Kategori: Politik

Barnafödarideologin.

Ibland så skriver eller säger jag att i den postpatriarkala kommunismen så kommer barnaproduktionen vara automatiserad, med vilket jag alltså menar att barn kommer att kunna skapas utanför kvinnors kroppar. Detta är i mina ögon ett sant radikalt och utopiskt scenario, jag tänker mig att det kan komma att äga rum i ett samhälle där vi gjort oss av med den patriarkala uppoffringsideologin, där kvinnors kroppar ska fylla olika funktioner för att vara värda något, och där forskningen och teknologin inte styrs av vinstintressen utan av vad som gagnar mänskligheten som helhet.

Centralt i patriarkatet är att kvinnor producerar barn. Jag tror att grunden till patriarkatet är just detta, att kvinnor har genomgått graviditeter vilket gjort att vi inte kunnat etablera oss i samhället på samma sätt som män, och därmed hamnat i underläge. En kan säga att om män hade fött barn så hade vi automatiserat barnafödandet för länge sedan. En kan också säga att om män fött barn hade vi levt i ett matriarkat. Jag tror nog att det sista är mer korrekt.

Barnaproduktionen är också något som är mer etablerat i kvinnorollen än i princip något annat, jag skulle rentav säga att det är kvinnorollens fulländning, kvinnan som barnproducent både innan och efter barnets födsel. Först den gravida kvinnan, sedan kvinnan som moder. Kvinnors liv centreras kring just detta, att de ska avla barn. Kvinnor som fullgjort sin uppgift ses som förbrukade, kvinnor som inte gör det ses som mindre kvinnliga och så vidare.

I barnafödarideologin så blir ett av de viktigaste dragen i kvinnorollen, nämligen den frivilliga självuppoffrandet, extremt tydligt. Kvinnor förväntas producera barn, och de förväntas dessutom göra det utan att klaga på att det är jobbigt eller smärtsamt, frivilligt avstå från ett gäng olika saker för barnets skull, föda ”naturligt” utan bedövning och så vidare. De förväntas också omfamna de förändringar som sker i kroppen efter barnafödandet, inte göra några operationer för att korrigera, älska sina bristningar och så vidare.

När jag skriver om detta reagerar många kvinnor som gått igenom graviditeter väldigt starkt. De talar dels om graviditeten som en väldigt positiv upplevelse. När jag frågar exakt vad som varit positivt med den har svaren antingen varit i stil med ”jag kände mig stark/kapabel” eller ”det är fantastiskt att skapa liv”. Vad handlar detta om? Jag menar att en stor del till att graviditeten känns så fanatsiskt är att de är omgärdad med så mycket ideologi.

Vad menar jag med ideologi? Jo, jag menar alla de idéer som omgärdar barnproduktionen. Som kvinna får en tidigt förstå att ens syfte i livet är att skapa liv, att det är det som kommer att fullgöra en som kvinna och därmed också som människa, att det är det som kommer sluta cirkeln. Kvinnor som inte får barn är verkligen inte accepterade. Den gravida kvinnan och modern sätts på piedestal. Kvinnor får väldigt tidigt lära sig att leka mamma åt sina dockor, får tidigt prata om när de ska skaffa barn och så vidare. Det är en omfattande ideologisk bearbetning som sker och som gör att kvinnor extremt tidigt etablerar idén om att mor, det är det en ska bli här i livet. Vidare så får de lära sig, senare förvisso, att detta är förenat med en viss smärta och självuppoffring. Att vara mor är att uppoffra sig fullt, att ge sitt liv för att skapa nytt liv. Detta anses vara något vackert, något som gör det hela ännu mer fulländat. Uppoffringen är helt enkelt en extremt viktig del av barnafödarideologin. Det är klart som fan att detta smittar av sig på upplevelsen att vara gravid, det är klart som fan att kvinnor lär sig att förstå sina smärtor som något vackert, något som gör upplevelsen ännu mer fulländad.

Vissa kvinnor reagerar på detta som om jag försöker ta ifrån dem något, en del av deras identitet. De pratar om vilken extremt häftig och positiv upplevelse barnproduktionen var för dem. De som vill skaffa barn på traditionell väg ska såklart få göra det, det skulle väl kunna bli en spännande extremsport, däremot anser jag inte att det är något i sig positivt som vi ska ha kvar som en naturlig del av livet. Varför är det så viktigt för så många kvinnor att hävda den traditionella barnproduktionen? Varför kan vi inte se det som den smärtsamma och farliga process det faktiskt är? Jag menar att detta beror på att det är såpass fastnaglat i kvinnorollen att vi ska leva för att skapa liv att det är svårt att tänka sig ett vara som kvinna utanför detta. Jag ser det som en extremt angelägen uppgift för feminismen att hävda kvinnors rätt att existera som människor, helt utan att offra sina kroppar för att sätta något liv till världen. Den som ändå vill göra det kan väl göra det.

