Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

antirasism

Sexismen är ett hinder för klasskampen.

IMG_20140107_160047Jag tänker lite på vänstermän och vad som prioriteras. Ofta får en höra att en ska prioritera klasskampen framför feminismen, som i kommentaren ovan. Med detta menas ofta att en ska engagera sig i organisationer som sätter klasskampen främst.

Ojämställdhet och rasism i politiska sammanhang är inte bara en fråga om att vara moraliskt korrekt, utan också om effektivitet. När kvinnor inte lyssnas på just för att de är kvinnor så bli engagemanget naturligt mindre, idéer som kan vara värda att ta i beaktning trycks undan och så vidare.

Jag personligen orkar inte engagera mig i sammanhang där det finns mycket sexism, inte av några principiella skäl utan för att jag känner att det utgör ett ständigt hinder för mitt engagemang. Det är jävligt drygt att behöva slåss för att inte bli förtryckt av de som ska vara ens ”kamrater” istället för att jobba med de politiska frågor en faktiskt är intresserad av. Engagemang i kvinnoseparatistiskt grupper är för det mesta mycket smidigare, varför jag helst håller mig till sådana.

För att vi ska kunna ena oss i någon form av kamp krävs det att vi tar tag i den rasism och sexism som finns bland oss själva. Att stå och gnälla om att folk borde ena sig först och bekämpa rasism och sexism sedan duger liksom inte, för det kommer troligen inte att hända, och om det händer är det alltid på bekostnad av rasifierade och kvinnor. Hur kan en tycka att det är en rimlig utgångspunkt för politisk kamp, att vissa ska stå ut med förtryck för ”kampens” skull? Jag är trött på att höra från människor som förtrycker mig att jag ska ha överseende med dem för kampens skull. Det är ingenting jag tänker tolerera.

Sedan frågar en ju sig också; när är vi tillräckligt enade för att det här arbetet ska kunna äga rum? Det känns som om det ständigt skjuts in i framtiden av dessa personer. Vi måste liksom bli helt färdiga med kapitalismen innan vi kan ta tag i de frågor som är viktiga för oss. Ledsen, men jag är inte intresserad av att bli förtryckt till ni tycker att det är lämpligt att sluta. Dessutom ser jag ingen anledning till att lita på att ni skulle kämpa för våra rättigheter, när ni vunnit era.

Jag har svårt att se vad det är som hindrar vänstermän från att arbeta antisexistiskt samtidigt som de bygger en rörelse, istället för att tjata på kvinnor om att de borde prioritera klasskampen. Det skulle troligen vara ganska mycket effektivare om ni bara tog tag i ert förtryck istället för att hitta olika sätt att berättiga det på.

Feministisk kamp är tätt sammanvävd med antirasistisk kamp.

Jag fick en kommentar/fråga om termen systraskap, och hur den kan vara problematisk:

Finns det inte risk att det blir generaliserande att tala om systraskap? Jag tänker på postkolonial kritik (tex Mohanty) av ”det universella systraskapet” – att en skulle ha liknande erfarenheter av förtryck bara för att en tillhör ”samma kön”. Att det osynliggör komplexitet och förutsätter att det finns en gemenskap som kvinna som alla kvinnor förväntas kunna känna, även om det i själva verket är andra kvinnor som är deras värsta förtryckare. Kan man ens tala om en gemenskap baserad endast på kön?

Jag tycker detta är en viktig infallsvinkel. För mig så handlar systraskap inte nödvändigtvis om att vi har samma erfarenheter, kvinnor har väldigt olika erfarenheter beroende på en massa olika faktorer. Däremot menar jag att alla kvinnor utsätts för patriarkalt förtryck på något vis. Detta förtryck kan se väldigt olika ut beroende på vilken position en har som kvinna.

Jag såg Marie Antoinette för några veckor sedan och tänkte lite på det här. Även om det är en kvinna som med dåtidens mått mätt hade det ungefär så privilegierat som det är möjligt, så blev hon fortfarande förtryckt som kvinna, framförallt i det att hon giftes bort som en del i en politisk allians och hade en enormt stor press på sig att föda barn, att det ansågs vara hennes ansvar och så vidare. I detta kunde jag känna solidaritet med henne, även om jag såklart inte sympatiserar med eller relaterar till hennes övriga liv.

Problemet är att många feminister tänker sig att patriarkalt förtryck ser likadant ut för alla kvinnor; att bara för att en förtrycks på samma grunder (de könsliga), så upplevs det också på samma sätt.

