Politik – Sida 156 – Fanny Åström

Liberal populism.

Mitt favoritungdomsförbund Cuf sysslar i vanlig ordning med min favorithashtag, nämligen #vemägerdig. Bland tweetsen fann jag ett utmärkt exempel på liberal populism, nämligen Wagenius som sprider myten om att vi har för många myndigheter i Sverige för att de ska vara möjliga att räkna.

För det första så ändras antalet myndigheter hela tiden. Saker och ting läggs ner, startas upp och slås ihop. Så fort det görs en utredning så startas en egen tillfällig myndighet för det syftet och så vidare.

Vidare så finns det såklart gränsdragningsproblem när det kommer till vad som ska räknas som en egen myndighet, och det är väl snarare där räkningsproblemet kommer in, än att de är ”för många” för att det ska vara möjligt att räkna.

Tror Wagenius seriöst att anledningen till att myndigheterna inte går att räkna alldeles enkelt är att det är för många? Hen verkar vara en klipsk person så jag tvivlar på det. Varför sprider hen då denna uppfattning? Troligen för att det utgör en effektiv bild som folk kan gå igång på. Typ: ”staten har så många myndigheter att de inte ens själva vet hur många de är, Ddr-Sverige!!!!!!”.

De är liksom inte intresserade av att undersöka frågan om hur Sveriges byråkrati fungerar utan de vill bara mångla ut sitt jävla budskap om att det är ”för mycket”, helt utan tanke på att detta faktiskt fyller en jävla funktion i samhället. Om vi slumpmässigt tar bort hälften av alla myndigheter, bli Cuf nöjda då? Jag hoppas inte de är så pantade men ibland undrar en fan.

Ett väldigt tramsigt och populistiskt sätt att bedriva politik på, helt enkelt. Men det går väl i linje med deras jävla clownnäsor:

Misogyni bland intellektuella.

Apropå det jag skrev om misogyni i nördkretsar på vill jag ta upp det här med misogyni i studentvärlden. För ett litet tag sedan var det ju mycket snack om Helldén som har uppmärksammat misogynin som förekommer i Lunds teknologkårs sektionssångböcker. Jag tycker såklart att det är fantastiskt att någon vågar stå upp emot detta fanskap, jag vette fan om jag hade gjort det själv.

Sångerna är tydligt misogyna. De handlar om att män ska få vifta med sina kukar, om att horor får skylla sig själva om de blir mördade och så vidare. Holgersson menar att ”visorna” inte sjungs i andra sammanhang än där alla är ”likasinnade”:

Dock står alla visor som anses olämpliga under kategorin ”Bastuvisor”, vilket är kategorin för visor som inte ska sjungas på officiella event som arrangeras av D-sektionen, utan endast till exempel när man sitter i bastun och alla är med på vad som händer. De sjungs bara när det är lämpligt att sjunga dem, säger Philip Holgersson […] Att sjunga dem i bastun associeras med att sjunga dem i ett privat sällskap och på eget initiativ av likasinnade personer. Som sagt anordnar sektionen aldrig evenemang där bastuvisor sjungs.

Dessa visor står alltså med i sektionens sångbok, men under kategorin ”bastuvisor”. Nå, det är väl bra att de inte sjunger sångerna på sittningar men det är en klen tröst i förhållande till att de uppenbarligen tycker att det är lämpligt att ha med dem i en tryckt sångbok. Att de ligger under kategorin ”bastusånger”, alltså anses som olämpliga, spelar liksom inte så stor roll eftersom de lik förbannat står där. Att lägga till en sådan brasklapp förändrar egentligen ingenting; ni bidrar fortfarande till att sprida den här fruktansvärda misogynin.

En annan artikel i Lundagård handlar om medicinska föreningens tidning Toddybladet, som också verkar vara späckad med sexism. Detta är alltså en tidning skriver av blivande läkare, människor som har mycket patientkontakt och som en givetvis ska kunna förvänta sig likabehandling ifrån. Hur går läkaridealet ihop med ett otroligt sexistiskt innehåll?

