Kategori: Politik

Karriärshets är inte bättre än utseendehets.

Ibland talas det om att ”unga tjejer” borde sluta snacka så mycket om utseende och män och istället fokusera mer på… karriär. Att prata om ”karriär” antas på något märkligt sätt vara frigörande, leda till mindre ångest och stress och så vidare. Det anses vara mer ”realistiskt” än de krav som ställs på kvinnors utseende. På det stora hela bättre, mindre laddat och så vidare. Undrar om det är en slump att detta snacka alltid kommer från kvinnor som på något vis lyckats med sin karriär?

För mig är ”karriär” så mycket mer ångestladdat än vad mitt utseende eller relationer med män är. Det handlar liksom om vad jag ska ta mig till i resten av mitt liv och det är verkligen inte kul att tänka på. Vi lever i ett samhälle där jobb är oerhört viktigt för vem en anses vara, samtidigt som färre och färre kan räkna med att ha någon slags fast karriär som de kan styra över. Osäkerheten på arbetsmarknaden sprider ut sig och många är glada om de ens klarar sig månaden ut. Att tänka på ”karriär” i en sådan situation känns oerhört avlägset.

Att få till en ”karriär” är inte en fråga om hårt slit allena, utan det handlar om möjligheter. För många människor känns nog karriär mer avlägset än ett lyckligt förhållande eller en snygg kropp. Det stora flertalet får ”nöja sig” med att ha något vanligt jävla jobb som en trivs lite halvbra med, och även detta framstår för många unga som en utopi. Fast anställning är ett jävla privilegium nu för tiden, det är liksom något ungdomar drömmer om att uppnå. Att i en sådan situation börja snacka om att ”karriär” i bättre och finare än utseende eller förhållanden är bara märkligt.

I detta snack finns det också ett förakt för kvinnor som ”nöjer sig”, som liksom lever ett helt vanligt liv. ”De” borde istället satsa mer på karriären och inte bry sig om så dåliga ofina saker som män, shopping eller sitt utseende. Det enda en gör här är att höja upp ett manligt ideal på bekostnad av det som kvinnor traditionellt har ägnat sig åt. Kvinnor borde ta mer plats på manliga arenor, till exempel i yrkeslivet. Detta marknadsförs som ”lösningen” på kvinnoförtrycket. Om kvinnor bara blir mer som män så kommer vi ha det mycket softare. Den här retoriken leder till att en massa kvinnor offras, kvinnor som inte vill eller kan satsa på någon karriär utan ”nöjer sig” med ett vanligt jävla svenssonliv, eller kanske inte ens har möjlighet till ett sådant. Deras liv anses inte fina nog, feministiska nog. Detta är problematiskt ur ett feministiskt perspektiv.

Problemet för mig är inte att det fokuseras på fel saker, utan det är att en ska vara så jävla mycket hela tiden, åstadkomma så jävla mycket. Jag vill ha möjligheter till att leva ett bra liv, utan ständig osäkerhet och att dubbelarbeta så att jag blir sjuk. Jag vill ha möjlighet att göra saker jag tycker om, att styra över min tid, att slippa känna att jag hela tiden balanserar på avgrundens rand. Jag behöver inte karriärcoachas, jag behöver ett välfungerande samhälle där det finns möjligheter att leva ett bra liv som kvinna oavsett vilka val en gör. Det är inte rimligt att kvinnor straffas för att göra de val som kvinnor traditionellt har gjort, som vi ofta pressas in i och som dessutom är nödvändigheter i samhället (vårdarbete, barnafödande).

För det handlar liksom inte om mig personligen, om MIN karriär, det handlar om vilka livschanser en erbjuds i detta samhälle. Det handlar om rätten till ett värdigt liv.

Personlighetsmyten.

För ett tag sedan så snackades det mycket om det här med att vara introvert. En massa människor ”kom ut” som introverta, skrev om hur det är att vara introvert och så vidare. Det teoretiserades en massa om hur introverta människor ”är”, vad de får för för- och nackdelar i livet och så vidare.

Jag skulle säga att jag är en utåtriktad person. Jag tycker om att träffa människor och har inga problem med att snacka. Det är möjligt att detta ger mig fördelar i samhället. Däremot så gör det inte all social samvaro till någon jävla dans på rosor. Att gå på en arbetsintervju och sälja in sig själv är fortfarande en pina, att vara på något jävla mingel där en ska vara trevlig och skratta åt sexistiska skämt likaså. Även för mig kan det bli för mycket även av den typen av umgänge jag uppfattar om trevligt och givande. I vissa perioder i livet (typ nu) orkar jag med väldigt lite över huvud taget.