Jag tänker till exempel på barnafödande. Jag menar att kontrollen över den reproduktiva förmågan är central i patriarkatet, men detta innebär inte nödvändigtvis att den kontrollen upplevs likadant av alla kvinnor. Utifrån min position så upplever jag en stark ideologisk press på att skaffa barn, för andra kvinnor kan det vara motsatsen, att de inte anses vara lämpliga att skaffa barn eller att de inte får skaffa barn och vara föräldrar på det sätt de önskar (mer om detta här). Detta innebär inte att pressen jag upplever blir mindre sann, mindre en del av kvinnoförtrycket eller mindre värd att kämpa emot, men det innebär att jag inte kan utgå ifrån att alla kvinnor har samma upplevelser på detta område eller kan använda sig av samma kampstrategier. För mig är det en kampstrategi att barnfödarstrejka, för någon annan kanske det är en kampstrategi att föda barn fast det inte anses lämpligt. Men oavsett vilken livssituation en har så är reproduktionen en viktig feministisk fråga.

Jag tror att en kan tala om en gemenskap baserad på kön, men för att kunna nå denna gemenskap så måste vi också se och ta tag i det som skiljer våra positioner åt. Därför är det till exempel väldigt viktigt att inom feministiska rörelser diskutera rasism, heteronormativitet och cisnormativitet, för att i högre grad kunna inkludera alla kvinnor.

För mig är en viktig del i praktiserandet av systraskap att kunna se dessa skillnader i situation, för att bättre förstå hur patriarkatet drabbar alla kvinnor. För att kunna se det som binder oss samman måste vi också se skillnaderna, inte bara applicera en normativ mall på hur alla kvinnor har det. Därför är feministisk kamp tätt sammanvävd med antirasistisk kamp, och bland annat därför är initiativ som Rummet så viktiga, för att vi ska kunna förstå hur allt detta hänger samman och kunna bli effektivare i våra metoder och inkludera alla. Läs till exempel Adoris fantastiska text om hur förtryckande strukturer samverkar.

Liberal antirasism.

När jag skrivit om det här med liberal antirasism så är det vissa som har blivit upprörda och menat på att liberalismen är den minsta rasistiska ideologin eftersom alla behandlas lika i denna. Detta är ett intressant uttalande, och skvallrar faktiskt om skälet till att jag tycker att liberal antirasism är så jävla värdelöst.

Liberaler har en idé om hur världen ska vara: alla ska vara jämlika, det ska inte finnas strukturellt förtryck och så vidare. Detta är en trevlig utopi men så ser världen inte ut. Liberalen tror dock att det räcker att säga att förtryck, fördomar och så vidare är fel, att ”ta ställning” emot saker och ting och bara hoppas på att de försvinner. ”Rasism är fel, alla är lika mycket värda, jag ser inte färg. Dessutom tycker jag att invandrarmat är jättegott”.

wpid-IMG_20131223_001306.jpg

wpid-IMG_20131222_233131.jpg

Liberaler brukar även gå omkring med en märklig individfixering och moralism. Antirasism för dem handlar om att hindra tar på enskilda individers medvetna rasism, till exempel folk som röstar på Sd. Att den allra mesta rasismen sker omedvetet och dessutom ingår i ett globalt förtryckssystem spelar ingen roll. Så länge vi får alla att säga att alla är lika mycket värda så har vi minsann inget problem med rasism. Gu va bra!

Om en följer denna logik så blir det dessutom vänstern som är problematisk i liberalens ögon. Vänstern talar nämligen om ras, om hudfärg. Vänstern delar upp folk i olika grupper beroende på färg. Vi talar till exempel om vithet. Detta är, i liberalens ögon, höjden av rasism, då vi erkänner att människor har olika livssituationer beroende på utseende, istället för att gå omkring och ivrigt upprepa hur färgblinda vi är.

När jag tänker på rasism så ser jag det främst som en politisk kraft, ett medel för att skapa hierarkier och förtryck som människor tjänar på, inte som enskilda individers medvetna val att tyck att någon är mindre värd än någon annan. Rasism är ett tankesätt som vi alla har fått med oss, ett tankesätt som gör att vi utgår från vithet som norm, att vi dehumaniserar människorna som syr våra kläder för skitlöner, att vi bara råkar tycka att vitt kodad ”kultur” och livsstil är bättre, mer smakfull.

Rasism skapar en situation där vissa människor kan exploateras ännu mer brutalt. Till exempel skapar det faktum att många människor inte får medborgerliga rättigheter i det land de vistas i eller arbetar i en situation där de kan få lägre löner, sämre arbetsvillkor och så vidare, eftersom de saknar möjligheter att kräva sina rättigheter. Vi har också ett globalt system som bygger på västvärldens exploatering av före detta kolonier, vilket gör att vi kan roffa åt oss tillgångar, billig arbetskraft och så vidare.

