Våldsbejakande reklam.

IMG_20140415_091420Försvarsmakten har ju börjat göra mer och mer reklam för att rekrytera personal. Reklam som bygger på att det en gör inom försvaret är så himla spännande och viktigt. Framförallt lyfts de olika krissituationer som en utsätts för om en jobbar på det viset och hur det är typ ”spännande” och ”utmanande”. Jag skulle rentav kalla reklamen våldsbejakande, det är ett romantiserande av situationer som ofta innebär våld eller åtminstone att en bygger upp en våldspotential.

Nu är jag inte en sån person som tycker att vi ska ”avveckla försvaret” eller liknande, utan jag är helt med på att det är något som behövs så som samhället ser ut idag. Däremot vänder jag mig emot när det görs reklam för det på det här sättet, något som är en oundviklig effekt av att den allmänna värnplikten avskaffats. Reklamen anspelar extremt mycket på maskulinitet och romantiserar krissituationer, något som i realiteten kan vara oerhört traumatiserande för de som utsatts för det.

Jag skulle hellre se att vi hade allmän värnplikt än den här formen av våldsbejakande reklam upp överallt. Denna reklam spär på en inställning till krissituationer och våld som bygger på att det inte är en del av en tragisk verklighet utan snarare ett litet ”äventyr” som en kan åka i väg på om en jobbar som soldat. Vad ger detta egentligen för bild av de uppgifter en utför som soldat? På vilka grunder söker sig folk till försvaret? Och framförallt; vad har de för bild av människorna de ska ”hjälpa” när de åker ut på uppdrag? När det hela säljs in som ett spännande äventyr så är det troligen den inställningen folk kommer att ha också. Är det verkligen eftersträvansvärt?

Jag gillar inte den här utvecklingen att försvaret agerar mer och mer som ett företag, mindre och mindre som något som faktiskt angår alla i och med att det handlar om vår fysiska säkerhet.

Reklamsamhället.

För ett par dagar sedan när jag skulle handla mat så stod det två personer från den vårdcentralen precis vid ingången och gjorde reklam för att en skulle skriva in sig där.

Jag tänker; vilka är de här personerna? Troligen sjukvårdspersonal som på sin arbetstid måste stå och rekrytera kunder istället för att utföra det arbete de kan och som behöver utföras. Och varför? Troligen för att vårdcentralen behöver det för att inte läggas ner, för att finansieringen ska gå runt.

Detta är troligen en av effekterna av det ”fria vårdvalet”, konkurrensutsättningen av vården och så vidare. Istället för att ge vård så behöver sjukhus, vårdcentraler och mottagningar fokusera på att göra reklam för sig själva. Det känns inte som någon större samhällsvinst, snarare en fet jäva förlust eftersom verksamheten ”göra reklam” egentligen inte tillför något värde någonstans.

Kan vi inte bara skippa den här grejen med att alla måste göra så jävla mycket reklam för sig själv och låta folk syssla med vad de faktiskt är bra på och det som behövs? Jag blir så trött på att det liksom aldrig är nog att var grym på att utföra ett arbete, en måste sälja in sig själv som fan också. Det är så jävla förnedrande, och det är ett ofattbart slöseri med mänskliga resurser.

Frisk och fri, size zero och att parasitera på människors tankar.

Organisationen Frisk och fri som jobbar emot ätstörningar har valt att göra en reklamkampanj som inleddes med en falsk webbshop där det endast såldes size zero-kläder. Det hela väckte såklart sjukt mycket uppmärksamhet, folk blev upprörda och så vidare. Men det var helt i onödan eftersom de hela var en bluff för att de bakom skulle kunna sprida sitt budskap, det vill säga att ätstörningar är skit.