De flesta personer har många olika behov. En har behov av såväl social samvaro som vila. Visst ser balansen mellan dessa behov olika ut, men att det skulle finnas en speciell ”personlighetstyp” som ”trivs bäst” ensam eller med andra är ett väldigt endimensionellt sätt att se på vad en människa är. Människor är komplexa varelser och går inte att sammanfatta med ett gäng personlighetsdrag. En person som får mycket social stimulans kanske föredrar ensamhet när hen får välja, en person som ofta är ensam kanske längtar efter social stimulans. Detta handlar inte om att personligheten är annorlunda, utan om olika livssituationer.

Det går lite av en trend i att diagnostisera sig själv. Många vill placera sig själva i ett fack, tala om hur de ”är”. De kanske är introverta, högkänsliga, superempatiska eller något i den stilen. Med detta följer det sedan med ett antal mer eller mindre underbyggda antaganden om vad detta innebär för deras liv. De kanske kommer lyckas bättre i karriären, kanske kommer de att bli missförstådda eller vad vet jag.

Frågan är varför. Vad är syftet med att fokusera på otroligt mycket på sin ”personlighet”. Jag antar att det ger en slags känsla av samvaro. Människor som definierar sig med något speciellt personlighetsdrag kan samlas och diskutera vad detta innebär för dem. Många känner sig nog utanför i samhället och vill hitta någon slags källa till det, och där kommer dessa personlighetsdrag lägligt till pass. Sedan är det ju också ofta som så att varje sådant här personlighetsdrag liksom bär på en dold fördel, gör en till en lite bättre människa. Introverta framställdes till exempel som ovanligt intelligenta människor.

När en talar om olika ”personlighetstyper” på det här sättet förhåller en sig alltid till en norm. Normen är i många fall människan som liksom klarar allt det där som samhället vill att vi ska klara. Normen är en person som utan problem glider igenom livet. Frågan är var denna normperson finns. Svaret är nog: ingenstans. Det finns en massa saker ingen människa orkar med, det spelar ingen roll vilken ”personlighetstyp” du har. Alla människor kan bli socialt utmattade, ledsna över småsaker och så vidare, det handlar framförallt om omständigheter och inte om vem du ”är”. Olika människor har olika trösklar i givna situationer, men även detta har ofta sin förklaring i övriga omständigheter i livet och inte i något slags ”jag”.

Jag tror att det är farligt att vi skissar upp den här normen som en människa som faktiskt existerar. Den här människan existerar inte, snarare är det arbetsköparnas våta dröm vi jämför oss med. Människan som klarar allt med ett leende på läpparna. Vilka intressen är det som tjänar på att vi inbillar oss att den här personen faktiskt finns, att det är någon vi bör jämföra oss med? Ja, det är knappast oss själva i alla fall. Det normativa supermänniskoidealet är ett sätt att hålla oss på plats. Skapa ett innanför och ett utanför, skapa illusionen av att det finns en grupp personer som det här samhället liksom är perfekt för, som inte lider av att leva i det. Olika grupper av människor som på olika sätt skiljer sig från detta ideal tvingas hävda sig på andras bekostnad: ”nej, jag passar kanske inte in i den här mallen, men jag är jävligt bra på detta istället”. Det blir en konkurrens mellan olika personlighetstyper, där alla ständigt hävdar att deras egen är den bästa. Där alla ständigt försöker utmärka sig, vara lite speciella, skilja sig från en tänkt mängd.

Hela idén om att det finns ett beständig ”jag”, en hård kärna som är ”du”, är individualistisk. Det handlar om förklaringsmodeller. Hur förklarar en olika händelser i ens liv, olika känslor en känner? Handlar det om att en ”är” på ett visst sätt eller handlar det om vad som sker omkring en. Svaret är såklart lite av båda delarna, men beroende på vilken förklaringsmodell du väljer att fokusera på så avgörs skillnaden mellan individualism och vad som kan ligga till grund för kollektiv handling. Vi lever uppenbarligen i ett samhälle där den individualistiska förklaringsmodellen står högre i kurs, frågan är vad det gör med oss?

Personlighetstester finns i princip överallt, det finns alltid någon ny grej en kan kolla. När vi söker arbeten fokuseras det mycket på just personlighet, och vi tvingas alltid tänka i termer av vilka vi ”är”, våra personligheter, när vi tipsas om hur vi ska gå till väga för att få jobb. Vi måste alltid utvärdera oss själva, helt i linje med att det är individen som är roten till allt ont som sker denne. Får du inget jobb? Sök svaret i din personlighet! Ta reda på hur just du ska kunna sälja in dig själv! Det är en slags massindividualisering som pågår.