Att i den här kontexten ”behandla alla lika” leder till att en blundar inför den brutala verklighet som är rasism. eftersom rasism inte handlar om medvetna tankegångar utan om ett genomgripande politiskt system så går det inte att lösa genom att säga att alla är lika mycket värda. det krävs att vi studerar detta politiska system, frågar oss: vem tjänar på den rasistiska världsordningen? Vilka krafter upprätthåller den? Utan att göra detta kommer vi inte att kunna göra oss av med någon rasism.

Dessutom utgår detta ”behandla alla lika” nästan alltid från en vit norm. Ett bra exempel är hur ateister för det mesta verkar vara mycket mer peppade på att hitta problem inom islam än inom kristendomen. Det verkar naivt att tro att det har att göra med att islam är objektivt sämre. När alla ska behandlas lika så handlar det inte sällan om att alla ska pressas in i den vita mannens kostym.

Vad jag gillar med hur vänstern brukar hantera rasism är att en faktiskt erkänner de strukturer som ligger till grund för rasismen istället för att dra till med en massa idealistiska floskler. Detta tror jag är en nödvändighet för att kunna bedriva någon form av konstruktivt arbete emot rasism. Sen är det väl fint att liberaler tycker att alla är lika mycket värda, men det är inte ett ställningstagande som jag tycker ska lyftas upp till ett ideal kring hur antirasistiskt arbete ska bedrivas, helt enkelt eftersom jag inte tror att det är särskilt konstruktivt.

Nu finns det såklart drag av denna strukturförnekelse även hos vänstern då liberalismen lusar ner allt med sina banala tankagångar, och det är såklart tråkigt. Däremot tror jag även att det är från vänstern som den faktiskt konstruktiva antirasismen kan komma.

Du får vara vem du vill, men du måste veta vem du är.

Jag läste denna debattartikel om vita inom antirasismen, som tar upp den populära tesen att alla ska få vara med i antirasismen oavsett hudfärg, som även tangerar diskussionen om mäns roll inom feminismen som jag har skrivit en del om på sista tiden.

Att be vita svenskar att inte bröla i denna politiska fråga är dessutom i sig ett i grunden märkligt uttalande, ty den vita antirasistens bakgrund, vilja, livshistoria, kunskaper, handlingar, förståelseförmåga och insatser i frågan är sekundära i förhållande till hennes rastillhörighet.

Vi lär tysta och förlora många antirasister med denna logik. Och med dessa tongångar hamnar man oundvikligen i just den rasfälla som man vill motverka [...]Argumentationen bygger på en erfarenhetslogik som i många andra politiska frågor skulle betraktas som illegitim kunskapsanspråk. Föreställ er en diskussion om jämställdhet där kvinnliga feminister sa att göra gott som man kan just vara att låta bli att ta upp den feministiska jämställdhetsmegafonen och bröla; denna fråga är endast vår. Det kompromisslösa kravet på den direkta representationen är ett substitut för kunskapens roll i Praizovics politiska diskurs, och Fadakars rasorienterade blick.

Mig veterligen har ingen sagt att vita inte får vara med i antirasismen eller att vita inte kan ha något att säga om rasism, däremot så har det talats om att vita ibland tränger undan icke-vita från kampen för sina egna rättigheter, tar över och omdefinierar den efter sina egna behov. När en talar om rasism är det såklart otroligt viktigt att tala om just ras, om hur ens utseende påverkar ens liv. En antirasism som förnekar att detta är fundamentalt för ens uppfattning om världen är inte någon vidare antirasism, det blir bara något slags idealistiskt klegg om att alla är ”lika mycket värda” och liknande, utan att på allvar ta tag i den fråga som måste vara central för en framgångsrik antirasistisk kamp: hur påverkar människors rastillhörighet deras liv?

Jag vill helt kort citera Doktor Kosmos angående detta, men apropå klasstillhörighet i vänstersammanhang:

Sluta ljuga Florence
Sluta skämmas Florence
Du är bra
Vi behöver dig

Du får vara vem du vill
Du får vara vem du vill
Men du måste veta vem du är
Ja, du måste veta vem du är

Det är just detta det handlar om: alla är viktiga, alla är bra, men alla är inte med i kampen på samma villkor. Vita och icke-vita, kvinnor och män, har helt olika positioner i de förtryckande system som antirasismen och feminismen är menade att motverka. Utan att erkänna detta så blir det helt enkelt omöjligt att motverka systemet. Du kan inte bekämpa det du inte känner till.