När det kommer till misogyni i kretsar som uppfattar sig själva som intellektuella, upplysta och så vidare så finns det en så massiv tendens till rationaliserande och bortförklarande. Nejnej, det har ingenting med misogyni att göra, inte kan väl vi vara misogyna. Vi är ju vit medelklass, upplysta och utbildade, på väg mot välbetalda jobb, kanske till om med läkare.

Det är ständigt dessa Andra™ som står för den verkliga kvinnoförtrycket, den verkliga misogynin. Denna inställning blir extra tydligt då en kritiserar sexism inom studentvärlden. Studentvärlden kan verkligen vara grovt sexistisk och rasistisk, men eftersom allting täcks upp i ”spex” så blir det svårt att attackera. Etter värre blir det då alla går omkring och när denna jävla bild av sig själva som intellektuella, medvetna och upplysta. Det blir så jävla lätt att göra den där intellektuella svängen, det där bortrationaliserandet av allvaret i visorna och ”skämten” en sprider.

Misogyni finns verkligen överallt och en är mest bara en idiot om en tror att en själv står utanför sådant. Det enda rimliga att göra i studentvärlden är att med krafttag rensa ut all denna skit som sprids. Det är ändå framtidens chefer, jurister, tjänstemän, ingenjörer, läkare och så vidare det rör sig om och en borde kunna kräva att den miljön de utbildas i inte aktivt ska understödja grov sexism och misogyni.

Könsrollsursäkter.

Det är fascinerande vilka omvägar människor tar för att slippa behandla människor lika oavsett kön. Varför inte bara sluta dela upp världen på könsliga grunder och istället se människor som människor? Hur kan en människa över huvud taget ha något emot det. Jag tycker seriöst att detta är mycket fascinerande.

Mina favoritargument:

Men människor har alltid delat in varandra efter kön, det är naturligt. Okej? Människor har även krigat, ägnat sig åt blodsoffer, könsstympat och så vidare. Det betyder inte att detta är bra eller önskvärt. Ett överlag rimligt svar till alla som talar om naturligt är denna seriestripp av Lundkvist:

Människor har alltid gjort så och kommer alltid göra så, det går inte att ändra. Detta är den lite mer ”snälla” versionen av argumentet ovan. Personen medger att det kanske inte så så bra det här med könsroller men är helt övertygad om att det är omöjligt att förändra, och skiter därför i att själv göra några som helst ansträngningar. Denna cynism är fan otrolig, kan jag tycka. Samhället är ju i ständig jävla förändring och feminismen har rönt många framgångar, många idéer om hur kvinnor är har kastats på historien soptipp. Hur kan människor inte tro att förändring av samhället är möjlig? Handlar nog mer om att de egentligen inte vill ha förändring.
Men det är faktiskt skillnad på kvinnor om män [hänvisar till något studie där en kunnat hitta 5 % avvikelse från vad som skulle vara ett slumpmässigt utfall]. Okej, det kan absolut vara så att det finns skillnader, jag förnekar inte detta. Men för det första är den här typen av studier sjukt missvisande ur ett feministisk perspektiv eftersom de görs på kvinnor som redan fått leva i patriarkatet. Ni vet väl att hjärnan förändras efter hur en använder den? Ni vet väl att personligheten inte är fast utan skapas av omgivningen? Ni vet väl att pojk- och flickbarn behandlas annorlunda från födseln? Och även om det vore så att kvinnor och män hade vissa naturliga avvikelser mellan grupperna så är det fortfarande väldigt märkligt att utgå från att alla skulle vara så. Tänk till exempel att kvinnor är 5 % mer intresserade av sitt utseende på gruppnivå, innebär detta att alla kvinnor är mer intresserade än män? Motiverar detta att vi ständigt utgår från att män ska vara ointresserade och kvinnor intresserade? Det tycker jag inte. Verkar fett mycket enklare att utgå från att folk är individer än att dra slutsatser utifrån kön eftersom det alltid kommer finnas en massa personer som avviker från det som definieras som tillhörande deras kön, och det blir så jävla jobbigt att hantera för både dem och dig om du envisas med att ”kön spelar roll”.

Kan inte folk bara sluta hitta en massa ursäkter för att pressa in människor i trånga könsfack? Hur svårt kan det egentligen vara att behandla alla som individer istället för att tolka allting utifrån kön.

Om känslor, ”rationalitet” och kvinnlighet.