Faktum är att de flesta människor inte är så jävla speciella. De flesta är inte rasande intelligenta, hypersociala eller oerhört empatiska. Detta är inget problem, de flesta människor kan nämligen bidra med något under rätt omständigheter. De flesta kommer gå genom livet utan att göra underverk, men de kommer säkert att kunna bidra med något om de får chansen. Problemet är att vi lever i ett samhälle där alla måste vara så jävla speciella hela tiden, något som helt enkelt inte stämmer. Att ständigt tvingas sälja in sig själv, att ständigt tvingas lyfta fram sitt jag, är något som sliter sönder människor. Att ständigt tvingas inta denna bedömande utifrånposition i fråga om sig själv.

Jag förstår att en kan känna en törst efter att förklara saker som händer i ens liv, men jag tror inte att detta snack om ”personligheter” är en lösning. Snarare bör vi titta utanför oss själva, på samhället, på det som tvingar oss att ständigt utvärdera vilka vi ”är”. Svaret är väl egentligen att vi inte ”är” någonting mer än vad vi tillåts bli i det här samhället, och just nu lever vi i ett samhälle som är ruskigt dåligt på att förlåta inte bara det som faktiskt är avvikelser från normen utan även de ”brister” och begränsningar som vi alla går omkring med. Det har inget med ”personlighet” att göra, det handlar främst om att vi lever i ett jävligt hårt och kallt samhälle där ingen människa får finnas till på sina egna villkor.

Systraskap är en strategi.

En grej jag har noterat när människor talar om sina politiska engagemang är hur en talar om att kvinnor ska ”ta mer plats” i till exempel organisationer. Den begränsade erfarenhet jag har av sådana sammanhang (ingår främst i kvinnoseparatistiska organisationer) är att det är jävligt mycket lättare sagt än gjort att ”ta plats” som kvinna i en organisation som domineras av män.

Som kvinna är ditt utgångsläge alltid att du har mycket mindre makt än männen. Detta är ett utgångsläge du ständigt måste förhålla dig till och som inte kommer att försvinna bara för att du typ beter dig mer som en man. Det sitter inte i dig, det sitter i en samhällsstruktur där kvinnor ständigt missgynnas. Det handlar inte om att du personligen ska bete dig annorlunda utan om att vi måste lägga ner det här systemet som bygger på systematiskt förtryck av kvinnor.

Det finns också något förrädiskt med det här att ”ta plats” som kvinna som feministisk strategi, att enskilda kvinnor tar plats behöver nämligen inte alls vara et hot mot patriarkatet. Det kan rentav vara tvärtom. Det är inte helt ovanligt att enskilda kvinnor får makt eller i alla fall illusionen av makt på bekostnad av andra kvinnor. Det sås split mellan kvinnor genom att en kvinna höjs upp på en annans bekostnad. Alltså: ”du är inte som [namn på annan kvinna], du är mycket smartare/bättre/förstår mer”. Kanske släpps en för en stund in i den manliga gemenskapen och får illusionen av att en också sitter där med makten. Det är lätt att offra andra då. En enskild kvinna ”väljs ut” och får en upphöjd plats en plats där hon får privilegier gentemot andra kvinnor men där hon fortfarande inte har någon reell makt. Makten hon har är kringskuren av patriarkala normer, hon måste spela på männens villkor för att få behålla platsen.

Det ger ofta fördelar att spela med på männens villkor. Det är ingenting konstigt med det, splittring är ett sätt att upprätthålla patriarkatet och splittring görs genom att vissa kvinnor gynnas på bekostnad av andra. Att en faller för det är ingenting konstigt, då det ofta är den enda synliga vägen till att förbättra sin livssituation. Detta gynnar dock såklart i slutänden framförallt männen, eftersom det omöjliggöra för kvinnor att förena sig och ställa krav på att få en förbättrad situation generellt.

Det enda sättet kvinnor kan ta mer plats är att utgå från gruppen av kvinnor, att förena sig och kräva att en ska få en lika stor del av platsen som de män som ingår. Så länge det hela bygger på att individuella kvinnor ska ta plats på olika sätt så kommer det att vara männen som sitter på den generella makten och då och då släpper in kvinnor i den gemenskapen. Det är inte ett feministiskt projekt utan ett individualistiskt.

Det finns inget mer skrämmande för patriarkatet än kvinnor som förenar sig, står upp för varandra, vägrar offra varandra för att personligen få en större bit av kakan. Därför gynnas de kvinnor som bryter den kvinnliga gemenskapen, det handlar om att splittra. Kvinnor som ingår i den kvinnliga gemenskapen riskerar att motarbetas och ignoreras och på kort sikt få mindre att säga till om än de kvinnor som väljer att bryta den för att få fördelar. Att stå enade är dock till sist den enda vägen att nå någon slags framsteg.

