Etikett: scummanifestet

Läsanteckningar, SCUM-manifestet. Del 1.

Jag kommer att lägga upp tankar kring SCUM-manifestet här, detta för att försöka flytta fokus från manshatet som så många stirrar sig blinda på, och istället ta upp vad Solanas har att säga om patriarkatet. I detta inlägg kan ni läsa om vilka problem jag ser i SCUM-manifestet och hur jag tolkar texten. För den som vill finns texten i sin helhet på den här bloggen. Håll till godo!

Inledning

Först kommer en inledning om varför det manliga könet måste förgöras. Som sagt så läser jag detta som den socialt konstruerade manligheten/patriarkatet, mer specifikt de delarna av män som bidrar till förtrycket av kvinnor. Solanas går snabbt vad hen anser om män, och lägger fram sin tes om att mannen är en ofullständig kvinna och att han vill bli kvinna. Sedan kommer hen in på att män är väldigt bra på Pr, och specifikt att de lurat alla att män är kvinnor och kvinnor är män.

Detta genom att påstå att de kvinnliga egenskaperna är hans egna – känslomässig styrka och oberoende, kraft, dynamik, beslutsamhet, lugn, saklighet, bestämdhet, mod, integritet, vitalitet, intensitet, karaktärsstyrka, coolhet, etc – och genom att projicera de manliga egenskaperna på kvinnor – fåfänga, lättsinne, banalitet, svaghet, etc.

Jag vet inte vad jag anser om manliga och kvinnliga egenskaper riktigt. Jag kan hålla med om att i dagens samhälle så har män ofta väldigt många negativa karaktärsdrag, vilket beror på att förtryckarrollen är en ganska sympatisk roll, men jag tror absolut inte att det måste vara så.

Det jag tänker på här är hur män ofta projicerar det ”dåliga” i mänskligheten på kvinnor. Kvinnor är känslosamma och svaga, medan män är starka, rationella etcetera. Mycket av att vara människa är att vara svag och beroende, att ha känslor och styras av dem och så vidare. Denna aspekt av sig själva försöker många människor, men i synnerhet män, att förneka. Istället är det kvinnor allena som bär på dessa ”negativa” egenskaper.

När jag umgicks med så kallade Smarta Killar mycket i högstadiet/gymnasiet så var detta otroligt vanligt. Så fort någon visade upp ett beteende som var ”irrationellt” (gissa vilka som definierade rationell/irrationell…) så var det ”kvinnligt”, oavsett om det var en man eller en kvinna som stod för det. Det var liksom kvinnligt att prata om eller ge uttryck för känslor, det var kvinnligt att vara ”svag” och så vidare. Att vara kvinnlig var självklart något dåligt, men det behöver en väl knappast skriva.

Dessa män hade såklart själva och dessa ”kvinnliga” egenskaper, eftersom det är en del av det mänskliga villkoret, men de dolde dem bakom en fasad av rationalitet. Eftersom de aldrig pratade om sina känslor så kunde de låtsas som om de inte hade några. Det blev istället ofta upp till kvinnorna i sällskapet att anpassa sig efter deras uppenbart känslostyrda beteende. Eftersom männen alltid gick omkring med övertygelsen om att de var ”rationella” och inte styrdes av sina känslor så kunde de såklart inte förstå att de själva också kunde behöva förstå och ifrågasätta sitt eget agerande.

Efter denna inledning kommer vi in på delen ”Mannen är ansvarig för”, som är en lång lista över alla de hemskheter Solanas anser att män har ansvar för. Jag kommer inte beröra alla punkter, utan bara de jag finner mest intressanta.

Artigheter, trevligheter och ”värdighet”.

Överväldigad av en känsla av primitivism och i djup skam över det, och med ett mycket primitivt konstruerat nervsystem som lätt upprörs av den minsta känsla eller sinnesrörelse försöker han – inte för att uttrycka sig utan för att dölja sin totala kroppslighet, sin totala självupptagenhet och det förakt han känner för andra män samt, inför sig själv, dölja det hat och förakt han misstänker att andra män känner för honom – upprätthålla en »social« kod som försäkrar fullständig förbindlighet, renad från alla spår av känslor och upprörande åsikter.