Hur mycket jag än sympatiserar med budskapet och organisationen bakom kampanjen så tycker jag att den här typen av marknadsföring är vidrig och förkastlig av den anledning att det tvingar människor till en massa känslor, bara för att sedan lägga fram att det var helt onödigt eftersom det bara var en bluff. Hela konceptet reklam bygger ju på att tvinga sig in i människors liv och tankar, vilket är skälet till att jag anser att reklam bör förbjudas. Jag tycker dock att det blir extra illa när en på det här sättet liksom lurar sig in någons tankevärld genom att röra upp en massa jobbiga känslor och tankar som sedan visar sig vara helt överflödiga.

Det finns liksom så många som slåss om min uppmärksamhet, och det gör mig så jävla trött. Jag hatar att aldrig kunna ta något helt på allvar för att det kanske är en ”pr-kupp” och så blir en lurad och ens upprörda reaktion blir använd av någon för att dra uppmärksamhet till någon skit en kanske inte alls ställer sig bakom. Det är så jävla cyniskt och framförallt så gör det mig till en cynisk människa som måste gå omkring och granska allt för att syna eventuella bluffar. För mig är detta ett steg i hela den här grejen med att ingen någonsin tar något på allvar, vilket jag inte tycker at en organisation som jobbar med en så viktig samhällsfråga som ätstörningar ska bidra till.

Jag skulle verkligen kunna bry mig om er förening, men jag blir bara irriterad när någon försöker parasitera på mina tankar, försöker använda min ”felaktiga” och framtvingade reaktion för syften jag inte känner till. Jag tycker bara att det är jävligt tråkigt och omoraliskt och jag har svårt att förstå varför en ideell organisation skulle vilja förknippas med den här typen av, i mitt tycke, extremt oetisk marknadsföring. Jag skulle i alla fall bli upprörd om till exempel tjejjouren marknadsförde sig på ett liknande sätt.

Jag anser att det finns gränser i vad som är okej att göra för att sprida sitt budskap, och jag tycker inte att det är okej att luras. Jag tycker att det blottar en ganska otrevlig människosyn när en organisation väljer att utnyttja människors känslor på det här viset, och jag har svårt att se hur det går i  linje med vad de säger sig stå för.

Reklam.

IMG_20130824_232112Plankade till Uppsala och hittade den här lappen. Bilder på samma tema fanns även på utsidan av tåget och på ett gäng andra ställen. Jag undrar verkligen varför Sl känner sig tvungna att markera att de har bytt klädsel på sätena, det är faktiskt helt vanligt jävla underhåll och precis vad en ska kunna förvänta sig när en dels betalas skatt, dels 790 spänn för att få utnyttja deras ”tjänst”. Jag tänker också på all jävla reklam Sl gör för sig själv, och nu menar jag alltså ren reklam och inte ”information”. Det är ju liksom inte som att Sl har några konkurrenter.

Men det är väl så att när saker inte fungerar på ett tillfredsställande sätt, som ju ofta  är fallet med vår kollektivtrafik, så får en väl täcka över med reklam. Det vore spännande att veta hur stora Sl:s kostnader för detta är.

Om att förfasa sig över sexism.

En skulle kunna säga att det har blivit lite inne bland feminister det här med att lägga upp en massa bilder på sexistisk American Apparel-reklam, eller annan reklam, i sociala medier och förfasas över så hemskt och sexistisk den är. Ofta är det helt utan djupare analys, utan bara ett gäng bilder och nån högst begränsad text om att det är förskräckligt. Kan ni snälla lägga ner med detta, eller i alla fall göra det med aningen mer omtanke.

Såhär: när ni lägger upp dessa bilder så utnyttjar ni kvinnorna på bilden för att föra fram ett budskap. Ni objektifierar dubbelt. Det kan vara nödvändigt ibland, men ni måste tänka på i vilka situationer ni gör det. Det kanske är nödvändigt om en sätter ihop en utredande text om hur sexism i reklam fungerar och en vill ha med exempel för att illustrera, det kanske är lite mindre viktigt om det enda en gör är att lägga upp och sprida en massa bilder för att kunna skriva typ ”gud vad hemskt”. I det senare fallet tycker jag att nackdelarna överväger nyttan av det hela. Ja, det är viktigt att uppmärksamma sexism, men inte så viktigt att en ska bidra till objektifieringen av de faktiska kvinnorna på bilden.

