Kategori: Politik

Twitter 17/5.

Okej, kan folk som använder hen bara sluta säga att det endast ska användas när könet är okänt. Det begränsar bara. Hen är ett helt nytt ord. Det finns inga ”regler” kring hur en ska använda det. Varför begränsa? Folk kan väl få göra som de vill. Jag vill använda det konsekvent av en massa olika skäl. Låt mig?

Även detta att folk ba ”det ger bara motståndarna vatten på sin kvarn”. Ok, så nu ska vi anpassa språket efter våra motståndare? Använd ordet som ni vill, men försök inte tvinga på mig att använda det på ert sätt för att inte ge någon ”vatten på sin kvarn”.

Förstår inte behovet som andra feminister/genusintresserade har i att begränsa de som går ”för långt”. Snälla sluta med det. Så jävla trött på att ständigt bli påpressad den här grejen med att vara ett ”bra språkrör” för feminism/genus. Förstår inte varför vi ska begränsa oss själva. Det är bara så jävla dumt.

Och alltså, om ni nu har lovat någon motståndare att ”hen” bara ska användas på ett visst sätt är det väl fan ert problem. Ge ej sådan löften. Ni kan tyvärr inte göra utsagor för hur alla kommer använda ett ord, lär er det och sluta försöka begränsa.

Jag har verkligen fått en massa kommentarer om att det är skönt med könsneutralt språk eftersom det får folk att släppa könsfixeringen. Fattar inte varför jag ska undvika ett språk jag själv och andra trivs med för att någon på avpixlat kan få ”vatten på sin kvarn”. Och allvarligt, folk som blir sura för att ngn använder hen ”fel” är nog ändå inte mer på genuståget så att säga.

De feminister som oreflekterat sprider sexistiska bilder på kvinnor gör sig skyldiga till samma sexism som reklammakarna.

På sista tiden har det delats väldigt mycket reklambilder i feministiska sammanhang. Feminister på twitter har delat reklam från American Apparel, kontot Kvinnohat på instagram har det lite som sin grej att dela sexistisk reklam och så vidare. Jag ser absolut vilket syfte detta har, men samtidigt måste jag ifrågasätta om det alltid är relevant.

Såhär: när en delar en sexistisk bild så delar en inte bara själva sexismen, konceptet, utan en delar också en kvinnas ansikte och/eller kropp. Den här kvinnan är en person och precis lika utsatt för patriarkala normer kring utseende som alla vi andra, om inte mer då hen troligen jobbar i modellbranschen. Att köra upp hens ansikte någonstans och säga ”detta är sexism” är att göra hen ännu mer utsatt. Ofta är dessa modeller underåriga. Det finns en stor risk i att fokus hamnar ännu mer på modellen, alltså på kvinnorna, när vi definierar sexism. Jag tänker speciellt på en American Apparel-bild som delades en del för ett tag sen, med en underårig kvinna på som kollade blygt in i kameran och hade särade ben. Jag tänker på obehaget hen måste känna inför att den bilden sprids på det sättet.

Ibland sägs det att dessa bilder är reklambilder och ändå är spridna. Det stämmer, till viss grad. Det finns nog en mängd bilder jag personligen aldrig hade sett om de inte hade spridits på det här sättet bland feminister, och åtskilligt fler som jag inte hade kommit ihåg.

Jag säger inte att en inte ska kunna sprida dessa bilder, men jag tycker att det ska göras med aktsamhet. En kan fråga sig: fyller den här bilden verkligen en funktion här, säger jag verkligen något nytt. Ofta känns det som att feminister sprider dessa grejer mer för att kunna förfasa sig över dem gemensamt än för att verkligen få något väsentligt sagt. Det blir liksom en kör av ”ojojoj så sexistiskt” som inte riktigt leder någonstans. Även om det är sexismen som kritiseras så är det kvinnan på bilden som människor ser, och det är troligen hen som kommer känna mest obehag inför att bilden sprids.

Ofta så tänker jag att en kan skriva om sexism och objektifiering utan att dela dessa bilder stup i kvarten. Ja, det kanske blir enklare om en gör det med en sådan bild som väcker en massa uppmärksamhet och som säger mycket i sig, så en slipper göra utvikningar och beskriva det hela, men jag tycker inte att ändamålen alltid helgar medlen. En kan också mena på att det är för något ”högre mål”, för att medvetandegöra människor och så vidare, och att då får det helt enkelt vara så att kvinnan exponeras ännu mer.

Om en på ett oreflekterat sätt sprider dessa bilder tycker jag faktiskt att en gör sig skyldig till samma sak som reklammakarna, nämligen att använda sig av kvinnors kroppar för att få fram en poäng, för att vinna uppmärksamhet och sprida sitt budskap. Jag tycker inte att det är en särskilt bra feministiskt strategi. Så jag efterfrågar lite eftertänksamhet från alla som sprider sexistiska reklambilder; tänk på att det inte bara är en illustration av sexism utan även bilden av en faktisk kvinna av kött och blod ni delar.

Om hur fördomar sprids och reproduceras.

Igår reagerade jag på en tweet som löd såhär:

Alla ungdomar som: ”Jag skiter i skolan, jag vill bli PROGRAMLEDARE!” kan ju se Petra Mede växla mellan franska och engelska på scen nu.

