vidare kostar.
Men kvaliteten på utbildningen blir verkligen lidande på grund av detta, och det är så jävla dumt när en tänker på att såväl samhället som eleverna investerar en massa i utbildningen. Så mycket för kunskapsnationen Sverige.
Utbildningen ska inte vara en del av arbetslinjen.
Jag skrev ju innan om problemet med arbetsmarknadsanpassning av utbildning. Moderaten Tomas Tobé uttalar sig i dagens Svd om just detta:
Utbildningen måste vara en del av arbetslinjen. Valfriheten för eleverna ska förstås finnas kvar men det är ingen dålig information för dem att också få reda på var jobben finns, säger han.
Frasen ”utbildningen måste vara en del av arbetslinjen” får mig att rysa av obehag rent instinktivt. Vidare så tänker jag att de flesta som väljer yrkesinriktade gymnasieutbildningar troligen redan har sin framtida anställningsbarhet i åtanke när de väljer yrkeskategori. Då tror jag att det är viktigare att säkra att alla elever får tillgång till praktikplatser och lärlingsjobb efter avslutad utbildning (tydligen väldigt svårt att få lärlingsjobb i vissa hantverksyrken).
Vidare så kan man ju knappast utgå från att arbetsmarknaden kommer att se likadan ut hela studenternas liv, och därför är det viktigt att det finns möjligheter till vidareutbildning på högskola för alla. Tyvärr är det just detta som man från regeringens håll väljer att dra in på, dels genom att ta bort kravet på högskolekompetens på alla utbildningar och dels genom att dra in på Comvux.
Ett väldigt stort problem när det gäller just skola och arbete tycker jag är att folk blir dåligt informerade av vad som krävs för att plugga på högskola utöver grundläggande högskolekompetens. Som känt är det sällan då det är det enda kravet när man ska läsa program, utan man måste i regel ha läst typ matte eller engelska B och så vidare. Många personer blir inte informerade om detta när de läser yrkesförberedande på gymnasiet, och tror att deras högskolekompetens som utlovas i kursbeskrivningen ska räcka till det mesta.
Jag har en vän som är i den situationen nu. Hen har läst barn och fritid och vill utbilda sig vidare till lärare. Man kan ju tycka att det borde vara ganska givet att personer som läser denna inriktning kan ha ett intresse av lärarutbildningen, men ändå har hen inte blivit informerad om vilka kurser utöver högskolekompetensen som krävs, vilket gör att hen måste läsa på Comvux. Vilket onödigt slöseri tycker jag, att inte delge dessa personer information om vad som krävs för olika utbildningar direkt, speciellt när det är högre utbildningar som är väldigt närliggande innehållet i grundutbildningen.
Jag har inget emot en ökad näringslivsanpassning i form av att göra yrkesutbildningarna bättre, göra det lättare att faktiskt bli legitimerad inom sitt yrke och att se till att folk får information om vad som krävs för att läsa vidare. Den lösning Alliansen har verkar dock inte vara detta, utan snarare röra sig om att minimera utbildningsinnehållet så att så lite överflödigt för arbetsmarknaden som möjligt får plats. Det tycker inte jag är särskilt rimligt.
Utbildningen ska inte vara en del av arbetslinjen. Utbildningen ska tjäna samhällets och individernas bästa, vilket såklart inkluderar hänsyn till vilken kompetens som är relevant men också har en mängd andra faktorer, som värnande om demokrati, möjligheter för individer att sadla om, ha en meningsfull fritid och så vidare. Denna idé om att skolan bara ska producera dugliga arbetare på löpande band tycker jag är djupt osmaklig.
Det finns ingen anledning att ringakta ett rikt språk.
Det är helt okej att man saknar både bildning och utbildning. Jag tycker extremt illa om människor som måste skryta med sin kunskap i helt opassande sammanhang och dessutom vara föraktfull gentemot människor som saknar kunskap. Tro det eller ej, men jag är faktiskt sjukt duktig på att bita ifrån när andra blir dissade på grund av sin okunskap inom olika områden.