För mig är detta vad systraskap är; en strategi. Inte en fråga om någon slags universell ”godhet” kvinnor emellan, utan en strategi för långsiktig kap för bättre villkor, en insikt om att det inte fungerar att ständigt offra varandra på patriarkatets altare om en vill nå jämställdhet. Systraskap är att avsäga sig de personliga kortsiktiga fördelar en kan vinna på att ställa sig på männens sida i olika konflikter och istället arbeta för en långsiktig och kollektiv förändring.

Twitter 9/12. Barnfödarstrejk.

Tycker verkligen att det är vidrigt hur de som föder barn behandlas i detta samhälle. Ciskvinnor förväntas offra sig för ”samhället”, ”mänskligheten” osv. Att barnafödandets risker inte tas på allvar en konsekvens av detta. När människor tycker att det är ”naturligt” att det finns risker förknippade med barnafödande, och därför bara accepterar dem. Lustigt hur ”naturligt” bara är ett argument när det gäller risker som drabbar främst kvinnor.

Jag kan inte tänka mig att föda ett barn till en värld där de risker en graviditet innebär inte tas på allvar. Jag kan inte tänka mig att föda barn i en väld där jag kommer förväntas vara hemma från jobbat längre än min partner. Jag kan inte tänka mig att föda barn i en värld där människor kommer se ner på mig när jag tar en fika med mina vänner med barnet. Jag kan inte tänka mig att föda barn i en värld där reproduktion anses vara min skyldighet och mening i livet, inte ett val.

Att gå i barnfödarstrejk handlar om att kräva sina rättigheter. Att säga; jag är något mer än denna livmoder. Fram till att samhället erkänner att jag först och främst är människa, i andra hand mina reproduktiva förmågor, kommer strejken fortgå. Fram till att samhället slutar avkräva att min kropp ska användas till något mer än mina egna syften, kommer strejken fortgå.

Att skaffa barn i detta samhälle är inte ett fritt val, det är ett resultat av ideologiskt tvång. För mig handlar det om att erkänna mig själv som människa. Jag behöver inte uppfylla någon ”uppgift” för att vara värdefull. Jag vill inte vara fånge i min kropp, att den ska definiera mig och mitt liv. Jag vill vara min egen.

Om funktionshinder och sexualitet.

Det är inte ovanligt att jag får kommentarer från män som beklagar sig över att de inte kan göra det ena eller det andra eftersom de har något slags funktionshinder. Till exempel att de har aspergers och därför inte anser att de kan närma sig kvinnor på ett rimligt sätt.

Jag tycker denna fråga är problematisk på flera sätt. För det första så tvivlar jag starkt på att det finns något funktionshinder som inte går att hantera på ett sätt så att en kan förhålla sig till andra människor på ett rimligt vis. De flesta jag har träffat med liknande funktionshinder har på ett eller annat sätt kunnat hantera det och varit ungefär lika bra som andra på att respektera människors gränser. Jag tycker att det är en märklig syn på sociala funktionshinder att det skulle göra en människa helt inkapabel till att förstå vad som är okej i olika situationer och inte. Jag förstår att det säkert kan försvåra, men jag tvivlar på att det bli en omöjlighet.

Detta påminner mig om ”debatten” om att människor med vissa funktionshinder skulle ha någon slags ”rätt” att ha sex och därför skulle kunna köpa prostituerade. Det är klart att alla människor har rätt till att ha en sexualitet, detta betyder dock inte att en har rätt att köpa en annan människa för att kunna utöva den. På samma sätt har en människa med något funktionshinder som gör det svårare att ta kontakt med andra ingen rätt att överträda andras gränser för att kunna leva ut sexuellt/socialt.

Om en har ett funktionshinder som gör att en inte kan vara  vissa situationer eller göra vissa saker utan att löpa hög risk att behandla människor illa så anser jag att en själv bör ta ansvar för att inte befinnas sig i sådana situationer. Det behöver inte innebära att en inte har någon romantisk kontakt med kvinnor alls, däremot så kanske en måste göra det under vissa omständigheter.

Alla människor har olika styrkor och svagheter som vi alla måste förhålla oss till på något vis. Alla människor bör ha rätt till hjälp att hantera de svagheter, eller funktionshinder, som ställer upp stora besvär i deras liv. Däremot har människor inte rätt att göra detta på andra människors bekostnad i form av att överträda någons gränser.

