Kategori: Politik

Det är en riktig pr-miss att kalla sig man efter tusentals år av förtryck.

Twittrade såhär idag med anledning av ytterligare ett manligt pucko som tycker att feminister ska sluta kalla sig feminister för att det är så dålig pr.

Män som klagar på att feminism är ett laddat ord. Kan ni byta kön? Ert kön har tyvärr fått negativ laddning efter 100-tals år av förtryck. Alternativt sluta säga ”man” och kalla det något annat, som låter lite mer positivt. Typ ”solstråle”.

Gruppen män har verkligen pr-problem. Med en ny fräsch image skulle ni kunna åtgärda detta! Genom att kalla er själva män så kopplar ni er samman med de där extremisterna som slår och våldtar kvinnor. Dåligt pr-move! Nene, om ni män någonsin ska kunna få inflytande får ni nog bli lite bättre på att göra reklam för er om ni förstår hur jag menar. Ni män kan kanske anlita Schlingmann? Hen har ju gjort underverk för Nya Moderaterna. Kanske kan rädda även ert varumärke?

Kan tyvärr inte ta män på allvar när de envisas med att kalla sig män. De behöver bara sluta så lovar jag att lyssna. Det är ändå upp till männen att göra sig förstådda. Då funkar det tyvärr inte att gå omkring och kalla sig ”man”. Jag säger inte att det är rätt, men många ser faktiskt rött när de hör ordet ”man”. En måste anpassa sig om en vill se förändring.

Gjorde även lite ändringar i Kronqvists otroligt puckade krönika om att feminister borde sluta kalla sig feminister för ett tag sedan, som jag även bloggat om här. Här har ni den:

Det finns helt enkelt en stor grupp människor som ser rött när de hör ord som män, killar och snubbar. Man kan tycka att beröringsskräcken med den manliga vokabulären är såväl överspänd som antiintellektuell. Men ords laddning är något man måste förhålla sig till om man vill uppnå resultat.

Per Schlingmanns betydelse för Nya Moderaternas framgångar må vara överskattad. Men han förstod ordens värde. ”Säg inte segregation eller bidragsberoende, säg utanförskap.” Så kunde Moderaterna gå från att under Bo Lundgren vara ett parti som pratar om att sänka skatter, till att under Fredrik Reinfeldt sluta prata om det – men i stället göra det.

Männen borde köpa några konsulttimmar av Schlingmanns nya firma. För även om manalys är användbart för att säkerställa sitt privilegium, betyder det inte att begreppet man är lika effektivt när det gäller att framstå som sympatisk och ickevåldsam. Speciellt inte när debattörer använder ord som ”statsfeminism” för att beskriva den nuvarande ordningen. Då riskerar man att alienera kvinnorna i samhället.

Så kom igen nu alla män! Visa att ni tar Avstånd™ från tusentals år av kvinnoförtryck genom att sluta kalla er män. Det är ett jävligt nedlusat varumärke faktiskt, och känns inte alls fräscht utan tvärtom ganska sunkigt. Jag kommer tyvärr inte kunna ta er på allvar innan ni börjar kalla er något annat. Kontakta Schlingmann, hen kan säkert hjälpa er! Kolla bara på hur hen helt lyckats få Moderaterna att sluta förknippas med sitt motstånd mot rösträtt, stöd till apartheid och så vidare.

Alltså jag försvarar ju såklart inte de som tycker det är något dåligt med ordet man men en måste faktiskt anpassa sig efter verkligheten om en vill behålla sina privilegier och verkligheten ser faktiskt ut som så att man är ett jävligt dåligt ord om en vill bli tagen för sympatisk. Jag tar inte ställning, jag vill bara hjälpa till.

Och just det: SKJUT INTE BUDBÄRAREN!!!

Till alla experter på hur en ska organisera en protest.

Läser text på text, tweet på tweet, av självutnämnda experter på hur en ska organisera en protest för att det ska få effekt. De talar om att de som är ”skyldiga” till upploppen inte har någon tillräcklig tydlig agenda, att de inte har någon ”riktig” analys. Att de inte har läst Marx. Att det i själva verket handlar om arga unga män som bara vill ”skapa ett bättre liv för sig själva”. Att de inte inte sjunger Internationalen när de tänder eld på bilar. Att de inte är tillräckligt konstruktiva. Att våld inte löser något.

Ni som verkar vara experter på detta, berätta gärna hur en ska gå till väga? Hur ska en göra för att få media och politiker att lyssna, att bry sig? Ska invånarna i förorterna kanske blir lite bättre på Pr? Ska de anlita Schlingmann så att de kan bli lika framgångsrika som Nya Moderaterna™? Ska de anordna bokcirklar så de kan klä sin frustration i finare ord?