Nu tänkte jag försöka säga något om hur fördomar sprids, legitimeras och reproduceras. Det är en utbredd uppfattning idag att ungdomar är lata, bortskämda och så vidare. Ibland sägs det att vi bara vill ha roliga jobb (gud, sedan när är det fel att drömma) och inte vill anstränga oss. Den här myten används politiskt på ett tydligt sätt, folk tycker att regeringen inte behöver göra något åt ungdomsarbetslösheten eftersom en förklaring är att ungdomar minsann är lata, inte vill ah jobb och så vidare. Jag tror att ni förstår ungefär vad jag menar.

I ett sådant klimat kan en inte bara kasta ur sig saker om ungdomar på det sättet och sedan hävda att en inte bidrar till dessa fördomar. Det gäller att tänka efter vilka fördomar en reproducerar. Om det inte hade funnits en uppfattning om att ungdomar i allmänhet är lata och bortskämda hade det inte varit ett problem att skriva som det skrivs i tweeten, men nu är det tyvärr så att denna uppfattning är utbredd och använda i politiska syften, vilket gör att en bidrar till den världsbilden när en skriver sådana saker. På samma sätt fungerar det med att till exempel ”kritisera” halaslakt i ett samhälle där muslimer utsätts för rasism, eller ta upp att den finns en möjlighet att kvinnor falskanmäler våldtäkt i ett patriarkalt samhälle. Dessa två saker hade kanske varit okej i ett fullkomligt orasistiskt eller jämställt samhälle, men i ett samhälle där dessa myter sprids och används för att misstänkliggöra invandrare så är det annorlunda.

Sedan kan en alltid säga att det ”faktiskt finns” sådana ungdomar. Ja, så är det garanterat, det finns idioter i alla läger. Frågan är om 1) det är specifikt för ungdomar 2) det är specifikt för nuvarande ungdomsgeneration 3) om det är vanligt förekommande. Jag hävdar att inget av dessa tre stämmer, men jag tycker att det är uppfattningen som sprids i tweeten. Det står svepande ”alla ungdomar” vilket enligt mig indikerar att det är något som förekommer relativt ofta, ändå har jag aldrig någonsin stött på en ungdom som skiter i skolan för att hen vill ”bli programledare”.

Nu kanske någon tycker att jag överdriver och att det inte ”var så farligt” eller ”illa menat”. Detta stämmer säkert, och jag anklagar inte heller författare till tweeten att ha skrivit för att vara taskig mot ungdomar eller för att vara upphov till den samlade skit som sprids om ungdomar. Min poäng är att det blir väldigt lätt att göra billiga poänger på en grupp som redan är utsatt för en massa fördomar, precis som det är lätt att göra billiga poänger på muslimer och kvinnor. Och samtidigt som en gör den billiga poängen så sprider och reproducerar en en myt som är skadlig för ungdomar, och något som för en själv verkar harmlöst och oskyldigt gör det ytterligare lite svårare för den gruppen att för erkännande, värdighet och hjälp.

Sexism är sexism, oavsett intentionerna bakom.

Ni har kanske märkt att det varit en jävla snack om klädmärket American Apparel med anledning av deras vidriga, sexistiska reklam. Det är helt berättigat tycker jag, de står verkligen för en sexism utöver det vanliga som dessutom hypas av diverse hipsters eftersom tjejerna är ”naturliga” och gud vet allt.

Sen läste jag den här artikeln om American Apparels marknadsföringsstrategi, som verkar vara uttänkt av en otroligt vidrig människa vid namn Holiday som gjort till sin grej att göra provokativ reklam, göra folk upprörda genom att ”tipsa” dem och sedan höra av sig till media, och eventuellt fejka upprördhet hos människor med fejkade citat om ingen bryr sig.

För att påskynda förloppet tipsar Ryan Holiday sedan bloggare om annonskampanjen. Alltid under falskt namn. Förhoppningen är så kraftiga reaktioner i sociala medier att konventionell media nappar och exponeringen blir enorm.

Uteblir reaktionerna tipsar han än en gång sociala medier och journalister. Nu under förevändningen att någon grupp i samhället känner sig kränkt och upprörd och redan reagerat kraftigt. Ofta fabricerar han citat för att göra historien mer trovärdig. Media nappar alltid och den fiktiva upprördheten blir omedelbart verklig – i allmänhetens ögon.

Det är när jag läser sånt här jag slås av orimligheten i att reklam är tillåtet. Vi har liksom en hel bransch i samhället vars främst och uttalade syfte är att manipulera folk till att köpa grejer och det anses liksom helt okej och till och med positivt. Och inte bara det, vi släpper in dem i våra tunnelbanor, på våra torg och så vidare.

Nåja, i slutet av artikeln så står det såhär:

Att vardagsnäthata mot allt som väcker anstöt och anta att det är resultatet av könsmaktsslentrian ligger oss i fatet om någon förändring ska bli av. Alla våra reaktioner på reklamen – så även denna – är hårdvaluta för marknadsförare och vad som gör den framgångsrik. Vi är alla delaktiga i komplotten, vare sig vi vill det eller ej – och särskilt när vi kämpar emot.

Det enda sättet att vinna spelet är att inte spela alls.

Mediestormen kring American Apparels senaste kampanjer visar att Ryan Holiday än en gång lyckats med sitt arbete. Kanske är det rentav han som, sedvanligt, planterat upprördheten och hatet mot reklamen här i Sverige.