Jag vill inte bli trakasserad oavsett vem som gör det och varför, och om en är medveten om att en har svårigheter med att läsa av människor bör en nog snarare se till att vara mer försiktig i sitt kontaktsökande än att använda det som en ursäkt. För om en använder det som en ursäkt är det bara ännu ett sätt att leva på andras bekostnad, såsom män har gjort mot kvinnor i alla tider. Det kan jag omöjligt acceptera.

Att tas på allvar.

Läste i Lady Dahmers kommentarsfält efter att vi hade varit på manshatarkonferens tillsammans och fann detta:
taspåallvarDet här tycker jag är intressant. En människa går in och liksom… beklagar sig över att någon inte kommer kunna tas på allvar. Jag får ofta den här typen av kommenterar, någon som tycker att något jag skrivit varit fel/över gränsen och tycker det är så himla tråkigt eftersom hen nu inte kommer kunna ta mig på allvar och det är ju så synd eftersom jag är så himla vettig annars.

Om du nu tycker att jag är det så kanske du kan ha överseende med att jag skrev en dum grej? Eller vänta, handlar det kanske mer om att få ett skäl att trycka dit mig, ett skäl att inte ta mig på allvar?

Och hela den här grejen med att bli ”tagen på allvar”. Det är så uppenbart att människor som skriver så menar att de personligen inte tar en på allvar. Det är såklart helt okej, alla kan inte älska varandra, men snälla höj inte upp era egna känslor till någon slags norm för hur alla ser på mig. Det är klart att det finns sjukt många som inte tar mig på allvar, men det handlar nog mer om att vi har olika världsåskådning än om att jag typ uttrycker mig på ett dumt sätt.

Jag tycker också att hela den här språkpolisgrejen är så himla otrevlig. Väldigt mycket att ”bli tagen på allvar” handlar om att använda sig av rätt språk och det korrekta språket är såklart maktens språk och inget annat. En ska lära sig att använda vissa termer, viss ”ton” och så vidare för att vissa människor ska vilja ta en på allvar. Detta leder såklart till anpassning efter maktens spelregler och det är inte en bra grej om en vill föra någon slags progressiv kamp.

En av de bästa grejerna som hänt mig i min ideologiska utveckling är att män och liberaler i allmänhet slutade ”ta mig på allvar”, och framförallt att jag insåg att jag inte behövde att de tog mig på allvar. Jag insåg nämligen att de bara tog mig på allvar när jag anpassade mig efter deras agenda. Det hade ingenting med min förmåga att resonera eller argumentera att göra, det hade att göra med i vilken utsträckning jag tyckte som dem eller i alla fall på ett sätt som de godkänner.

Tillgång och efterfrågan i relationer.

Angående det här med Mr Big och Carrie så var det någon som tyckte att det var helt normalt att de har ett förhållande som ser ut som det gör eftersom Mr Big är så eftertraktad och därför ”ska” hon jaga honom. Detta är en syn på relationer som ofta dyker upp, den som handlar om tillgång och efterfrågan. Den bygger på att om en person är mer efterfrågad så har denne typ ”rätt” att utöva otillgänglighet, makt och så vidare i relationer denna ingått, eftersom denna när som helst kan gå och vara med någon annan istället.

Jag tycker detta är ett väldigt märkligt och cyniskt sätt att se på relationer. När jag ingår i en relation med en annan människa har jag för avsikt att den människan ska må bra av vår relation, oavsett vem som är mest ”eftertraktad”. Jag förväntar mig att mina vänner som har fler andra vänner än vad jag har ändå ska ta vår vänskap på allvar, på samma sätt vill jag själv ge mina vänner vad de behöver även om jag själv har fler andra vänner. Det handlar om grundläggande respekt för varandra och det är mycket viktigt.

Mr Big har valt Carrie. Han har valt att ha en relation med henne, till och med en monogam relation. Om en väljer att göra det så bör en också ta ansvar för hur den andra personen i relationen har det, oavsett hur många andra kvinnor en skulle kunna vara med istället. När en väljer att ingå i en relation så måste en vara beredd på att det ska ske ett ömsesidigt utbyte, annars kan en faktiskt skippa det helt och hållet.

Om en väljer att bete sig som Mr Big gör mot Carrie så väljer en att bete sig illa mot en annan människa. En väljer att utnyttja sitt överläge för att skada en annan person, vilket såklart inte är acceptabelt. Det fascinerar mig vilka svador och teorier folk kommer med för att försvara ett så uppenbart omoraliskt beteende. Det finns ingenting som berättigar att inte ta ansvar för de relationer en själv valt att ingå i, det finns ingenting som berättigar att hålla en människa en säger sig tycka om i ständig osäkerhet.