Jag tycker att det är ett problem att produktionen av liv är fastnaglad vid kvinnors kroppar. Det är nämligen något som motiverar att kvinnor förtrycks. Eftersom vi ständigt behöver producera nya människor, speciellt i ett kapitalistsikt system, och dessutom vill göra det till en så låg kostnad som möjligt, så kommer vi att pressa kvinnor till att använda sina kroppar för denna produktion om det är nödvändigt. Det finns liksom omfattande statliga program som syftar till just detta, det är på intet sätt ett ”fritt val” för kvinnor utan något som hela samhället pressar en till. Om det vore så att det föddes för lite barn kan ni ge er fan på att metoderna för att tvinga kvinnor till detta skulle bli allt brutalare, till exempel surrogatmödraskap är ett bra exempel på detta. Det är ur detta perspektiv som barnafödarideologin måste förstås. Det handlar om att kvinnor ska uppoffra sig för barnproduktionen eftersom det är det ”billigaste” sättet att producera barn på, eftersom det är kvinnorna som betalar det största priset med sina egna kroppar.

Vissa menar att födslar är en naturlig del av livet och så vidare. Ja, det är såklart sant under dagens förhållanden. Min idé är dock att vi kommer kunna att radera denna smärtsamma realitet genom vetenskapen, liksom vi har gjort med så många smärtsamma realiteter innan. Jag förstår inte varför kvinnor ska behöva genomgå denna smärtsamma process, och ser det som ett resultat av patriarkatet att vi ännu inte har börjat att seriöst försöka råda bot på detta förhållande. Det är bara i ett patriarkalt samhälle som vi kan acceptera att de flesta kvinnor i alla fall en gång under sitt liv upplåter sin kropp och genomgår den smärta och risk som en graviditet och förlossning innebär,, och ofta får permanenta skador eller rentav avlider på kuppen. Vi borde se detta som ett medicinskt problem till för att lösas precis som vi ser på sjukdomar eller åldrande.

En rimlig bostadsmarknad är en förutsättning för jämlikhet.

Den här artikeln handlar om att ”klyftan” mellan singelhushåll och parhushåll har ökat. Den framställer det som att det är en ”vinstaffär” att dela hushåll med någon, när det väl egentligen mest handlar om att det är en förlustaffär att inte göra det och för många helt enkelt ekonomiskt omöjligt. Att framställa det hela som en fråga om att välja levnadsstandard tycker jag är dumt, problemet går otroligt mycket djupare än så. Det är en väldigt viktig jämställdhetsfråga huruvida människor har möjlighet att bo ensamma.

Det är väl allmänt känt att det är dyrare att bo i ensam än med andra människor. Däremot tycker jag att perspektivet singel eller sambo är problematiskt. Som om en bara har dessa tu samlevnadsformer att välja emellan. Det är verkligen en tragisk norm i vårt samhälle att det enda sättet en anses kunna dela sitt boende med en annan människa på är genom att vara tillsammans, eller möjligtvis att ha någon inneboende/vara inneboende (som en såklart alltid har ett maktförhållande till som ofta försvårar rimlig samlevnad).

Jag tänker mig att en viktig del i kvinnors frigörelse är etablerandet av andra boendeformer. Dels av ekonomiska skäl, men också sociala. Det är en skrämmande tanke för många människor att de kanske kommer att var ensamma om de gör slut med sin partner, och förmågan att lämna en man som behandlar en illa är såklart en otroligt viktig del i jämställdheten mellan män och kvinnor.

Detta relaterar också till den här grejen med att folk äger sina bostäder i såpass hög grad som de gör. Jag tror att det har en väldigt negativ effekt på förmågan att bryta upp från sin partner att människor i såpass hög utsträckning äger sina bostäder, vilket såklart är ett symptom på att vi har en bostadsmarknad det det knappt finns några hyresrätter. I och med ägandet så låser en sig till varandra i hög utsträckning, och att skiljas bli ofta en dyr om omständlig affär. Jag tänker mig även att fler tvekar om att gå in i ett gemensamt ägande med till exempel en vän eller en grupp vänner än att dela på en hyresrätt. Ägandet känns permanent på ett sätt som hyrandet inte gör, och jag tror många tvekar inför att gå in i en sådan relation med vänner.

Så länge det för flertalet med nödvändighet innebär stora kostnader och ensamhet att flytta ifrån sin partner kommer det att vara långt kvar till jämställdhet. Får att råda bot på detta behöver vi framförallt en bättre bostadsmarknad, där det är lättare att hitta billiga och bra boenden och där det finns fler kollektiva lösningar. Det är en viktig jämställdhetsfråga att människor har möjligheter att leva även utanför sina parförhållanden, speciellt för kvinnor ur arbetarklassen. Tyvärr är det idag så att dessa möjligheter för kvinnor ständigt begränsas.

Kärleksideologin och förtrycket.

Något jag ofta stöter på när jag kritiserar tvåsamhet, romantik, relationer och så vidare är idén om kärleken, kärleken som räddar allt. Jag blir inte sällan anklagad för att vara kall och beräknande, cynisk och okärleksfull, istället för att uppskatta och ta tillvara på kärleken. Kritiken av relationer antas vara något som fördärvar kärleken, istället ska en ta tillvara på den, vilket är liktydigt med att inte klaga om en har någon som älskar en.

Jag tänker precis tvärtom. Jag tänker att det är fundamentalt för att kunna älska fritt att göra sig av med de patriarkala värderingar som idag präglar idén om kärleken. Jag menar att den sanna kärleken måste sökas bortom den patriarkala konstruktionen av relationer, bortom romantik och tvåsamhet, bortom den ordning av dominans och underkastelse, av känslomässig utsugning, som präglar den monogama heterorelationen i det patriarkala samhället.

