Kategori: Politik

Redo för demokrati.

Ibland så ställer sig vissa frågan apropå den arabiska våren om olika länder verkligen är ”redo för demokrati”. Jag har svårt att tänka mig en osmakligare och mer historielös frågeställning. Som om de länderna vore våra barn, våra lärljungar, som ännu inte fått vingar starka nog att klara sig på egen hand i luften.

För att underbygga detta resonemang om varför det ens är på tal att säga att de  inte är redo så brukar det hänvisas till att de minsann röstar in islamister i sina regeringar. Ett tydligare exempel på tolkningsföreträde får en leta efter: ”de” är inte redo för demokrati eftersom de röstar på något som ”vi” inte samtycker med.

Ibland så pekas det också på de oroligheter och den instabilitet som uppstått, att en inte på ett år lyckats hitta ett fungerande styre. Vissa verkar förvänta sig att en revolution ska ske i en handvändning, först så störtar en makten och sedan nästa morgon finns där en hel jävla demokrati på plats, fullständig med ”västerländska världen” och så vidare. Hur kan en tro att det är så det går till?

Nog kan en tänka sig att det var mycket som fungerade bättre för väst så länge regimerna satt på sin plats.  Då kunde väst bekvämt handla med och turista i landet. Vem bryr sig om den inhemska politiska situationen så länge det är ”stabilt”, och klart som fan det är ”stabilt” när en inte ens behöver invänta att olika beslut ska fattas enligt demokratisk ordning.

Västs behov av ”stabilitet” för att till exempel kunna bedriva handel går i vissa personers ögon före folket i de respektive ländernas behov av emancipation. Visst kan de få frigöra sig, men inte om detta innebär ett längre avbrott i den vanliga ordningen, då blir det genast moralistiska repressalier i form av spekulerande i huruvida det verkligen är ”värt” det och om de är ”redo”.

Varför ställer sig ingen samma fråga om Italien, som år efter år har röstat fram en korrupt teatralisk clown, eller om Grekland, som numera har ett nazistparti sittande i parlamentet, eller varför inte Sverige som dels har ett religiöst parti i regeringsställning och ett uttalat främlingsfientligt parti i riksdagen. Är dessa länder verkligen ”redo” för demokrati? Dessutom uppstår ju oroligheter även i väst.

Demokrati byggs inte på en natt. Är väst ens själva färdiga med sitt bygge? På frågan om dessa länder verkligen är ”redo” för demokrati svarar jag: hur kan det någonsin inte vara rätt att återta styret över sig själv?

Vidrigheter.

Kdu:s ledare Modig skriver på brännpunkt i Svd om att ungdomarna som kastar sten på snuten i Rinkeby borde ”skaffa sig ett liv”, en tillbakasyftning till Kdu:s kampanj med samma namn där de anförde att folk borde ”ta sig i kragen” och dylikt för att bygga sin framtid.

Låt mig citera från Modigs artikel:

Men mitt tydliga budskap till de kriminella ungdomarna i Rinkeby och andra förorter är också: skaffa er ett liv! Det kanske låter hårt, men tro mig, ingen annan kommer att göra det åt er. Sluta upp med att hindra polisen från att göra sitt jobb, sköt er i skolan, gör era läxor, engagera er i en ideell förening och ta hand om era nära och kära. Hjälp till att bygga upp samhället istället för att förstöra det.

Citatet ”ingen annan kommer att gör det åt er” är så symptomatiskt. Vi kan nog lita på att Modig och hans gelikar kommer strunta i att göra något för dessa ungdomar i alla fall, så länge alliansen får styra är de nog mycket riktigt utelämnade åt sig själva.

Sällan skådar men en artikel med så mycket populistiskt trams och så lite underbyggda förslag till konkret handling. Den främsta konkreta åtgärden Modig föreslår är hårdare polispådrag:

Polisen måste därför få ta till de medel som krävs för att upprätthålla ordningen. Varför inte kraftsamla med särskilda polisinsatser i de allra oroligaste områdena? Verkligheten är sådan att det ibland är nödvändigt med hårda tag och statens signal till våldsverkarna måste vara tydlig: Det lönar sig aldrig att begå brott eller att utmana rättsstaten!

”Visar någon missnöje, slå ner det med våld!” är kontentan. Det finns inte minsta tillstymmelse till resonemang kring varför de handlingar Modig vill slå ner över huvud taget yttrar sig, inte minska spår av någon slags humanism eller förståelse. Bara det råa: jag samtycker inte med detta, det bryter mot lagen, vi måste ta till hårdare tag.