Men kunskap är också makt och den som har kunskap har faktiskt också en större möjlighet att granska företeelser kritiskt. Samma sak gäller med språket; ett rikt språk gör det lättare både att uttrycka och ta till sig mer komplexa resonemang. Man slipper gå omvägar, man slipper jobbiga missförstånd och man blir faktiskt kapabel att tänka mer avancerade tankar om man har ett mer avancerat språk. Ett väldigt fattigt språk begränsar förmågan att uttrycka sig också inför sig själv.
De ord som Lady Dahmer tog upp i sitt inlägg är ord jag vet vad de betyder och som jag använder nästan genomgående om jag ska diskutera något på en djupare nivå. Det är ord jag behöver, eller i alla fall som starkt underlättar för mig när jag ska uttrycka och utbyta tankar.
Ett ord som ”korrelation” är varken särskilt ovanligt eller svårt att ta till sig innebörden av (korrelation innebär att något samvarierar). Det är dessutom ett nödvändigt ord när man vill uttrycka att något hänger ihop men utan att man känner till sambandet. ”Varför skulle jag vilja göra en sådan distinktion?”, undrar säkert någon. Det kan hända att man går hela livet utan att någonsin vilja uttrycka den skillnaden men troligen så kommer man ha nytta av det någon gång.
Den stora poängen är att om man kan ordet så kommer man troligen att använda det, helt enkelt för att man då har fått ett verktyg för att lättare tänka av speciell typ av tanke. Sällan är det så att man vet precis vad man vill säga men bara inte vet ordet för det. Det är snarare så att språket och ”andemeningen” samverkar. Det blir mycket svårare att ”fånga” en tanke om man saknar språket för att uttrycka den. Tänk även vilken skillnad det är på att ha ett ord för att kunna uttrycka en sak istället för tio eller ens tre.
Det vore bara korkat att inte använda ord som finns tillgängliga när man vill uttrycka vissa saker. Det är även tråkigt att folk ofta blir så på sin vakt så fort man använder ett ord de inte begriper. Jag tycker att människor som har ett rikt ordförråd måste ha tålamod och förklara och framförallt inte vara föraktfulla mot folk som kan färre, men de som kan mindre har ingenting att vinna på kunskapsförakt. Var istället öppna och intresserade så kommer ni troligen att lära er något. Och jag lovar, ett rikt språk är en nyckel till mycket. Litteratur, resonemang och inte minst ens egna tankar.
Aktiva val är inte alltings lösning.
Nån jävla moderat skriver en debattartikel om att alla elever måste börja välja skola mer aktivt. Tydligen så är den största skiljelinjen mellan rika och fattiga att rika gör mer överlagda val när det kommer till utbildningar. Om alla gjorde aktiva val så skulle problemet vara löst!
Problemet med följande resonemang är att det inte bara handlar om att välja skola, man måste komma in på skolan man vill gå på också. Tyvärr kan man inte bara välja och vraka som han verkar vilja få det att framstå. Det kommer alltid att finnas de sämsta, och de kommer alltid att gå på dåliga skolor om skolor tillåts vara dåliga.
Bara för att alla har gjort ett ”aktivt val” så berättigar inte det att vissa skolor är så mycket sämre än andra. Med andra ord måste själva skolorna göras om, och det aktiva valet är inte lösningen på det, även om det såklart är moderaternas våta dröm. Ett samhälle där de marginaliserade bara har sin egen bristande beslutsförmåga att skylla.
Svar till Blondinbella.
Här är mitt svar till Blondinbella. Jag har ändrat en del från originalet men detta är i alla fall vad jag tycker. Jag vill förresten säga att jag också tycker att Ahlstadts artikel var förminskande och löjlig. Det finns många unga som engagerar sig idag också, och det största problemet är egentligen att många ur hennes generation vänder dövörat till. Jaja, här är artikeln. Om ni håller med eller tycker jag har poänger så vore det verkligen kul om ni spred den. Detta är något jag vill nå ut med.