En av de mest misogyna miljöer jag befunnit mig i under hela mitt liv var då jag hängde med ett gäng ”nördiga” män. Dessa män ansågs väldigt intelligenta av både sig själva och omgivningen och gjorde såklart ofta en grej av detta. Hur de liksom var rationella och smarta och gud vet allt. Detta skapade en slags intern jargong inom gruppen där värden som ”rationalitet” sattes väldigt högt medan ”irrationalitet” var lägre värderat. Irrationellt innebar i sammanhanget att den på olika sätt lät sig styras av känslor, något som i sin tur definierades som ”kvinnligt”, vilket såklart var dåligt. Detta var lades fram som ett skämt, men etablerade en tolkningsram där kvinnlighet var något negativt som kunde användas i seriösa sammanhang också.

Dessa män inbillade sig nog att de själva inte alls var det minsta känslostyrda eftersom de var så jävla rationella och smarta. De talade ofta om hur det var ett ideal att sträva mot att inte vara ”en kvinna”, det vill säga inte låta sig styras av känslor. Det är såklart omöjligt att sortera bort känslor från sitt agerande, så det som snarare blev resultatet var att vara för öppen och tydlig med sina känslor och hänvisa till sina känslor på olika sätt, något som givetvis gjorde kommunikationen i sällskapet lidande. Det fanns en ovilja att erkänna att en hade ett känsloliv eftersom detta var skamligt.

Männen i gruppen uttryckte såklart känslor, men istället för att bli arga eller uppenbart ledsna så blev de kanske lite griniga samtidigt som de förnekade att detta skulle vara en fråga om att de var på dåligt humör. Detta gjorde att stora delar av umgänget skedde helt på deras villkor, deras sinnesstämningar som de inte ens ville erkänna som sinnesstämningar styrde otroligt mycket av hur umgänget gick till. Det fanns en ständig vägran att erkänna denna parameter.

Har stött på detta fenomen många gånger i mitt liv: män som tror sig vara ”rationella” och inte känslostyrda men som egentligen mest bara har stora problem med att upptäcka och identifiera sina egna känslor. Som liksom samtidigt beter sig som barn som inte begriper sig själva och dessutom gör anspråk på att vara lite bättre med anledning av detta. Ofta brukar dessa personer visa negativa känslor genom att bli griniga eller arga, känslouttryck som är ”accepterade”, till skillnad från att gråta eller bli ”hysterisk” (arga kvinnor kallas ofta för detta). Blir helt matt när jag tänker på fanskapet.

Jag minns hur jag i samband med detta fick ett extremt ambivalent förhållande till mitt eget känsloliv. Jag hade å ena sidan ett slags ideal om att jag också skulle vara rationell och så vidare, men samtidigt så var jag ju verkligen inte sådan. Dels för att det inte finns en enda människa som är sådan, men också för att jag tampades med en hel del ångest på den tiden och var väldigt självdestruktiv. Det handlade såklart också om hur känslorna uttrycktes: jag har alltid haft ett väldigt explosivt känsloliv, där jag pendlar väldigt snabbt mellan sinnesstämningar och är ganska extrem i mina uttryck för dem. Detta var något jag skämdes för redan innan, men i och med umgänget med dessa personer så blev självhatet ännu starkare och framförallt det hägrande målet tydligare: rationalitet, utraderade av känslor.

Jag närde under en väldigt långt tid bilden av mig själv som ”känslomässigt stark” (det vill säga inte ge uttryck för känslor), ”rationell” och så vidare, delvis som ett resultat av mitt långa umgänge med personer som satte dessa värden på piedestal. Jag inbillade mig till exempel att jag var en person som sällan grät när jag i själva verket alltid har haft sjukt nära till tårar. När jag blev deprimerad så rämnade den här bilden slutligen samman. Jag minns vilken otrolig ångest jag hade över att jag inte bara kunde ”ta mig i kragen” och liksom må bra utan att jag var tvungen att vara en så förbannat svag och irrationell kvinnlig kvinna. Detta blev en dubbel skam som gjorde det ännu svårare att ta mig ur depressionen, eftersom jag liksom inte ville erkänna den som ett verkligt problem. Det var ju ”bara” lite känslor, bara att ignorera och ta sig i kragen.