Att kvinnor ska uppoffra sig för kärleken och för män är en stor del i kärleksideologin. Kvinnor som väljer bort förtryckande relationer anklagas inte sällan för att vara egoistiska. Till exempel skilsmässan ses inte sällan som något väldigt egoistiskt när kvinnor tar initiativ till den, att de vill gå ur en relation där de lever för någon annan och istället fokusera på sig själva. Idén om att uppoffra sig för kärlekens skull är fundamental i förtrycket av kvinnor. Kvinnor lär sig att det är så kärlek bör se ut, att det handlar om att uppoffra sig, att det handlar om att ständigt ge av sig själv, villkorslöst. Men uppoffringen sker alltid mer från kvinnans sida än mannens. Det är kvinnor som främst utsätts för denna uppoffringens moral, det är inte alls något som läggs på mäns axlar i alls samma uträckning.

Kvinnor som ställer för höga krav i relationer får höra att de är hårda och cyniska, okärleksfulla, något av det värsta en kan vara som kvinna. Att ställa krav handlar om att avsäga sig en av de viktigaste egenskaper en har som kvinna, förmågan att ge kärlek, och det är såklart inget en gör ostraffat. Det handlar om att avsäga sig sin kvinnlighet, och därmed också sin mänsklighet. Kvinnor som inte lever för män i kärleksrelationer avhumaniseras regelbundet, deras mänsklighet blir ifrågasatt och de utmålas som någon slags kallhjärtade cyniker, onda häxor som söker fördärva allt det fina mellan man och kvinna som finns i heterorelationen. Att vara kvinna är att uppoffra sig, och den som inte gör det är inte kvinna. Att sätta sig själv i första rummet är ingenting en som kvinna ska göra, istället ska en offra sig så att män kan fokusera på sig själva.

Ofta får jag höra att jag ska vara med förstående mot min partner, att jag ska tänka på att ”han älskar mig” istället för att fokusera på det negativa, på ojämställdheten. Som om endast det faktum att han älskar mig skulle vara nog för att jag ska vara tacksam och nöjd, som om det då inte skulle spela någon roll om vår relation begränsar mig, berövar mig på energi och kärlekskraft och ger mig mindre tillbaka. Jag kräver såklart mer av en relation än att vara älskad av min partner. Så högt värderar jag inte bekräftelsen som finns i att vara föremål för någons åtrå att jag står ut med att bli förtryckt bara för att få den.

Det finns en idé om att förtrycket är något en måste genomlida för att kunna få kärleken, men förtrycket är i själva verket det som hindrar kärleken. Så länge det finns förtryck kan ingen sann kärlek blomstra, och den som verkligen älskar någon måste sträva efter att sluta förtrycka denne. Det finns ingenting vackert eller kärleksfullt i mäns förtryck av kvinnor, det finns ingenting som heter att uppskatta kärleken i att som kvinna böja sig för förtrycket. Vi måste betrakta kampen emot förtrycket i relationer som en kamp för den sanna kärleken.

Varför det är viktigt att tala om mäns förtryck av kvinnor.

Jag tycker det är viktigt att tala om patriarkatet i termer av att män förtrycker kvinnor. Jag vet att verkligheten inte är så enkel, att det inte går att dela in alla människor i facken man/kvinna rakt av. Jag vet att det finns andra än kvinnor som förtrycks i könsmaktsordningen och så vidare. Men jag tycker ändå att vi måste tala om just kvinnoförtryck, och mer specifikt om mäns förtryck av kvinnor.

Men problemet som jag ser med att bara tala om ”patriarkatet” som en struktur, utan att tala om vilka som tjänar på denna och hur, är att en får det att framstå som en tragisk olycka snarare än en maktordning. Jag menar att alla annat patriarkalt förtryck vi ser, som till exempel förtrycket av transpersoner eller homosexuella, är ett resultat av förtrycket av kvinnor. Eftersom vi måste upprätthålla genusordningen, alltså idén om en fundamental olikhet mellan kvinnor och män i vilken vi kompletterar varandra, så måste alla som bryter mot denna förtryckas. Detta betyder inte att förtrycket av homosexuella eller transpersoner är oviktigt eller att känns mindre, det betyder bara att det inte har en självständigt grund på samma sätt som kvinnoförtrycket har. Det är såklart angeläget för feminister att bekämpa även detta förtryck.

Män begränsas också av genusordningen. Kvinnor och män återskapas ständigt i en maktdynamik, där kvinnor sugs ut och män är utsugare (för mer om detta, se underrubriken Den patriarkala utsugningen här). För att upprätthålla denna måste såklart både kvinnor och män begränsas i sina respektive roller. Detta kan vara en otroligt smärtsam upplevelse, men det betyder inte att det är ett självständigt förtryck, och än mindre betyder det att kvinnor förtrycker män. Den begränsning av män som sker inom patriarkatet sker för att upprätthålla mäns överordning, eller som ett direkt resultat av mäns överordning. Det är ungefär som att kalla det förtryck att kapitalister måste agera så att de kan suga ut arbetare. Det är en begränsning, visst, men det är en begränsning som sker för att upprätthålla makt.