En annan grej som kom upp var det här med att ”kvinnor gillar otillgängliga män”. Det finns ju ett korn av sanning i denna utsaga, för det är klart att känslorna svallar mer när en aldrig vet vad en har att vänta sig. Men det som Mr Big gör är också ett jävligt vidrigt beteende som skadar en mycket. Visst kan en hålla folk knutna till sig genom att vara oberäknelig och svårtillgänglig, men frågan är hur bra relationer det ger långsiktigt och om det är moraliskt försvarbart. Det går alltid att bete sig illa för att få kortsiktiga fördelar i relationer, men någonstans måste en ju också fundera på vilken slags människa en vill vara och hur det är okej att bete sig mot andra. Visst kan en göra som Mr Big, det fungerar ju uppenbarligen för att få många kvinnor på fall, men det är på bekostnad av andra människor och troligen också delvis på en själv, då det utgör ett hinder för att skapa långsiktiga och ärliga relationer.

Det här med relationer handlar inte om vad en kan göra utan om hur en vill bete sig mot andra och vilken typ av relationer en vill ha.

SATC och makt genom otillräknelighet.

IMG_20131201_233530Kollar på SATC och har blandade känslor. Å ena sidan tycker jag om hur stor plats systraskapet får ta, å andra sidan är det en oerhört normativ serie.

Kollade i alla fall på ett avsnitt där Mr. Big (hela serien går ut på att hon ska snärja denna gubbe) ställer in en kväll då han ska träffa Carries kompisar. Hon blir såklart besviken på vilket Big reagerar med någon slags… förvåning? I alla fall: när Carrie och hennes vänner sitter på krogen så KOMMER MR BIG ÄNDÅ!!! Detta gör typ att Carrie börjar känna hopp inför förhållandet för att han inte alls är den ignoranta man hon trodde att han var, för att han för en gångs skull dök upp på en grej som var inplanerad redan sedan innan men som han avbokat.

Jag tycker det är intressant hur Big utövar makt genom att vara otillräknelig. Eftersom han nästan alltid bryter sina löften så blir Carrie oerhört glad när han för ens gångs skull inte gör det, eller snarare: bryter ett löfte för att sedan ta tillbaks. Tänk om Big bara hade följt med från första början? Det hade säkert inte varit lika mysigt för honom eftersom Carrie då inte blivit så oerhört glad och tacksam över det. Det är så många gånger som han låter henne stå och vänta.

Liberal hegemoni, demokrati och den politiska tävlingen.

Det här är någon slags text jag har haft liggande länge om det här med liberal hegemoni, demokrati och politisk tävling.

Det finns ett behov hos många människor att sätta gränser för saker och ting. Det ska sättas gränser för invandring, för främlingsfientlighet, för religion, för kapitalismen, för jämställdheten, för ojämlikheten, för hur illa en kan behandla sina arbetare och så vidare. Ofta kan en höra människor mena att de är ”okej” med ett givet fenomen men till en viss gräns. Alltså: det är inte fenomenet i sig självt som är fel utan det viktiga är att det finns en balans, att det inte går för långt åt det ena eller andra hållet, att det är lagom helt enkelt.

Detta kan då och då höras när människor ska förhålla sig till feminism. En kan höra utsagor som att ”feminismen har gått för långt” när någon feminist har sagt eller gjort något som personen ifråga upplever som absurt. Ungefär som om all feminism byggde på en också samma grundläggande princip eller ideologi som bara hade dragits olika långt. Som om inte feminismens grundtankar kunde perverteras och misstolkas. Men när feminismen inte längre handlar om att nå jämställdhet utifrån förutsättningen att kvinnor är förtryckta så är det inte längre feminism, då är det något annat. Det handlar inte om att det dragits för långt utan om att det ändrat innehåll, fast gömmer sig under samma retoriska fasad.

Den ideologi som kan dras för långt borde inte heller tillämpas i något slags inledande stadium. En ideologi måste kunna fungera även då den står i sin fulla blom, även om den dras till sin absoluta spets. Om de grundläggande principerna i en ideologi visar sig leda till orimliga resultat om en prövar dem borde det vara ett skäl till att förkasta ideologin som sådan, inte till att hävda att en bara kan tillämpas till en viss gräns, efter vilken dess principer plötsligt inte äger giltighet längre.