En färgblind antirasism är, liksom en könsblind feminism, helt enkelt inte ett bra verktyg för att bekämpa förtryck. Som vit inom antirasismen och som man inom feminismen måste en förstå att en delvis kämpar emot sina egna privilegier, annars kommer en aldrig att vara kapabel att släppa dem när det kommer till krita. Och ja, då får vi en tom idealism, en samling floskler, som aldrig någonsin kan vara subversiva.

Att vara ”antirasist” men vägra göra en analys i rädsla för att ”bekräfta rasisternas världsbild”.

Cwejman har skrivit att det är fel att prata om strukturell rasism på ett sätt som rör sig bortom ”Sd är dåliga” eftersom en då ”bekräftar rasisternas världsbild”. Att säga att människor har olika erfarenheter och positioner i samhället beroende på hudfärg är att ”bekräfta rasisternas världsbild” om att det finns ”olika raser”. Som källa för detta tar hen bland annat vad en rasist skrivit på Flashback. Rasisten är nöjd med att antirasisterna talar om vithetsnormer etcetera eftersom en då bekräftar att hudfärg spelar roll för hur en är och menar att en ska uppmuntra antirasister att tala i termer av ”vitt och svart”. Detta citerar Cwejman. Sedan skriver Cwejman:

Se där. Uppmuntra dem gärna! Antagandet är att en ”rasifiering” av samhällsdiskursen i själva verket inte minskar rasismen utan skapar en rasmedvetenhet. Om det finns någon skolboksdefinition av att omintetgöra sitt eget syfte så borde det vara detta.

De som nu alltmer frekvent söker se allt utifrån ett rasperspektiv kunde nog aldrig ana att de som blir gladast över en rasistisk terminologi är deras kollektivistiska fiender inom extremhögern.

Så att vissa rasister skriver på Flashback att en ska uppmuntra talet om ”vitt och svart” betyder alltså att en kan bekräfta att det är såhär det fungerar på ett bredare plan? Att gå till Flashbacks tråd om nationalism (eller var det nu är hen letat) för att hitta bruningar som delar ens analys är kanske inte en helt bra metod för att underbygga sina påståenden. Men det är ju bara min åsikt som hobbytyckare, jag har ju aldrig fått skriva en timbrorapport vilket proffstyckaren Cwejman har.

Men så går det när man ivrigt ska hålla på att dela in människor i kategorier, tillskriva dem objektiva rasintressen. Någon annan, läs: de andra kollektivisterna, kommer att tjäna på att språket, blicken och föreställningsvärlden blir definierad av ras.

Cwejman vill inte ”dela in människor i kategorier”. Vi måste se individen™! Det är ett ständigt liberalt mantra som upprepas gång på gång. Jag förstår att liberalismen utgår från att alla individer är lika och fria och så vidare och jag tycker att det är en fin tanke, men tyvärr fungerar den inte i praktiken. I dagens samhälle är individer inte fria eller lika utan människor lever i olika världar beroende på såväl hudfärg, kön och klass. Det är helt enkelt så verkligheten ser ut, ska vi förtiga detta i hopp om att det bara ska försvinna av sig själv? Detta är språket som måste användas för att förstå strukturell rasism, ska vi sluta använda det för att liberaler tycker att det är dåligt att inte utgå från att alla är unika snöflingor och att människor inte har kollektiva erfarenheter beroende på grupptillhörighet.

Sedan kommer Cwejman in på att det är ”de högljudda” antirasisternas fel att vi har rasism eftersom det är vi som skapar en motreaktion hos ”extrem”högern:

I diskussionerna om vad som gynnar extremhögern i europeisk politik brukar man ibland använda sig av historiska exempel på vad som ledde fram till extremhögerns framgångar i Europa. Inte sällan nämns då undfallenheten från liberalerna i Italien som exempel på fascismens framgång. Mer sällan hör man argumentet att det i själva verket var den revolutionära extremismen hos kommunister och syndikalister som ledde till en skarp motreaktion i såväl Italien som Tyskland. Extremhögern tjänade på en intensifiering av konfrontationen [...] poängen är att en medveten polarisering i språket, där ras görs relevant, där vit norm (och följaktligen vit skuld) etableras som analytiskt verktyg driver fram en konfliktlinje och medvetenhet som kretsar kring begrepp som ras, hudfärg och blod.