Budskapet? Reagera inte på sexism, det kan vara ett Pr-trick. Alltså ursäkta mig men vad fan. Det är klart att det är ett ”pr-trick” på ett eller annat sätt, det är klart att American Apparel tjänar på att få en massa uppmärksamhet. Gör detta att vi ska sluta reagera på sexism? Jag tänker mig att det alltid kommer finns någon idiot som ba ”höhö, detta blir människor arga över så då gör vi det” men överlag så tror jag ändå att samhället blir mindre sexistiskt om vi reagerar på sexism.

Det värsta med sånt här är dock när folk ba: ”jamen American Apparel är ju bara smarta, det är smart marknadsföring, de är genier”. Alltså detta sker fan Hela. Jävla. Tiden. Människor som ba ”men gud vad smart att manipulera folk så”. Är det verkligen smart? På allvar nu: en jävla apa kan få uppmärksamhet genom att provocera. Det är inte svårt, speciellt inte om du har en massa pengar för att pumpa ut ditt provocerande budskap. De flesta gör dock inte det eftersom de har något som kallas moral. De kanske ser människor som något mer än deras spelpjäser i sitt cyniska spel och avstår därför från att vara praktarslen och få uppmärksamhet.

Mitt förakt inför dessa pr-människor har verkligen inga gränser. Jag finner inte ord för den monumentala vidrigheten i att på det sättet sprida sexism för att en får uppmärksamhet då. Och nej, jag tänker inte sluta uppmärksamma dem för att det är ”det de vill”, jag tycker att sexism är lika illa oavsett och tänker bemöta den likadant oavsett.

Sedan kan det också finnas en ursäktande attityd gentemot detta. Typ att de inte är sexister ”egentligen” utan att det bara är ett sätt att få saker sålda på. Fast grejen är att de ju verkligen är sexister eftersom de tycker att det är okej att sprida sexism för att tjäna sina egna intressen. De tycker att det är okej att använda kvinnor på det sättet, och det är verkligen ren och skär sexism. Om en sedan gör det ”direkt” genom att sälja en grej med en tjej eller ”indirekt” genom att sälja en grej med den uppmärksamhet en får för att folk trodde en vilja sälja grej med tjej spelar väl fan ingen roll? Det är ju fortfarande samma cyniska användande av kvinnors kroppar och sexistiska strukturer.

Jag blir så matt på detta cyniska manipulerande av folks känslor. Det sägs att spelet ska vinnas genom att inte spelas, och mitt sätt att inte spela på är att strunta i möjligheten att det är medveten provokation för att få uppmärksamhet och reagera som jag skulle ha gjort ändå. Sexism är aldrig okej, oavsett vad intentionerna bakom det är, och att blunda i rädsla för att bli lurad kommer inte att hjälpa ett skit.

Pengar.

Ibland snackar en med människor som ba ”det var pengar/kapitalismen/penningsystemet som möjliggjorde detta” och menar kanske välfärden eller infrastrukturen eller något annat. Jag undrar om de tror att människor inte producerade saker innan kapitalismen, om de tror att människor bara satt på sin röv och inte strävade efter att förbättra sin tillvaro på något vis.

Det kanske kommer som en överraskning för vissa, men pengar i sig gör absolut ingenting. Pengar i sig är antingen värdelöst papper eller siffror någonstans. Pengars värde ligger i den arbetskraft en kan göra anspråk på med dem.

Pengar har inte byggt någonting, det är det arbetare som har gjort. Och det skulle människor såklart kunna göra även utan pengar. Saker produceras dagligen utan att pengar är inblandade. Pengar är däremot en förutsättning för den form av exploatering som arbetare utsätts för i dagens samhälle.

Det är verkligen tragiskt med människor som tror att det är pengarna i sig som liksom fixar allting i samhället. Som inte kan se att det är människors arbete som skapar värde, inte papperslappar.

Stress bland ungdomar och arbetslinjen.

Twittrade såhär angående att det ofta lyfts fram som föredömligt att det står om karriär, skola och liknande i tjejtidningar istället för utseende, att detta liksom skulle stå för något slags ”sunt” ideal kring hur kvinnor ska vara.

Folk som tycker att ett rimligt svar på utseendehetsen kring unga tjejer är att istället hetsa dem kring ”självförverkligande” och ”karriär”. Det är inte ett svar på utseendehets att ersätta det med annan hets, som är minst lika svåruppnåelig för många. Till exempel betygshets är precis lika stigmatiserande&stressande för de som inte når upp till idealen, det är inte ett bättre alternativ.

Och blev länkad ett pressmeddelande från Stockholms universitet om resultat från en undersökning om stress bland ungdomar med ett nedslående men inte särskilt förvånande resultat.

Detta är ett stort problem bland unga kvinnor som kan få konsekvenser för hela livet. Det finns anledning att tro att självkänslan hos många flickor hänger ihop med höga prestationer, och att detta är en stor stressfaktor.

Ofta när en diskuterar stress och press bland unga så talas det om det som om det vore ett isolerat problem, som om det handlade om någon slags specifik press på just ungdomar. Ofta kommer pressen från ”media” eller något liknande. Jag tror att det är väldigt farligt att isolera det här problemet, jag menar att det är en stress som hänger ihop med hur samhället i stort ser ut. Jag kan till exempel identifiera mig med mycket av det som beskrivs i den här artikeln:

Stress är något som både Nadia Carvajal Granstedt och hennes kompis Niki Kohmareh, 22, känner igen. Niki pluggar företagsekonomi, har flera jobb och är dessutom fotbollstränare för ett juniorlag.