Jag mår illa över att denna syn på människor över huvud taget existerar inom politiken. Hur kan en vara så blind inför människors situation, känslor och beteende att en inte greppar så fundamentala samband som att människor i desperata situationer gör desperata saker. Tror Modig att våldsamheter riktad emot polisen är vanligare i fattiga områden för att de har våldsamma gener? Tror hen att problemen kommer försvinna bara för att en ”tar i med hårdhandskarna”?

Några ord om symbolpolitik.

Miljöpartiet har, som ni kanske känner till, bytt ut alla könsbestämda personliga pronomen mot det könsneutrala ”hen” i sitt partiprogram, vilket har blivit lite av en snackis. Hur mycket jag än sympatiserar med åtgärden som sådan så kan jag inte låta bli att småle lite åt Lundkvists kommentar av det hela:

Politik blir nog inte mer symboliskt än såhär, tänker jag. Jag blir deppig av hur Miljöpartiet byter ut mer och mer av det innehåll som skulle kunna vara progressivt i någon mening mot politisk fernissa och jag blir även deppig av att tänka på hur dessa tilltag av en massa människor uppfattas som verkliga ställningstaganden.

Om otillräckligheten i att veta sitt värde.

Att en måste ”veta sitt värde” är en feministiskt klyscha som ofta upprepas, framförallt i sammanhang som rör arbete. Lösningen på problemet med att kvinnor lyfter lägre löner än män är att de ska ”veta sitt värde” och kräva högre löner i förhandlingar. En av anledningarna till att män och kvinnor har så olika lönenivåer ska tydligen vara att kvinnor är sämre på att ”veta sitt värde”, det vill säga på att löneförhandla. Även om jag i sak håller med så kan jag bli så trött på denna klyscha.

För det första så innebär ”veta sitt värde” oftast att en ska veta vilket värde en har för företaget, alltså att en vid en individuell löneförhandling ska sitta där och ”veta sitt värde” och kräva lön utifrån det.”Värdet” måste ju då av nödvändighet bestämmas av hur mycket ekonomiskt värde en tillför arbetsköparen.

Att ”veta sitt värde” som koncept är förunnat dem som inte är utbytbara, eller i alla fall inte så enkelt utbytbara. För en person som steker hamburgare på McDonalds spelar det ingen roll om ”värdet” på arbetet är tiofallt högre än den lön hen tilldelas, för hen är för enkelt utbytbar för att detta ”värde” ska kunna realiseras. För att du ska kunna ”veta ditt värde” krävs det inte bara att du tillför mervärde till företaget utan även att detta värde är relativt unikt för dig.

För personer som inte jobbar inom branscher där det är just deras personliga egenskaper som skapar detta mervärde så fungerar ”veta sitt värde”-modellen ganska dåligt. Du kan mycket väl tillföra skitmycket värde för arbetsköparen men det spelar ganska liten roll om det finns en massa andra personer som skulle kunna tillföra samma värde fast till en lägre lön.

Därför är uppmaningen” veta sitt värde” jävligt meningslös för en massa personer, eftersom den i sin grund är individualistisk. Det som behövs för högre löner är inte att enskilda individer ”vet sitt värde” utan att arbetarna i stort vet sitt värde som kollektiv. Det är först då en kan sätta någon verklig press på arbetsköparen att verkligen betala ut en lön som motsvarar det värde en tillför.

Individanpassning av skolan.

”Individanpassa utbildningen” är ett rop man ofta hör från borgerliga ungdomsförbund. Detta begrepp, individanpassning, bär med sig många löften. Man ska inte bli sedd som ett kollektiv, utan som individer, en ska få den hjälp man behöver som individ, en ska kunna läsa in ämnen i sin egen takt och på sina villkor och så vidare.

Jag är helt för individanpassning, jag tycker att alla elever ska kunna få uppgifter som stimulerar dem om de ligger före eller stöd om de ligger efter. Frågan är hur denna individanpassning ska genomföras. När man ställer den frågan så brukar det bli mer oklart, ofta mummel om att alla ska få välja skola själva efter vad som passar dem och så vidare. Jag ställer mig inte emot det fria skolvalet, men jag tycker att en måste se att det i sig inte gör skolan mer individanpassad för alla. Det finns en massa skolor som inte klarar av att möta elevers individuella behov och när fler elever med olika psykiska eller sociala problem hamnar där så kommer såklart skolans förmåga att möta deras behov minska.

I en bra skola så finns det resurser för att hjälpa alla elever, antingen med att få stimulans och nya spännande uppgifter eller att få hjälp. På en bra skola finns också en vilja att hjälpa elever som av olika skäl behöver individuella skolplaner. Jag tycker att alla skolor ska ha möjlighet att möta elevers individuella behov, dock givetvis inom rimlighetens och nödvändighetens gränser (jag tycker till exempel att det är viktigare att en lägger resurser på någon som på grund av livskris behöver en individuell skolplan än på någon som behöver det för att kunna driva företag vid sidan om). Jag tycker inte att individanpassningen ska vara något som bara kommer de som pluggar på fina skolor till del, utan jag tycker att det ska finnas för alla.

