Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

status

Positioneringslusten.

Jag har under ett år levt i en slags bubbla där jag varit relativt opåverkad av trender, behov av att göra ett positivt intryck på människor omkring mig och så vidare (helt opåverkad är man givetvis aldrig, men i förhållande till innan). Jag har inte haft något behov av att se bra ut för att någon jag känner kommer se mig på stan, jag har inte behövt ”bete mig” på något särskilt vis ute på krogen och så vidare. Det har inte funnits människor i min närhet som jag känt att jag behövt imponera på. Jag har vetat att jag har ett år här, och att jag aldrig behöver återvända. Samtidigt har jag lagt mycket tid på att positionera mig, eller bygga mitt personliga varumärke, på internet. Det har varit befriande att mitt utseende, mitt beteende och så vidare inte har spelat någon roll i detta utan att det enda som har bedömts (förutom vissa egobilder då) är min förmåga att skriva, fotografera och resonera.

Jag märkte det nästan direkt när jag landande, hur behovet av att positionera mig kom till mig. Hur jag ville köpa en glossig tidning och fixa till mitt liv. Alla reklamskyltar, budskap och så vidare talade plötsligt till mig. Jag hade levt på lånad tid, i ett land där jag inte känt ett behov av anpassning eller positionering eftersom jag ändå inte hade tänkt att bli permanent där och eftersom jag ändå inte känt mig hemma i kulturen. Det har inte funnits några grupper jag velat tränga in i, inga fester jag velat gå på, inga platser jag velat synas på och det har varit så förbannat skönt att slippa all form av social press. De människor jag varit med har förvisso varit trivsamt och givande umgänge, men vi har över huvud taget inte delat intressen eller ”spelplaner”. Det har inte funnits någon konkurrens, i alla fall i som jag varit inblandad i.

Nu låter det väl som att jag är värsta statustörstande människan. Jag tror inte jag är mer så än någon annan, men jag måste säga att jag verkligen märker en skillnad mellan att på sätt och vis befinna sig i ett mellanrum i livet, i en kultur man inte begriper fullt ut eller kan relatera till sig själv, och dessutom gå in i ett självvalt avståndstagande från olika former av livsstils”inspiration” (eller press som jag skulle vilja kalla det) och på att vara hemma, i en kultur och stad man känt sedan barnsben och som man dessutom planerar att stanna i. Där risken finns att folk skulle veta vem man var om de såg en i riktigt fula kläder på stan eller där man kanske stöter på någon gammal klasskompis som tänker att man ser risig och misslyckad ut. Det finns, oavsett om man vill det eller ej, så mycket mer att leva upp till, så mycket fler dömande blickar. Nu har jag lev utan detta i ett år, jag har känt hur skönt det är. Nu hoppas jag på att kunna göra mig oberörd inför detta även här hemma.

Vissa statusmarkörer är bättre än andra.

Jag tycker att ni ska läsa detta hos Oklarheten angående disponeringen av tid som klassfråga. Det är såklart en klassfråga på ett djupare plan än att vissa kan gå ner till halvtid och andra inte. Ur ett Marxistiskt perspektiv så är ju den tid som har lagts ner på att ta fram en produkt det som skänker varan mervärde och alltså en av de viktigaste tillgångar vi har.

Jag vill också påpeka att det är ett otroligt mycket bättre ideal ur ett samhällsperspektiv att folk vill jobba mindre och konsumera mer. Visst är det trist att vissa har möjligheten till det och andra inte, men i samhället idag så ser det alltid ut så att vissa har möjligheter som andra inte har. Då tycker jag att det är bättre att de som har möjligheter prioriterar att jobba mindre framföra att konsumera mer.

Dels för att en massa konsumtion är dålig för miljön men också för att den faktiskt leder till att kapitalismen växer sig starkare och mer pengar flyttas över till företag. Visst kan man konsumera utan att detta sker, men konsumtionssamhället som helhet har denna effekt på samhället. Jag tycker att det är mycket bättre att UnderbaraClara väljer att downshifta för att visa sin status (även om jag tror hon gör det av andra skäl också) än att hon skulle ha ett jättefint kök i rostfritt stål.

Tid som den nya statusmarkören.

UnderbaraClara har skrivit om hennes livsstilsval, att hon har beslutat sig för att, som det heter lite käckt idag, ”downshifta” (detta med att hitta på en massa nya namn för väldigt gamla företeelser är så fånigt tycker jag, men jaja). Att ”downshifta” är alltså att fokusera på att varva ner, konsumera mindre och jobba mindre istället för att ständigt sträva efter en högre levnadsstandard. Jag personligen lockas av detta ideal och försöker dra ner min konsumtion så mycket jag kan. Jag tycker absolut att det är sunt att tendensen att ständigt jobba mer och mer för att köpa mer och mer ifrågasätts, speciellt som de materiella tillgångarna man har är väldigt lätta att jämföra vilket leder till att andra, mindre bemedlade, personer tar lån för att kunna finansiera ett liknande konsumtionsmönster.

Katta Kvack har svarat på Claras inlägg och skriver om att tid har kommit att bli en statusmarkör idag. Det håller jag verkligen med om, om det finns något som medelklassen markerar sig själv med är det att de har tid för en massa saker. Antingen tid som köps genom matkasseleveranser till dörren, bostad nära jobbet, hushållsnära tjänster och så vidare eller tid som frigörs genom att man kan gå ner i arbetstid, något som ofta möjliggörs av en relativt hög lön och ett fritt arbete. För Clara är det ju särdeles enkelt att downshifta eftersom hon är egenföretagare och kan prioritera sina sysslor hej vilt, för en undersköterska är det kanske inte lika enkelt.

Jag tror absolut att tid har blivit en klassfråga. Eller, jag tror alltid att tid har varit en klassfråga en jag tror att det blivit mer tydligt idag när tid är något som värderas väldigt högt i och med att det i högre grad upplevs som en bristvara.

Men att möjligheten att downshifta är en klassfråga gör det inte till något dåligt, vilket Katta verkar tycka. Över- och medelklass är generellt du grupper som sätter trenderna i samhället och jag tror att det är positivt att fokuset ändras från ökad konsumtion till mer tid. Dels är det positivt ur en miljöaspekt men också samhällsekonomiskt, eftersom det kommer göra drivkraften för att låna sig till konsumtion mindre. Jag tror också att det är bra för privatpersoner eftersom tid är en tillgång som till sin natur är mer jämlik. Den är mer jämlikt fördelad än pengarna (även om arbetarklassen lever kortare så är det rent procentuellt inte alls på samma nivå som snedfördelningarna i inkomst) vilket gör klyftorna mindre.

Jag tror även att det skänker med långsiktig livstillfredsställelse att ha tid för intressen, vänner och familj än att konsumera. Dessutom så är frigörelsen av tid i ditt liv något som framförallt du själv tjänar på, till skillnad från ökat arbete och ökad konsumtion som till stor del gagnar företag. Dessutom så gör frigörelse av tid att man i högre utsträckning kan organisera sig politisk och engagera sig för att uppnå förändring, till skillnad från ökad konsumtion som endast spär på kapitalismen.

Jag tror alltid att människor kommer se upp till folk som har det bättre, men jag tror det är mycket mer hälsosamt att se upp till UnderbaraClara än BlondinBella. Det är både ideal, men det ena idealet är enligt mig långt mycket mer eftersträvansvärt att bygga ett samhälle kring.

Dessutom finns det människor som ägnar sig åt att söka maximera sin fritid alldeles utan att ha någon trygg medelklassbakgrund. Människor som bor i ockuperade hus och letar mat i containrar. Det är visserligen få, men ändock en växande rörelse.

Jag tycker att personer som UnderbaraClara som talar sig varma för downshifting ska ha i åtanke att det inte är ett alternativ för alla människor, annars riskerar det att bara bli ytterligare ett sätt för medelklassen att visa sina överlägsna smak och sinne för prioriteringar. Samtidigt så tror jag att det är ett alternativ för många som bara inte riktigt har upptäckt det än. Jag tror att väldigt många personer faktiskt skulle kunna välja att jobba mindre om de slutade köpa saker de inte behövde, och jag tror att det är väldigt positivt att dessa personer ställs inför det alternativet.

Ge mig pengar!
Arkiv