Kategori: Politik

Den aggressiva borgerliga politiken borde kriminaliseras.

När en debattartikel inleds med att en fråga är så kallat ”tabubelagd” så vet man att det kommer vara smärtsamt att läsa. I en debattartikel om att aggressivt tiggeri borde kriminaliseras så arbetare Westerlund från Kdu ytterligare in skrönan att tiggare är länkade till kriminella nätverk och att pengarna vi ger till dem går till organiserad brottslighet. Jag förnekar inte att det kan vara på detta sätt, men jag har inte sett något som styrker det och det verkar som en ganska enkel skröna att ta till för att berättiga att inte ge pengar till tiggare.

Frågan är dock vad som egentligen är hjärtlöst: att tillåta en utveckling där det svenska samhället bidrar till att organiserade brottslingar utnyttjar andra människor, eller att tydligt säga ifrån innan situationen har eskalerat bortom all kontroll?

Vad som ”egentligen” är hjärtlöst är givetvis att inte ge dessa människor hjälp från samhället. Jag vet inte varför detta inte görs, men jag tycker det känns som en ganska given metod. Jag tänker helt enkelt att människor som tigger troligen gör det av nödtvång, och om en hjälper dem ur den situationen så kanske de slipper tigga. Men vad vet jag? Jag är ju bara en enkel person. Jag har ju inte samma insikt i frågan som Kdu:s Rättspolitiska talesperson.

Denna fantastiska insikt om sakernas tillstånd demonstrerar Westerlund sedan:

Ingen vuxen människa i Sverige behöver tvinga fotgängare att köpa rosor eller dylikt, för att klara av sin vardag. Ingen förälder behöver heller skicka fram sina barn som frontfigurer eller enträget följa efter folk tills de skänker en slant. Om Sverige ska vara ett land där lag och ordning får råda och där alla barn ska ha rätt till en trygg barndom är aggressivt tiggeri någonting vi aktivt måste bekämpa.

Det finns helt enkelt inget behov av att vuxna människor tigger i Sverige, klart slut. Frågan är avhandlad. Att vi ser motsatsen så gott som dagligen spelar ingen roll, för det är helt enkelt inte så situationen i vårt land är. Åh, jag blir så fruktansvärt trött på detta samhälle ibland.

Som pliktskyldigast slänger hen in detta i slutet:

Till syvende och sist blir det hela blott en fråga om huruvida vi ska sträva efter att vara ett land där befolkningen i god tro skänker pengar som i stor utsträckning hamnar i fickorna på brottssyndikat, eller om vi i stället ska se till att alla människor ges så bra förutsättningar som möjligt att skaffa sig ett bra och tryggt liv genom utbildning och arbete.

Nå, det är väl ”bra” att de vill att alla ska kunna skaffa sig ett tryggt liv, men det sägs bara som hastigast i slutet. Fokuset i debattartikeln, och så även själva det konkreta förslaget, är att ”aggressivt tiggeri” ska förbjudas. De hade istället kunna fokusera på att utarbeta ett stödprogram för traffickingoffer, men det gör de inte. Det säger något om hur man inom Kdu hanterar problem som inte drabbar den egna gruppen: förbjud först och främst! Sedan kan vi väl börja titta på mer långsiktiga lösningar. Fast alla vet ju att när tiggarna har hamnat utanför Westerlunds blick så kommer hen inte vilja kännas vid det grundläggande problemet.

Arbetslösheten.

Vi har i dagens samhälle en mycket intressant retorik kring arbetslöshet. Jag vet inte hur många av er som har hört talats om begreppet jämviktsarbetslöshet, eller NAIRU som det även kallas. Jämviktsarbetslösheten är den nivå av arbetslöshet som krävs för att inflationstakten ska vara konstant, och eftersom vi i Sverige sedan 90-talskrisen bedrivit en ekonomisk politik där låg inflation är ett mål som anses väldigt viktigt så blir det helt enkelt nödvändigt med en viss arbetslöshet.

Jag vet inte exakt hur detta fungerar, men jag antar att det är som så att när fler människor arbetar och får lön så blir inflationstakten högre, eftersom mer pengar är i omlopp. Jag kan ha fel i detta. Faktum kvarstår att vi idag har en ekonomisk politik som bygger på att det måste finnas ett visst mått av arbetslöshet för att vi ska uppfylla de ekonomiska mål vi har satt upp och valt att prioritera. Denna jämviktsarbetslöshet uppskattades år 2011 till 6,5 %, vilket är en ganska hög siffra om en ser på det hela historiskt.