Jag får ett intryck när vissa pratar om individanpassning att de tänker sig skolan som ett antal lektioner, föreläsningar och workshops som ständigt finns tillgängliga och som en kan välja att ta del av när det behagar. En ska vara medveten om att denna typ av upplägg absolut inte är det bästa för alla, vissa personer har helt enkelt ett individuellt behov av en mer uppstyrd planering. Människor som är ambitiösa, studievana och har förmåga att planera trivs säkert bättre i en sådan skolmiljö, medan andra har ett större behov av att någon faktiskt säger åt dem vad de ska göra.

Individanpassningen låter fint och eftersträvansvärt, speciellt i den ideologi vi idag är omslutna av. Rent krasst är det nog ingen som tycker att individanpassning skulle vara något dåligt. Frågan är bara hur denna individanpassning ska ske och vilka som ska få ta del av den. Jag tror, i grund och botten, att det enda sättet att höja skolans möjligheter att möta elevers individuella behov är att öka deras resurser. Det spelar ingen roll om det står i skolplanen eller om det finns en formell modell för att elevers behov ska kunna mötas om det bara finns en lärare på 20-30 elever. Det är helt enkelt omöjligt att ”individanpassa” undervisningen för alla under de omständigheterna.

Till kränkthetens försvar.

Det finns någon slags allmän konsensus kring att ”folk” är på tok för lättkränkta i detta samhälle. Grejen är denna, att jag har fan inte stött på en kränkt person på två år. Det är klart att det ordvalet dyker upp i kvällspressen då och då, men jag tycker inte att det kan sägas höra till någon slags vanlighet. Snarare är det lite tabubelagt att kalla sig kränkt.

En kränkning i mina ögon är inte typ att någon är taskig utan att någon gör våld på min integritet, bryter ner mina spärrar för jag anser vara ett acceptabelt beteende. Till exempel om någon utnyttjar sin maktposition som lärare, arbetsköpare, förälder eller fysiskt/psykiskt starkare (framförallt i nära relationer) och sätter mig i en position där jag inte kan hävda min rätt.

Jag har blivit utsatt för kränkningar ett väldigt litet antal gånger i mitt liv, men när det inträffat har det varit jävligt jobbiga upplevelser. Jag har ingen lust att gå in på detaljer, men jag tror att den som blivit utsatt för en kränkning förstår vad jag menar. Jag skulle inte kalla det en kränkning om någon skrev till mig att jag är ful, ett feministäckel, en jävla hora eller liknande. Däremot om jag blev kallad detta av min arbetsköpare och dessutom var i en position där mina möjligheter att ”stå på mig” begränsades av risken i att förlora jobbet. Helt enkelt när en part utnyttjar sitt maktövertag för att göra saker som jag annars aldrig hade accepterat. Tänk er: en partner som misshandlar och som det är svårt att lämna av olika skäl, en lärare eller arbetsköpare som trakasserar en, en förälder som slår en eller begår sexuella övergrepp och så vidare. Detta är kränkningar för det handlar om att bryta ner en persons gränser för vad hen annars skulle kunna acceptera.

En är inte kränkt för att en blir arg, sårad eller ledsen. De flesta har ett brett register av negativa känslor som inte inkluderar känslan av att vara kränkt. Men när känslan av kränkthet inträffar så tycker jag att det är värt att ta på allvar. Vissa människor kan nog inte förstå hur det känns att bli kränkt helt enkelt för att de inte varit med om det. De tror att kränkta människor bara använder ett ovanligt starkt ord för förolämpad eller sårad, och begriper inte att det finns en viktig maktaspekt inbakat i det hela. De ser bara en person som gör något taskigt till en annan, inte den maktsituation som finns mellan dessa två personer och den kränkta partens förmåga att göra motstånd. Den som inte har varit med om det kan troligen inte begripa hur det känns, och borde såklart inte försöka ta sig tolkningsföreträde angående hur andra ska känna inför det.