Att bara tala om ”normer” och ”begränsningar” blir menlöst om en inte förstår varför alla dessa finns till från första början, vad de fyller för funktion. Då framstår det bara som slumpmässigt, utan mål och mening. Men sådant är inte patriarkatet. Patriarkatet har mål och mening; att möjliggöra mäns systematiska utsugning  kvinnor. Män tjänar på de patriarkala strukturerna, även om de också förlorar på dem. Om en inte ser detta blir det svårt att bedriva någon slags kamp för förändring, för hur ska vi göra det mot ett förtryck som slår blint?

Kampen kan och måste ske på många plan. Det är jätteviktigt att kämpa emot genusordningen, emot de könsroller och den könsbinaritet som begränsar alla människor. Men det gör det inte mindre sant att män är patriarkatets vinnare och kvinnor dess förlorare, att män suger ut kvinnor och så vidare. Vi måste kunna tala om män och kvinnor som patriarkatets grundläggande komponenter, även om verkligheten inte är så enkel. Det handlar om att tydliggöra vad patriarkatet handlar om.

Tack snälla herrn för alla tips om hur kvinnor bör gå till väga för att du ska sluta förtrycka oss.

Nu har jag läst lite kommentarer under ett av Lady Dahmers inlägg om det här med män som förväntar sig God Ton™ från feminister. Kommentarsfältet var en jävla orgie i ”tips” om hur feminister borde göra för att vinna inflytande, oftast från män som är självutnämnda experter på området ”hur en når politisk förändring”. Jag tänkte att jag skulle posta lite kommentarer och svar på dem.

Jag noterade detta ”webb-omen” när jag vaknade i morse. Man undrar ju vem som har tolkningsföreträde? Vem har ”mest rätt” att känna sig trampad på? Har Amie alltid rätt att avgöra om en blick är äcklande eller inte? Det är är inte illegitima frågor.

I övrigt kan jag väl känna att ”Angelica med dottern Bella”‘s kommentar ändå är rätt sund. Att hålla god ton kan man komma långt på. I övrigt kan jag väl tycka att hela diskussionen verkar löjeväckande, ska det här minska löneskillnader?

Jämställdhetposerande.

Den gamla trevliga om att det där ju inte är det feminister borda kämpa emot egentligen, utan att det bara är poserande. Det är ju såklart upp till olika män att avgöra vad som är feministiskt viktiga frågor, precis som det är upp till män att avgöra precis allt i den här jävla världen.

Mitt svar: Men det är väl klart att det spelar en stor roll i kvinnors liv att de inte anses ha rätten till sina egna kroppar och blir objektifierade hela tiden. Kvinnoförtrycket sträcker så otroligt mycket djupare än löneskillnader, det är liksom mest ett symptom på det faktum att kvinnor anses vara mindre värda än män.

Jag blir seriöst helt galen när män ska berätta för kvinnor vilka frågor som är viktiga feministiska frågor, var kampen ska läggas. Vad fan vet du om hur det är att vara kvinna? Vad vet du om hur det känns att varje dag bli objektifierad? Det är väl fan inte du som ska definiera vad som är en meningsfull feministisk kamp, det är väl ändå kvinnor som själv måste få avgöra vad i det patriarkala förtrycket som de tycker är jobbigt och värt att kämpa emot.

Du skriver att en kan komma långt med God Ton™. Kan du vänligen berätta _en_ kamp som som helhet nått framsteg utan ilska?

Jag förstår att kvinnor har kämpat för sina rättigheter med våld, ilska, slagord och aggressivitet tidigare och att det har gjort mycket för jämställdheten. Men om vi ser till Sverige som exempel så är det ju en stor skillnad när det gäller kvinnors möjlighet att framföra och nå fram med sina argument i dag och för 100 år sedan. Lever man under ett sådant stort förtryck att man inte kan nå fram med sina budskap utan våld och slagord, ja då använder man naturligtvis det i sin kamp, men idag har vi möjligheten att föra fram budskapet på ett helt annat sätt.

Åh, myten om att allting är så himla annorlunda nu och att trots att det historiskt funnits jättemycket förtryck så är det inte alls så nu längre faktiskt.

Mitt svar: Du skriver att det är skillnad på nu och för hundra år sedan. Visst, feminismen har gjort framsteg, kvinnor är inte längre förtryckta formellt juridiskt, men kvinnor är fortfarande förtryckta. God Ton™ kommer inte vara en bättre metod nu är vad det varit innan.

Kvinnor har inte samma yttrandefrihet som män i praktiken. Kvinnor som yttrar sig får i mycket högre grad stå ut med hat och hot, blir skämmande och förnedrade, förminskade och tystade. Även om vi juridiskt har samma rättigheter så är detta en realitet för alla kvinnor.

Jag förstår ärligt talat inte vad det är som förändrats så mycket att kvinnor idag inte skulle behöva vara förbannade.

Jag tycker att det är väldigt sorgligt att se på vilket sätt som kvinnor försöker att få bukt med ett problem. Med glåpord, versaler, tuffa svärord och hot om våld.