Hela den här idén om ideologisk måttfullhet är den liberala demokratins signum. Tanken är att skapa ett skal, ett ramverk, ett samhälle inom vilket alla andra ideologier kan rymmas i en lagom dos. Tanken om extremism, idéer som ligger långt ifrån den politiska mittfåran, som något i sig självt skadligt eller problematiskt härstammar utifrån detta. Kritiken av extremismen är inte en kritik mot de grundläggande idéerna som de extremistiska rörelserna grundar sig i, utan enbart en kritik av denna brist på måttfullhet. Med denna utgångspunkt blir det plötsligt rimligt att likställa nazism och kommunism, två helt olika ideologier, för att de båda uppfattas ligga lika långt ifrån den politiska mittfåran.

Idéer ska existera sida vid sida, tävla med varandra och mätas mot varandra inom ramarna för den liberala demokratin. Utifrån detta ska en sedan kunna vaska fram det bästa av allt, ett guldkorn här och ett där, men inte gå för långt åt något håll. Fortfarande hålla sig i mitten. Slutresultatet förväntas vara ett samhälle där alla får det lite bättre, där alla får igenom delar av sina intressen.

Alla ska samsas kring en given form för att sköta sina politiska förhandlingar, som leder till att alla får delar av sina intressen tillgodosedda. Denna form är den liberala demokratin. På detta sätt har den liberala demokratin gjort sig själv till grunden för all politik, det axiom som alla politiska rörelser måste förhålla sig till för att tillåtas existera, för att tolereras.

Idén om den goda konkurrensen mellan olika idéer sorterar ut alla former av djupare systemkritik. Den liberala demokratin har lyckats med konststycket att göra sitt eget idealsamhälle till den antagna förutsättningen för alla andra möjliga idealsamhällen och politiska rörelser. ”Visst, kämpa för din sak, men gör det inom våra ramar, på våra villkor. Tyck vad du vill, när vilka drömmar du vill, men våga inte ifrågasätta ramen inom vilken dessa drömma får röra sig eller uttryckas”. Alltså: vi tolererar alla ideologier, alla olika typer av människosyner och principer, så länge de inte går för långt, alltså rör sig utanför den liberala demokratins ramar. Alla tankar får existera, men inom ramen för den liberala demokratin. Den liberala demokratin tolererar alla idéer, alla utopier, så länge de inte på allvar utmanar ramverket.

Illusionen av en rättvis konkurrens mellan ideologier skapas genom att alla formellt får uttrycka sina åsikter, starta sitt eget parti, men allt detta sker inom den liberala demokratins ramar, på dess villkor. Den liberala demokratin tillåter att människor i ord står för andra åsikter, men om en går utanför den liberala demokratin process så blir en straffad. På detta sätt görs den liberala demokratin till det självklara ramverket, till scenen på vilken det politiska skådespelet, ty det är endast ett skådespel, äger rum. Massorna får sitt skådespel, de får de vad de tror är en kamp mellan ideologier, men som egentligen bara är en kamp mellan olika versioner av liberal demokrati. Kanske en med lite mer välfärd, eller en med lite strängare abortlagar. Den liberala demokratin bli i sin grund aldrig hotad, eftersom det är den som utgör själv fundamentet för all denna debatt. Försöker du debattera emot själva ramverket, stiga nedför scenen och försöka förstöra den, är du inte längre med på den liberala demokratins villkor. Straffet blir högt, antingen socialt eller juridiskt beroende på om du använder ord eller tillhyggen.

Eftersom alla tävlar på formellt lika villkor, alltså med samma rättigheter och skyldigheter, så förutsätts förloraren kunna ta sitt nederlag rakryggat. Den som förlorar ett val ska tålmodigt se på när saker i samhället går åt ett helt annat håll än vad som hade önskats, till om med när det drabbar denne personligen ska hen se på och tänka ”sådana är lekens regler, och den som ger sig in i leken får leken tåla”. Som om leken var en frivillig sådan, som om en kunde välja att stå utanför. Den formella jämlikhet som råder i spelats utgångspunkter, alltså den likhet inför lagen som den liberala demokratin så gärna stoltserar med, gör inte att spelet inte är vridet till någons fördel. Men eftersom vi måste acceptera reglerna för att ens få vara med så förbinds vi också till att acceptera vårt nederlag. Frågor om innehåll görs till frågor om form, när någon förlorar och bli upprörd är det spelets regler som diskuteras och inte resultatet av det.