Detta är något jag själv känner igen i oerhört hög utsträckning. Jag har aldrig varit en artig människa. När jag skaffade min första partner så tyckte han att min oartighet var ett stort problem, och ville ”lära mig” att bete mig bättre. Ett bra beteende sammanföll ofta i hans ögon med att inte skapa ”dålig stämning” när folk kläckte ur sig sexistisk skit och liknande, att inte göra folk obekväma genom att tala om vissa ämnen som var ”privata”.

Det är klart att han hade poänger i det han sade, men det var också så att det ofta handlade om just att upprätthålla en social kod bara för att inte skapa situationer som kunde upplevas som obehagliga eller upprörande. Mycket av det här med att upprätthålla god stämning handlar om att människor med makt ska kunna gå på med sin sexism, rasism och så vidare utan att bli konfronterade av de människor det drabbar.

Solanas fortsätter på detta spår senare i boken, när hen diskuterar faderskap. Jag tar upp det här eftersom jag tycker att det är relevant för att förklara hur jag ser på saken:

Ogillandet av känslosamma »scener« leder till rädsla för starka känslor, rädslor för vrede och hat, rädsla för att konfrontera verkligheten, eftersom en konfrontation med verkligheten till en början alltid leder till vrede och hat. Rädsla för vrede och hat, i kombination med en brist på självförtroende när det gäller att hantera och förändra världen och när det gäller att på det allra minsta sätt påverka sitt öde, leder till en oreflekterad tro på att världen och de flesta människor i den är trevliga, och att de mest banala triviala förströelser är jätteskojiga och djupt tillfredsställande.

Detta handlar om uppfostran, och mer specifikt (som jag tolkar det) att lära någon just ”artighet”. Artighet handlar om att undvika obehagliga situationer, vilket ofta är detsamma som känslomässiga ”scener”. Eftersom en konfrontation med verkligheten oundvikligen blir känslomässig på det obehagliga sättet så skapar detta behov av artighet en ständig falskhet i vår kommunikation, ett ständigt döljande och överslätande, som tvingar människor att ljuga och hindrar dem från att se ”sanningen”, alltså komma i kontakt med sina sanna känslor kring saker och ting.

Jag tycker att det ligger väldigt mycket i detta. Jag tror att det finns en allmän rädsla för att orsaka obehagliga scener, vilket effektivt hindrar kampen emot förtryck eftersom det alltid är otrevligt att upptäcka och konfrontera förtryck. Och eftersom det är jävligt jobbigt att inte agera på insikter en skaffat sig så slår människor ifrån sin insikterna till att börja med. Jag tycker att en ofta ser detta hos kvinnor som klagar på sin livssituation men som inte klarar av att politisera det, helt enkelt eftersom det är smärtsamt att inse att en är förtryckt, speciellt i ett samhälle där en kan förlora mycket på att agera på denna insikt. Det är helt enkelt bekvämare att ”lyckligt” ovetande foga sig under samhällets förtryck.

Det var allt för nu. Skriva gärna era egna tankar kring texten.

SCUM.

Verkar finnas intresse för SCUM-cirkeln! Jag vill först och främst säga att det finns delar i SCUM som jag anser problematiska, bland annat den otroligt biologistiska syn Solanas har på män och kvinnor. Hen beskriver mäns problem som främst biologiska, något jag såklart inte ställer upp på eftersom jag anser att kön främst konstrueras socialt.

Boken innehåller också en hel del transfobi, något som i hög grad följer från just biologismen.

Sedan brukar ju folk tycka att en ska ”ta ställning” till att Solanas vill förstöra det manliga könet. Jag tycker att manssamhället och den patriarkalt konstruerade manligheten ska utrotas, jag tror däremot inte att det är nödvändigt att döda alla individuella män för den sakens skull. Jag läser Solanas text som en uppgörelse med patriarkatet, inte med alla individuella män, och läst som så tycker jag att den har mycket att säga om verkligheten. Om du inte tolkar det så, visst, men jag är inte intresserad av din klagosång över att det är så taskigt och våldsamt skrivet.

Jag anser att boken bjuder på bra insikter om manssamhället och den socialt konstruerade manligheten. Den är befriande att läsa eftersom den är så arg och kompromisslös och uteslutande vänder sig till kvinnor, betraktar kvinnor som starka och kapabla att förändra sina liv. Det märks verkligen att den är skriven med glödande ilska mot patriarkatet, en ilska en också kan känna och sympatisera med när en läser. Jag tycker också om hur den uteslutande riktar in sig på de privilegierade skikten i samhället, alltså medelklassen, och beskriver patriarkatet som väldigt mycket en produkt från detta. Detta är för det första en beskrivning jag håller med om, för det andra är det en kul kontrast eftersom det är så vanligt att det är fattigare människor, icke-vita och så vidare som får stå modell för det ”riktiga” kvinnoförtrycket.