Utöver detta inflationsmål så fyller arbetslösheten även en annan funktion, nämligen att gynna näringslivet. Om en massa människor står till arbetsmarknadens förfogande så sker två saker:

  1. Flexibilitet för arbetsköparen uppstår. Om många människor gärna vill ha arbete så är det väldigt lätt att hitta villiga arbetare på kort varsel. Detta gör dels att arbetsköparen inte behöver vara lika mån om den arbetskraft hen redan har, eftersom det är så lätt att skaffa ny på kort varsel. Hen behöver inte heller planera så långt in i framtiden när det kommer till rekryterandet av arbetskraft. Detta i kombination med mer tillåtande politik mot bemanningsföretag, behovsanställningar och så vidare gör såklart att arbetsköparen kan spara pengar genom att aldrig ha mer arbetskraft på sin arbetsplats än vad som behövs just för stunden, väl medveten om att hen ska få in ny så fort det behövs. Detta gäller såklart främst okvalificerade branscher.
  2. Lönenivåerna och arbetsmiljön sänks. Både lönenivåerna för nya arbetare och för redan befintliga arbetare sänks. Ju mer hotande och oattraktiv arbetslösheten upplevs som desto mer kan man stå ut med på sitt arbete. När vi har en hög arbetslöshet så minskar människors vilja att säga ifrån inför missförhållanden på sin arbetsplats, speciellt om denna arbetslöshet kombineras med en politik som får arbetslösheten att vara så vidrig som möjligt. Detta skapar såklart en stor maktobalans till arbetsköparens fördel, som kan bete sig lite hur hen vill med vetskapen om att det alltid finns någon ny arbetslös som kan tänka sig att ta jobbet istället.

Näringslivet tjänar alltså på att arbetslösheten dels är hög och dels upplevs som så avskräckande som möjligt, för då står en ut med mer skit på jobbet. Dessa ord används såklart inte av politiker utan brukar snarare förklaras i termer av ökad ”flexibilitet” på arbetsmarknaden, som automatiskt för tankarna till något positivt både för arbetsköpare och arbetare. Att denna flexibilitet uppstår på bekostnad av arbetares trygghet är det ingen som säger något om.

Det intressanta med detta är att vi parallellt med konstaterandet om att det behövs en viss arbetslöshet, det vill säga jämviktsarbetslösheten, så finns det också en retorik om att vi ska ha en ”nollvision” mot arbetslöshet och att denna ska uppnås genom att lata arbetslösa tvingas till att söka jobb som inte finns. Detta är en uppenbar självmotsägelse, det är två mot varandra direkt motsägande påståenden som dessutom kommer ur samma jävla käft. Det är otroligt att denna paradox inte ifrågasätts i högre grad, men jag antar att det handlar om att folk tänker att de inte har något att komma med när det gäller ”ekonomi och sånt” och helt enkelt litar på att politiken som förs förs i deras intresse.

Jag har hört att det ibland sägs att man ska se arbetssökandet som ett jobb på arbetsförmedlingen, alltså något som ska utföras på heltid med samma dedikation. Detta är närmare sanningen än vad man kanske kan tro. Som arbetslös inom rådande samhälle så utför man nämligen ett verkligt arbete, nämligen arbetet att smörja kapitalismens urverk genom att ständigt stå som arbetskraftsreserv och att dessutom verka avskräckande för alla de som har arbete. Som arbetslös så fyller en helt enkelt en viktig funktion i att bygga ett ”företagsvänligt” klimat, och denna funktion effektiviseras dessutom ju jävligare en har det, eftersom de avskräckande effekten då blir mer omfattande.

Därför måste retoriken kring arbetslöshet se ut som den gör: å ena sidan straffande och moraliserande mot de som inte har arbete, å andra sidan lojt accepterande av arbetslösheten som en del av verkligheten så som den ser ut. Denna uppenbara motsägelse upprätthålls dels genom en jävla hetsjakt mot arbetslösa, dels genom att använda begrepp och teorier som får merparten av alla människor i samhället att uppleva att detta är något svårt som de inte kan begripa och att det därför är bäst att överlåta till ”proffsen”.

Arbetslösa, och speciellt långtidsarbetslösa, måste börja se på sin egen position som ett resultat av samhällsstrukturer istället för ett individuellt tillkortakommande och dessutom identifiera de intressen som faktiskt profiterar på att de befinner sig i den position de befinner sig i. Även arbetarklasspersoner som har arbete har ett intresse av att den hårda politiken kring arbetslösa försvinner. Problemet är att vi lever i ett system där arbetslösheten är nödvändig för att gynna de intressen som för närvarande sitter på makten, på bekostnad av både arbetslösas och arbetares livskvalitet och förmåga till organisering och kamp för sina intressen.