Ibland sägs det att det är viktigt att påminna om detta igen och igen, för att det är så lätt att glömma den sexismen. Jag tror inte att det tar oss framåt att gång på gång slentrianmässigt visa upp den sexistiska reklamen. Jag tror inte att det hjälper människor att förstå något nytt att för hundrade gången visa upp en bild på en underårig kvinna som kollar undergivet in i kameran med särade ben och skriver ”usch och fy så hemskt med sexism”. Jag tror snarare att det tar bort fokus från andra frågor, när allting handlar om att förfasa sig över sexistisk reklam.

Ibland, eller ganska ofta, får jag intrycket av att det mest handlar om att samlas kring något och just förfasa sig. Att kunna fördöma saker och ting tillsammans och därmed skapa ett vi och ett dem, vi vettiga feminister som är emot sexistisk reklam och Sexisterna som inte är det. Att gång på gång ta ställning i en fråga som är så platt och så enkel för att finna samhörighet och strunta i att hantera frågor där en måste lyfta blicken och också ifrågasätta sin egen roll. Det är helt enkelt jävligt bekvämt för de flesta att vara emot sexistisk reklam. Mycket bekvämare än att skärskåda relationer eller förstå villkoren för den kvinnliga arbetarklassen både globalt och nationellt.

Vissa menar att det är förminskande emot dem som kanske är nya och inte pallar ”svåra” saker. För det första handlar det inte om att vara ”svår” eller inte utan om att inte använda andra kvinnor som projektionsyta för sin egna upplysthet, om att inte syssla med menlös positionering. Det går utmärkt att undvika detta utan att vara något slags geni/akademiker. Dessutom är det nästan alltid just privilegierade kvinnor som fokuserar på detta, alltså människor som mer än andra faktiskt har fått möjlighet att fördjupa sig. Så att det skulle handla om låg bildningsnivå eller något köper jag inte alls.

Snälla, sluta använda dessa kvinnor som projektionsyta för er egen upplysthet. Det blir bara ett dubbelt förtryck. Jag lovar, du kan skriva om sexistisk reklam och feminism utan att använda dessa bilder. Ja, chockeffekten kanske blir mindre och klicken färre, men är det verkligen bra att bygga sitt val av metod på vad som drar mest ytlig uppmärksamhet till sig? Det spelar ju ingen roll om du ändå inte får något nytt sagt.

De feminister som oreflekterat sprider sexistiska bilder på kvinnor gör sig skyldiga till samma sexism som reklammakarna.

På sista tiden har det delats väldigt mycket reklambilder i feministiska sammanhang. Feminister på twitter har delat reklam från American Apparel, kontot Kvinnohat på instagram har det lite som sin grej att dela sexistisk reklam och så vidare. Jag ser absolut vilket syfte detta har, men samtidigt måste jag ifrågasätta om det alltid är relevant.

Såhär: när en delar en sexistisk bild så delar en inte bara själva sexismen, konceptet, utan en delar också en kvinnas ansikte och/eller kropp. Den här kvinnan är en person och precis lika utsatt för patriarkala normer kring utseende som alla vi andra, om inte mer då hen troligen jobbar i modellbranschen. Att köra upp hens ansikte någonstans och säga ”detta är sexism” är att göra hen ännu mer utsatt. Ofta är dessa modeller underåriga. Det finns en stor risk i att fokus hamnar ännu mer på modellen, alltså på kvinnorna, när vi definierar sexism. Jag tänker speciellt på en American Apparel-bild som delades en del för ett tag sen, med en underårig kvinna på som kollade blygt in i kameran och hade särade ben. Jag tänker på obehaget hen måste känna inför att den bilden sprids på det sättet.