Om nu detta problem är ett seriöst problem, varför inte välja tackla problemet på ett seriöst sätt så att ni blir tagna på det allvar ni faktiskt tycker att ni förtjänar istället för att bevisa motsattsen? Nu kommer jag att kalla er för dumma, för det är precis vad ni är när. Det är inte såhär man löser ett problem, vilket ni förhoppningsvis förstår innerst inne. Det känns mest som några unga och omogna tjejer som ryggdunkar varandra på den ena dumheten efter den andra. Och far med glåpord, versaler, tuffa svärord och hot om våld för att hitta sin plats i flocken.

Fan skärp till er och inse hur man får till en ändring på saker.

Mannen som minsann vet hur en Får Ändring På Saker. Gud vad bra. Vi feminister kanske borde anlita alla dessa män som våra Pr-experter. De har ju så hiiimla mycket vana av att bekämpa förtryck och sådär, så de vet ju precis hur en ska gå tillväga. Och hela den här idén om att vi ska ”förtjäna” något? Det är väl fan en mänsklig rättighet att inte bli förtryckt? Är det något en ska behöva förtjäna i olika mäns ögon nu också?

Mitt svar: Men du, hur tänker du dig att vi ska ”lösa” problemen då? Genom att hålla God Ton™? Tror du att det är så vi har nått de framsteg som kvinnorörelsen gjort historiskt? Tror du helt seriöst att de feminister som kämpade till sig rösträtt, rätt till utbildning osv så vidare gick omkring och var typ snälla?

Din idé om hur en når förändring handlar troligen om att du personligen ska känna dig bekväm med att ta till dig budskapet, och det kommer du tyvärr inte gör eftersom budskapet är att du måste förändra dig själv som man och att du måste tryckas bort från din privilegierade position. Jag förstår att det känns hårt att det finns feminister som säger detta, det är aldrig kul att förlora sina privilegium, men nu är det tyvärr så att det inte är upp till dig att avgöra hus kvinnokampen ska se ut. Hade vi anpassat oss efter vad män tycker är ”konstruktivt” hade vi fortfarande inte haft rösträtt.

Vad ska en säga om sånt här? Tack snälla herrn för att du tipsar kvinnor om hur de ska göra för att du ska sluta förtrycka dem!! Då skulle de allt bli nöjda.

Vi har kämpat mot oss själva så länge, nu ska vi bekämpa patriarkatet.

Mitt liv har varit en kamp, en kamp mot mig själv. En kamp för att undertrycka, anpassa mig till patriarkatet. Jag har slitits mellan olika ideal som varit omöjliga att sammanfoga, jag har haft sex fast jag inte velat, jag har låtit mig domineras och förnedras, jag har levt för män som egentligen inte har givit mig något bara för att jag så gärna velat ha deras bekräftelse, jag har svultit mig, spytt i toaletter, stått i timmar framför spegeln och synat min hy, klämt på mitt fett, hallucinerat mig igenom hundratals nätter för att jag inte ätit ordentligt, gått upp klockan fem på morgonen för att bränna några hundra kalorier innan skolan. Det har varit så mycket lidande, så mycket underkastelse, så mycket ångest och självhat, och allt detta med ursprung i den vidriga struktur som förtrycker mig bara för att jag är född till kvinna. Det är från denna erfarenhet jag hämtar styrka. Jag vill så gärna leva i ett samhälle där ingen kvinna behöver plågas av det patriarkala förtrycket, och jag vill befria mig själv från detsamma. Jag hatar patriarkatet så innerligt, just för att jag vet vad det har gjort med mig. Jag vet hur det har plågat mig, begränsat mig, fått mig att hata mig själv så innerligt.

I mina första, trevande, feministiska steg tog jag mest avstånd från det kvinnliga, från de rosaklädda tjejerna i skolan, från tjejbanden, från glittret och rosetterna, från allt det där som jag kände att jag inte passade in i. Jag ville vara som en man; vara stark och oberoende, rationell och okänslig, obrydd om mitt utseende. Det var ett ideal jag kunde identifiera mig med i högre grad, men jag passade inte in där heller. Jag var för mycket kvinna, för mycket människa, jag var för känslosam och utseendefixerad, jag oroade mig för mycket, jag var för svag och beroende av andra. Skammen blev istället dubbel. Först skammen över att inte vara som en kvinna ska vara, sedan skammen över att jag inte kunde skaka av mig det kravet, att jag inte varit stark nog att bara strunta i det, att jag inte var som en man. Skammen över att de där känslorna satt kvar inne i mig, trots att jag hatade dem så innerligt. Känslan av att bara vilja skära bort och gömma undan den där delen av mig själv, och att den just därför ständigt gjorde sig påmind.

Men ju längre tiden gått, desto mer har jag kunnat acceptera mig själv. Jag har accepterat att jag ibland känner mig ful, att jag ibland inte vill hellre än att gå en bantningskur, baka bullar jag inte äter, ta på mig en blommig klänning och bete mig precis sådär som en kvinna ska göra. Och det är okej. Det är okej, för det är inte mitt fel att jag känner så. Det är inte mitt fel att jag blivit matad med tusentals bilder på perfekta kvinnor, fått tusentals kommentarer om hur jag borde vara, hört män prata om hur andra kvinnor är eller borde vara tusentals gånger. Det är inte mitt fel att jag inte kunnat värja mig för patriarkatet.