– Jag lägger mycket stress på mig själv. Det känns som att man måste göra det för att komma dit man vill, säger han.

Niki och Nadia upplever att det finns en press på unga att ha många bollar i luften samtidigt, och dessutom vara bra på det man gör.

– Man ska plugga, ha ett bra jobb, flytta hemifrån. Det känns som att man ska vara så förbannat stark hela tiden, säger Nadia Carvajal Granstedt.

Senare i artikeln sägs detta:

Det finns en väldig oro för att man inte ska klara skolan och att det sedan ska göra att man hamnar i ett utanförskap.

Denna oro känner jag också i väldigt hög utsträckning, och det är en oro som grundar sig på en väldigt konkret verklighet, nämligen att konkurrensen faktiskt är hårdare, att arbetslivet är tuffare och så vidare. Att jag somnar med ångest över framtiden, både min egen om samhällets, är inte en effekt av någon slags orimlig föreställning jag bär på utan grundad i hur verkligheten faktiskt är beskaffad.

Sedan finns det också en massiv propagandaapparat kring detta, en massa människor som sprider bilden av att en måste bli bättre, kämpa hårdare och så vidare. En blir ju verkligen matad med den här bilden av att allt är så jävla svårt nuförtiden, att en måste kämpa så jävla mycket för att ha någon chans i livet, och detta påverkar såklart människor väldigt mycket. Det är ju liksom inte bara skolan det handlar om utan en ska extrajobba, bygga sitt personliga varumärke, fila på sina ”förmågor”, upptäcka sin kompetens, träna och hålla sig mentalt ”frisk” så att en klarar av stress och motgångar och gud vet allt. Det är så mycket som ska göras för att få en bra karriär, eller få ett jobb över huvud taget.

Och grejen är ju att den här bilden till viss del stämmer, arbetsmarknaden ser verkligen tuff ut och så vidare. Det tragiska är hur det ständigt pratas om hur vi ska anpassa oss till den istället för att prata om hur samhället ska anpassa sig så att typ människor kan leva i det. Jag är så trött på det ständigt tjatet om hur jag ska boosta min karriär, få ihop livspusslet och gud vet allt. Det snacket legitimerar ju liksom att samhället ser ut såhär, sprider bilden av att samhället är rimligt och det är människorna i det som måste anpassa sig. Det måste ju finnas ett samhälle bortom detta jävla slit, bortom arbetslinjen? Det är ju dit vi vill, och då kan vi ju liksom inte uppmana alla till att kämpa hårdare.

För grejen är att även om en fixar detta, även om en presterar på topp och får ett bra jobb och så vidare så har en ändå förlorat. Det är liksom inte så att en kan maxa och sedan komma in och vara trygg där, utan konkurrensen fortgår och kräver mer och mer av vår energi och tid, mer av vårt liv helt enkelt. Oavsett om du personligen ”vinner” eller ”förlorar” inom systemet så förlorar alla på ett arbetsliv som kräver mer och mer av en och en alltmer repressiv inställning till arbetslösa. De som har arbete måste kämpa mer för att behålla det, göra karriär och liknande, och de som inte har det får det allt sämre och blir belagda med mer skuld och skam. De enda som vinner på detta är kapitalister, som kan pressa ut mer av sin arbetskraft.

Den som är intresserad av dessa tankegångar borde förresten läsa mitt reportage om saken.

Jag tänker inte tugga analysen åt dig.

Ibland hör en snyfthistorier om män (ja, det är alltid män) som minsann vill förstå feminism men inte kan för det är så himla himla komplicerat. Det finns så många anledningar till att det kan vara knepigt. Kanske blir det svårt för dem för att ”feminist” är ett så laddat ord, eller för att feminismen ofta blir missförstådd, eller kanske för att en feminist en gång sa något taskigt om män.

Såhär tänker jag: om män lade mindre energi på att hitta på skäl till att de inte förstår feminism och mer energi på att typ försöka släppa sina fördomar och begripa så skulle kanske det här problemet lösa sig automatiskt.

Men nej, istället vill de, likt en fågelunge, ha sin feministiska analys rensad på alla obehagliga ben och färdigtuggad, sedan uppspottad på ett fat så att de sedan kan slicka i sig utan ansträngning. De vill att en ska rensa bort alla ”svåra ord”, att en ska skriva någon jävla punktlista för hur de ska vara jämställda så att de slipper tänka på saken sedan, att en ska ta bort allting som i deras känsliga små huvuden kan verka anklagande mot dem personligen.

Jag är så trött på hur mäns oförmåga att begripa feminism alltid förklaras med att feminister gör si och så, använder fel ord och så vidare. Kan det inte också ha liiite att göra med att en ganska stor del män aktivt sitter och motarbetar när någon försöker förklara genom att typ missuppfatta saker med flit, flytta fokus från saken till vad en feminist sa en gång, använda härskartekniker eller helt enkelt strunta i att ta något till sig. Alltså, det har hänt mig så många gånger att samma person ba ”men män kan också ha det dåligt/kvinnor kan också vara taskiga” när en har förklarat typ 100 gånger att strukturellt förtryck av kvinnor inte betyder att alla män har det bra och att kvinnor aldrig någonsin kan vara förtryckare.