Jag lägger upp första delen av läsanteckningarna senare idag. Den som vill läsa boken kan kolla på den här bloggen där den finns, det finns också ett långt förord skrivet av översättaren Stridsberg som jag rekommenderar er att läsa.

Vad tror ni?

IMG_20121210_091808Som sagt så har jag bokcirkel på SCUM-manifestet nu. Jag tänkte att det kunde vara en kul grej att lägga upp läsanteckningar och så vidare här på bloggen (givetvis omgjorde till vettiga inlägg). Jag tänker att det skulle vara bra att flytta fokuset lite från manshatet till vad Solanas faktiskt har att säga om patriarkatet.

Vad tror ni om detta?

Om att förringa Scummanifestet.

IMG_20121210_091808

För ett ganska bra tag sedan skrev Troberg ett inlägg om feminism inom Piratpartiet och lite så. Bra och viktigt för den som är engagerad i rörelsen. Läste dock diskussionen i kommentarsfältet och stötte på detta, skrivet av Troberg själv, när Scummanifestet kom på tal av någon person som tyckte att det var förskräckligt:

Den allmänna litteraturvetenskapliga uppfattningen verkar vara att SCUM det är ett satiriskt verk i Swifts anda. (Min personliga uppfattning är dock att Swift var en långt mycket bättre författare än Solanas, men det är en annan femma.)

Detta stör mig på två sätt. Dels för att Scummanifestet förminskas när det kallas satir på det här sättet i den här kontexten, dels att den litterära kvaliteten måste påpekas vilket mest känns som ett sätt att förminska ämnet och smidigt glida ifrån det.

Ofta när Scummanifestet diskuteras bland feminister så läggs det väldigt mycket fokus på att det är satir. Nå, det må vara sant att det är satir då satir är ett väldigt brett begrepp. Något kan vara satir och fortfarande vara väldigt tungt politiskt. Men på sättet det sägs så känns det som att det handlar mer om att släta över innehållet i det än om att bestämma genre. Det brukar liksom låta lite ”jaja, men Solanas menade ju inte så på riktigt, det är ju satir, det är inte menat att tolkas bokstavligt”.

Jag tolkar inte heller Scummanifestet helt bokstavligt (finns det något text en tolkar helt bokstavligt?), utan läser det som en kritik av socialt konstruerad manlighet och manssamhället. Detta gör dock inte att texten har mindre politisk tyngd, det är fortfarande en svidande kritik av patriarkatet. Det är en väldigt aggressiv text som är mycket tillspetsad i formuleringarna, stundtals så att det angränsar det absurda, vilket skapar en väldigt mörk humor. Att Solanas valde att vara humoristisk i texten gör dock inte att innehållet är mindre uppriktigt menat. Jag är helt övertygad om att Solanas verkligen menade det som står i texten. Vissa saker är troligen tillspetsade, men själva resonemanget kring dem ska nog inte tolkas som annat än uppriktigt. Det är skillnad på att något är satir, humoristiskt och på att det inte är uppriktigt, men denna distinktion görs inte när människor försöker släta över Scummanifestets innehåll.

Sedan att diskutera Solanas som konstnär. Alltså finns det någon mer ointressant vinkel på Scummanifestet? Scum är inte framförallt en konstnärlig skildring utan ett politiskt manifest, en kampskrift, och måste förstås som en sådan. Oavsett om Soalans är en duktig författare eller inte så glöder texten av energi och vissa iaktagelser är förbluffande skarpa. Att i den kontexten börja prata om textens kvalitet känns så jävla… förminskande. Som om du höll ett politiskt brandtal och fick typ en kommentar på ditt utseende som respons.

Jag förstår om en som feminist inte gillar Scummanifestet, jag är helt okej med det, även om jag såklart personligen har en annan åsikt. Men att avvisa det som ”satir” i bemärkelsen att det inte skulle vara uppriktigt skrivet tycker jag är dumt och förminskande och fråntar texten dess udd. Gör snälla inte det.