Systematiska kränkningar.

Jag undrar om det är detta folk menar när de talar om att människor är för ”lättkränkta”:

Artikeln handlar alltså om en dödssjuk person som anses ha nedsatt arbetsförmåga, men som ändå inte får någon ersättning från försäkringskassan. Hen känner sig kränkt. Kanske hade hen kunnat använda andra ord, men jag tycker att detta är ett utmärkt användningsområde. Klart som fan man känner sig kränkt när det visas sådan låg respekt för något som är helt nödvändigt för en, när ens sista tid i livet slösas bort på den där oron och osäkerheten istället för att man ska kunna göra det bästa av den. Det är en förlorad möjlighet till värdighet i livets slutskede som aldrig kommer komma tillbaka, det är otroligt tragiskt.

Tycker även att detta är intressant angående relationslinjen. Har Kd några tankar om den här typen av situationer, det borde ju vara ett utmärkt tillfälle att åberopa relationslinjen. Min misstanke är dock att relationslinjen inte innefattar detta.

Ser det inte som helt orimligt att Nazerian kommer att få sitt ja från försäkringskassan efter denna artikel, men det förändrar ju liksom inte situationen i samhället i stort. Ett samhälle där redan utsatta människor systematiskt utsätts för kränkningar, kränkningar så omfattande att det nog inte går att begripa om man inte själv varit där.

Var arg.

Träffade för några veckor sedan en bloggläsare som sa ungefär:

Jag gillar att du är så arg. Innan så tänkte jag att min ilska handlade om att jag inte växt upp än, men sedan förstod jag att det finns mycket som det är rätt att vara arg över.

Jag har tänkt en del på det här med ilska. När en blir äldre förväntas det att en ska sansa sig, men jag har bara blivit argare med åren. Ilskan kommer ifrån betraktelser av ett samhälle som faller sönder och samman, som skadar människor och kringskär dem. Men starka känslor som ilska är liksom inte riktigt okej att visa, en ska ”sansa sig” och tagga ner, växa upp och mogna och acceptera saker som de är, rösta vart fjärde år och utöver det sköta sitt i stillhet och framförallt privat.

Jag ser ilska som den enda egentligt progressiva känsloyttringen. För att kunna förändra något i samhället i egentlig mening krävs det en stark övertygelse av att något är fel och att det måste förändras, och med övertygelsen om detta kommer även ilskan. Det betyder såklart inte att man ständigt måste gå omkring och vara arg (hur mycket folk än gillar att hävda motsatsen så är jag för det mesta faktiskt ganska glad och tillfreds) däremot får en inte glömma denna känsla, för det är detsamma som att glömma vad en engagemang bottnar i. Om en går in i något slags tillstånd av likgiltighet eller tillfredsställelse med saker som de är så försvinner den verkligt progressiva kraften. Då kanske en fixar lite här och där, visserligen kanske till det bättre men fortfarande bara skrapande på ytan.

Vad jag inte begriper är hur människor kan gå omkring i detta samhälle och inte vara förbannade över sakernas tillstånd. Hur kan en bara se denna galenskap pågå och inte känna detta?

Nå, det är klart som fan att ilska förminskas och trycks ned, eftersom det finns en stark vilja från många mäktiga intressen i samhället att bevara saker som de är. Min uppmaning är att släppa lös denna kraft och försöka göra något konstruktivt av den. Tillåt er att vara förbannade över världen, försök inte linda in känslan. Det finns ingen, absolut ingen, anledning att känna skam över att man är arg på detta jävla samhälle. Snarare är det de som inte gör det som ska skämmas.

Relationslinjen.

Kristdemokraterna har lanserat en nytt koncept som de kallar relationslinjen. Relationslinjen är ”Minst lika viktigt som arbetslinjen” och handlar om att det kanske kan vara viktigt för människor med andra saker än att arbeta och att kravet på att ständigt stå till arbetsmarknadens förfogande kanske kan vara lite överdrivet. Detta är ju något jag i sak är helt och hållet överens med Kristdemokraterna i.

Vad jag däremot tycker är beklämmande är insikten om att denna relationslinje inte riktigt gäller alla. För det första är fokuset på kärnfamiljen enormt. Det verkar lite som att det enda legitima skälet till att vilja ha mer fritid är att en har en unge, en gammal förälder eller ett äktenskap hemma att ta hand om. Kristdemokraterna motsätter sig inte heller det politiska målet med mer arbete i stort, utan bara att arbetet måste vara jämt fördelat över befolkning och livstid:

Det politiska målet om fler arbetade timmar, betyder inte nödvändigtvis att alla ska jobba lika många timmar hela tiden.

