Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Välgörenhetskonsumtion och självrättfärdigande.

Jag kan bli så fruktansvärt trött på välgörenhetskonsumtion. Det känns som att människor verkligen berättigar sig själva och sin livsstil med att ”de trots allt köpte en välgörenhetssmoothie”.

Välgörenhet är ju inne nu. På det store hela är det väl positivt, för det spelar ju knappast någon egentlig roll varför folk skänker pengar så länge dem gör det. Vad jag kan störa mig på är när typ Mogi eller Kenza går ut och snackar om hur viktigt det är att ge när de skänker väldigt lite i förhållande till inkomst.

Jag minns när jordbävningen i Haiti precis hade skett och Kenza skrev om att man skulle skicka ett sånt där sms där man skänkte 50 spänn till spektaklet.  Folk blev skitsura eftersom de tycket att Kenza skulle skänka mer, eftersom hon tjänar så mycket. Kenza blev såklart sur tillbaka, och menade att det fortfarande är bra att hon skänker lite än inget alls.

Så långt har hon ju rätt, men jag kan störa mig på attityden av självrättfärdigande som uppstår hos folk som ägnar sig åt välgörenhet på det sättet eller genom att köpa prylar där delar av priset går till behjärtansvärda ändamål. De tycker att de har ”gjort vad de kunnat” och därför kan fortsätta ägna sig åt ett leverne som sliter på naturresurser och uppmuntrar exploatering. Man har inte gjort en faktisk förändring, man har bara bytt accessoarer.

Välgörenhet kan aldrig kompensera ut dina omoraliska handlingar, ungefär som att du inte kan berättiga att du är elak mot din pojkvän med att du gav honom en present dagen innan. För att uppnå ett hållbart samhälle så måste alla alltid tänka på hur deras handlande påverkar resten av världen. Det går inte att köpa sig fri från ansvar, vilket jag tycker att välgörenhet ofta används som.

Nu försöker jag inte hävda att jag på något vis är bättre, för jag skänker ju inte ens pengar till välgörenhet och försöker inte heller anpassa min livsstil nämnvärt efter de människor den drabbar. Jag köper inte produkter från ”onda” företag som Nestlé och coca cola men det beror mer på att jag aldrig har ätit snabbmat/druckit läsk än att jag tänker på alla stackars afrikaner och jag handlar nästan bara second hand men det beror mer på att jag är snål. De enda aktiva ställningstaganden jag gjort det senaste året är att sluta köpa bananer från Dole efter att ha sett Bananas!* och att försöka hålla nere mitt duschande till en gång/dag istället för två, som det blir när man duschar på morgonen och sedan tränar. Jag är med andra ord knappast någon eko-människa.

Men detta handlar inte om vad som egentligen är bäst, i praktiken, för det fattar ju jag också att det är bättre att Mogi och Kenza skänker de pengar de trots allt skänker än att de inte gör det. Detta handlar om att jag ogillar självrättfärdigandet det medför för många, känslan av att ”man har gjort sitt” när man i själva verket inte kan göra ”sitt” eller ”nog”, man kan alltid göra mer. Och ännu lite värre blir det när välgörenheten passar in i ens vanliga livsstil, då är det enda man gör att köpa en annan smoothie när man är på sin shoppingrunda och så är man nöjd med det.

5 kommentarer till Välgörenhetskonsumtion och självrättfärdigande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv