Vuxna människor kan också gråta.

Vissa tycker att det är ”något fel” om ens partner börjar gråta ”som ett barn”. Jag antar att det som menas är om hen börjar gråta utan att det är direkt härledbart till externa omständigheter, som fysisk skada eller att någon har dött.

Jag gråter väldigt mycket. Det började när jag blev deprimerad och har aldrig riktigt slutat. Jag gråter åt böcker, åt radiodokumentärer, åt filmer och åt musik. Det händer även att jag gråter bara för att jag är ledsen. Gråt är förlösande och ett av många sätt att hantera känslor som brusar upp inom en. Jag tycker gråt är bland de bättre, jag tänker mig nämligen att ett vanligt alternativ är aggression eller inbundenhet. Det första är negativt av uppenbara skäl, det andra för att det är otydligt. Jag menar inte att nedvärdera personer som inte gråter, bara att det kan finnas stora fördelar med att ha ett tydligt känslospråk.

För vissa personer kan gråt säkert verka mycket jobbigt. Kanske har man negativa erfarenheter eller så har man aldrig riktigt lärt sig att hantera starka känsloyttringar. Men lite träning brukar det emellertid gå. När jag gråter på grund av sorg så brukar jag uppskatta om någon håller om mig och visar omtanke. Även tafatta försök betyder något, för det visar att man inte är ensam, att någon bryr sig. Jag har lärt mig att det alltid är bättre att visa någon slags omtanke än att inte göra något alls. Om en person vill vara ifred säger hen i regel det men det kan vara svårare att säga till den som initialt inte brytt sig att man behöver tröst.

Jag förstår att vissa instinktivt ryggar tillbaks av starka känsloyttringar. Däremot tycker jag att det är sorgligt att försöka få det att framstå så ”rätt” att reagera så. Både att visa och bry sig om andras känslor är fina egenskaper som jag tycker att man bör odla.

Vuxna människor behöver också visa sina känslor, det är inget som är barn förunnat. Vuxna människor kan också känna hopplöshet så stor att det enda man vill göra är att böla, och då måste man få göra det. Om du inte kan hantera att andra visar sina känslor så föreslår jag att du tränar på det, för ett rikare liv, för mer värme och gemenskap. För visst vore det tråkigt om vi isolerade oss från varandra känslomässigt bara för att vissa anser att gråt hör barnvärlden till.

32 reaktioner till “Vuxna människor kan också gråta.”

  1. reagerade också på den kommentaren, att det var dags att göra slut om ens partner grät som ett barn typ. jag kan förstå att det är slitsamt att vara i en relation med en person som är till exempel deprimerad under en väldigt lång period, man försöker att hjälpa men till slut blir man bara nedtyngd själv. men att inte få gråta?? och vadå ska man gråta som en vuxen, hur är det, stå och blicka ut i fjärran med en sammanbiten min, en enda glittrande tår som rullar nedför kinden och trösta sin partner med att ”oroa dig inte, jag har redan börjat formulera en plan för hur jag ska ta mig ur den här situationen”?? jeez.

  2. Jag är också en sån som gråter mycket, också pågrund av nedstämdhet och depression. Grät mig till sömns nästan varje natt från åttan och en bit in på gymnasiet. Men det var nog inte förrän i våras som jag faktiskt ”lärde mig” något av att gråta. Min pojkvän gjorde slut med mig på ett ganska brutalt sätt och varje gång jag grät så ringde jag en kompis. Det blev så befriande att våga erkänna att jag var ledsen, att visa att jag är en sån som gråter.

    Jag tror också det är berikande att våga visa sig känslig, vare sig det är varje dag eller en gång om året. Har en kompis som berättade att hon i stort sett aldrig gråter, inte ens när hon är själv. Jag tycker det nästan märks på henne, för hon känns väldigt obekväm när man snackar känslor, hon kan liksom inte riktigt förstå att känslor ibland är väldigt ologiska.

  3. Jag har alltid trott att när man gråter som ett barn gråter man totalt okontrollerat, alltså så att det kommer spott ur munnen och man tjuter högt. Inte att man gråter ofta.

    1. För mig är att gråta som ett barn att stå rakt upp och ner med munnen på vid gavel och verkligen böla, något jag ALDRIG sett en vuxen göra.
      Själv har jag i perioder haft väldigt långt till gråten. Kunde t.ex. inte gråta på min farmors eller på min pappas begravning när jag var 10 år. Fick istället fruktansvärt ont i huvudet. Där kan man nog börja snacka om att nått var ”fel” och att jag antagligen hade behövt hjälp att hantera händelserna.

    2. Kanske var det som åsyftades. Jag har fortfarande svårt att se problemet. Folk gråter annorlunda, det är ju främst en fysisk egenskap hur man gör tänker jag.

      1. så det skulle va nått biologiskt? hur vet du att det inte är nått som är socialiserat? nått som vissa tar till för att påverka andra och få sin vilja fram tex.