Många av männen i den här kretsen hade själva emotionella problem som blev helt omöjliga för dem att ta tag i eftersom de närde detta övermänniskoideal. Jag tänker att det måste ha varit jobbigt att på det här sättet förneka, skambelägga och nedvärdera uttryck för mänsklighet. En viktig skillnad var dock att deras känsloyttringar var något som omgivningen skulle anpassa sig efter medan känsloyttringar som kom från kvinnor i mycket högre grad avvisades. Det handlade delvis om i vilken form känsloyttringarna kom, men inte bara. Det handlade också om att de som män tolkades som ”rationella” först och främst medan kvinnorna tolkades som ”kvinnliga”, det vill säga irrationella. Det var männens handlande som ansågs vettigt medan kvinnorna ansågs orimliga på olika sätt.

Efter att ha gått igenom en massa våndor så lyckades jag till slut släppa idén om ”rationalitet” och att inte vara känslostyrd, vilket har varit en stor jävla befrielse. Det har ändå handlat om en stor del av mig själv som jag har försökt förneka och motarbeta bara för att det har blivit nedvärderat som ”kvinnligt”. Tack för det feminismen!

Kissie, en sann förebild.

Alltså Nilsson har ju alltid varit snäppet ballare än sina präktiga bloggkollegor och nu har hen, kanske som en motreaktion mot Löwengrips könsrollsreaktionära sväng på sista tiden, tagit in det fantastiska ordet ”hen” i sin vokabulär. Finner inte ord för hur grymt jag tycker att det är att Nilssons alla läsare nu kan inspireras av detta. En sann förebild! Tycker verkligen att Nilsson är jävligt ball på det sättet att hen inte bara flyter med strömmen åsiktmässigt utan kan göra helt oväntade saker ibland, som när hen skrev om att det är viktigt att ta hänsyn till att folk inom olika yrken dör olika tidigt när en avgöra pensionsålder. Det var liksom inget en förväntade sig från hennes håll.

Tipstack till Elina Josefina.

Feministpepp.

Så jävla peppande det är att läsa era feministiska framsteg i vardagen. Väldigt mycket handlar om utseende, sminkande, benrakande, bantning och så vidare. För mig är det viktigt att belysa att detta verkligen är en väldigt viktig del av många kvinnors liv, och att det betyder mycket att få verktyg att bryta sig ut ur sådana normer. Att det inte bara är en ”skitsak” som vissa vill få det till och inte heller något beständigt som folk alltid kommer bry sig en massa om. Det är fullt möjligt att förändra och det är viktigt att förändra, för det handlar om makten över den egna kroppen, om att få finnas till för sig egen skull och inte någon annans.

Annat handlar om internaliserat kvinnohat, om att sluta nedvärdera kvinnlig vänskap och kvinnliga intressen, som till exempel Julia skriver (hoppas det är okej att jag citerar, säg till annars):

Det har fått mig att uppskatta mina vänner så otroligt mycket. Jag är tjej och umgås i princip bara med tjejer, och tidigare hade jag något jättefånigt komplex över att jag inte hängde så mycket med killar. Skröt gärna om mina enstaka killkompisar osv. Nu uppskattar jag mina kvinnliga kompisar så otroligt mycket mer. Det har inte bara hänt mig utan hela vår gruppdynamik har förändrats åt det hållet, och nu prioriterar, bekräftar och uppmuntrar vi varandra mycket mer. Det är jag jätteglad över.

Detta med internaliserat kvinnohat har varit en sjukt viktig grej för mig personligen, eftersom jag länge identifierade mig mer med olika manligt kodade positivt laddade saker som ”rationalitet”. Detta fick dock ett stopp när jag blev deprimerad och betedde mig ”irrationellt” och ”kvinnligt”, speciellt inför min dåvarande partner. Det gick liksom inte att upprätthålla bilden av att vara känslomässigt ”stark” och ”rationell” (känslobefriad) som jag så länge (helt felaktigt) hade närt. Skammen jag kände inför mitt agerande då var helt otrolig, och gjorde det praktiskt taget omöjligt för mig att hantera hur jag mådde. Idag när jag mår dåligt skäms jag aldrig, vilket gör det så mycket enklare att hantera känslodippar. Visst, det suger fortfarande och allting sånt, men jag slipper i alla fall känna skam över det, och det är ett jävligt stort framsteg.

Det är så kul att läsa om hur feminismen har hjälpt människor och det är så skönt att tänka på hur den hjälpt en själv. Det ger lite mening åt all strävan helt enkelt, och det betyder väldigt mycket.

Systraskap: att försvara kvinnor mot sexism oavsett politisk färg, inte att hålla med dem.

Bland feminister talas det ofta om systraskap, och det är inte heller ovanligt att systraskapet efterlyses av feminister. ”Var finns det?”, kan de undra, och peka på när det blivit påhoppade och attackerade av andra feminister eller liknande. Istället för att hacka på till exempel Löwengrip för hens antifeminism ska vi uppmuntra hen för att hen är en ”stark kvinna” och det är också bra för feminismen. Höger- och vänsterfeminister ska samsas under systraskapets tak och kämpa tillsammans fast vi kämpar för helt olika saker och så vidare. Herregud.

Jag är som ni kanske vet engagerad i en Tjejjour. Där finns en massa underbara kvinnor engagerade. Jag har ingen jävla aning om deras politiska ståndpunkter i övrigt, och det spelar inte heller någon roll, för den verksamhet vi driver handlar om att stötta tjejer som har problem, och där behövs alla. Jag är till och med okej med att de inte är feminister, om det nu skulle vara så. Samma gäller för tjejerna jag stöttar via jouren, om deras sympatier nu ligger åt höger så gör det inte deras problem mindre värda att hjälpa till med. På samma sätt skulle jag försvara Löwengrip från sexism vilken jävla dag som helst. Det var inte som att jag tyckte att hen förtjänade att bli våldtagen i Italien bara för att hen är borgare, det är givetvis lika jävla vidrigt vem som än drabbas av det. På samma sätt avskyr jag Lööf och hens politik, men jag blir ändå förbannad på människor som misskrediterar hen på grund av hennes kön.

Sexism är fel oavsett vem det drabbar. Hur vidrig jag än tycker att en kvinna är tycker jag inte hen förtjänar att bli våldtagen, sexuellt trakasserad, diskriminerad, får lägre lön eller bli utsatt för press och hets kring sitt utseende. Den politik jag förespråkar ska gälla för alla kvinnor: alla kvinnor ska ha rättvis lön, ingen kvinna ska bli våldtagen eller misshandlad, ingen kvinna ska bli utsatt för sexism. Det är inte bara de kvinnor som erkänner sig till de feministiska värden jag tycker är rimliga ska ska njuta frukterna av dessa framsteg, feminismen för mig är en kamp för alla kvinnor.

Detta betyder dock inte att alla kvinnors åsikter kring hur feminism borde drivas är lämpliga. Att alla kvinnor omfattas av målen är för mig inte samma sak som att alla kvinnor har rätt kring vad dessa mål är eller hur en borde ta sig dit. Jag har vissa idéer om hur detta ska gå till, idéer som skiljer sig mycket från andra feministers (och ickefeministers) idéer. I detta så blir alla kvinnor som motarbetar detta mina ideologiska fiender, även om jag samtidigt har ett intresse i att kämpa för även deras intressen.

Vidare så kan jag fortfarande avsky en kvinna som pesten, även om jag i praktiken också är för att hen ska ha samma rättigheter som män. Det är möjligt att ha en generellt åsikt kring rättvisa och hur samhället ska vara organiserat som omfattar alla och samtidigt tycka att enskilda individer är avskum, utan att för den sakens skull önska dem mindre av denna rättvisa.

Systraskap handlar om att bedriva kamp för alla kvinnor, försvara alla kvinnor mot patriarkalt förtryck. Inte om att tycka om alla kvinnor, tycka det alla kvinnor gör är fett eller dela alla kvinnors feministiska analys. För mig handlar systraskap inte om någon ryggdunkarklubb för kvinnor i allmänhet, utan om att se och motverka sexism var den än dyker upp, även om det råkar vara en ickefeministisk kvinna som råkar ut för den. Feminismen måste kämpa för alla kvinnor, men det är inte samma sak som att ta hänsyn till alla kvinnors åsikter om ens kamp.

Twitter 21/4.

Varför detta bojkottande av Nestlé nu? De har väl varit onda sedan tidernas begynnelse. Nå, en bojkott kommer inte ta oss någonstans. Enda vägen till att få behålla makten över naturresurserna är att krossa kapitalismen. Tror inte att bojkotter bara är menlösa, ser dem som direkt kontraproduktiva för den som vill ha någon slags förändring.

Det är inte Nestlé som företag som står för utvecklingen mot att allt mer privatiseras, det är en av kapitalismen grundläggande mekanismer. Även om Nestlé går i graven kommer kapitalismens ständiga krav på fler resurser att lägga under sig kvarstå. Jag skiter väl i om det är Nestlé eller något annat företag med ett ”mänskligt ansikte” som berövar oss våra livsnödvändigheter. Företagsbojkotter invaggar människor i tron om att det är enskilda företag, inte kapitalismen, som är problemet.

Den som driver på för bojkott gör sig skyldig till att sprida en idé och en förhoppning om att en human kapitalism är möjlig. Jag skiter i om Nestlés Vd tycker vatten är en mänsklig rättighet. Hens åsikt är verkligen oviktig i förhållande till kraften i kapitalismen. Säg att hen istället sagt att vatten var jätteviktigt? Hade det minskat sannolikheten för att vattnet kan komma att privatiseras? Sluta tro att ni kan motverka kapitalismens brott genom att bojkotta enskilda företag. Det är en ideologisk fantasi om en ”human” kapitalism.

Så länge människor när den här idén om att kapitalism med ett ”mänsklig ansikte” är möjlig kommer vi inte komma någonstans. Vissa kanske menar att det är ”bättre än inget”, men jag tycker inte det. En måste tänka på vad en signalerar. Signalerna som skickas vid en företagsbojkott: bara vi rensar ut de ”onda” företagen kommer det vara lugnt sedan. Dessa signaler är direkt destruktiva när det kommer till att angripa kärnan av problemet: det kapitalistiska systemet.

Dessutom är företagsbojkotter både tidsödande och ineffektiva. Speciellt när det rör sig om jättar som Nestlé. Så visst, strunta i att köpa produkter från Nestlé och känns dig moraliskt överlägsen, men inte fan kommer det ändra något. En får inte heller ignorera klassaspekten som finns i bojkotter: människor som har större möjligheter till att ändra konsumtionsmönster kan. Inte sällan innebär uteslutande av vissa produkter både att tid och pengar måste läggas på detta. Ett privilegium.

Istället för bojkott: kräv internationell lagstiftning. Inga jävla ”uppförandekoder” för företag.

Män som menar att de inte har något att vinna på patriarkatet.

När jag skriver om intressekonflikter mellan män och kvinnor så är det alltid en del män som ska intyga att de minsann inte alls ser något negativt med att patriarkatet försvinner. Detta är en strukturblindhet som gör mig alldeles matt, speciellt då den ofta kommer från uttalat feministiska män, och inte sällan med en ton av stolthet, en dunk på den egna ryggen.

Jag tror absolut många män vill göra upp med maktstrukturer som de känner till, något som såklart är fint och bra. Däremot att förneka att en också har vissa intressen i att upprätthålla strukturerna är i princip att förneka sitt privilegium, vilket är mycket märkligt för att komma från en feministisk man. Jag tvivlar inte på dessa mäns vilja att vara jämställda, däremot så tror jag inte att det är så enkelt som att vara för ett ideal: det kräver nämligen inte bara läpparnas bekännelse utan även aktivt reviderande av sin person och sin livsstil. I detta ingår en mängd olika komponenter varav en del kan vara väldigt jobbiga att ta till sig och ändra på.

Alla fördelar en har i en maktstruktur behöver en inte vara medveten om, snarare är det omedvetenhet som är regeln. Människor som är privilegierade vill överlag inte inse att de är det, och vi lever inte heller i ett samhälle som uppmuntrar sådana insikter.