Och det är den acceptansen, den insikten, som är det första steget till förändring. När jag kunnat släppa den där jävla skulden, när jag kunnat förstå att det inte är mig det är fel på och istället kunnat se den verkliga orsaken till min ångest, till skulden och skammen, till idealen som ständigt flåsar mig i nacken, har jag kunnat börja slå mig fri, ta de första trevande stegen ut i något nytt; en skuldfri värld. När jag slutat se varje bakslag som ett tecken på min personliga svaghet och ett stort misslyckande har det blivit lättare att acceptera det för vad det är, en kamp. En hård jävla kamp, en kamp mot det patriarkat som internaliserats i mig under hela livet, det patriarkat som har slagit sina järnklor kring mina önskningar, mina ideal, min vilja. En kamp mot det patriarkat som straffar mig för alla överträdelser, alla snedsteg. Det patriarkat som tränger ihop mitt livsrum, bevakar varje steg jag tar, som gör hela livet till en enda lång balansakt för att passa in, inte vara för mycket, men som likförbannat ändå straffar mig för att jag är för beräknande, för ängslig, för undergiven.

Den kampen kan aldrig vinnas med mer självhat, mer skuld. Kampen måste gå genom frihet från skulden, inte genom att lägga ännu ett ok på kvinnors axlar, foga in ännu ett motsägelsefullt ideal till de tusentals vi redan har att förhålla oss till. Inte genom att säga att det förtryck du drabbas av är ditt fel. Det finns så många som beskyllt kvinnor för deras egen underordning, som gjort patriarkatet till en fråga om kvinnors svaghet. Meningen med feminismen är att bryta underordningen, det kan vi inte göra enligt samma patriarkala logik som redan idag lägger skulden på kvinnor.

Vi behöver inte höra att vi måste förändra oss en gång till, det är samhället som ska förändras. Att vi sedan måste vara ett vapen i den kampen, använda och omforma våra kroppar, vårt arbete, våra känslor och relationer för att uppnå detta är något annat. Förändrandet av kvinnorna är inte målet, utan ett medel för att ändra samhället. Utan att ständigt påminna oss om var skulden ska läggas, om varför vi förändrar oss, så kommer det bara bli ännu en uppfostringsanstalt för att forma bra kvinnor. Men det handlar inte om att feminismen ska forma kvinnor, det handlar om att kvinnorna ska forma samhället. Vi har kämpat mot oss själva så länge, nu ska vi bekämpa patriarkatet.

Feminismen kan inte komma någonstans med skuld och skam. Det är aldrig aldrig ditt fel att du fötts in i ett patriarkalt system, att du blivit förtryckt, att du blivit överhopad med värderingar omöjliga att sammanföra. Det är inte ditt fel att du känner skuld för din kvinnlighet samtidigt som du gör allt för att upprätthålla den. Det är inte ditt fel att du mår dåligt över hur du ser ut, att du ingår i förtryckande relationer, att du har sex fast du egentligen inte vill, att du får lägre lön, att du underkastar dig. Det är inte dig det är fel på, det är patriarkatet. Feminismen måste ha plats för även de kvinnor som inte kan eller vill göra upp med alla ideal, för de är lika mycket offer för patriarkatet som oss andra. De har också rätt att leva i frihet från förtryck, rätt att definiera kampen. Feminismen måste omfatta alla kvinnor, inte bara de som redan kommit tillräckligt långt i sin frigörelse, eller de som frigör sig på rätt sätt.

Det måste handla om att omfamna alla dessa kvinnor och säga ”det är inte ditt fel” så många gånger att det till slut går in, och att sedan ständigt påminna och pränta in denna sanning. Det kan inte handla om att en ska klara något inträdesprov, sluta raka benen, sluta sminka sig eller sluta blir förtryckt. Feminismen ska finnas för alla kvinnor, hur de än lever. För att alla kvinnor behöver feminism, för att alla är utsatta för förtrycket. Det är det som är systerskap. Att inte bara vara en i raden av alla som förtrycker, säger åt kvinnor hur de ska vara. Att säga; kom hit, du duger. Skulden är inte din.

Val.

När folk säger: ”du verkar tro att människor inte har någon förmåga att själva bestämma över sina liv” så blir jag så konfunderad. Om jag inte trodde det, varför skulle jag lägga så satans mycket tid på att skriva om vilka val en kan göra i livet för att motverka patriarkatet? Det verkar ju som ett jävla Sisyfosarbete för en som inte tror att människor någonsin kan välja.

Vissa verkar mena att en liksom måste tro att bara för att människor har en möjlighet att göra val, så måste en tycka att alla val är bra val eller helt fria och opåverkade val. Det är klart som fan människor gör val i sitt liv, men att något har gjorts genom val betyder inte att det är bra på något sätt. Människor gör en massa dumma val för att de saknar insikt eller information, för att de känner sig pressade och så vidare. Syftet med feminism är att underlätta för människor att göra val som motverkar snarare än reproducerar patriarkatet. Detta görs på flera sätt, dels genom upplysning men också genom att förbättra människors livssituation så att de inte blir tvingade in i situationer där de saknar valmöjligheter, som till exempel fattigdom. Jag upplever själv att feministisk analys markant har ökat min förmåga att fatta beslut som är bra för mig, stå emot lockelser som jag vet skadar mig och så vidare. Det har helt enkelt ökat min frihet att välja, eftersom det har gjort mig mer medveten om vad jag väljer mellan.

