Om porr och självkänslomyten.

Löwengrip har skrivit ett inlägg om porr och att det är helt okej med hen om hens partner kollar på porr.

Det handlar alltid i grund och botten om sin egen självkänsla. Om jag är trygg med mig själv vågar jag hålla mina egna gränser bättre, att inte ställa upp på saker och ting som jag inte vill. Och om jag är trygg i min relation spelar det ingen roll om personen kollar på porr. Det är som vanligt att man ska fundera ut en lösning genom att hitta syndabocken. ”Det är porrens fel” som nu är på tapeten. Att det är det som ger om kvinnor press. Det är bullshit säger jag. Hitta en sund relation till dig själv och din partner istället. Då kommer du inte längre må dåligt över det.

Detta är ett perfekt exempel på något som jag skulle vilja kalla ”självkänslomyten”, alltså idén om att självkänsla är något som är sprunget utifrån ens inre och inte något som påverkas av ens omgivning. Att en liksom bara kan ”ha” självkänsla och en sund relation till sig själv som är fast och beständig oavsett vad som sker.

Nej, jag tror inte heller att det bara är porrens fel (vem tror det egentligen) men jag tror att förväntningar på kvinnor som presenteras i en massa olika sammanhang spelar en väldigt stor roll för hur kvinnor uppfattar sig själva.

Jag känner själv att min självkänsla hamnar i botten när jag kollar på reklambilder med perfekta kvinnor, och tänker mig att jag skulle kunna känna liknande om min partner kollade mycket på porr med kvinnor i som var mycket snyggare/sexigare/bättre i sängen än vad jag var. Jag tror också att jag skulle kunna känna viss press kring att själv agera liknande, speciellt om det var något min partner efterfrågade. Detta beror inte på att jag har en i grunden ”dålig självkänsla” utan på att jag är en social varelse som påverkas av min omgivning. Givetvis spelar ens självkänsla roll för hur lättpåverkad en är, men det går inte att komma ifrån att vi alltid reagerar på yttre påverkan. Hur stark du än är ”i sig själv” så påverkas du av omgivningen. Om du är tillsammans med någon som vill att du ska vara på ett visst sätt i sängen är det troligt att du påverkas i den riktningen och gör saker du kanske inte skulle ha gjort annars.

Vidare så byggs ju självkänslan upp genom hela livet, och om en lever i ett samhälle där det råder vissa ideal kring hur kvinnor ska vara i sängen så kan det bli svårare att bygga upp denna självkänsla. Det är alltså inte så att vi går påverkade genom livet tills dess att vi får kontakt med en person som blivit väldigt påverkar av porrideal, utan detta är ett samhällsfenomen som alltid påverkar oss, och även påverkar vår självkänsla. Givetvis spelar det roll vad vi lär oss att uppfatta som ”naturliga” förväntningar i sexuella sammanhang.

”Självkänsla” är inget som bara finns där utan något som skapas. Det är dessutom ett privilegium att kunna ”sätta gränser” och bygga upp en stark självkänsla, olika människor ha helt olika förutsättningar för att kunna göra detta. Om en hela livet får lära sig att en ska leva upp till vissa ideal för att vara något värd är det såklart ganska troligt att en också själv anammar den synen på sig själv och då är en mer mottaglig inför andras idéer om hur en bör vara. Människor som pratar om självkänsla som lösningen på det ena och det andra borde fundera mer på vad som krävs av omgivningen för att självkänsla ska kunna skapas.

Vi måste börja tänka på hur maten vi äter påverkar miljön.

Matens pris är en bok jag ser hemskt mycket fram emot att läsa när den kommer. Den handlar om hur maten vi äter påverkar miljön, djuren och människorna som tar fram den. För den som är sugen på att höra lite redan nu så rekommenderar jag att nu lyssnar på reportageserien som finns på sr.se.

I och med detta så har det tydligen avslöjats att olika dieter som inkluderar mycket kött, alltså LCHF, atkins, stenåldersdieten och så vidare, har blivit sponsrade av köttindustrin. Att forskningen har blivit sponsrad är i sig inga konstigheter, det är klart att de företag och person som har ett intresse i att vissa samband vederläggs sponsrar att det sker. Det roliga är att många förespråkare av lågkolhydratskost har någon slags teori om att livsmedelsverket och typ pastaföretagen står i maskopi med varandra.

Problemet är ju tyvärr att forskning som är sponsrad ofta riskerar att inte vara objektiv. Som forskare ska man alltid angripa sitt ämne utan förutfattade meningar. Om man, som Annika Dahlquist, är helt övertygad om att ens diet är det bästa sättet att äta och dessutom får pengar till sitt uppehälle och sin forskning från folk som vill föra vissa saker i bevis så blir forskningen ofta inte objektiv. Det är ju en skillnad på att få en delsumma av ett företag, och att få hela sitt uppehälle bekostat av det, till exempel.