Många feministiska män talar gärna om vikten av jämlik fördelning av hushållsarbete och så vidare. Detta är mycket konkreta grejer som är lätt att kontrollera och inse rättviseaspekten i. En tar disken varannan gång, helt enkelt. Men när det kommer till andra saker, som dels är svårare att ta på och dels ligger närmre den egna personen, så kan det bli svårare. Exempel på sådant är manligt tolkningsföreträde, hur män ofta upprätthåller distans i relationer och kvinnor söker närhet, hur män ofta engagerar sig mindre i att få relationen att fungera och så vidare. Att se sin egen personlighet som ett resultat av strukturer kan vara svårt, vilket såklart även gäller för de inblandade kvinnorna.

Jämställdhet är så mycket mer än att ta disken varannan gång: jämställdhet handlar om att ändra hela sitt sätt att kommunicera med varandra, att tolka verkligheten och så vidare. Det innebär också ett aktivt arbete med den egna personligheten. I detta arbete så förlorar män mycket av sin makt som de har över kvinnor: de förlorar framförallt rätten att själva få tolka de situationer som uppstår i relationen, alltså sitt tolkningsföreträde. Det säger sig självt att detta är en stor sak att förlora, för det öppnar också dörren för mycket annat; när det manliga tolkningsföreträdet inte längre finns så kommer kvinnan plötsligt ha lika mycket att säga till om hur saker ska skötas. Som man går en från att vara ett föremål för anpassning hos sin partner till att själv behöva kompromissa lika mycket med sin person, något som såklart innebär en stor förlust av makt och en massa extra arbete.

Detta kan tyckas oviktigt av många, vissa menar till exempel att det främst är den manliga eliten som tjänar på könsmaktsordningen, till exempel genom att det enbart är de som sitter i företags styrelser och så vidare. Detta menar jag är att bortse från den stora mängd kvinnoförtryck som sker inom den privata sfären. Jag menar att det är i de nära relationerna i den privata sfären som kvinnoförtryck skapas och reproduceras, men inte bara det: det är även i den privata sfären som män kammar hem en stor del av de privilegium de har i och med patriarkatet. En feminism som inte på allvar studerar den privata sfären kan enligt mig inte komma särskilt långt.

Män kan givetvis vara feminister och vilja krossa könsmaktsordningen, men det betyder inte att de inte samtidigt har ett intresse av att upprätthålla den. Så komplex kan verkligheten vara! En kan vara emot en struktur som en också samtidigt profiterar på. Detta tycker jag är något fantastiskt hos människan, att hen kan drivas en ideal och inte bara av egenintresse. Detta gör emellertid inte att egenintresset är obetydligt.

Det kan säkert vara lockande att som feministisk man bortse från detta och låtsas som att en har samma position gentemot patriarkatet som kvinnor, att det är en ren förlustaffär som det är självklart att kämpa emot. Med denna syn så osynliggör en sin egen roll i upprätthållandet av patriarkatet, vilket i sig faktiskt blir en del i själva upprätthållandet av det. Om du på riktigt vill eftersträva jämställdhet måste du sluta tro att du saknar incitament för att upprätthålla ojämställdhet. Det är först när du ser din egen del som en profitör på och en upprätthållare av en struktur som du på allvar kan börja motverka den.

Bilderna i inlägget är från Hanssons serierecension av Det kallas kärlek som går att läsa i sin helhet här.

Vad är era feministiska framsteg i vardagen?

Tja! Försöker få lite ordning på mitt liv genom att plugga vilket går… sådär. Hatar saker som tar tid, vill att de ska gå över efter en halvtimmes koncentrerat arbete men det gör det ju inte. Min lärare envisas dessutom med att vi måste ha senaste upplagan av alla böcker och är lagom peppad på att lägga 1000 spänn på en 6-poängskurs för böcker jag faktiskt redan har.

Sedan tänkte jag på en grej, och det är att det vore kul att läsa era egna feministiska framsteg i vardagen som jag skrev om här. Det finns en massa saker som gör att jag dagligen gläds över att jag upptäckte feminismen. En av dem är att kolla på mitt kroppshår utan att känna minsta lilla ångest inför att det skulle vara fult, okvinnligt eller äckligt, utan att känna att jag ”borde raka” nu när en snart kan börja gå barbent och så vidare.

Så, vad har ni feminismen att tacka för i era liv och när påminns ni om det? Det vore kul att läsa något som gör en lite peppad.