Jag tänker att en anledning till att en ”mer sällan” hör det argument Cwejman tar upp är att det är ganska orimligt. Visst kan det vara så att aktiv antirasism tvingar fram en konfrontation som kan stärka rasistiska krafter kortsiktigt, men det är alla gånger bättre än att bara stå och se på medan det sprider sig ”sakta” men säkert. Cwejman ser framtvingandet av konfliktlinjer som ett problem, något hen har gemensamt med många liberaler. Konflikterna i samhället får inte vara uttalade, inte synas, helst ska vi låtsas dela mål som en enda stor familj (fast där alla är individer, såklart). Ur mitt perspektiv är att visa på konfliktlinjer och alternativ otroligt viktigt. Konflikterna finns i samhället, därför är det viktigt att de inte göms undan utan kommer fram i ljuset så att folk kan ta ställning. Att ignorera konflikter går inte att de försvinner, bara att människor får svårare att se över sina intressen, något som högern alltid har tjänat på.

Att vissa rasister känner sig stärkta i sin övertygelse av antirasism, eller mobiliserar sig när de stöter på motstånd, betyder inte att det är en framgång för rasismen som helhet på samma sätt som det inte är en framgång för vänstern om fler blir mer radikala i sin analys ju mer hänsynslös kapitalismen blir i sin framfart. Det är främst ett bakslag. Att någon på Flashback blir glad att antirasister talar i termer av ”vitt och svart” betyder inte att det gynnar rasismen som helhet.

Den liberala metoden, att bara vänta och hoppas att det går över, kanske skriva någon text om saken som andra liberaler kan sitta och nicka instämmande åt, kommer inte att skydda oss från rasism. För att driva antirasistisk kamp så måste en ha en analys som sträcker sig utöver ”alla människor är lika mycket värda”. En måste kunna förstå hur rasism fungerar och reproduceras för att förstå hur den kan bekämpas, och här fyller teorier kring vithetsnorm och strukturell rasism en viktig funktion. Det handlar om att förstå rasism på ett djupare plan istället för att sitta och vara ”antirasist” på sin kammare men vägra göra en analys utöver ”Sd är dumma” i rädsla för att ”bekräfta rasisternas världsbild”.

Demonstrera gärna, men kan ni snälla byta namn.

Imorgon ska det hållas en demonstration emot Sd vilket jag i sig tycker är helt i sin ordning. Även om man inte kan ändra den demokratiska processen medelst demonstrationer och få ut Sd ur riksdagen på det viset så finns det en stor poäng i att markera att slaget inte är över: Sd sitter förvisso där de sitter men vilket inflytande de får och om de får sitta på samma platser nästa val avgörs delvis av vad som sker nu. Det är viktigt att Sd och deras retorik inte normaliseras, vilket är den stora risken vi står inför. Därför tycker jag att den som kan borde vara med och samlas i kungsträdgården klockan 12 i morgon.

Vad jag däremot har otroligt svårt för är den retorik som kampanjen förs under, den om att ”vi är 94 procent”. Det ska åsyfta de personer som inte röstade på Sverigedemokraterna, som ju som känt fick 5,7 % i valet.

För det fösta så är det liksom inte sant. Denna grupp människor representerar inte alla som inte röstade på Sd. Jag förstår att det är ett retoriskt grepp men jag tycker inte att det spelar någon roll. När man demonstrerar, driver en kampanj eller liknande så ska man aldrig säga sig företräda en grupp som man inte företräder. Det sänker trovärdigheten.

Men det största problemet med retoriken som jag ser det är att man reducerar frågan om ”rasism” till att handla om Sd eller inte. Jag vill påpeka att vi har minst två främlingsfientliga partier i vår riksdag, dels Sd men också Folkpartiet som driver förslag om burkaförbud och språktest för invandrare. Inget parti utom möjligen vänsterpartiet är riktigt invandrarvänligt, jag har till exempel aldrig hört någon föreslå att vi ska höja antalet kvotflyktingar (människor från krigshärdar som får uppehållstillstånd redan innan de anländer) som ändå är ganska lågt.

Rasism fanns redan innan Sd kom med i riksdagen. Visserligen blåser det extra mycket högervindar nu, men det är liksom inte Sd ensamt skyldiga för utan det handlar om att den mentaliteten har fått ett uppsving i hela Europa.

Antirasiströrelsen måste sluta handla om att mest bara hacka på Sd och börja handla om att åskådliggöra rasismen även på andra ställen i samhället och att erbjuda alternativ till en missnöjd befolkning. Sedan ska man såklart påminna folk om vad Sd är för ett parti så att de inte blir rumsrena, men ett ensidigt fokus på ett parti kan riskera att leda till att annan rasism blir rumsren istället. Att vissa åsikter och partier inte ifrågasätts för att de i alla fall inte är Sd.

Så demonstrera gärna, men kan ni snälla byta namn.

Ge mig pengar!
Arkiv