Jag förstår inte det här helt oproblematiserade förhållningssättet vissa har till val, som om människor aldrig kunde välja saker som var dåliga för dem av olika skäl. Som om alla gick om kring med perfekt information om precis allting redan som det var, och det aldrig fanns någon som helst behov av att, tja, upplysa någon om något.

Men om vi nu ska snacka val, så kan väl de som vill välja att tillgodogöra sig feministisk analys, och de som inte vill kan väl strunta i det och fortsätta leva glatt ovetandes om patriarkatet. Det känns som en ganska rimlig kompromiss, kan jag tycka. För ni vill väl inte begränsa någons valfrihet?

Normbrytande porr.

Jag tycker att ni ska läsa Isaks (ja, vet att jag går ifrån min namnpolicy men känns jävligt stelt att skriva efternamn om min partner) inlägg om det här med frigörande pornografi.

För oavsett hur inkluderande pornografin blir i sitt utbud handlar det fortfarande om arbetare som exploateras. Och i den straighta porren exploateras de som kvinnor och män. Det är en ekonomisk och en sexuell exploatering, samtidigt. Förutom de direkta medicinska fenomenen, skaderisken, smärtan, och så vidare innebär pornografin som lönearbete en alienation. Sexualiteten görs till en handelsvara för kunden. Kunden är ofta en rik, vit man. Det blir hans sexualitet. Kroppen och den sexuella lusten underställs marknaden och huggs av från identiteten.

Detta problem ser jag också med porrdebatten som den ser ut idag. Det är ett jävla fokus på konsumentens upplevelse, hur det kan vara frigörande för konsumenten. Jag vill bara skrika ”Men industrin då? Men arbetarna då?”.

Även om porren skulle vara ”normbrytande” så skulle det fortfarande vara vissa människor vars sexualitet exploaterades som spelade i den.

Tänk till exempel pornografi med transpersoner i, något som vissa verkar uppfatta som normbrytande eftersom transpersoners sexualitet inte brukar lyftas upp. Men är det verkligen deras sexualitet det handlar om? Snarare handlar det om konsumentens sexualitet, och att personen används för att  tillfredsställa den personens lustar. Samma sak gäller för pornografi med människor som har olika slags funktionshinder, olika ”ovanliga” fysiska attribut och så vidare. Det handlar inte om att dessa människor får en plats att utöva sin sexualitet på, det handlar om att de blir exploaterade för att andra människor ska få utöva sin sexualitet.

Är det okej att utnyttja dessa personer, deras kroppar och deras sexualitet, för att skapa en produktion som kan vara kittlande för den genomsnittliga konsumenten? Det är inte så mycket en fråga om normbrytande som någon slags freakshow, där olika människor ska visas upp och exploateras för att konsumenten kanske tycker att det är ”exotiskt” och ”spännande”.

Det enda en gör när en tycker att kommersiell porr är okej om den är normbrytande är att stärka normen om att det är okej att exploatera människor, kapitalistiskt och sexuellt, för att andra människor ska uppnå något, kåthet eller sexuell frigörelse eller whatever. Vi behöver inte förändra porren så att konsumenter kan känna sig befriade av den, vi behöver stoppa den kommersiella exploatering av människors sexualitet som pågår i porrindustrin.

Dessutom; tror någon verkligen på den här metoden? Eller, som Isak skriver; ”När har marknaden givit oss en bra mångfald?”. Porren kommer inte att bli ”fri” så länge den är underkastad kapitalets logik.

Det är inget feministiskt statement att raka sig.

Ibland klär feminister sig kvinnlig, gör stereotypt kvinnliga saker och så vidare. Det är såklart helt i sin ordning, så ser världen ut och jag förväntar mig inte att någon bara ska lägga allt det på hyllan när hen blir feminist, eller att det skulle vara nödvändigt. Däremot finns det många feminister som, när de gör detta, försöker framställa det som något slags feministiskt statement. Det kan låta ungefär såhär ”jag klär mig i de här supernormativa kläderna för att jag vill visa att det finns olika slags feminister/att det inte är fult att vara kvinnlig”.

Alltså jag klär mig också i normativa kläder, men jag skulle inte drömma om att försöka framställa det som feministiskt att jag gör det. Grejen är det, att allt jag gör behöver inte vara feministiskt bara för att jag är feminist. Det finns hundratals saker jag gör varje dag som inte har ett skit med feminism att göra, däribland min klädsel. Och det är liksom okej, för jag är en människa också. Allt jag gör behöver inte passa in i den feministiska mallen.

För mig är det helt okej att Schyman ställde upp i Let’s Dance, hen hade inte behövt säga att det var för att visa att en kan vara feminist på olika sätt. Hen hade inte behövt säga:

Trots att det är 2010 finns det fortfarande människor som tror att vi feminister har hår under armarna, kniper ihop och inte fått oss ett skjut på länge. Och sån är inte jag!