Ibland sägs det att dessa bilder är reklambilder och ändå är spridna. Det stämmer, till viss grad. Det finns nog en mängd bilder jag personligen aldrig hade sett om de inte hade spridits på det här sättet bland feminister, och åtskilligt fler som jag inte hade kommit ihåg.

Jag säger inte att en inte ska kunna sprida dessa bilder, men jag tycker att det ska göras med aktsamhet. En kan fråga sig: fyller den här bilden verkligen en funktion här, säger jag verkligen något nytt. Ofta känns det som att feminister sprider dessa grejer mer för att kunna förfasa sig över dem gemensamt än för att verkligen få något väsentligt sagt. Det blir liksom en kör av ”ojojoj så sexistiskt” som inte riktigt leder någonstans. Även om det är sexismen som kritiseras så är det kvinnan på bilden som människor ser, och det är troligen hen som kommer känna mest obehag inför att bilden sprids.

Ofta så tänker jag att en kan skriva om sexism och objektifiering utan att dela dessa bilder stup i kvarten. Ja, det kanske blir enklare om en gör det med en sådan bild som väcker en massa uppmärksamhet och som säger mycket i sig, så en slipper göra utvikningar och beskriva det hela, men jag tycker inte att ändamålen alltid helgar medlen. En kan också mena på att det är för något ”högre mål”, för att medvetandegöra människor och så vidare, och att då får det helt enkelt vara så att kvinnan exponeras ännu mer.

Om en på ett oreflekterat sätt sprider dessa bilder tycker jag faktiskt att en gör sig skyldig till samma sak som reklammakarna, nämligen att använda sig av kvinnors kroppar för att få fram en poäng, för att vinna uppmärksamhet och sprida sitt budskap. Jag tycker inte att det är en särskilt bra feministiskt strategi. Så jag efterfrågar lite eftertänksamhet från alla som sprider sexistiska reklambilder; tänk på att det inte bara är en illustration av sexism utan även bilden av en faktisk kvinna av kött och blod ni delar.

Sexism är sexism, oavsett intentionerna bakom.

Ni har kanske märkt att det varit en jävla snack om klädmärket American Apparel med anledning av deras vidriga, sexistiska reklam. Det är helt berättigat tycker jag, de står verkligen för en sexism utöver det vanliga som dessutom hypas av diverse hipsters eftersom tjejerna är ”naturliga” och gud vet allt.

Sen läste jag den här artikeln om American Apparels marknadsföringsstrategi, som verkar vara uttänkt av en otroligt vidrig människa vid namn Holiday som gjort till sin grej att göra provokativ reklam, göra folk upprörda genom att ”tipsa” dem och sedan höra av sig till media, och eventuellt fejka upprördhet hos människor med fejkade citat om ingen bryr sig.

För att påskynda förloppet tipsar Ryan Holiday sedan bloggare om annonskampanjen. Alltid under falskt namn. Förhoppningen är så kraftiga reaktioner i sociala medier att konventionell media nappar och exponeringen blir enorm.

Uteblir reaktionerna tipsar han än en gång sociala medier och journalister. Nu under förevändningen att någon grupp i samhället känner sig kränkt och upprörd och redan reagerat kraftigt. Ofta fabricerar han citat för att göra historien mer trovärdig. Media nappar alltid och den fiktiva upprördheten blir omedelbart verklig – i allmänhetens ögon.

Det är när jag läser sånt här jag slås av orimligheten i att reklam är tillåtet. Vi har liksom en hel bransch i samhället vars främst och uttalade syfte är att manipulera folk till att köpa grejer och det anses liksom helt okej och till och med positivt. Och inte bara det, vi släpper in dem i våra tunnelbanor, på våra torg och så vidare.