Kan ni inte bara erkänna: om det inte vore för att det brann i Stockholms förorter skulle ni aldrig skriva dessa spaltmeter om saken. Ni skulle inte bemöda er med en blick. Ni skulle låta dem hållas med sina demonstrationer, debattartiklar och brev till politiker för det är inget som utmanar, inget som stör vardagslunken.

Ni vill att De Andra ska sitta ute i sina förorter och vara ”konstruktiva” i tysthet, så att ni slipper bry er. Ni vill att de ska bita ihop och stånga pannorna blodiga för att lösa problemen trots knappa resurser. Ni vill att de ska använda sig av de ”demokratiska kanalerna”, men när de väl gör det så bryr ni er inte. Kanske vill ni någon gång ibland kasta ett öga på dem och kolla om de gör något riktigt duktigt som ni kan lyfta fram som ”positivt exempel” på socialt entreprenörsskap och driv. Ni vill kunna tänka: ”men kolla, en grupp socialt utsatta individer som stöttar varandra, så bra, då slipper vi ta hand om det”, kanske skriva en hyllande text om det men bara för att mynna ut i budskapet att de minsann skulle klara sig själva om bara alla såg till att skärpa sig.

Ni tror att om de bara skötte sina kort rätt, gjorde allting enligt er bok, så skulle det bli ändring. Men kan ni visa vad det står i den då? Kan ni förklara inte bara vad det är som görs fel, utan vad som ska göras istället? Så kan vi ju se hur bra det funkar.

Riktiga män och kvinnor.

Något som verkligen fascinerar mig är människor som pratar om ”riktiga” män/kvinnor helt utan att reflektera över det otroligt skeva i den begreppsanvändningen. Hur kan en person vara mindre ”riktig” i sin könstillhörighet? Att det finns kvinnor/män som är ”oriktiga” visar ju bara på orimligheten i att tillskriva vissa kön vissa egenskaper. Att folk inte själva begriper detta när de använder dessa begrepp, det övergår fan mitt förstånd.

Om Twilight, 50shades och Det Fria Valet™.

Det har varit en del snack de senaste åren om Twilight-böckerna, och nu även om 50 Shades of gray-böckerna. Jag har inte läst någon av dem och är inte heller intresserad av att göra det, varken för att jag är intresserad av böckerna som sådana eller av att ”kritisera” dem. Däremot vill jag sammanfatta lite tankar kring debatten som gått kring det hela.

Jag finner det problematiskt att det nästan alltid är kultur som kvinnor ägnar sig åt som kritiseras hårdast. Nej, det kanske inte är något feministisk med en bok som handlar om en kvinna som lever för en vampyr eller ingår i ett Bdsm-förhållande med en man, men så kan det väl fan få vara? Finns säkert gått om sexism i populära pojkböcker men de blir inte utsatta för samma ”granskning”. Antar att det är samma mekanism som får oss att hata på Biebers fans, det kvinnliga ska ständigt nedvärderas och synas.

Det finns absolut en sexism i att ständigt sätta ljuset på kvinnors agerande, hur kvinnor upprätthåller sin egen underordning och så vidare, hur mycket poäng en än kan ha i det enskilda fallet. Intressen som är exklusivt kvinnliga ses sällan på med blida ögon. En kan fråga sig hur vi hade sett på 50shades eller Twilight om publiken hade varit till lika stor del män som kvinnor. Frågan är inte om kulturen i sig är ”bra” eller ”dålig” ur ett feministiskt perspektiv utan var en väljer att lägga fokus, och sorgligt ofta hamnar det just på att kritisera kultur som många kvinnor konsumerar.

Vad jag däremot tycker är konstigt är när folk försvarar Twilight eller 50shades genom att säga att det faktiskt är kvinnorna som ”väljer själva” i böckerna. Det lyfts fram att kvinnorna är drivande karaktärer. Att de är drivande kan ta sig uttryck i att det ”gör val”, något som enligt vissa automatiskt gör en kvinnlig karaktär feministiskt. Rätta mig om jag har fel, men det är väl ändå ganska ovanligt med böcker med kvinnor i som liksom är helt jävla passiva? Speciellt om de råkar vara huvudpersoner, vilket faktiskt inte är sådär fruktansvärt ovanligt att en bok blir feministisk bara för att den innehåller en kvinnlig huvudkaraktär. Att hävda det är att ignorera en otroligt omfattande mängd litteratur.