Privilegiet att tolerera ligger hos den som har makten. Den som är stark kan tolerera den svagares agerande endast i egenskap av att faktiskt kunna ta till maktmedel i de fall hen inte längre skulle vilja visa tolerans. Tolerans åt det motsatta hållet är menlös, vad spelar det för roll om den som ändå inte kan göra mig något ont tolererar mig. Barnet tolererar inte sina föräldrars agerande, för barnets tolerans spelar ingen roll. Barnet har bara att lyda, föräldrarna kan välja att tolerera eller förkasta, och då visa sin makt. Föräldern kan välja att tillåta små överträdelser, medveten om att hen kan sätta hårt mot hårt om så krävs. Barnet lär sig att röra sig inom dessa gränser, trotsa på ett sätt som inte ger repressalier. Utmana makten genom små ordningsförseelser, sätta sig med mössan på vid matbordet men lydigt ta av den vid tillsägning.

Den liberala demokratin styr, och därför tolererar den. Den tolererar den uppsjö av metoder för den som är missnöjd att uttrycka sitt missnöje. Men genom sin tolerans för visat missnöje, för påverkan, så kväver den även det spontana, formar allting efter sitt eget tycke, efter sina egna regler. Genom att ständigt hänvisa till de kanaler som finns för inflytande när någon vill ha förändring döljs de alternativa vägarna, det subversiva, det spontana, det som går utanför de av den liberala demokratin uppsatta ramarna. Toleransen blir ett fängelse, för går du utanför det tolererade blir du dubbelt straffad: straffet för att göra något otillåtet, men också straffet av att inte kunna hålla dig innanför de generösa ramar som makten satt. Då är en okonstruktiv, otacksam, gapar efter alldeles för mycket.

Den som tolererar är också den som har makten att sätta gränserna, och genom att odla idén om att makten är tolerant blir överträdandet av gränserna så mycket mer tabubelagt. ”Du har ju redan allt detta, ska du verkligen ha mer, kan du verkligen kräva mer?”. Och i bakgrunden finns hotet, hotet om att om vi inte kan ”hantera” friheten så måste den tyvärr inskränkas. Det läggs fram med ledsna röster, det krassa konstaterandet om att det är ”såhär det fungerar” i en demokrati. Kan ni inte hantera demokratin tar vi den ifrån er.

För makten är obönhörligen suverän, och den kommer alltid alltid att skydda sig själv, alltid alltid att begränsa oss om den är hotad. Friheten är alltid på nåder, på villkoret att vi inte använder den fel, för att störta makten. Den är effektivt begränsad till att aldrig kunna användas på ett sätt som utgör ett hot för makten. Demokratin är en chimär. Det finns inget verkligt folkstyre, det finns bara utövande av makt som vi ibland tillåts ha något att säga till om, allting på maktens premisser.

Ekologiskt kött och etiska vanor.

En spännande grej som händer när en skriver om ekologiska produkter är att folk börjar orera om vilket bra och ekologiskt kött det äter, hur fint det är för djuren på dessa ekologiska jordbruk och så vidare. Ibland skriver någon att de minsann föder upp sina egna djur, eller att de jagar eller kanske bara köper djur som de sett springa runt och beta på någon jävla äng och vara lyckliga och alltså jag FATTAR verkligen inte den här grejen? Det är väl ändå ganska uppenbart att det inte är soft att bli uppfödd för att någon ska kunna äta upp en sedan?

Jag är inte direkt en person som gör en big deal av om folk äter kött eller inte men det verkar vara oerhört viktigt för dessa personer att hävda hur oerhört etiska köttvanor de har. Det är klart att en person som äter kött inte bryr sig särskilt mycket om djurs välmående, oavsett om det är ekologiskt eller whatever. Hade de gjort det hade de ju inte ätit kött alls, uppenbarligen (visst, det kanske finns sällsynta fall där kött är den enda möjligheten och ekologiskt kött är möjligt att välja, men jag tvivlar på att det gäller för de flesta av dessa personer).

Vad jag egentligen har mest emot med detta är hur en gör god etik till en klassfråga. Det är såklart sjukt mycket dyrare att jaga själv, äta ekologiskt eller vad en nu väljer att göra. Det är människor som har råd med detta som kan kokettera med hur otroligt etiska vanor de har. Kul för dem kan jag känna, verkligen jättekul. Offra såväl djur som människor för att höja upp sig själv.

Jag tänker inte ta till mig något jävla koketteri om goda och etiska vanor från någon som äter kött. Att äta kött är, oavsett om det är ekologiskt eller ej, plågsamt för såväl de djur som ingår i produktionen som ett väldigt dåligt miljöval. Det spelar ingen roll om du sett djuret leka lyckligt på en äng (fan vad äckligt dessutom, att ba gulla med ett djur väl medveten om att en ska äta det några månader senare) eller flått det med dina bara händer.  Det är fortfarande ett liv, ett liv du offrat för ditt eget välmåendes skull. Och visst, gör det du, men kom inte här och förvänta dig att jag ska bekräfta dig i det.