Nåja, i slutet av artikeln så står det såhär:

Att vardagsnäthata mot allt som väcker anstöt och anta att det är resultatet av könsmaktsslentrian ligger oss i fatet om någon förändring ska bli av. Alla våra reaktioner på reklamen – så även denna – är hårdvaluta för marknadsförare och vad som gör den framgångsrik. Vi är alla delaktiga i komplotten, vare sig vi vill det eller ej – och särskilt när vi kämpar emot.

Det enda sättet att vinna spelet är att inte spela alls.

Mediestormen kring American Apparels senaste kampanjer visar att Ryan Holiday än en gång lyckats med sitt arbete. Kanske är det rentav han som, sedvanligt, planterat upprördheten och hatet mot reklamen här i Sverige.

Budskapet? Reagera inte på sexism, det kan vara ett Pr-trick. Alltså ursäkta mig men vad fan. Det är klart att det är ett ”pr-trick” på ett eller annat sätt, det är klart att American Apparel tjänar på att få en massa uppmärksamhet. Gör detta att vi ska sluta reagera på sexism? Jag tänker mig att det alltid kommer finns någon idiot som ba ”höhö, detta blir människor arga över så då gör vi det” men överlag så tror jag ändå att samhället blir mindre sexistiskt om vi reagerar på sexism.

Det värsta med sånt här är dock när folk ba: ”jamen American Apparel är ju bara smarta, det är smart marknadsföring, de är genier”. Alltså detta sker fan Hela. Jävla. Tiden. Människor som ba ”men gud vad smart att manipulera folk så”. Är det verkligen smart? På allvar nu: en jävla apa kan få uppmärksamhet genom att provocera. Det är inte svårt, speciellt inte om du har en massa pengar för att pumpa ut ditt provocerande budskap. De flesta gör dock inte det eftersom de har något som kallas moral. De kanske ser människor som något mer än deras spelpjäser i sitt cyniska spel och avstår därför från att vara praktarslen och få uppmärksamhet.

Mitt förakt inför dessa pr-människor har verkligen inga gränser. Jag finner inte ord för den monumentala vidrigheten i att på det sättet sprida sexism för att en får uppmärksamhet då. Och nej, jag tänker inte sluta uppmärksamma dem för att det är ”det de vill”, jag tycker att sexism är lika illa oavsett och tänker bemöta den likadant oavsett.

Sedan kan det också finnas en ursäktande attityd gentemot detta. Typ att de inte är sexister ”egentligen” utan att det bara är ett sätt att få saker sålda på. Fast grejen är att de ju verkligen är sexister eftersom de tycker att det är okej att sprida sexism för att tjäna sina egna intressen. De tycker att det är okej att använda kvinnor på det sättet, och det är verkligen ren och skär sexism. Om en sedan gör det ”direkt” genom att sälja en grej med en tjej eller ”indirekt” genom att sälja en grej med den uppmärksamhet en får för att folk trodde en vilja sälja grej med tjej spelar väl fan ingen roll? Det är ju fortfarande samma cyniska användande av kvinnors kroppar och sexistiska strukturer.

Jag blir så matt på detta cyniska manipulerande av folks känslor. Det sägs att spelet ska vinnas genom att inte spelas, och mitt sätt att inte spela på är att strunta i möjligheten att det är medveten provokation för att få uppmärksamhet och reagera som jag skulle ha gjort ändå. Sexism är aldrig okej, oavsett vad intentionerna bakom det är, och att blunda i rädsla för att bli lurad kommer inte att hjälpa ett skit.

Feminismens största pr-problem är, och kommer alltid att vara, patriarkatet.

Nejmen ojsan, Kronqvist skriver om att feminister borde slopa ”f-ordet” för att det är laddat. Feminismen har tydligen ”pr-problem”, detta motiveras med att många tycker att det är dåligt att en sätter epitetet ”feministisk” framför Karlskogas snöröjning, som ju genomdrevs med tanke på jämställdhet mellan män och kvinnor. Istället skulle den ha kallats något annat, för då hade folk inte blivit lika förbannade.