        1. Så kan det väl också vara. Jag tycker såklart inte att man ska fejka för att uppnå en given effekt, men jag antar inte heller att alla som gråter kraftigt gör det. Jag gråter kraftigt om jag är mycket ledsen och det är inget jag kan styra över, jag tänker inte skämmas för det. Min åsikt är att folk får gråta som de vill och att det inte är något dåligt med det över huvud taget, utan att folk helt enkelt yttrar sina känslor på olika sätt.

          Dessutom kan ju att inte gråta minst lika gärna vara insocialiserat av att folk stigmatiserar personer som gråter…

  4. beror ju på hur en gråter. om en gråter på ett lugnt och kontrollerat sett så är det ju inget konstigt med det. men om en börjar storgråta för varenda liten motgång i livet så är det ju nått som är fel.

    1. Varför då? Det är väl inte din sak att bestämma hur andra hanterar sina känslor.

      1. visst, alla får ju hantera sina känslor som de vill. men det gäller ju även de som reagerar för storgråtarna och tycker de beter sig som förvuxna barn.

        1. Du uttrycker dig däremot som att det liksom vore fakta att ”något är fel” helt utan att argumentera för det. Egentillskriver tolkningsföreträde är vad du ägnar dig åt. Jag däremot argumenterar ju faktiskt för min sak i detta inlägg.

          1. Haha. Jag tycker alltid att människor ska få göra som de vill, men de får ju göra det MED MÅTTA.

            Mvh/ Väldigt Tolerant Och Fin Människa.

            1. Har jag sagt att folk får göra som de vill? Det var något nytt.

              Edit: kom på att kommentarer kan ha varit riktad till Trixie. Ursäkta isf.

          2. ser ingen skillnad på det jag skriver och när du tycker det är underligt att inte trösta en vuxen som ligger och storgråter som ett litet barn. om det är nån som kör med tolkningsföreträde så är det den som skriver flera inlägg om samma sak och försöker framställa sig själv som finare och bättre än andra.

            1. Det tycker jag nog inte att jag gör. Jag försöker klargöra min ståndpunkt och argumentera för den, det enda du gör är att skriva att ”något är fel” som om det vore fakta. Skriv istället att ”du tycker” och så kan du ju slänga in lite argument för din ståndpunkt. Det gynnar inte diskussion när du skriver som du gör, och då tar jag min rätt att blockera din ip. Ja, detta är subjektivt men det är min blogg och jag som avgör vad som passar och inte. Jag har ganska hög toleransnivå, men trams i stil med det du skriver tillför inget.

        2. @ trixie: Jag tycker att du blandar ihop känslor och beteende här. Att kunna kontrollera hur man gråter är nog få förunnat; faktum är att även de flesta vuxna – åtminstone de jag sett, vilket är ganska många, gråter ganska ”fult” och inte ”en skimrande tår rullar nedför kinden”-style som i Hollywood. Hur man känner inför detta kan man givetvis inte kontrollera, men definitivt hur man agerar ut de känslorna. Att t.ex., som i kommentaren som gav upphov till det här inlägget, predika att man bör göra slut med sin partner om personen gråter som ett barn är inte en känsla, utan ett beteende. Ävenså att säga åt folk som gråter att de borde skärpa sig, att lära sina barn att det är fult att gråta, att uttrycka sig kring hur pinsamt man tycker att det är att vuxna gråter. Vilket sker, och inte så sällan.

  5. De flesta storgråter över småsaker ibland kan jag tro, däremot gör man det kanske inte på jobbet eller ute på stan. Det är väl kanske det som är skillnaden – att vuxna människor gråter ensamma eller med människor de känner och litar på, barn kan inte kontrollera sina känslor så att de kan invänta ett mer privat ögonblick att gråta. Så jag tror inte att det är själva gråtandet som är problemet, just det att man kanske inte t.ex. ställer sig på bussen och gråter hejdlöst över att matkassen gått sönder utan väntar tills man kommer hem.

    1. Om man gör det så ligger det nog annat bakom… Jag har gråtit offentligt några gånger, då under tiden jag var deprimerad. Det gick inte att hindra, och jag ville inte hindra det heller. Man behöver väl inte stå och skrika men jag förstår inte varför det skulle vara så jävla fel att gråta inför främmande människor.

      1. Fel är det inte, men många ser det väl som ett väldigt privat ögonblick som man inte gärna har ute bland främlingar.

  6. Men om man inte står ut med en partner som visar känslor, varför är man då inte tillsammans med sin diskmaskin (eller är singel)? Är inte känslor oftast själva orsaken till att man blir ett par? Att man är förälskad och visar det?

    Så jävla farligt är det väl inte när nån gråter, oavsett uttryck (såvida inte personen gör det för att den är djupt deprimerad, då behövs ju proffessionell hjälp)? Även om det kan kännas obekvämt, så går ju inte världen under för att nån gråter. Klarar man inte av det, kanske man inte ska ha förhållanden alls (eller nära vänner heller, för den delen).

  7. Bra skrivet. Jag har också lätt för att gråta. Otroligt skönt och befriande ibland. Men jag avskyr att gråta inför andra än de som står mig närmast. Jag vill helst kunna kontrollera inför vilka personer jag släpper ner garden helt, men tyvärr går det inte alltid att kontrollera känslorna.
    Jag önskar att det var vanligare att folk grät offentligt, då skulle det inte vara så svårt att göra det.