Så Kristdemokraterna vill att vissa ska arbeta mindre, men inte att mängden arbetade timmar i samhället ska bli färre. Alltså måste någon annan arbeta istället, eller så måste en ta igenom sin egen relationstid genom att arbeta mer innan eller efter, när en inte har någon krisande relation. Kd verkar inte riktigt förstå detta att relationer alltid är viktigt och är något som alltid måste byggas, inte något som en kan bortse från och arbeta hårt för att sedan ta ledigt för att rädda.

Kontentan är i princip att den som har varit en duktig arbetare ska kunna ta en paus från det för att ta hand om sina relationer, vilket blir extra tydligt i stycket nedan:

En sak vi utan problem enats om; behovet av att sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare. Ett mål som för oss Kristdemokrater handlar om att egna pengar på banken också är välfärd. En möjlighet att klara ekonomiska motgångar och att skapa sig själv handlingsutrymme. En möjlighet att prioritera relationer när relationerna är som viktigast.

Här är vissa delar av befolkningen helt och hållet exkluderade, nämligen de som inte har någon fast inkomst alls. Det finns en massa personer som är arbetslösa och som är prekära, det vill säga hankar sig fram på olika bemanningsjobb. För dessa verkar relationslinjen inte riktigt gälla. Ändå tror jag att den som varit eller känner någon som varit i sådana situationer är ytterst medvetna om hur extremt tärande det är för alla sociala band att vara osäker, utlämnad till andra personers minsta infall, oförmögen att planera sin framtid och dessutom svinfattig. Det skadar verkligen alla typer av sociala band att leva så, och därför är det där en bör börja när relationslinjen ska stärkas. Fast det är sant, de som lever så kanske i regel inte har kärnfamiljer, och ingår därför inte i det kristdemokratiska ramverket för vilka människors relationsband som behöver stärkas.

Mitt tips till Kd för att stärka relationerna och det så kallade ”civilsamhället” som konservativa älskar att prata om när de ställs inför problem de inte kan lösa är att stärka fritidslinjen och att stärka tryggheten i samhället, först och främst genom att återuppbygga välfärden och att kasta ut alla dessa förenklingar för företag att hålla sig med otrygga anställningsformer, timlönare och provanställda, något som säkert är bekvämt för dem men som skadar människorna som används som deras superflexibla arbetskraft. Jag tror också att en sänkning av arbetstiden skulle vara en långsiktig boost till människors förmåga att skapa relationer som dessutom skulle få gälla alla människor, inte bara de som redan är inkluderade i trygghetssystem och allt vad det är.

Alla jävla dagar.

Jag har nu beslutat att offentliggöra min blogg Alla jävla dagar som är tänkt att innehålla texter som kretsar kring ideologikritik. Tanken är inte att de ska vara strikt argumenterande, såsom på denna blogg, utan syftet är att i högre grad anspela på känslor. Jag har lagt upp tre texter hittills, varav en publicerats på denna blogg innan och jag har ett par texter till på gång nu.

Jag vet att någon av mina bloggläsare har läst Alla jävla dagar innan, men då var det mer en ångestladdad dagboksblogg och de inläggen är nu borttagna (jag sparade dem på datorn men förlorade dem i en krasch, till mitt stora förtret).

Inläggen ska läsas som inlägg i samhällsdebatten, men inte på samma sätt som här. Jag försöker beskriva hur det kan vara att leva som människa i den rådande samhällsideologin, vilka ideal vi exponeras inför och hur vår nuvarande ideologiska doktrin fungerar. Jag försöker inte leverera fullständiga analyser eller lösningar, utan är intresserad av att utforska detta på ett mer emotionellt och instinktivt plan. Vissa av texterna kan nog vara väldigt begreppstunga, jag skriver inte för att bli förstådd i det här sammanhanget utan använder språket på det sätt jag finner vackrast.

Det vore väldigt trevligt om ni läste och kommenterade, men håll i åtanke att detta snarare är menat som prosa än facktexter, som väl är vad jag ägnar mig åt här.

Bättre utan skiten.

Fick en tjejtidning med mig hem från Blog Awards och kunde såklart inte hålla mig ifrån att läsa den. Blev med ens så trött, liksom mentalt utmattad, av alla jävla ”tips” man bli tilldelad i denna typ av tidningar. Alltså, jag orkar fan inte med några mer ”tips” om hur jag ska leva mitt förbannade liv.