Nå, det må vara sant, men troligen hade också väldigt mycket färre fått upp ögonen för hur en så till synes enkel sak som snöplogning kan vara något som kan användas båda för att stärka och underminera könsmaktsordningen. Meningen med att kalla snöröjningen jämställd är att belysa vad det är för strukturer som ligger bakom den ordning som de flesta kommuner kör med idag.

Det finns en massa människor som inte tycker om feminism, därför ska vi inte prata om feminism:

Det finns helt enkelt en stor grupp människor som ser rött när de hör ord som feminism, genus och könsmaktsordning. Man kan tycka att beröringsskräcken med den feministiska vokabulären är såväl överspänd som antiintellektuell. Men ords laddning är något man måste förhålla sig till om man vill uppnå resultat.

Detta är så jävla intressant. Nu ska feminister alltså anpassa sig efter sina fiender. Vi ska anpassa oss efter personer som är uttalat negativa till feminism.

Jag förstår inte varför feminismen ska anpassa sig till alla de personer som inte tycker om feminism? Det känns lite som fel ände att dra i, så att säga. Jag tror inte att det är en rimlig strategi att försöka få över Medborgare X, Ström, Billing eller alla de som kommentar aftonbladetartiklar med att feminism är förtryck. Att vi inte kommer kunna få med alla på tåget är liksom givet, och med den insikten vore det bara idioti att försöka med detta. Personer som ryggar tillbaks när de hör ordet ”feminism” känns som en ganska dålig måltavla för jämställdhetspolitik över huvud taget. Låt dem syssla med sina reaktionära idéer, så kan en övertyga folk som har potential till vett.

Men för Kronqvist handlar det bara om Pr. Hen tycker att vi feminister borde konsultera Schlingmann om hur vi ska gå till väga:

Feminister borde köpa några konsulttimmar av Schlingmanns nya firma. För även om genusanalys är användbart för att identifiera orättvisor, betyder det inte att begreppet genus är lika effektivt när det gäller att driva igenom förändringar.

Det Kronqvist inte verkar begripa är att politik ytterst inte är en fråga om Pr. Politik handlar om ideologi och om att förändra samhället, och oavsett hur trevliga ord vi hittar för att beskriva vår ideologi så kommer den att fortsätta vara provocerande så länge den är subversiv, och den kommer att vara subversiv så länge den utmanar en av de viktigaste maktordningar som finns i samhället idag, det vill säga patriarkatet. Visst, vi kan hitta ett annat ord för det, men så länge ordet fylls med samma innehåll är det bara en tidsfråga innan även detta ord får samma laddning. Det är inte orden som stör människor, det är idéerna.

Att ge vika för personer som snackar om att det är ordet ”feminism” som sabbar är att spela på patriarkatets spelplan. Att köpa myten om att det är ordet feminism, patriarkat eller genus som är de grundläggande problemet för feminismen är att acceptera deras definition av verkligheten. Varför ska feminister göra det? Det enda det kommer leda till är förvirring, till splittring inom den feministiska rörelsen och till otydlighet i ideologin. Begrepp ändras liksom inte bara sådär, de kan inte bara bytas ut utan konsekvenser. Det leder till förskjutningar i såväl betydelse som tydlighet och alltså till att den feministiska analysen tappar sin ideologiska skärpa och sin udd, något som givetvis gynnar patriarkala strukturers kvarvarande.

Ord är inte bara verktyg för att uttrycka tankar, utan de är också verktyg för tanken, de begränsar och möjliggör. Om vissa ord inte finns kan vissa saker inte uttryckas, i alla fall inte på samma enkla sätt. Därför är det inte oskyldigt att byta ut orden, för samtidigt som en gör det betyder en också ut innehållet. Feminismens begreppsmodell är oerhört effektiv och tydlig när det gäller att verbalisera den värld vi lever i, och det är såklart skrämmande för de som profiterar på den. Det är klart att de gör allt som står i deras makt att få oss att överge denna begreppsram som så låter oss se igenom deras värld så effektivt. Men utan dessa begrepp står vi handfallna, det är som att överge ett verktyg.