Sedan bidrar det såklart att ganska många män är rätt duktiga på att sprida allt detta, alltså aktivt trashar feminism. Jag köper tyvärr inte att skälet till detta skulle vara att det är svårt att begripa vad feminism handlar om, för det finns fan ingen ödmjukhet eller vilja att förstå hos dessa personer. De har bara gjort sin tolkning och sedan vägrar de släppa den fast en gång på gång förklarar att det inte är så det ligger till.

Såhär: om du inte är villig att anstränga dig för att förstå feminism så bidrar du till förtrycket av kvinnor. Ja, så är det faktiskt. Det gör dig helt enkelt till en förtryckare av rang. Vill du inte vara det så är det dags att sätta din hjärna i arbete och försöka begripa. Och vet du vad, det är inte svårt. Det finns en uppsjö av feministisk litteratur, feministiska bloggar och så vidare som tar det hela på en väääldigt grundläggande nivå. Du kan börja där. Men nej, jag tänker inte rensa och tugga analysen åt dig.

Om vi gör som de säger så låter vi oss hindras.

En grej som jag tänkte lite på apropå det förra inlägget är det här med när uttalade feminister säger åt andra feminister att de inte ska vara så ”extrema” för att det typ ger feminismen ”dåligt rykte”. Det är ju något en hör titt som tätt, typ att min ”hårda ton” skulle ge feminismen dåligt rykte. Alltså såhär: jag är en person, jag har inga förtroendeuppdrag inom någon feministisk organisation och jag representerar på intet sätt ”feminismen”. Det är fullständigt orimligt att jag personligen skulle dra feminismen i skiten.

De som är skyldiga till feminismens dåliga rykte är ju knappast enskilda feminister som säger dumheter utan de som envisas med att tolka detta som något representativt för rörelsen och dessutom blåsa upp det till helt orimliga proportioner. Och det är inte så konstigt, för det är så en gör med politiska motståndare. Det märkliga är när andra feminister spelar med i det här unkna spelet.

Det känns så jävla skevt när andra feminister ägnar sig åt den här ”skylla på offret”-grejen. Hörni, ni ska ju ha lite grundläggande maktanalys och sådär, så fundera istället på det eventuella skäl som människor kan ha till att använda enskilda feminister överträdelser för att smutskasta rörelsen som helhet. Kan det vara så att de uppehåller sig orimligt mycket vid personfrågor för att slippa diskutera själva åsikterna? Kan det vara så att de typ letar upp en massa skit feminister gjort och sagt för att kunna trycka upp det i ansiktet så fort någon nämner ”jämställdhet”, och på så vis effektivt styra om diskussionen till något betydligt bekvämare för dem, nämligen vilken feminist som sagt och gjort vad och om det var okej eller inte.

Spela i med i det här jävla spelet, ta inte debatten på den nivån. Det enda det leder till är splittring. För ni kommer tyvärr aldrig att lyckas rensa ut alla obekväma feminister, och om ni mot förmodan gör det så kommer ribban alltid att höjas så att det till slut inte finns plats med mer än ”jag tycker det är bra med jämställdhet men ingen ska behöva anstränga sig eller ändra sitt sätt att leva eller något”. Ni måste förstå att problemet inte är att vi är för extrema, utan att det finns en massa människor som gör allt i sin makt för att hindra oss. Och om vi gör som de säger så läter vi oss hindras.

Feminismens största pr-problem är, och kommer alltid att vara, patriarkatet.

Nejmen ojsan, Kronqvist skriver om att feminister borde slopa ”f-ordet” för att det är laddat. Feminismen har tydligen ”pr-problem”, detta motiveras med att många tycker att det är dåligt att en sätter epitetet ”feministisk” framför Karlskogas snöröjning, som ju genomdrevs med tanke på jämställdhet mellan män och kvinnor. Istället skulle den ha kallats något annat, för då hade folk inte blivit lika förbannade.

Nå, det må vara sant, men troligen hade också väldigt mycket färre fått upp ögonen för hur en så till synes enkel sak som snöplogning kan vara något som kan användas båda för att stärka och underminera könsmaktsordningen. Meningen med att kalla snöröjningen jämställd är att belysa vad det är för strukturer som ligger bakom den ordning som de flesta kommuner kör med idag.

Det finns en massa människor som inte tycker om feminism, därför ska vi inte prata om feminism:

Det finns helt enkelt en stor grupp människor som ser rött när de hör ord som feminism, genus och könsmaktsordning. Man kan tycka att beröringsskräcken med den feministiska vokabulären är såväl överspänd som antiintellektuell. Men ords laddning är något man måste förhålla sig till om man vill uppnå resultat.

Detta är så jävla intressant. Nu ska feminister alltså anpassa sig efter sina fiender. Vi ska anpassa oss efter personer som är uttalat negativa till feminism.

Jag förstår inte varför feminismen ska anpassa sig till alla de personer som inte tycker om feminism? Det känns lite som fel ände att dra i, så att säga. Jag tror inte att det är en rimlig strategi att försöka få över Medborgare X, Ström, Billing eller alla de som kommentar aftonbladetartiklar med att feminism är förtryck. Att vi inte kommer kunna få med alla på tåget är liksom givet, och med den insikten vore det bara idioti att försöka med detta. Personer som ryggar tillbaks när de hör ordet ”feminism” känns som en ganska dålig måltavla för jämställdhetspolitik över huvud taget. Låt dem syssla med sina reaktionära idéer, så kan en övertyga folk som har potential till vett.