”Blondinbella rycker ut till kapitalismens försvar i sitt svar på Ann Charlott Ahlstadts debattartikel. Hon skriver om hur lyckligt lottad vår generation är eftersom vi inte behöver ansluta oss till facket utan kan ta det ”direkt med chefen” om vi är missnöjda med våra löner. Hon skriver också att feminismen trycker ner kvinnor trots att Ahlstadt inte nämnt feminism, men Blondinbella passar väl på att gå till angrepp mot alla ideologier som pekar ut missförhållanden i samhället när hon ändå är igång. Så jävla typiskt, kan jag tycka.
Det senaste halvåret har arbetsvillkoren för min och Blondinbellas generation har varit på tapeten. De få unga som har arbete underkastar sig dåliga, inte sällan rent olagliga, arbetsvillkor. En möjlig förklaring är att många tror att om de jobbar tillräckligt hårt och inte är till besvär så kan de komma långt och struntar därför i att kräva sina rättigheter i den situation de befinner sig. En annan anledning kan vara att arbetsköpare uppmanar sina anställda att inte vara med i facket.
Blondinbellas verklighet befolkas av framgångrika ”unga tjejer” som alltid har ett företag i rockärmen. De behöver inga fackföreningar för de är egenföretagare, de väljer att tjäna mindre pengar för att kunna styra över sin tid. I Blondinbellas ögon består tidigare generationer av missnöjda lönearbetare som alla varit tvungna att skaffa jobb på traditionell väg. Även i vår generation finns gott om missnöjda lönearbetare. Men några saker har faktiskt förändrats: de har sämre arbetsförhålladen eftersom moderaterna gjord budgeten för arbetsmiljöverket obefintlig och de har sämre anställningstrygghet eftersom moderaterna försämrat anställningsskyddet. Snart kommer många även att ha sämre ingångslöner.
Oavsett vad Blondinbella säger kommer det alltid att finnas många människor med vanliga lönearbeten och för många av dem är det inte så enkelt att de bara kan ”ta ett snack med chefen”. På vissa arbetsplatser blir en besvärlig medarbetare helt enkelt kickad, något som är möjligt i och med de försämringar i anställningsskyddet som skett.
Blondinbella skanderar att vi lever i en marknadsekonomi och att det inte är något konstigt med att många försörjer sig genom att göra reklam. Men nog är det sorgligt att de främsta förebilderna för många i vår generation har konsumerat sig till toppen. Det är i sig inget konstigt med konsumtion men när det görs till främsta ideal och livsstil finns det skäl att tänka om. Jag försår att Blondinbella tar illa upp när hon blir anklagad för att inte göra annat än att shoppa och blogga bara för att det är den selektiva bild hon väljer att visa. Det Ahlstad kritiserade från första början var dock just det ideal som förs fram, alltså precis den selektiva bild man visar upp. Blondinbella borde förstå det med sitt eviga tjat om förebilder hit och dit. Dessutom: bara för att marknadsekonomin råkar vara den rådande ordningen betyder inte det att den inte kan kritiseras.
Läsaren får även veta att vår generation är lyckligare vilket för mig är glada nyheter, jag har nämligen hört att den psykiska ohälsan hos unga ökar lavinartat. Jag skulle även vilja veta hur mycket vi bidrar till välfärden när så många saknar jobb, för det låter ju helt otroligt. Otroligt förljuget. Jag ser på mina jämnåriga och undrar vilken värld Blondinbella lever i. De flesta i min generation kan inte alls bli vad de vill. Tvärtom är det dyrare än någonsin att plugga, svårare att plugga upp betyg och allt längre utbildningar krävs till allt fler yrken. Ens framtid avgörs i allt högre grad av hur mycket pengar ens föräldrar tjänar och var man bor.
Det är lustigt. Samtidigt som möjligheten att göra klassresor minskar så får idén om den amerikanska drömmen ett uppsving. Ju orimligare det blir desto mer tror och hoppas folk på att de ska födas i fisksätra och sluta på solsidan. Men klassresornas tid är snart förbi och Blondinbella spelar en viktig roll i den utvecklingen när hon matar Sveriges ungdomar med budskapet att alla kan bli entreprenörer, att man enbart är sin egen lyckas smed och att vi inte behöver förena oss för att nå förändring.”