Feminismens största pr-problem är, och har alltid varit, patriarkatet. Patriarkatet är det som feminister alltid har kämpat emot, och patriarkatet har bjudit på motstånd. Och det är inte orden i feminismen som är problemet för patriarkatet, utan innehållet. Även om vi byter ord till de mest oförargliga så kommer vi att få skit så fort vi försöker förändra något, så fort vi har en subversiv analys. Det är liksom så det är, så ser verkligheten ut och det får en acceptera om en vill jobba för någon form av förändring. Att tro att vi kan ändra denna verklighet genom att iklä vår ideologi annorlunda ord, men fortfarande behålla dess kärna, är ingenting annat än naivt.

Jag kommer aldrig sluta prata om feminism, om könsmakt, om genus och om patriarkatet. Att överge dessa begrepp vore att stympa mig själv intellektuellt, att medvetet lägga ifrån mig ett av mina effektivaste och vassaste verktyg. Det finns inte en chans att jag skulle kunna tänka lika klart och se lika skarpt utan de här orden. Begreppen är helt enkelt en fundamental grund för vad jag kan tänka och se.

Språket är det som sätter spelets ramar, som definierar spelplanen, och jag tänker aldrig spela på patriarkatets spelplan.

Ett reklamfritt samhälle.

Sveriges Annonsörer kör Nordkoreakortet i sin renaste form och tävlar ut en resa dit för den som langar bäst motivering till varför hen vill slippa reklam. Tydligen är reklam en viktigt byggsten i samhället, vilket man ska begripa när man förstår att helvetet på jorden (Nordkorea) är en reklamfri plats.

Texten till kampanjen är nog något av det mest idiotiska jag läst. Bland annat menar de att saker och ting skulle bli dyrare utan reklam. Jag kan förvisso tänka mig att företag som säljer onödiga produkter skulle bli tvungna att höja priserna på grund av minskad konsumtion, men har en aning svårt att se detta som ett problem. Annars säger det väl sig självt att mer arbetskraft kostar mer pengar? Vidare så tycker de att ingen reklam skulle leda till mindre diversitet bland produkterna. Det må vara sant att märkena skulle kunna bli färre, men jag tänker mig också att produkter kanske skulle behöva skilja sig från mängden i något mer än slogan om reklamen minskade.

Jag är ingen ekonom, reklamvetare eller liknande. Jag vet inte vad jag pratar om ”egentligen”, i termer av statistik. Allt jag vet är att de dagar jag vistas mycket där det finns reklam, i shoppingcentrum, framför tv:n eller liknande, så mår jag fan dåligt. Jag slutar värdera saker som på riktigt får mig att må bra och börjar istället romantisera, drömma mig bort i någon slags kapitalistisk förströelse. Jag tänker mig en reklamfri stad, ett offentligt rum där inte varje yta var täckt utav annonser utan där det istället fanns plats för egna uttryck. Jag tänker på när jag var i Amsterdam och tunnelbanorna var klädda invändigt med målningar, och jag desperat letade med blicken efter varumärket det var reklam för. Tanken att något fanns till bara för att vara fint för mig föreföll fullständigt orimlig.

Jag kan rent intuitivt inte begripa hur detta skulle kunna vara något positivt för samhället. Detta som drar in mig i en spiral och självhat och onödigt konsumtion. Konsumtion som tär på mig och på planeten. Vore det inte bättre om produkter sålde sig själva istället för att vi blev pepprade med konsumtionspropaganda. Jag tänker mig att en schysst tidning, bok, klädmärke eller dator i regel är något människor får nys om utan att se reklam för det.

Jag deltog själv i tävlingen med denna motivering:

Men om man tycker så vill man väl ha det som i Nordkorea, får man anta.