Men för Kronqvist handlar det bara om Pr. Hen tycker att vi feminister borde konsultera Schlingmann om hur vi ska gå till väga:

Feminister borde köpa några konsulttimmar av Schlingmanns nya firma. För även om genusanalys är användbart för att identifiera orättvisor, betyder det inte att begreppet genus är lika effektivt när det gäller att driva igenom förändringar.

Det Kronqvist inte verkar begripa är att politik ytterst inte är en fråga om Pr. Politik handlar om ideologi och om att förändra samhället, och oavsett hur trevliga ord vi hittar för att beskriva vår ideologi så kommer den att fortsätta vara provocerande så länge den är subversiv, och den kommer att vara subversiv så länge den utmanar en av de viktigaste maktordningar som finns i samhället idag, det vill säga patriarkatet. Visst, vi kan hitta ett annat ord för det, men så länge ordet fylls med samma innehåll är det bara en tidsfråga innan även detta ord får samma laddning. Det är inte orden som stör människor, det är idéerna.

Att ge vika för personer som snackar om att det är ordet ”feminism” som sabbar är att spela på patriarkatets spelplan. Att köpa myten om att det är ordet feminism, patriarkat eller genus som är de grundläggande problemet för feminismen är att acceptera deras definition av verkligheten. Varför ska feminister göra det? Det enda det kommer leda till är förvirring, till splittring inom den feministiska rörelsen och till otydlighet i ideologin. Begrepp ändras liksom inte bara sådär, de kan inte bara bytas ut utan konsekvenser. Det leder till förskjutningar i såväl betydelse som tydlighet och alltså till att den feministiska analysen tappar sin ideologiska skärpa och sin udd, något som givetvis gynnar patriarkala strukturers kvarvarande.

Ord är inte bara verktyg för att uttrycka tankar, utan de är också verktyg för tanken, de begränsar och möjliggör. Om vissa ord inte finns kan vissa saker inte uttryckas, i alla fall inte på samma enkla sätt. Därför är det inte oskyldigt att byta ut orden, för samtidigt som en gör det betyder en också ut innehållet. Feminismens begreppsmodell är oerhört effektiv och tydlig när det gäller att verbalisera den värld vi lever i, och det är såklart skrämmande för de som profiterar på den. Det är klart att de gör allt som står i deras makt att få oss att överge denna begreppsram som så låter oss se igenom deras värld så effektivt. Men utan dessa begrepp står vi handfallna, det är som att överge ett verktyg.

Feminismens största pr-problem är, och har alltid varit, patriarkatet. Patriarkatet är det som feminister alltid har kämpat emot, och patriarkatet har bjudit på motstånd. Och det är inte orden i feminismen som är problemet för patriarkatet, utan innehållet. Även om vi byter ord till de mest oförargliga så kommer vi att få skit så fort vi försöker förändra något, så fort vi har en subversiv analys. Det är liksom så det är, så ser verkligheten ut och det får en acceptera om en vill jobba för någon form av förändring. Att tro att vi kan ändra denna verklighet genom att iklä vår ideologi annorlunda ord, men fortfarande behålla dess kärna, är ingenting annat än naivt.

Jag kommer aldrig sluta prata om feminism, om könsmakt, om genus och om patriarkatet. Att överge dessa begrepp vore att stympa mig själv intellektuellt, att medvetet lägga ifrån mig ett av mina effektivaste och vassaste verktyg. Det finns inte en chans att jag skulle kunna tänka lika klart och se lika skarpt utan de här orden. Begreppen är helt enkelt en fundamental grund för vad jag kan tänka och se.

Språket är det som sätter spelets ramar, som definierar spelplanen, och jag tänker aldrig spela på patriarkatets spelplan.

Min politiska resa.

Jag får ofta frågan hur det kom sig att jag gick från extremliberal (alltså jag var typ objektivist ett tag) till kommunist. Jag har tidigare skrivit om mitt feministiska uppvaknande här. Detta att gå från nyliberal till kommunist kan tyckas vara ett stort steg men såhär i efterhand kan jag nog känna att det inte var så omvälvande trots allt. Detta kan tyckas förvirrande då det är längst ut på motsatta sidor om den politiska skalan. men jag har inte så mycket ändrat ideal som att jag har lärt mig mer och tagit mitt förnuft till fånga.

Som inledning vill jag förklara hur jag förstår ideologi. Ideologi består av två delar: normativa värderingar och hur världen borde se ut som en lämpligen också tror är genomförbara, och verklighetsbeskrivning, alltså idéer om hur världen ser ut idag, människans natur och så vidare, och ur det följer såklart vilka vägar till förändring som är möjliga.

Så vad är det jag har förändrat i min ideologi? Min grundläggande värderingar är i mångt och mycket desamma; ett stadigt auktoritetsförakt, vilja att bryta upp förtryckande system och institutioner, frihet för individen och så vidare. Detta är saker som jag alltid har omfamnat, fast på olika sätt i olika perioder av livet. Den stora skillnaden ligger inte i att mina grundläggande värderingar ha förändrats utan i att jag ser på världen och människan på ett helt annat sätt idag än vad jag gjorde då. Jag har en helt annan uppfattning om vad som hindrar dessa värden och vad det är som krävs för att vi ska kunna realisera dem.