Vad är syftet med att säga såhär? Det känns som att det en gör mer än något annat är att befästa dessa fördomar, genom att mena på att de är såpass berättigade att det är upp till feminister att göra en massa olika saker för att få ett stopp på dem. De flesta feminister rakar sig, att folk tror att det inte är så har nog med att göra med fördomar än att de inte sett Schyman dansa i Tv innan.

Varför inte bara sminka sig, raka sig och så vidare om en nu vill göra det. Du blir inte en sämre feminist för det. Men det betyder inte att just de valen, att anpassa dig efter patriarkala utseendeideal, är feministiska. Även om du gör det för ”din egen skull” eller liknande så kan det inte vara ett feministiskt statement att raka benen, bara sådär. Men för all del, gör det ändå. Du behöver bara inte lyfta fram det som en feministisk gärning.

Idén om att vissa ska offra sig för en enad feminism är fascistisk.

Ibland kritiseras människor som tar upp det faktum att mycket av feminismen idag är väldigt exkluderande för ickevita kvinnor och kvinnor med sämre ekonomiska förutsättningar för att splittra rörelsen. Det menas ofta att de istället för att kritisera ska visa ”systraskap” och ena sig i kampen. Samma kritik riktas ganska ofta mot feminismen inom klasskampen, eftersom vissa tycker att kampen mot kapitalismen ska prioriteras och kvinnor helt enkelt få stå ut med att vara underordnade. Resonemanget brukar gå något i stil med att vi ska ta tag i det förtrycket sedan, när vi löst det här eftersom det är viktigare.

Idén om att det skulle gå att ta tag i olika kamper, lägga all energi på dem, lösa dem och sedan gå över till nästa, en i taget, är för det första ganska naiv. Det kommer helt enkelt inte gå att få alla att engagera sig i feminismen med löfte om att få hjälp i kampen mot rasismen sedan. Vidare så går det inte att särskilja olika former av förtryck från varandra, utan de går in i varandra. Våra upplevelser av förtryck baserar sig på såväl ras, könstillhörighet, klass och så vidare, och alla dessa bildar en helhetsupplevelse. Det går inte att särskilja upplever av att vara ett visst kön från upplevelser av att vara en viss ras, som geniet bakom bloggen Falskheten skriver i sin krönika på genusfolket.

I sådana här sammanhang blir det så tydligt; en polemik som gör att jag tvingas välja; kvinna, eller icke-vit. Det här kravet på ställningstagande, avslöjar sig självt; om inte min upplevelse av att vara kvinna ryms i den, är det för att den inte utgår ifrån en sådan. När jag tvingas välja bort delar av den, blir det tydligt vilken typ av kvinnlighet som räknas; men inte bara prioriteras; den tas för given, den iklär sig formen av neutrum.

Vithet misstas oftast som det. Det är däri dess kraft ligger. Att uppta rollen som osynlig så duktigt, så bra att vi själva går på det.

Men det här är inte färglära. Min upplevelse är lika färgad av hudfärg , lika specifik och oallmängiltig som den vita är.

Ändå är det bara min kropp som kräver asterisk. Min upplevelse som måste understrykas, påpekas, för att ens kommas ihåg alls, för att ens få delta.

Att vissa ska vänta med att ta sin strid innan vi klarat av en annan, viktigare sådan, innebär även att vi ska rangordna vilka förtryck som är viktigast. Detta säger ju en del om hur dessa människor ser på saker. Hur kan det vara viktigare att kämpa emot ett förtryck än ett annat? Lustigt nog är det alltid till exempel vita feminister som tycker att rasismen är mindre viktig än patriarkatet. Undrar hur det kan komma sig…

Det hela handlar ju egentligen om att de som är privilegierade inom en grupp inte har någon lust att kämpa emot sin egen överordning, men gärna vill ha hjälp från underordnade i sin egen kamp. Det är bara att inse att de vita feminister som tycker att ickevita feminister ska lägga antirasismen på hyllan för en stund inte kommer vara intresserade av att ta tag i kampen sedan, när de bekämpat sin egen underordning.

Hela idén om att vissa människor ska ”stå ut” för att uppnå någon slags enighet i kampen är fascistisk. Det handlar om att vissa människors intressen ska offras för något slags högre mål, om att slå ner olikheter i intressen för att gynna kampen för någon slags utopi. Jag förstår inte hur en kan tycka att någon slags framgångsrik kamp emot förtryck kan drivas på dessa premisser.

Det kanske kan vara taktiskt att gräva ner stridsyxan ibland, men det en förlorar i ideologi är så mycket större. Vi kan inte bygga kampen mot samhällets förtryck på förtryck, och så får vi ibland stå ut med att det går långsamt, att vi alla inte kan enas.

För att ”enas” handlar alltid om att den förtryckta ska backa i sina krav, bortse från sina intressen. När du ber människor att gräva ned stridsyxan för att enas så ber du dem också att ignorera en del av sig själv, en del av det förtryck de blir utsatta för och en del av sin frigörelse. Du ber dem att uppoffra sig för att du ska kunna bekämpa din underordning, med deras hjälp, utan att behöva ifrågasätta din egen överordnade position gentemot dem.

Det bästa sättet att enas inom en rörelse är att de privilegierade slutar förtrycka, inte att de diskriminerade slutar kämpa emot det förtryck som drabbar dem.