Den mest tragiska facerapen.
Den absolut mest tragiska facerapen jag sett löd ungefär: ”Hejdå alla! Imorgon påbörjar jag min utbildning på högskolan”. Alla ba: ”hoho, vilken rolig facerape. Inte skulle väl du plugga”.
Folk som ser möjligheten att någon skulle plugga på högskolan som ett skämt är ju bara rakt igenom tragiskt.
Vem vill inte följa med till Rhodos?
Martin Isberg har ju då utlyst en tävling i samarbete med Royal Bar Academy där man kan vinna en bartenderutbildning på Rhodos, dessutom under samma period som diverse bloggare (bland annat Kissie) och BB-kändisar ska åka ner!
Villkoret är att man ska skriva ett skönt inlägg om RBA och inte tackar man väl nej till en sån chans!
Jag tänker mig mig själv med min perfekta beach 2011-kropp iklädd en rosa trekantsbikini med nitar skrattandes vandrande över stranden på Rhodos. Att få mingla runt med Sveriges bloggelit en hel månad, samtidigt som jag lär mig det aktningsvärda yrket bartender på en av världens mest anrika bartenderutbildningar skulle vara som att återfinna edens lustgård.
Jag tänker mig lata dagar på stranden, långa kvällar bakom bardisken varvat med det hårda slit som jag är villig att lägga ner på att bli en bartender av högsta rang! En utbildning som jag sedan skulle vilja bygga vidare på och ett yrke jag skulle vilja göra karriär inom. RBA skulle vara det perfekta startskottet för mig, utbildningen som skulle ge mig möjlighet att få blanda drinkar på fina klubbar och restauranger världen över.
Långt borta hägrar också en dröm om att bli en stjärna på blogghimlen. Att få många trogna och engagerade läsare som jag kan påverka och vara ett föredöme för. Jag skulle kunna visa dem hur jag lyckats i mitt liv och på så vis kanske även förändra deras. I bloggvärlden är ju kontakter som ni vet A och O, och kanske skulle självaste Kissie kunna fatta tycke för mig och min blogg om vi träffades på Rhodos, under inflytande av solen och drinkarna. Det skulle kunna bli mitt stora genombrott som bloggare, ett ansvar jag skulle förvalta väl.
Om jag fick följa med på utbildningen så skulle jag göra mitt bästa varje dag. Jag är dessutom en positiv och väldigt spontan person som är trevlig att hänga med. Jag skulle lysa ikapp med den heta morgonsolen på Rhodos!
Ni hör ju hur himla engagerad jag är i detta så jag tycker att ni kan gå in på Martin isbergs inlägg och lägga ett gott ord för mig!
Utbildning är fan i mig visst gratis.
Idag villa jag nästan stämma in i Linda Skugge-kören om bortskämda ungdomar när jag fick en kommentar och att utbildning minsann inte alls är gratis, eftersom man måste betala tillbaks de pengar man lånat för sitt uppehälle under tiden som man gått på sitt statligt finansierade universitet.
När man säger att utbildning är gratis menar man ju oftast själva utbildningen, inte maten du måste ätaellerlägenheten du måste bo i när du pluggar. Man syftar till om man måste betala pengar till högskolan eller ej.
I Sverige är utbilning gratis (det finns kurser man måste betala för också, men överlag är det gratis). Förutom att du FÅR utbildningen, som man i de flesta länder måste betala pengar för, så får du ett bidrag på 3000 spänn i månaden för studiematerial. Du får dessutom låna pengar utan säkerhet av staten. Detta är visserligen pengar man måste betala tillbaks men å andra sidan såleder utbildning för de flesta till högre lön. Så det är väl egentligen inte mer än rimligt att den som utbildar sig gratis på statens bekostnad kanske skulle kunna betala tillbaks delar av det staten har bidragit med för att man ska kunna käka och bo under den perioden.
Levnadskostnader finns alltid. Att du måste stå för dem även när du pluggar är inget konstigt. Men utbildning, det är fan i mig gratis.