Jaja, det är för guds skull” frivilligt” för mig om jag ska läsa skiten eller inte (denna invändning som vissa verkar ha ett närmast tvångsmässigt behov av att komma med så fort man ifrågasätter rimligheten i någon kultur), och för det mesta gör jag ju faktiskt inte det. Vad som däremot skrämmer mig är hur det jag innan tryckte i mig så gott som dagligen bara för ett år sedan nu får mig att bli lätt yr och illamående. Det tycker jag säger en del om hur man arbetar upp en toleransnivå för olika intryck.

När man intar denna typ av propaganda regelbundet tror man lätt att man i någon mening behöver den, att man behöver alla dessa tips och råd på hur man ska leva sitt liv, denna ”motivation” och pepp och gud vet allt. Ibland kan det skapas ett slags tomrum i ens liv när man avsäger sig sådant: ”vad ska jag nu anpassa mig efter”. Nu när jag struntat i att läsa sånt här på väldigt lång tid, ens i ironiskt syfte, så vet jag att jag bara mår bättre utan skiten.

Det finns faktiskt andra problem i detta samhälle än att människor inte har jobb.

image

Nu fick jag tyvärr med just det jag ville skriva om i artikeln ganska dåligt, men jag läste i alla fall om problemet i att många unga hoppar av gymnasiet i Unt för några dagar sedan. Förutom det uppenbara att detta såklart är ett stort misslyckande för alliansens skolpolitik så ville jag även skriva om vinkeln på problemet: att unga hoppar av gymnasiet är ett problem främst för att de får svårare att skaffa arbete.

Nå, det är klart att jag begriper att detta utgör ett stort individuellt problem för den personen som inte klarat av gymnasiet, men jag frågar mig om det hade varit acceptabelt att gymnasieskolan försämrades även om ungdomar utan gymnasiekompetens fick arbete i hög utsträckning. Jag ser det som viktigt att människor går gymnasiet av andra skäl än att de ska bli eftertraktade på arbetsmarknaden, till exempel för att skaffa sig rudimentär kunskap om hur vårt samhälle fungerar, för att kunna vidareutbilda sig om de vill och så vidare. Det är en fråga om vilka möjligheter man har i resten av livet, både rent praktiskt som i vilka högskoleutbildningar man kan läsa men också i fråga om kunskap om hur samhället fungerar, vilka rättigheter man har och så vidare.

Jag blir så trött på att allting ständigt ska värderas utifrån arbetslinjen. Det finns faktiskt andra problem i detta samhälle än att människor inte har jobb.

Förminskande.

Någon tycker att det är att ”förminska” våld mot polisen att beskriva det som missnöje, vilket jag gör här. Våldet mot polisen ska inte förstås som något annat än omotiverat våld, missnöje kan en visa genom att till exempel skicka ett argt brev. Nå, alldeles oavsett om en tycker det är ”moget” eller ”konstruktivt” så är våldet som riktas mot samhällets institutioner och egendom, så även polisen, en missnöjesyttring. En kan såklart avfärda den som illegitim rakt upp och ner, och säga att de som utövar den är bortskämda eller vad en nu får för sig är en vettig kritik.

Jag orkar ärligt talat inte riktigt bry mig om att diskutera saken ty jag vet att den enda långsiktiga lösningen på detta problem är att skapa förutsättningar för de här människorna att ta sig ur sin prekära situation, göra något konstruktivt av sin tid och så vidare. Dessa möjligheter erbjuds inte idag. Dessa områden är ju mer eller mindre övergivna av samhället, dessa människor vet att de inte kan vända sig till ”samhället” och be om hjälp.

Vissa människor tycks tro att denna situation kan lösas genom att ”markera” att våld mot polis och statlig egendom inte är ”okej”. Hur detta ska ”markeras” av mer statligt våld riktade mot dessa personer är mig en gåta. Detta är inte en fråga om bristande intellektuell förståelse utan om livssituationer. Tror någon på allvar att människor kastar sten på snuten för att de inte rent intellektuellt förstår att en inte får gör så? Det är ju skrattretande alternativt djupt tragiskt.

Detta resonemang är om något förminskande, det handlar om att förminska komplexiteten i denna situation till en fråga om att dessa personer måste lära sig ”rätt och fel”. Det är ett fördummande resonemang som används för att upprätthålla rådande samhällsordning och som för med sig fruktansvärda konsekvenser i form av tusentals personer som tvingas leva i det.