Ibland sägs det att eftersom kvinnorna själva väljer okonventionella vägar i livet, som att vara ihop med en vampyr och leva i ett Bdsm-förhållande så gör de motstånd mot samhällets normer och värderingar. Detta är för mig en väldigt konstig syn på saken. De flesta kvinnor som är i destruktiva förhållanden kan knappast köra på utan motstånd från familj och vänner. Är det feministiskt att välja bort familj och vänner för en man?

Jag kan förstå att det kan ses som feministiskt att till exempel vända ryggen mot en familj som försöker styra en och leva med den en älskar, men mycket av inflytandet från vänner och familj kan ju faktiskt vara jävligt viktigt och vettigt. Bara för att någon försöker ”styra” en gör det inte att den personen står för något slags patriarkalt inflytande, det kan faktiskt lika gärna vara ren omtanke om människor en tycker om. Vidare kan en gott frigöra sig från en patriarkal och begränsande relation för att trava rakt in i en annan, rentav värre.

Och så det här med att ”göra val”. I den tid vi lever i så lyfts Det Fria Valet™ alltid upp som något stort, feministiskt och frigörande. Vad innebär det egentligen? Visst kan det finnas en poäng i att kvinnors val problematiseras i betydligt högre grad än mäns i ett patriarkalt samhälle, men detta gör inte kvinnors val till något automatiskt gott. Kvinnor är också influerade av patriarkatet när de beslutar kring saker och ting. En sak en måste förstå när det kommer till patriarkatet är att en stor del av det bygger på kvinnors frivilliga underordning. Att en kvinna gör ett ”val” utan att direkt tvång är inblandat gör det inte fritt från patriarkala strukturer. Kritiken mot böckerna bygger väl, som jag förstått det, inte på att huvudpersonerna är förskräckliga kvinnor/feminister eller liknande utan på att böckerna romantiserar något som är patriarkalt. Det är ju liksom inte den kvinnliga huvudkaraktären som är utsatt för kritik, utan hur författaren valt att skildra hens tillvaro.

Tacksamhet.

Apropå tacksamhet. Saker jag är tacksam för:

  • Att de funnits hundratusentals feminister innan mig som drivit den feministiska kampen som gjort att jag och massa andra kvinnor idag har rösträtt, rätt till abort, större möjligheter att bestämma över mitt eget liv och så vidare.
  • Jag är tacksam för att det även idag finns en massa feminister som fortsätter driva denna kamp, och att jag får stå sida vid sida med dem i detta.
  • Att hundratusentals arbetare har kämpat för anständiga arbetsvillkor och gjort den välfärd vi har idag ekonomiskt möjlig genom sitt arbete.
  • Att hundratusentals personer idag arbetar med att få välfärden att fungera och att människor fortsätter driva kampen för ett bättre samhälle.

Jag är inte tacksam för att jag föddes i ett privilegierat hem, av föräldrar som har kunnat ta hand om mig både ekonomiskt och känslomässigt. Att aldrig ha behövt oroa mig över att vi inte ska ha pengar. Jag är inte tacksam över att jag råkade födas i rätt land, med rätt hudfärg. Jag är glad över att det är på det här viset, jag är glad över att vara privilegierad i ett orättvist system, men jag är inte tacksam. Det finns inget att vara tacksam för. Det är ingen som kämpat för att jag ska kunna ha det som jag har det, det är bara en (för mig) lycklig slump att det kunnat förhålla sig så.

Tacksam, det kan jag vara när samhället blivit bättre på grund av människors medvetna strävan, inte för att jag personligen råkat få en bättre lott i livet än någon annan.

Och vidare: bara för att jag är tacksam för de framsteg som gjorts som ett resultat av människors medvetna strävan betyder inte det att jag tycker att kampen ska stanna. Det vore väl dumt av mig att inte själv vilja bidra med samma sak till mina medmänniskor och till framtida generationer.

Att hitta andra förklaringsmodeller än att enskilda individer inte är tillräckligt tacksamma.

Det är någonting som händer med människor när sådant som sker i Husby sker. Istället för att diskutera lösningar så handlar allting om vems fel det är, vem som borde vara tacksam, vem som borde ta tag i sitt liv istället för att sätta igång bilbränder och så vidare. Om en försöker vädra idén att det kanske kan finnas en bakomliggande orsak till att det blir som det blir så anklagas en genast för att försvara ”våldsverkare”. Nej, jag försvarar inte ”våldsverkare”, som jag för övrigt tycker är ett tramsigt ord i sammanhanget. Jag tycker såklart att det är skitkasst med bilbränder. Däremot så ser jag inget större värde i att fördöma det som sker, för jag vet att det inte kommer att förändra saken. Det intressanta är att förstå det som händer, se det ur ett bredare perspektiv.