Det är svårt att veta exakt när en byter ståndpunkt. Ofta smyger det sig på en och så märker en att en tänker helt annorlunda i en fråga än vad en gjorde innan. Det är alltid intressant att kolla på typ gamla blogginlägg där jag upptäcker att jag nu tycker helt annorlunda än vad jag gjorde då, utan att ens ha märkt att jag bytt åsikt i just den frågan. Det handlar om att ens grundläggande ideologi förskjuts. Om en har en bra uppfattning om var en står i grundläggande ideologiska frågor är det lätt att hitta sin hållning i en mängd sakfrågor.

Jag kanske ska börja med att berätta varför jag blev liberal. Jag tror ärligt talat att det var väldigt mycket av en slump. Jag hade en massa politiska idéer man hade inget ramverk att sätta in dem i, men idéerna som sådana hade nog lika gärna kunnat fångas upp i ett vänsterramverk direkt. Här får jag tyvärr erkänna den enorma påverkan en enda person hade på mig. Jag var kanske 14-15 och umgicks en del med en person jag såg väldigt mycket upp till intellektuellt som själv omfamnade dessa idéer, och då blev jag väl övertygad. Det var helt enkelt den enhetliga ideologi jag kom i kontakt med först. Detta kan också ha att göra med att vänsterideologi helt enkelt är svårare i ett ingångsläge. Liberalism kan förklaras med typ ”alla ska ha rätt till liv och egendom”, men ingången till marxism är betydligt knepigare. Jag tror att om jag hade fått kontakt med de mer filosofiska delarna av vänsterideologi tidigare så hade det inte gått så långt som det gjorde.

Sedan omfamnade jag liberala värderingar i et väldigt förenklad och extrem form ett tag innan jag gick åt ”vänster” i den meningen att jag lämnat den allra orimligaste nattväktarstatsliberalismen bakom mig och mer och mer accepterade att det krävs viss välfärd och så vidare men fortfarande inte greppat det här med vad socialism handlar om. Min idé var typ att det är bra om folk inte svälter, dör och lider, inte att det finns någon slags grund i typ filosofi eller synen på människan som motiverar ett annat samhällssystem. Jag såg fortfarande människor som öar, fast öar som kanske skulle dela med sig lite till varandra för att minimera lidande. Jag började också engagera mig i Ung liberal i den här vevan, eller snarare: jag var med och startade upp det. Jag hade någon slags idé om att det var möjligt att göra bra saker genom att ”undersöka verkligheten” och vara ”pragmatisk” vilket i klartext betyder att ägna sig åt samma ideologiska verklighetsbeskrivningar och lösningar som alla andra men dölja det under snack om att ”verkligheten ser ut så” och att en bara vill ”göra det så bra som möjligt för människor” och liknande.

Det som kom som en viktig vändpunkt var när jag skrev ett reportage om prostitution som projektarbete och läste Ekis Ekmans bok Varat och varan, som handlar om prostitution och surrogatmödraskap. Jag skrev reportaget under en termin så det var under en ganska kort tid som mycket av min världsbild kastades över ända. Det var en fascinerande upplevelse, för jag trodde verkligen att jag skulle gå igenom processen med mina åsikter om att det vore schysst med legalisering intakta, men det var något jag helt bytte hållning i. Ekis Ekman krossade verkligen mycket av det jag innan trott, blottlade inkonsekvensen i mitt sätt att betrakta världen på och presenterade ett mycket bättre alternativ. Hon gjorde till exempel upp med den liberala pragmatismen, eller ”skademinimering” som det kallas och blottade ideologin under det på ett mycket övertygande sätt.

Det var spännande för jag hade aldrig innan upplevt att någon verkligen kom med argument som krossade min världsbild på det sättet som Ekis Ekman gjorde, vilket gjorde mig sugen på mer som den sanningssökare jag är (hehe). Jag började applicera hennes sätt att resonera på fler områden i livet och fann det otroligt fruktbart. Att se saker i termer av makt, utnyttjande och exploatering och framförallt att sluta vara rädd för att erkänna att människor är svaga och beroende av varandra kändes liksom så himla rätt och sant. Jag fann det mycket mer intuitivt att resonera så och jag fann också hur det i mycket högre grad fungerade ihop med min personliga moral. Innan så hade jag upplevt vissa motsägelser mellan det som intuitivt kändes rätt och mina politiska idéer, men dessa försvann i allt högre grad.

Jag tror att det var i slutet av detta som jag började laborera med tanken på att vara socialist. Jag minns en nyårsfest jag var på med en massa liberaler där jag sa halvt på allvar, halvt på skämt, till en av dem att jag var socialist. Jag tog tillbaks det, men kände ändå på något sätt att det var sant och att jag liksom hade svikit liberalismen. Detta var nyåret 2010-2011, alltså lite mer än två år sedan.

Det tog dock lång tid efter detta innan jag på riktigt började bära titeln socialist. Däremot började jag alltmer resonera på ett sätt som jag idag uppfattar som vänster. Jag gick även på mitt första förstamajtåg det året och minns den slitande känslan av att dels sympatisera med det så mycket, dels inte helt kunna ta avstånd från liberalismen. Jag började också skämmas för mina åsikter och mitt engagemang i Ung Liberal, något som jag idag ser som en direkt effekt av att jag helt enkelt inte trodde på saken längre. Jag minns att jag sommaren innan jag skulle åka bort var engagerad i Ung liberal men började irritera mig alltmer på personerna där, och slutligen begrep att det inte handlade om personliga konflikter utan om att vi helt enkelt tyckte hela annorlunda om det mesta och att det berodde på att jag dragit mig bort från dem och inte tvärtom. Jag gick aldrig ur formellt sätt, men lät det hela rinna ut i sanden.

Jag började också snegla åt grön ungdom för att jag ville hitta något nytt att engagera mig i, vida sidan om Ung liberal. Detta var precis innan jag åkte iväg till Bryssel, jag gick på några möten och det verkade skoj och sådär, och tänkte att jag skulle återvända när jag kom tillbaks. Jag hade fortfarande idéer om att kapitalism på något sätt skulle vara förenligt med ett verkligt fritt och jämlikt samhälle. Sedan åkte jag bort ett år och fick mycket tid över för att tänka och läsa, och gick nog väldigt mycket åt vänster utan att liksom märka det själva eftersom jag inte hade någon att kontrastera min åsikter mot. När jag sedan kom hem så upptäckte jag ganska snabbt att jag gått långt till vänster som Grön ungdom.

När jag kom hem läste jag både Kapitalistisk realism av Fisher och Först som tragedi, sedan som fars av Zizek och förstod i högre grad vilken fantastisk värld av idéer och tankar som finns hos kommunistiska filosofer. Jag skulle kanske inte rekommendera dessa böcker till den som vill förstå kommunism, men däremot var de spännande och tilldragande framställningar. Detta kom som en stor överraskning, vilket tyvärr inte är så konstigt med tanke på hur extremt marginaliserad all form av kommunistisk filosofi är idag. Jag instämde med extremt mycket av deras kritik mot världen som den ser ut idag, och också med idéerna om vad en rimlig väg framåt skulle kunna vara. Det började med att jag försvarade kommunism som ideologi att ta på allvar, utan att själv kalla mig det. Jag minns inte när jag kallade mig kommunist personligen första gången, men det borde ha varit någon gång i början av förra terminen, alltså typ 9 månader sedan. Det kändes verkligen så jävla rätt när jag gjorde det, som att det är något jag kan stå för fullt ut, vilket är en fantastisk känsla för en person som liksom sökt efter en ideologi hur länge som helst.

Såhär i slutet vill jag säga tack. Dels till mina nära vänner Hilda och Emil som blev socialister långt innan mig och fortfarande ville umgås fast jag var en idiot, men också till de som faktiskt visat att de inte tyckt att mina politiska hållningar varit okej och fått mig att skämmas över dem. Jag tror verkligen att det var viktigt för att jag skulle sluta upprätthålla illusioner om att till exempel kapitalism går att förena med de anspråk på att vara ”god” och ”emot förtryck” som jag gjorde. Minns att Hildas partner var riktigt jävla odräglig på grund av mina åsikter vilket jag då var sjukt sur över men idag ser som fullkomligt berättigat, för jag hade verkligen dumma och ibland rent människofientliga åsikter, och jag förstår verkligen att en inte vill respektera någon som tycker så.

Det som jag ser som den stora skillnaden mellan mina politiska åsikter innan och efter är att jag kopplat ihop politiken mycket mer med min syn på människan, moral och så vidare och att det funkar jävligt mycket bättre ihop. Innan kunde jag liksom särkoppla min personliga moral med politik, vilket jag tycker är befängt idag. En annan stor skillnad är idéerna om vad som är de stora förtryckande krafterna i samhället. Innan tyckte jag att det var staten, idag ser jag det snarare som kapitalismen som delvis använder staten för sina syften. Jag har även övergivit alla idéer om en ”god” kapitalism eller en stat som kan ”kontrollera” marknadskrafterna. Sedan har jag också bytt uppfattning om människans natur, från ett väldigt individualistiskt synsätt till ett som bygger mycket mer på makt, svaghet och så vidare.

Jag har också fått en helt annan förståelse för vad ideologi är, innan såg jag det bara som de medvetna ställningstagandena kring politiska frågor men idag anser jag till exempel att det finns en samhällsideologi som influerar alla oavsett om en vet det eller inte. Jag har också förstått hur mina tidigare idéer om att det går att vara politiskt ”objektiv” som jag hade som liberal hänger ihop med detta, eftersom liberalismen fungerar bra ihop med samhällsideologin så gick det liksom att lura sig själv att en var ”objektiv” men det är betydligt svårare när en har en ideologi som går rakt emot samhällsideologin. Jag har helt övergett tanken om att det går att vara ”neutral” i vissa politiska frågor eller att en kan betrakta världen utan att sålla den genom ett ideologiskt nät.

Det som varit fascinerande med min ideologiska resa är att jag verkligen kan ”känna” mina åsikter i hela kroppen, att de fungerar så bra med allt jag tror på och står för och att jag verkligen är beredd att kämpa för mina åsikter. Den känslan har jag inte haft innan. Jag känner liksom att jag ”landat” ideologiskt nu på ett helt annat sätt än vad jag gjorde innan, så det är inte bara att jag bytt åsikt utan också att jag ”hittat hem”.

Det var den historian. Fråga gärna om det är något som är oklart.