En annan grej som förespråkare av lågkolhydratskost ofta gör är att blanda ihop socker och kolhydrater. Det finns en massa olika kolhydrater, vissa är sockerarter och andra inte. Hur nyttiga de är beror på förgreningen och längden på kolhydratskedjan. Alla kolhydrater får inte blodsockret att rusa, det är faktiskt ren och skär lögn. Det är tråkigt att debatten har blivit så otroligt snedvriden, där vi som äter kolhydrater bli anklagade för att vara ”sockerberoende”. Trots att man, som jag, för det mesta äter enligt tallriksmodellen och sällan äter godis eller kakor. Man är inte sockerberoende för att man ibland är sugen på något sött, för helvete. Lika lite som man är alkoholist för att man ibland är sugen på en öl.

Jag tror säkert att LCHF fungerar för en massa människor. Det vi måste börja ifrågasätta är om dessa människor inte egentligen skulle må lika bra av en annan nyttig diet där man undviker socker. Många som äter LCHF går direkt från en riktigt onyttig livsstil till det, och då är det självklart att man mår bättre. Men man hade kanske fått samma resultat av Gi eller medelhavsdiet.

För LCHF är en direkt miljöfarlig diet. Man äter mer kött och mejeriprodukter när köttindustrin står för fan 18 % av koldioxidutsläppen och dessutom har en absurt hög antibiotikaanvändning och håller djur som mår dåligt och blir otroligt sjuka på grund av aveln. Man äter mer ovanjordväxande grönsaker vilket också tar mycket på miljön, med alla växthus som ska värmas upp året om. Övervikt är ett problem och jag förvägrar ingen att må bra, men jag tror inte att så många som 25 % av Sveriges befolkning har ett reellt behov av att äta så för att det är den enda som funkar eller ens det som funkar bäst. Och det måste vi faktiskt också tänka på när vi talar om kost.

Välgörenhetskonsumtion och självrättfärdigande.

Jag kan bli så fruktansvärt trött på välgörenhetskonsumtion. Det känns som att människor verkligen berättigar sig själva och sin livsstil med att ”de trots allt köpte en välgörenhetssmoothie”.

Välgörenhet är ju inne nu. På det store hela är det väl positivt, för det spelar ju knappast någon egentlig roll varför folk skänker pengar så länge dem gör det. Vad jag kan störa mig på är när typ Mogi eller Kenza går ut och snackar om hur viktigt det är att ge när de skänker väldigt lite i förhållande till inkomst.

Jag minns när jordbävningen i Haiti precis hade skett och Kenza skrev om att man skulle skicka ett sånt där sms där man skänkte 50 spänn till spektaklet.  Folk blev skitsura eftersom de tycket att Kenza skulle skänka mer, eftersom hon tjänar så mycket. Kenza blev såklart sur tillbaka, och menade att det fortfarande är bra att hon skänker lite än inget alls.

Så långt har hon ju rätt, men jag kan störa mig på attityden av självrättfärdigande som uppstår hos folk som ägnar sig åt välgörenhet på det sättet eller genom att köpa prylar där delar av priset går till behjärtansvärda ändamål. De tycker att de har ”gjort vad de kunnat” och därför kan fortsätta ägna sig åt ett leverne som sliter på naturresurser och uppmuntrar exploatering. Man har inte gjort en faktisk förändring, man har bara bytt accessoarer.

Välgörenhet kan aldrig kompensera ut dina omoraliska handlingar, ungefär som att du inte kan berättiga att du är elak mot din pojkvän med att du gav honom en present dagen innan. För att uppnå ett hållbart samhälle så måste alla alltid tänka på hur deras handlande påverkar resten av världen. Det går inte att köpa sig fri från ansvar, vilket jag tycker att välgörenhet ofta används som.

Nu försöker jag inte hävda att jag på något vis är bättre, för jag skänker ju inte ens pengar till välgörenhet och försöker inte heller anpassa min livsstil nämnvärt efter de människor den drabbar. Jag köper inte produkter från ”onda” företag som Nestlé och coca cola men det beror mer på att jag aldrig har ätit snabbmat/druckit läsk än att jag tänker på alla stackars afrikaner och jag handlar nästan bara second hand men det beror mer på att jag är snål. De enda aktiva ställningstaganden jag gjort det senaste året är att sluta köpa bananer från Dole efter att ha sett Bananas!* och att försöka hålla nere mitt duschande till en gång/dag istället för två, som det blir när man duschar på morgonen och sedan tränar. Jag är med andra ord knappast någon eko-människa.

Men detta handlar inte om vad som egentligen är bäst, i praktiken, för det fattar ju jag också att det är bättre att Mogi och Kenza skänker de pengar de trots allt skänker än att de inte gör det. Detta handlar om att jag ogillar självrättfärdigandet det medför för många, känslan av att ”man har gjort sitt” när man i själva verket inte kan göra ”sitt” eller ”nog”, man kan alltid göra mer. Och ännu lite värre blir det när välgörenheten passar in i ens vanliga livsstil, då är det enda man gör att köpa en annan smoothie när man är på sin shoppingrunda och så är man nöjd med det.