Ni som snackar om eget ansvar, om att ”kämpa” för att nå framgång, om att vara tacksam, tror ni på fullaste allvar att det kommer lösa något? Tror ni att de som bränner bilar kommer stanna upp och börja göra som ni säger? Och tror ni att alla kommer kunna göra de där klassresorna ni talar om? Jag undrar helt allvarligt, för jag kan liksom inte för mitt liv tro att ni faktiskt upplever detta som rimliga lösningar. Det känns mer som en undanmanöver för att slippa prata om samhället. Att ställa upp en massa individer så att en slipper se den stora bilden, den som en faktiskt kan förändra. Är detta en väg framåt?

Det är intressant hur mycket av diskussionen som handlar om att förklara att det minsann inte är samhällets fel utan att det är Individer™ som gör saker och hur lite som handlar om vilka lösningar som kan finnas på problemen. Jag är ledsen, men på det viset kommer vi tyvärr inte att komma någonstans. Det är helt enkelt inte konstruktivt. Nej, det är inte heller konstruktivt att bränna bilar, men att ensidigt fördöma det som sker är precis lika illa. Det finns krafter, till exempel Megafonen, som försöker visa en konstruktiv väg ut ur det hela. Tyvärr så blir de ofta avvisade som våldsverkare, eller i alla fall som försvarare av våldet.

När en inte ensidigt fördömer det som sker så anklagas en för att försvara det. När en försöker lyfta blicken och så något mer än enskilda individer som gör dåliga saker så anklagas en för att tycka att det de gör är bra. Nej, det är inte bra, men det går att hitta andra förklaringsmodeller än att enskilda individer inte är tillräckligt driftiga, tacksamma och så vidare.

Tycker för övrigt ni ska läsa Wiklanders text på Arbetaren om saken.

Poliser är inte ”privatpersoner”.

Det pågår ju protester i Husby nu på grund av att polisen har skjutit en person till döds och dessutom ljugit om det hela, något jag verkligen tycker ni ska läsa om här, här och här. Om ni bara ska läsa en grej, läs pressmeddelandet från megafonen.

Alltid när det talas om polisens våldsanvändning så kommer folk och talar om ”självförsvar”, att polisen måste få försvara sig och så vidare. Till exempel kan det låta såhär: ”men hur skulle du själv göra om en person attackerade dig”. Nå, den första frågan en ska ställa sig är såklart vad som utlöste attacken. Det är inte som att polisen bara ”står” någonstans och hänger och sedan blir påhoppad helt från ingenstans.

En grej en måste begripa när polisen diskuteras är att polisen inte är några ”vanliga personer”, de har ett våldsmonopol som bland annat ”berättigar” dem att bära vapen och annan utrustning som underlättare deras våldsanvändning. De omfattas också av speciell lagstiftning som ger dem vissa befogenheter vanliga personer inte har. De har även en utbildning som gör att de borde vara mer kompetenta än ”vanligt folk”.

Frågan är inte vilket agerande som är rimligt från privatpersoners sida i pressade situationer, frågan är hur vi vill att polisen ska agera, vilken funktion de ska fylla och så vidare. Vill vi att de ska skjuta personer till döds, ljuga om det och sedan med våld slå ner de protester som uppstår? Är detta en rimlig institution att ha i ett samhälle?

Snälla, rör er bort från denna puckade debatt som bygger på att försvara enskilda polisers agerande som vore de privatpersoner. Polisen är inte en samling individer utan en myndighet, ett medel vilket staten använder för att utöva makt över sina medborgare. Hur denna makt ska utövas, om den ens ska göra det, är en politiska fråga och inte en fråga om individer.

Tack feminismen.

Jag brukar ju säga att jag aldrig blivit tafsad på, något som kanske inte var helt sant från första början men definitivt inte är det efter gårkvällen/idag. Jag har nämligen varit med om den första incidenten jag tydligt identifierade som tafs i ögonblicket. Det var så att en man gick förbi mig bakom mig när jag böjde mig ner, och då passade på att ta ett stadigt grepp kring min midja och liksom ”klämma till” två gånger. Detta var en person jag över huvud taget inte kände, så vi hade absolut ingen ”vänskaplig” relation där en gör sådant (inte för att jag skulle ha det med någon, ogillar tvångskontakt oavsett).

Först tänkte jag typ att jag skulle låta det passera. Blev ju ganska paff så hann liksom inte säga något direkt. Men sen tänkte jag att ”nej fan”, så nästa gång jag såg personen sa jag ”var det du som tog tag kring min midja?”, när hen svarade ja så sa jag ”jag skulle uppskatta om du inte gjorde det igen”. Egentligen skulle jag ha benämnt incidenten vid dess rätta namn, alltså påtalat att det hen sysslat med var tafs.

Det blev liksom ingen stor grej sådär. Personen sa typ ”ameh, okej” och så var det inget mer med det. Men det kändes så himla bra att försvara mig själv och min integritet, att inte bara låta det passera utan faktiskt göra lite motstånd. Att sätta upp gränser.

Och så tänkte jag: tack feminismen. Jag hade aldrig vågat säga ifrån utan dig.

Twitter 19/5. Om våldtäktskultur.

Gud, hörde en så störd grej inatt. En kvinna berättade hur hen hade åkt bil själv med en man som var i hens organisation, efter ett tag så sa mannen: ”våldtäkt, det måste vara den finaste komplimang en kvinna kan få”. Alltså detta e…

Till saken hör att kvinnan var under 18 och mannen var typ 30+ när detta inträffade. Detta vidriga demonstrerande av makt: 1. att ens säga en sån sak?!?!?! 2. att göra den när en sitter ensam i en bil med en kvinna ca hälften så gammal som en själv. Detta är en så tydlig illustration på hur våldtäktskulturen förtrycker kvinnor utan att de blir utsatta personligen. Att som man i ett tydligt överläge ens nämna att våldtäkt är något som potentiellt kan inträffa är att likställa med hot i min åsikt.

En har ju även hört historier om män som ba ”skulle kunna våldta dig nu”. Denna maktdemonstration är ett förtryck i sig. Även män som själva inte våldtar använder våldtäktskulturen för att skrämma och tillskansa sig makt över kvinnor. Detta är rent förtryck. Genom att påpeka potentialen till våldtäkt i en situation så påpekar en kvinnans underläge. Att kvinnan beror av mannens välvilja.

Kan verkligen tänka mig att många kvinnor gör saker i sängen de inte vill av rädsla för våldtäkt, för att deras nej inte ska respekteras. Kvinnor får veta att de inte har några rättigheter, att det som räddar dem från våldtäkt är att vissa män är ”snälla”. De får också veta att dessa män precis lika gärna hade kunnat strunta i att vara snälla och förvandlas till våldtäktsmän. Det är en tydlig signal om att du som kvinna inte har någon egentlig rätt till din egen kropp. Att den kan våldtas.

Därför räcker det inte att som man inte våldta, du måste aktivt sudda ut hotet om våldtäkt i din egen närhet. Göra den otänkbar. Män måste inse att vi lever i en våldtäktskultur och anpassa sig efter det, sluta reproducera våldtäktskulturens språk och makt. Vissa män är en rädd för, andra inte. Handlar inte om fysisk styrka utan om kroppsspråk, vad de säger osv. Ickevåld är ett alternativ. Män som aktivt jobbar med sin manlighet, förstår hur våldtäktskulturen påverkar deras relationer till kvinnor, kan handla för att bryta den. Men män som är helt omedvetna om att deras överordning i patriarkatet påverkar deras personliga relationer reproducerar det oftast.

Män som menar att de är ok för att de ”inte våldtar” men ständigt påminner om hotet om våld och våldtäkt är också skyldiga. Även män som talar vitt och brett om att de ”aldrig skulle våldta” reproducerar, genom att påpeka att det handlar om deras vilja. Män måste radera ut våldtäkten som ett tänkbart scenario. Utgå från att det aldrig skulle kunna hända.

Att ständig påminna om att en är kvinna och våldtäktsbar, om ens utsatthet som könsvarelse, är ett av patriarkatets viktigaste maktmedel. Hotet om våldtäkt finns ständigt i bakgrunden för kvinnor. Det dikterar hur vi för oss och klär oss, var vi går och vilka vi träffar. Hör ni någonsin kvinnor tala om att de aldrig skulle våldta? Nej, för våldtäkt är inte ett alternativ för kvinnor. Inte så att kvinnor inte kan våldta, men det finns inget i vår kultur som gör män våldtäktsbara och kvinnor till troliga förövare. Men kvinnor reproduceras ständigt som möjliga att våldta, även när folk pratar att de själva ”aldrig skulle” eller ”skämtar” om möjligheten.