Etikett: vänstermän

Ask.fm och vänstermän som skämtar på twitter.

Fick denna fråga på ask.fm:

Vad tycker du om ”vänstermän som skämtar på twitter”?

Finns en kategori skämt som jag brukar kalla ”mansskämt” som är typ ”lustigheter” angående sexism.
Till exempel: en man skriver en sexistisk grej som är så tillspetsad och överdriven att alla fattar att det är skämt, och det är ”roligt” eftersom alla vet att den mannen är medveten och så och aldrig skulle säga så i verkligheten. Mannen skämtar om förtryck jag blir utsatt för och distanserar sig samtidigt från det. Han är en medveten person som aldrig skulle säga så ”på riktigt” och därför har han frikort på att säga så på skämt. Folk tycker att mannen är rolig och medveten.

Det här sättet att skämta kan provocera mig något oerhört. De skämtar om förtryck jag möts av varje dag och jag har ganska svårt att tycka att det är roligt. Jag kan tycka att det är en bra grej att skämta om förtryck, men jag tycker inte att det är en bra grej att skämta om förtryck andra blir utsatta för, speciellt inte genom att skriva förtryckande grejer som ”alla vet” att en inte står för.

I mina ögon blir det ett sätt att distansera sig från förtrycket. Genom att måla upp bilden av en förtryckare och säga ”sådär är inte jag” så placerar en sig själv i en ganska bekväm position. En förflyttar fokus till någonting som ligger utanför en själv, till den Riktiga Förtryckaren som en målar upp.

Detta tolkas ofta som feministisk aktivism från dessa män, och det är det väl i någon mån. Jag önskar dock att fler män skulle se på sina själva och sitt eget utövande av förtryck istället för att skämta om andra, mer öppet sexistiska, mäns utövande av förtryck.

Ibland förekommer detta även när kvinnor delar med sig av sina berättelser. Män som kommer med diverse ”fyndiga” kommentarer om skit jag blivit utsatt för. Ni får gärna delta i diskussionen, men jag behöver inga fyndigheter. Ni behöver inte visa att ni är bättre än männen jag skriver om.

Innan en skämtar på det här viset tycker jag en ska ta sig en funderar på vem skämtet är till för. Kommer det hjälpa kvinnor? Eller handlar det mest om att stärka det egna egot?

Sexismen är ett hinder för klasskampen.

IMG_20140107_160047Jag tänker lite på vänstermän och vad som prioriteras. Ofta får en höra att en ska prioritera klasskampen framför feminismen, som i kommentaren ovan. Med detta menas ofta att en ska engagera sig i organisationer som sätter klasskampen främst.

Ojämställdhet och rasism i politiska sammanhang är inte bara en fråga om att vara moraliskt korrekt, utan också om effektivitet. När kvinnor inte lyssnas på just för att de är kvinnor så bli engagemanget naturligt mindre, idéer som kan vara värda att ta i beaktning trycks undan och så vidare.

Jag personligen orkar inte engagera mig i sammanhang där det finns mycket sexism, inte av några principiella skäl utan för att jag känner att det utgör ett ständigt hinder för mitt engagemang. Det är jävligt drygt att behöva slåss för att inte bli förtryckt av de som ska vara ens ”kamrater” istället för att jobba med de politiska frågor en faktiskt är intresserad av. Engagemang i kvinnoseparatistiskt grupper är för det mesta mycket smidigare, varför jag helst håller mig till sådana.

För att vi ska kunna ena oss i någon form av kamp krävs det att vi tar tag i den rasism och sexism som finns bland oss själva. Att stå och gnälla om att folk borde ena sig först och bekämpa rasism och sexism sedan duger liksom inte, för det kommer troligen inte att hända, och om det händer är det alltid på bekostnad av rasifierade och kvinnor. Hur kan en tycka att det är en rimlig utgångspunkt för politisk kamp, att vissa ska stå ut med förtryck för ”kampens” skull? Jag är trött på att höra från människor som förtrycker mig att jag ska ha överseende med dem för kampens skull. Det är ingenting jag tänker tolerera.