  8. Jag håller med dig i detta. Är själv en gråtare, på det viset att jag är lättrörd (bölar till vad som helst på tv; tal, smörig musik, lökiga scener, ya-da-ya-da-ya-da) och även lite känslomässigt förvirrad, på det viset att jag skrattar tills jag gråter, gråter tills jag skrattar, skrattar tills jag blir arg, blir arg tills jag gråter, osv. Först på senare år, faktiskt det senaste året, har jag kunnat gråta i en nära väns närhet, och också i min pojkväns närhet. Båda gångerna var fruktansvärt jobbiga till en början, men samtidigt ingenting jag kunde göra någonting åt. Jag grät som ett barn.

    För mig är det en oerhörd lättnad och trygghet att kunna gråta med någon i närheten. Nästan oavsett vad de gör. Och jag tycker verkligen att folk borde gråta mer. I nuläget vet jag alldeles för många som skäms för att gråta, som bunkrar upp och bunkrar upp för att slutligen brista. Och det vinner ingen någonting på i längden.

  9. jag har lätt för att gråta & gör det oplanerat men ändå gärna (gillar att känna någonting) åt även småsaker men inte bara negativa sådana utan även positiva. när någonting är extra vackert, när jag känner extra mycket kärlek, extra mycket empati.. då är det inte floder av tårar men väl någonting som rullar nedför kinden. jag tycker själv att det är oförargligt men helvete vad upprörda en del män kan bli av lite tårar. nu säger jag män för att det är den erfarenheten jag har. jag tror att anledningen till det är att gråt kopplas till extremt starka negativa känslor & om någon då gråter ofta så framstår det som om den personen mår jävligt dåligt & kanske försöker pressa på någon skuldkänslor..

    åh, så irriterande. fan. vi gråter för att frigöra oss från stress. stress uppstår även vid positiva känslor, därför gråter vissa även av glädje m.m. STRESS för fan, vill nån verkligen att den som har så mkt stress i kroppen att det kommer ut i tårar ska behålla skiten i kroppen & istället tära på sitt immunförsvar & få ont i ryggen & skit? blir irriterad.

  10. Det tog ett tag för mig att lära mig att gråta. När jag var liten lärde jag mig av omgivning omkring mig att gråta var ett tecken på svaghet (särskilt om det är en flicka som gör det), och jag ville minsann inte vara svag. Grät gjorde jag mest inför mina föräldrar när jag kunde tjäna något på det, alltså krokodiltårar. Detta gjorde mig mer aggressiv till beteendet, och det var ofta som jag reagerade i ilska istället för gråt när något gjorde mig ledsen och/eller upprörd. Det i sin tur ledde till att folk inte visste hur de skulle hantera mig i sådana situationer, och ofta fick jag inte den tröst jag hade behövt (eftersom folk inte förstod att jag var ledsen och ville bli tröstad. De trodde bara att jag var arg och behövde lugna ned mig).

    Det var när jag blev äldre och också kom in i en depression som jag började tillåta mig att gråta. Vilken befrielse! Jag tror verkligen att människor mår bra av att gråta när de är ledsna. Jag tror människor är SKAPTA för att gråta när vi är ledsna, upprörda och/eller stressade, och tillåter man inte sig själv att göra det tror jag bara att det gör saker värre. Man får inte utlopp för sina känslor, och det kan i slutändan bara vara destruktivt för en själv. Så nu tillåter jag alltid mig själv att gråta om jag känner för det, helt enkelt för att jag mår bättre av det.

    Att visa sina känslor i största allmänhet, istället för att hålla dem inombords för sig själv, tror jag alla mår bättre av. Jag tror folk skulle må så mycket bättre av att tillåta sig själva att KÄNNA och inte skämmas för det!

    1. jag mår verkligen som bäst när jag kan ventiler mina känslor via tårar, dom gånger som jag inte har kunnat göra det har det har jag mått jättedåligt av att inte klara av den ventilationen, konstigt att stressventilation ses som ett tecken på svaghet. det kan tyda på att en är stresskänslig men det blir ju en svaghet först när en inte kan frigöra sig från stressen.

  11. Hm, nu känner jag att jag inte riktigt var tydlig ovan med vad jag menade om flickor som gråter. Vad jag menar är att jag även lärde mig tidigt att flickor anses vara svaga, och om de gråter så är det en bekräftelse på just det. Det var nog därför jag var så envis med att inte gråta, för att jag ville minsann visa att jag inte var svag bara för att jag är flicka.

  12. Jag är väldigt känslig och har nerverna utanpå kroppen jag gråter lätt även för vad andra ser som småsaker men jag kan också bli glad av väldigt lite.Ibland är det jobbigt att vara så känslig och jag har skämts för det under nästan hela mitt liv tills för ett tag sedan när jag läste en artikel i Svd om högkänsliga personer. Det är jag, högkänslig både psykiskt och fysiskt jag är född så.

  13. Gråten är oftas frukterna av ett hårt arbete.( utveckling ) släppa ut stressen. Blodtrycket minskar m.m.

Lämna ett svar till Lisa Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *