Politik – Sida 150 – Fanny Åström

Okunnighet som debattstrategi.

Busch har skrivit en fenomenalt korkad debattartikel i Aftonbladet om relativ fattigdom. Redan i inledningen sätter hen tonen genom att förklara vad relativ fattigdom är:

Fattigdom är ett problem och ska bekämpas. Men den relativa fattigdomen – att min granne kan köpa en finare bil än vad jag kan – är inte ett problem.

Nå, nu är det väl kanske inte riktigt det som åsyftas med relativ fattigdom. Det hela får sin förklaring när Busch förklara vad relativ fattigdom är.

Måttet för relativ fattigdom är missvisande och innebär att alla de som ligger under medianen för vad en person i Sverige tjänar, det vill säga 22 477 kronor i månaden (2011 års siffror) är fattiga.

Nu är detta alltså inte alls vad som menas med relativ fattigdom. Jag har aldrig sett en debattör mena att fattiga är personer som ligger direkt under medianinkomsten, det faller ju på sin egen orimlighet eftersom 50 % av befolkningen i så fall alltid skulle vara fattig och det inte skulle vara något relevant mått över huvudtaget. Den definition som används av Vänsterpartiet är att inkomsten ligger på 60 % av medianinkomsten, vilket är betydligt mindre än 22 477. Låt oss anta att Busch lyckats kolla upp rätt när hen fick fram att medianinkomsten, i så fall är gränsen för relativ fattigdom ungefär 13500 kronor i månaden, vilket genast känns mer rimligt. Tänk sedan att det ska dras skatt på detta, då blir det 9440 kronor kvar. Tänk sedan att en har en familj som en ska försörja på såhär lite pengar. Det är något annat än att inte kunna köpa en lika fin bil som sin granne.

Busch skriver även såhär:

Låt oss för hederlighetens skull vara tydliga: det är skillnaderna i inkomst som har ökat, inte klyftorna.

Nå, att ”skillnaderna i inkomst” ökar är typ precis exakt detsamma som att klyftorna har ökat. Det är liksom det som menas med att klyftorna ökar. Sedan kanske Busch inte tycker om termen, hen kanske tycker det låter ”negativt” eller något, men det är ändå det som menas.

Det som fascinerar mig med den här texten är att Busch uppenbarligen inte tyckte att hen hade något slags ansvar att kolla upp grundläggande fakta i frågan innan hen ger sig ut i debatt. Att inte ens bemöda sig med att kolla upp vad som menas med relativ fattigdom är bara så jävla slött av hen.

Och det värsta är att jag tror att den här strategin funkar, jag tror till och med att den funkar skitbra. Jag tror att den hjälper till att etablera myten om nippriga vänstermänniskor som vill att alla ska ha det precis lika. Det spelar ingen roll att det Busch skriver helt enkelt inte stämmer, för folk kommer läsa hens artikel utan att bry sig om det.

Okunnighet är ett verktyg som används flitigt i debatt. Genom att inte bry sig om att återge saker på ett korrekt sätt kan en dra helt orimliga slutsatser om att vänstern vill att alla ska ha det precis lika, eller att vi tycker att det bara är saker som betyder något här i världen. Om Busch hade bemödat sig med att googla ”relativ fattigdom” och undvikit att ljuga i artikeln hade det kanske varit lita svårare för hen att utmåla vänstern som tokig.

Extra extra! Extremfeministen Fanny vill att alla män ska byta kön!!!

Varning för ett kanske lite lågt och omoget inlägg, men jag måste blogga om detta för det är så himla roligt. Ni minns kanske mitt fenomenala inlägg om att män borde byta kön eftersom deras kön fått så dåligt rykte (läs de tom du inte gjort det för det är verkligen typ det roligaste inlägget jag skrivit)? Det har nu fått svar från en ”jämställdhetsbloggare” eller antifeminist/mansrättsaktivist. Såhär ser det ut:
Sedan följer min twitterrant:

Män som klagar på att feminism är ett laddat ord. Kan ni byta kön? Ert kön har tyvärr fått negativ laddning efter 100-tals år av förtryck. Alternativt sluta säga ”man” och kalla det något annat, som låter lite mer positivt. Typ ”solstråle”.
Gruppen män har verkligen pr-problem. Med en ny fräsch image skulle ni kunna åtgärda detta! Genom att kalla er själva män så kopplar ni er samman med de där extremisterna som slår och våldtar kvinnor. Dåligt pr-move! Nene, om ni män någonsin ska kunna få inflytande får ni nog bli lite bättre på att göra reklam för er om ni förstår hur jag menar. Ni män kan kanske anlita Schlingmann? Hen har ju gjort underverk för Nya Moderaterna. Kanske kan rädda även ert varumärke?
Kan tyvärr inte ta män på allvar när de envisas med att kalla sig män. De behöver bara sluta så lovar jag att lyssna. Det är ändå upp till männen att göra sig förstådda. Då funkar det tyvärr inte att gå omkring och kalla sig ”man”. Jag säger inte att det är rätt, men många ser faktiskt rött när de hör ordet ”man”. En måste anpassa sig om en vill se förändring.

Och sen är inlägget typ slut, förutom att det står att Lady Dahmer håller med och att det finns en länk till någon artikel som bekräftar personens tes om något.

Detta är så himla roligt tycker jag. Att personen som skrivit helt missar att det jag gör är att driva med personer som tycker feminister ska byta namn, inte att jag faktiskt tycker att män ska byta kön eller namn. Jag förstår verkligen inte hur en lyckas missuppfatta det jag skrev, det var så himla tydligt. Sedan kan en såklart resonera kring om det är okej att skämta på det viset, men det är inte vad som görs. Det som görs är att bloggaren uttryckligen hävdar att jag anser att män ska byta kön.

Sedan är det kommentarerna:

Bra avslöjat. Visar tydligt att feminism inte har det minsta med jämställdhet att göra.

Jag älskar det här ”bra avslöjat”. Ja, duktigt av personen att läsa och återge ett inlägg som typ delats 250 gånger på facebook… grävande journalistik på hög nivå! Herregud, vilket otroligt allvar dessa personer tar sig själva och sin ”rörelse” på.

Det är bra när extremfeministerna visar sitt rätta ansikte.
Återigen menar hon att gruppen män är förtryckare av gruppen kvinnor
och hon menar också att vi skall byta namn på vårt kön för att
det finns män som begår brott av olika slag.Dv.s minoriteten av män är de som definierar könet man och manlighet.
Tror dessvärre att hon är bortom all räddning.

Ja, denna kommentar har jag väl inte så mycket att säga om utom att det är skönt att de anser mig ”bortom all räddning” eftersom det uppenbarligen betyder att jag är på helt rätt spår i livet. Hade varit tragiskt om de trodde att de kunde ”rädda” mig.

Fick också en rolig kommentar under mitt eget inlägg:

Hoppas på att få möta dig i en debatt längre fram, när pendeln svängt tillbaka (och förhoppningsvis stannat i balans). Då kommer dessa dina ord att vara värdefulla. Tro mig.

Tänker mig verkligen en framtida debatt där det där tas upp… Snacka om att göra bort sig och visa att en inte är läskunnig.

Det var det hånfulla inlägget om antifeminister. Ibland överträffar verkligheten dikten och de visar sig vara mycket dummare än vad en kan förställa sig.

Kriser och isolerade förklaringar.

Nu har jag lagt till en ny kategori som heter kommunism. Under denna kommer jag skriva om saker som relaterar till det jag betraktar som kommunistiska tankegångar. Här kommer ett som kommer beröra synen på kapitalismen.

Läs Powers text om upploppen i Dn idag. Hen tar upp detta att det i engelska medier rapporteras om upploppen på ett helt annat sätt än i svenska, och att samma mönster rådde under kravallerna i London. Det är alltid enklare att se helhetsbilden om en kollar på det utifrån.

Power skriver om hur det globala perspektivet ignoreras:

Bortse från det större perspektivet, vifta undan globala trender och mönster, understryk det enskilda och det specifika i händelser, så att det blir omöjligt att förstå hur till exempel arbetslöshet i vissa städer förhåller sig till den globala ekonomiska krisen.

Detta tycker jag är intressant. När en kris inträffar, alltså en stor oförutsedd händelse, så försöker folk alltid hitta förklaringar därtill. Bygga en historia kring det hela. Dessa förklaringar tar allt som oftast till fasta på små detaljer; vad var det som gjorde att detta skedde just där och då, vad är det specifika i denna situation, det som skiljer den från andra liknande situationer, istället för att försöka se till det som förenar situationerna med varandra. Kanske för att kunna hitta en enkel förklaring: ”om bara inte X hade inträffat så hade detta inte skett”.

Detta är något som görs av alla sidor i debatten. Det går att se när krisen diskuteras, till exempel: om vi bara inte hade byggt så mycket av ekonomin på ”lånade pengar” så hade krisen inte inträffat. Vad en glömmer när en ger sådana förklaringar är att det som gett upphov till krisen ofta är något som gjorts för att stävja en annan kris. Hade vi inte valt att göra det enklare att låna ut pengar så hade människor inte kunnat konsumera så mycket, och vi hade fått en stagnation i ekonomin betydligt tidigare.

Med detta inte sagt att det inte är relevant att lyfta upp dessa delförklaringar, det gör jag själv hela tiden. Däremot ska en inte förledas till att tro att allting hade kunnat undvikas bara vi hade gjort annorlunda. För mig är det viktigt att försöka koppla ihop allting i en bredare systemkritik, förstå hur olika fenomen uppkommer på grund av vårt grundläggande samhällssystem, alltså kapitalismen. Om en inte gör det så riskerar en att hamna i idéer om att allting hade kunnat var att om bara någon ”liten detalj” hade ändrats, typ att bankerna blev mindre giriga, staten gav mindre räddningspaket och så vidare, och dessutom tro att denna ”detalj” faktiskt också hade kunnat vara annorlunda, som om det inte var effekten av hur vi tidigare har hanterat andra problem som samma system gett upphov till.

Detta ser jag som ett jättestort problem inom den nutida vänstern, där många när idéer om att bara vi börjar med stimulanspolitik igen så kommer kapitalismens kristendens att reda sig, alltså att det grundläggande problemet inte är kapitalismen som sådan utan den nyliberala politiken. Vad en glömmer då är att den nyliberala politiken infördes för att lösa ett problem som den tidigare politiken gav upphov till. Vidare så är kapitalismen ett system som är otroligt starkt, och så länge det existerar så kommer det att övervinna barriärer för att växa sig starkare. Jag tror helt enkelt inte att politiken kommer kunna ”begränsa” kapitalismen på det viset som många tänker sig är möjligt, utan jag tror att den måste jämnas med marken innan vi kan ha ett fritt och jämlikt samhälle.

Att tro att vi kommer kunna rädda kapitalismen utan att ställas inför samma situationer igen ser jag som otroligt naivt. Alla idéer om ”kapitalism med ett mänskligt ansikte”, ”grön tillväxt”, ”ökad jämlikhet” fast fortfarande inom det kapitalistiska systemet och liknande är enligt mig sprungna ur samma tankesätt: att kapitalismen kan fungera, bara den får rätt ramverk. Jag tror helt enkelt inte att detta är möjligt, och jag tror att vänstern måste släppa dessa idéer om en potentiellt god kapitalism för att komma vidare. Vi kan inte betrakta krisen som ett sätt att lägga till lite positiva grejer till kapitalismen, vi måste se det som en möjlighet att ifrågasätta systemet i grunden. Jag förstår att det är lockande att tänka att systemet som sådant inte är ett problem, utan att det är möjligt att lösa med små förändringar, men jag tror tyvärr inte att det är möjligt.

Nej, det är inte samma sak att beskriva någon könsneutralt som att pressa ner någon i ett könsfack.

Nu har språkrådet skrivit lite om ”hen”:

När någon själv vill omtalas med hen bör detta respekteras. Den som vill bli omtalad som han respektive hon bör på samma sätt respekteras för det.

Jag får ofta frågor kring om jag inte borde respektera de som inte vill bli kallade hen lika mycket som de som vill bli kallade hen, och alltså använda hon/han om människor som uttalat sig emot ”hen”. Jag försöker ju att alltid använda könsneutralt språk, alltså hen, förälder, barn, syskon och så vidare istället för att använda könsbestämde motsvarigheter. Vissa menar att det skulle vara respektlöst att till exempel kalla Löwengrip för hen eftersom hen så starkt har uttryckt att hen är emot ordet. Andra har tolkat det som nedlåtande att jag använder ”hen” i vissa texter.

Jag har tagit ett beslut kring att alltid använda hen eftersom jag tycker att det är enklare att slippa fatta beslut kring när jag ska använda ordet. Ofta vet en inte med säkerhet hur folk vill definiera sig, och då känns det onödigt att använda könsbestämda ord när en kan använda könsneutrala. Dessutom tror jag att det är positivt att människor konfronteras med sina känslor kring kön. Det är frustrerande att inte få veta könet i en värld som är så otroligt könad som vår, och när en inte få den informationen konfronteras en med detta behov hos sig själv, vilket är intressant. Dte öppnar upp för frågor.

Jag tycker inte att det är respektlöst att kalla någon hen på samma sätt som att kalla någon han/hon felaktigt. Hen är könsneutralt, det kan vara både han, hon eller någonting utanför eller emellan dessa tu. Att däremot kalla någon som vill bli kallad hen för hon/han är att placera hen i et snävt fack mot hens vilja, vilket jag tycker är respektlöst. Om en kvinna kallas hen blir hen inte mindre kvinna för det, men en person som vill kallas hen men kallas hon/han blir faktiskt ifråntagen sin möjlighet att definiera sig fritt i den givna situationen.

En kan såklart resonera kring att människor alltid ska få välja sina egna termer, men det tycker inte jag. Jag tycker inte att nazister ska kallas medborgargarde för att de själva vill det, lika lite tycker jag att Löwengrip ska beskrivas med könsbestämda ord för att hen själv vill det. Däremot tycker jag inte att någon ska behöva placeras i en snäv könsroll mot sin vilja, vilket är skälet till att jag genomgående använda hen, även för människor som säkert skulle vara helt okej med eller rentav föredra könsbestämda uttryck.

Veckan på Instagram.

Ironiserade över vissa företags extremt pretentiösa beskrivningar sig själva och sin verksamhet.

Var, för ovanlighetens skull, inne vid centralen.

Cyklade barbent.

Lagade grönsakslasagne av alla dumpstrade grönsaker.

Åt dumpstrad mango.

Gjorde äntligen en ”ingen reklam”-skylt.

Började på den mönster till det där trycket jag snackade om.

Läste Mästaren och Margarita. Här pratar Jesus om kommunismen.

Joggade lite (ska sluta säga löpte/sprang eftersom jag verkligen inte gör det).

Såg ut såhär.

Hälsade på kor med Helena som försökte driva i bevis att de taskiga korna var män.

Beträdde privat område.

Klarade mitt joggingmål. Gjorde nästan en sånhär segergest, men stoppade mig själv för det är det töntigaste som finns.

Ritade en massa.

I helgen var jag på en tjejjoursträff som Roks anordnade och träffade en massa intressanta och roliga människor. Det var verkligen fantastiskt och ett så himla peppande avslut på veckan.

Ord spelar roll.

Vissa verkar tycka att ”medborgargarde” inte alls är ett positivt laddat ord. Detta förvånar mig för jag har alltid uppfattat det som positivt laddat, givetvis i förhållandet till vad det är. Alltså det finns ju liksom en viss gräns för hur positivt folk kan tolka det att människor går omkring och ”tar lagen i egna händer”, men jag tycker ändå att ”medborgargarde” är en av de mest positiva beteckningarna en kan använda i sammanhanget. Ordet ”medborgare” antyder ändå att det skulle finnas någon slags bred uppslutning bakom det hela. I förhållande till verkligheten, alltså ett gäng rasister och nazister som gått ut för att spöa människor, så är det onekligen en positiv beteckning. Det är väldigt överslätande, något som en kan ställa i kontrast mot att Dn valt att kalla de som tänkt eld på bilar för ”vandaler” och liknande.

Vissa undrar också hur jag vet att det är nazister. Det skrivs dels i artikeln i Dn, dels så är det bland annat Nordisk Ungdom, Svenska motståndsrörelsen och Svenskarnas Parti som ligger bakom det hela, vilket är nazistorganisationer. Det finns visserligen flera olika grupperingar (hörde rykten om någon slags fotbollshuliganer som var ute också), men de som betecknar sig själva som ”medborgargarde” har väldigt mycket extremt grova rasistiska uttalanden på sin Facebooksida. Oavsett om de är uttalade nazister eller inte så är det så att säga ganska uppenbart vilka typer av personer det är som ligger bakom och stöttar det hela. Då är det väldigt vanskligt att inte lägga mer fokus på detta.

Problemet är att Dn väljer att låta dessa vidriga individer själva definiera sig, välja sina beteckningar och så vidare. Det är extremt slött och oansvarigt av en stor dagstidning som Dn. De hade kunnat skriva att de kallade sig medborgargarde, men själva använda andra ord, men de valde att använda den mest positiva/neutrala och överslätande beteckningen i sammanhanget. Sånt spelar roll för hur saker och ting uppfattas. När det finns flera olika parter i en situation och en av dem kallas ”vandaler” och den andra ”medborgargarde” så kommer den senare att uppfattas som bättre. I mina ögon visar det tydligt var en tidning som Dn står, när de väljer att ensidigt förkasta vissa personer och grupper och beskriva andra i betydligt mer överslätande ordalag.

I en situation som denna, då människor står rådvilla och inte vet vad de ska tycka och tänka om saker och ting, har medier ett extremt stor ansvar för att rapportera på ett bra sätt om saker och ting, och det ansvaret har Dn inte tagit om de nu gör anspråk på att inte understödja nazism och rasism (vilket jag utgår från att de gör). Ord spelar sjukt stor roll för hur vi uppfattar saker, speciellt i situationer där vi knappt har någon information och måste bilda en uppfattning utifrån mycket lite. Då kan skillnaden mellan ordet ”medborgargarde” och ”nazist-/rasistgäng/huliganer” eller någon annan beteckning avgöra hur personer ser på detta.

Dn väljer att använda nazisternas egna propagandatermer.

Dn väljer att använda nazisternas egna propagandabeteckning ”medborgargarde” för att beskriva den grupp nazister som igårkväll samlades för att ”ge stenkastarna vad de förtjänar”, alltså attackera folk som de uppfattar som ”ickesvenska”. Detta är i bästa fall ett extremt okunnigt och klumpigt, i värsta fall medvetet, spridande av nazisternas världsbild.

Sitter för närvarande på telefon utan möjlighet att skriva ordentligt, men ska försöka skriva bättre om detta sedan. Till dess tycker jag att ni ska försöka sprida den här informationen om en etablerad tidnings anammande av nazistiskt språkbruk. Det är vidrigt och extremt oansvarigt av Dn.

Megafonen är inga uppviglare.

Jaha, så här har polisen gått ut och kallat Megafonen för uppviglare. Detta är helt enkelt inte sant, Megafonen har helt enkelt inte uppviglat till våldet utan tvärtom arbetet för att rusta upp dessa områden.

Troligen är demonstrationen som åsyftas den som Megafonen höll rörande dödsskjutningen innan upploppen utbröt, som såklart inte hörsammades (gud, det vet väl folk vid det här laget att ingen lyssnar på dessa människor såvida inte saker sätts i brand). Jag undrar vilka dessa ”aktioner mot polisen” som det uppmanades till är. Handlar det om att Megafonen uttalat sig negativt om polisvåld? Det är så så fall en otroligt… kreativ definition av uppvigling.

Det måste gå att kritisera samhället och polisen, att lyfta förklaringar som går utanför ”individer”, utan att bli anklagad för att uppmuntra eller uppvigla till bilbränderna.

#Kvinnanslust och manlig njutning.

Det går en hashtag på twitter nu som heter #kvinnanslust och jag tänkte apropå det blogga lite om det här med sex. Jag var sexuellt aktiv ganska länge innan jag ens vågade ta på en kuk, än mindre utöva oralsex. Jag var också länge extremt obekväm med att bli slickad eller att bli tagen på. Det enda som gick var liksom omslutande sex, och det tyckte jag inte var så jävla roligt heller.

Jag har funderat mycket på vad skälet till det här var, varför jag var så extremt hämmad. Jag har liksom inte varit en blyg person på det sättet, jag har haft lätt för att prata om sex och så vidare.

Och jag tror, ärligt talat, att mycket av det berodde på vilka personer jag hade sex med. Jag hade framförallt sex med en person som jag var förälskad i under en lång tid men som inte var kär i mig och jag tror att sexet var ett sätt att få närhet till hen. Hen var dock extremt ointresserad av all form av ömhet, vilket gjorde att alla slags initiativ blev väldigt svåra att ta och att jag inte kunde slappna av när hen försökte slicka eller ta på mig. Det kändes helt enkelt inte som att det fanns något verkligt intresse av mig som person eller för min njutning, vilket gjorde det otroligt svårt att släppa hämningarna under sex. Jag fick inte orgasm med den här personen och det var inget som hen verkade vara särskilt intresserad av heller. Hen nöjde sig med mitt ”jag har svårt för att komma” och utforskade aldrig frågan vidare, frågade inte vad jag gillade eller visade något större intresse för att jag skulle få orgasm.

Sedan har jag haft sex med män som har varit väldigt måna om att jag skulle komma, men liksom på ett hetsigt sätt. Som har krävt färdiga svar på vad jag vill ha, som om jag vore någon slags apparat med en bruksanvisning till. Som har förväntat sig att jag själv ska ha full kunskap kring vilken typ av sex jag tycker om, vilka knappar en ska trycka på. Och när jag inte har haft det så har de liksom skitit i det, och skitit i min njutning över huvud taget. Det har varit allt eller inget: antingen ska jag komma i någon slags superorgasm eller så kan de lika gärna var. Som om den kvinnliga orgasmen var någonting en ”vann” som man.

Nu har jag kommit underfund med vad jag gillar i ganska hög utsträckning, men det är fortfarande inte som att en kan göra en speciell grej tillräckligt länge och så går det. En viktig del för mig, och troligen många andra, i att kunna få orgasm är att kunna slappna av ordentligt. Kan jag inte det så är det så gott som kört. Och avslappning kräver ömhet, engagemang och omtanke, det kräver ett genuint intresse för min njutning från min partners sida, inte någon slags hetsig orgasmjakt.

En annan grej jag kan tycka är jobbigt är när min partner själv inte visar om/att hen njuter. Det känns som att det är något som förväntas av kvinnor i väldigt hög grad, alltså att vi ska stöna och så vidare, men den manliga njutningen är inte alls en lika stor del av hur sex porträtteras. Den manliga orgasmen är det såklart, men på vägen dit är det mest kvinnans stönanden och så vidare som står i fokus. Vissa män är otroligt sammanbitna under sex, något som i alla fall får mig personligen att bli väldigt osäker. Det kan kännas som om män som inte visar att de njuter tar ifrån mig min agenskraft i sexuella situationer, att det liksom blir deras prestation för att få mig och sig själva att njuta som står i fokus. Detta tycker jag blir väldigt hämmande, både för att få min partner att njuta men också för att få mig själv att njuta, till exempel ta på min själv under sexet. Jag tycker ju om att till exempel ge oralsex, petting och så vidare men om alla sådana initiativ möts av sammanbiten tystnad så förtar det glädjen i väldigt stor utsträckning. Det gör liksom att den sexuella initiativkraften hamnar i min partners händer och kringskär mina egna möjligheter till att ta initiativ.

Bilden är ritad av Suhinina.

Jag tänker att detta hänger ihop med normer kring kön i stor utsträckning. Män förväntas vara de som tar initiativen, som ”äger” situationen. De förväntas också vara ”starka” på det sättet att de ska ”äga” sin egen njutning, att den inte ska ligga i någon annans (kvinnans) händer. Det finns ju också män som tar illa upp om kvinnor tar på sig själva under sex, något som jag tänker hänger ihop med detta. Mannen ska liksom klara av allt själv, tillfredsställa både sig själv och kvinnan på egen hand. Kvinnan ska bara ta emot, slappna av och ”njuta” (fast såklart under förutsättningen att hen visar det jävligt tydligt, eftersom det är mannens kvitto på hens manlighet).

Bilden är ritad av Suhinina.

För mig är det befriande när jag verkligen märker att män njuter och känner att jag får utrymme att också agera sexuellt, för deras njutning. Det gör att jag får en del av makten över sexet, hur det ska utformas och så vidare. Det gör att jag inte bara vågar göra mer med min partner, utan också med mig själv, att jag vågar ta initiativ.

Jag önskar att män i högre grad kunde skippa sina stenansikten och visa att de njöt, för det tror jag skulle leda till mycket bättre sex för alla inblandade.

Bilderna kommer från ett inlägg som Suhinina skrivit om just detta med manlig njutning, läs det!

Patriarkatet är patriarkatet även när kvinnor upprätthåller det.

Vissa personer, oftast kvinnor och inte sällan feminister, verkar ha ett behov av att berätta att det minsann är kvinnor som gör si och så när de talar om olika förtryckande attityder gentemot kvinnor. Typ att det är kvinnor som säger åt andra kvinnor att inte ha ”fel” kläder och liknande. För det första så ifrågasätter jag sanningshalten i detta, min erfarenhet är att såväl kvinnor som män gärna kommenterar kvinnors klädsel. Däremot tror jag att många kvinnor hör mer av andra kvinnors kommenterande under typ grundskoletiden eftersom de främst hänger i tjejgäng. Alltså förlåt för extremt grovt generaliserande här, men min mening är att de flesta inte hänger i större könsblandade grupper under sina grundskoleår. Jag har dock hört män kommentera kvinnor utseende, klädsel och beteende friskt. Mitt intryck av ”manlig jargong” är att de ofta snackas om kvinnor på ett väldigt objektifierande sätt, det är i alla fall det som många män påskiner när de talar om detta umgänge.

Men framförallt så är det ganska irrelevant huruvida det är män eller kvinnor som langar merparten av alla kommenterar, det är fortfarande en effekt av patriarkala strukturer. En effekt av att kvinnor inte ska ”bjuda ut sig” utan lägga band på sig istället. En effekt av den manliga makten över den kvinnliga sexualiteten. Att kvinnor är med och upprätthåller detta är något som feminister känt till hur länge som helst, och det är också en av de största skälen till att patriarkatet kan existera; att kvinnor upprätthåller sin egen underordning. I mina ögon är det dessutom i den änden vi måste börja jobba mot patriarkatet.

En kan till exempel notera att hotet som finns i bakgrunden alltid är ett (uppdiktat eller sant) manligt sådant. Det rör sig alltid antingen om att män inte kommer att vilja ha en eller att män inte kommer kunna ”ansvara för konsekvenserna”, alltså ta till våld (ofta sexuellt). Kvinnors moraliserande motiveras ofta med att män kommer reagera på vissa sätt om den utsatta kvinnan fortsätter med sitt agerande. Den manliga makten används som ett vapen även här, även om det är kvinnorna som sprider det.

Jag vet flera tillfällen då jag själv spridit den här typen av uppfattningar, och det har nästan genomgående handlat om att på olika sätt tillmötesgå män i min omgivning. Att spela med i en vissa typ av jargong för att vinna popularitet, att försöka få en annan kvinna att framstå i dålig dager för att själv vinna fördelar och så vidare. När jag frigjort mig från behovet av manlig bekräftelse i högre grad så har jag också slutat upp med detta beteende i hög utsträckning.

Så vad är det en försöker säga när en säger att det är ”kvinnor som gör detta”. Vill en mena att det inte rör sig om patriarkala strukturer bara för att det är kvinnor som upprätthåller dem? I så fall har en missat vad patriarkatet handlar om. Jag är helt med på vikten av att tala om internaliserat kvinnohat, men inte på det sättet. Ska en tala om internaliserat kvinnohat måste analysen gå djupare redan från första början, annars riskerar en att skjuta skulden för patriarkala strukturer på kvinnor, och det vore olyckligt.