Sedan frågar en ju sig också; när är vi tillräckligt enade för att det här arbetet ska kunna äga rum? Det känns som om det ständigt skjuts in i framtiden av dessa personer. Vi måste liksom bli helt färdiga med kapitalismen innan vi kan ta tag i de frågor som är viktiga för oss. Ledsen, men jag är inte intresserad av att bli förtryckt till ni tycker att det är lämpligt att sluta. Dessutom ser jag ingen anledning till att lita på att ni skulle kämpa för våra rättigheter, när ni vunnit era.

Jag har svårt att se vad det är som hindrar vänstermän från att arbeta antisexistiskt samtidigt som de bygger en rörelse, istället för att tjata på kvinnor om att de borde prioritera klasskampen. Det skulle troligen vara ganska mycket effektivare om ni bara tog tag i ert förtryck istället för att hitta olika sätt att berättiga det på.

Feministiskt initiativ och vänstermännen.

Sedan jag ”kom ut” med att jag är medlem i och kommer rösta på F! är det en del vänstermän som uttryckt sig besvikelse över att jag typ ”sviker rörelsen” (som om jag varit engagerad i vänsterpartiet till att börja med, herregud).

f!

Vissa vänstermän tycker det är JÄTTEVIKTIGT att F! är uttalat socialistiska. Såhär; en av F!:s språkrör och grundare är före detta partiledare för V. Jag tvivlar starkt på att detta är något som lockar till sig särskilt många högerfeminister. Däremot är det jävligt tröttsamt hur ni alltid måste sätta era egna frågor i förgrunden i all politisk kamp. Saker och ting måste vara uttalat socialistiska för att ni ska tycka det är bra.

Jag tänker typ såhär: all relevant feministisk politisk är på sätt och vis antikapitalistisk eftersom den ruckar på en viktig grund för kapitalismen, nämligen kärnfamiljen och mäns exploatering av kvinnors reproduktiva förmåga. Patriarkatet och kapitalismen samverkar, och de är beroende av varandra. Det finns en risk att F! missar att se detta och börjar driva irrelevant feministisk politik, men jag bedömer den dels som liten och dels så finns denna risk var en en väljer att engagera sig. Ja, det KAN bli dåligt men det kan också bli fett som fan. Dessutom tycker jag att mäns våld mot kvinnor, våldtäkt, kvinnors lägre löner och så vidare och så vidare är sjukt viktiga frågor i sig och inte bara ur ett vänsterperspektiv.

Sedan kommer de med en massa tjafs om att F! inte kommer komma in i riksdagen och därför är det som att rösta på SD eller NAZISTERNA. Såhär; politik för mig är INTE att ett parti jag gillar ska komma in i riksdagen, utan det handlar om att bygga en rörelse. Jag tror att F! har en stor potential att göra just detta, varför jag är intresserad av att engagera mig där. Jag skulle aldrig engagera mig i V, då jag anser att det är ett parti som är jävligt fast i gamla banor och saknar potential till att komma med något nytt och intressant.

Om folk undviker att engagera sig i något bara för att det kanske inte kommer hamna över riksdagsspärren nästa val så har vi en garanterat helt död demokrati; inga nya initiativ tillåts, för att vi då riskerar att ge Sd/högern mer makt, så vi döms till att för evigt traska runt i det gamla varv efter varv. Detta är ett mycket bra sätt att göra sig irrelevant, skrämma bort unga människor från partipolitiken och så vidare. Jag tror att de behövs förnyelse och jag tror inte att detta kommer ske inom V, däremot tror jag att ett feministiskt alternativ som går framåt (vilket F! onekligen gör) kan sätta mycket press på alla partier att ta feminism mer på allvar och höja den allmänna feministiska medvetenheten.

Men framförallt blir jag trött på självgodheten som omger dessa personer. De är liksom helt övertygade om att de minsann kan bedriva feministisk politik på ett bra sätt och att F! är helt överflödiga som parti, nu måste de bara övertyga alla andra om att det är så också. Trist inställning till något som faktiskt erbjuder förnyelse inom politiken.