Risken för att människor ska hamna i situationer där de blir utsatta för kränkningar ökar såklart markant när de generella valmöjligheterna för vissa grupper minskar. Om en till exempel har en hög arbetslöshet i kombination med en låg anställningstrygghet och dåligt fungerande sociala skyddsnät så kommer människors risk för att bli utsatt för kränkningar i samband med arbete att öka. Till exempel så står en naturligtvis ut med mer skit på jobbet om en vet att man kan bli uppsagd när som helst och att det är svårt att skaffa nytt, en blir mindre benägen att anmäla oacceptabla frågor på anställningsintervjuer om en verkligen behöver ha det där jobbet och så vidare. Även om dessa saker kanske rent formellt bryter mot lagen så kräver det fortfarande energi, mod och resurser att anmäla, vilket gör att människor med dålig tillgång till sådant till och med kan tvingas utstå direkt olaglig behandling. Vad spelar det för roll att du har rätt enligt lag när du behöver pengarna från arbetet nu, inte har möjlighet att vänta på skadestånd efter avslutad rättsprocess? Vad spelar det egentligen för roll att en inte ”ska behöva” utstå viss behandling om det är den enda möjligheten man har för överlevnad?

Att människor är ”lättkränkta” och säger ifrån eller anmäler när de tycker att de behandlas illa tycker jag är ett jävligt positivt tecken, för det betyder att människor känner sig tillräckligt säkra i sin livssituation för att kunna driva den typen av frågor. Ytterst är det en fråga om människors förmåga att upprätthålla sina personliga gränser, och varför skulle vi inte vilja ha framsteg på detta område? Det tycker jag är obegripligt.

En evig jävla kamp.

Ibland hävdar folk att de behandlar folk lika oavsett kön, hudfärg och så vidare. Att de är fördomsfria, helt enkelt. Detta är uppenbarligen bullshit, för ingen människa har en fördomsfri inställning till sin omvärld.

Att försöka vara fördomsfri är ett sisyfosarbete som icke desto mindre måste utföras. Jag tänker dagligen på vilka delar av mitt beteende som är sexistiskt, rasistiskt och så vidare och det finns så många saker jag slutat säga, så många begrepp jag slutat använda och så vidare efter insikten om att även detta bidrar till samhällsideologin.

För vissa känns det kanske skrämmande att ge sig i kast med att upptäcka sina egna fördomar, en kanske är rädd för vad man ska hitta. En kanske också är rädd för att det ska kännas meningslöst eftersom arbetet aldrig blir färdigt. Men en måste väl ändå begripa att det finns grader i helvetet, och att människor faktiskt kan vara mer eller mindre fördomsfulla.

Ibland skriver folk till mig att jag ska sluta klaga på sexism, rasism, klassförakt och så vidare eftersom jag själv också bär på dessa förställningar. Ja, det gör jag, men jag försöker faktiskt göra något åt dem. Argumentet att alla är lika goda kålsupare för att alla har fördomar är så kasst att jag smäller av. Alla har vi problem, det som skiljer människor från varandra i frågan är viljan att ta ansvar för hur ens agerande påverkar världen. Vissa människor är uppenbarligen helt ointresserade av detta.

Jag tänker mig att folk resonerar ungefär såhär: ”men ska en aldrig få slappna av för den där jävla pk-maffian” och svaret är, ärligt talat, nej. Det är klart att man inte kan ”slappna av” och vara lite sexistiskt på söndagar. Varför? För att denna sexism drabbar andra. Det är ingen isolerad företeelse, utan sker i en samhällelig kontext och bygger på denna, bygger på toleransen för sexism och skapar idén om att det är okej” någon gång ibland så länge en ”egentligen” är emot det.

Det viktigaste i mina ögon är att aldrig någonsin hävda ansvarsfrihet. Visst gör en fel ibland, och man är ingen hemsk människa för det. Men när någon påpekar att ens beteende förstärker vissa strukturer så är undanflykten ”men jag är ju inte sådan egentligen”/”ska man aldrig få chilla”/”alla har fördomar” helt enkelt otillräcklig. Det finns inget (fördomsfritt) ”inre jag” som en kan hävda när en agerar fördomsfullt, det är avtrycket du gör på världen som räknas. Du kan inte ”egentligen” vara till exempel antisexistiskt och samtidigt medvetet praktisera sexism!

Alla jävla debatter.

Nu kanske detta verkar konstigt för den som läser min blogg, men jag är så trött så trött på alla jävla ”debatter” som finns där ute i världen. Jag är ju ändå en del av den så kallade ”tyckeliten”, det vill säga: folk vill att jag ska ”debattera” saker i deras program, radioinslag, tidning och så vidare. Ibland får jag förslag som passar mig utmärkt och som går i linje med vad jag är bra på, ibland får jag helt absurda förfrågningar som berör saker jag över huvud taget inte har en jävla aning om, men som jag kanske har skrivit om på bloggen typ en gång. Nu är jag  inte särskilt känd, men jag tycker mig ändå ha sett en del av detta att folk hör av sig till första bästa när de vill att någon ska ”debattera” något och egentligen inte bryr sig om den personen har någon slags legitimitet att uttala sig i frågan utöver att hen vill uttala sig, att hen tycker något.

Jag tänker på Hermanssons inlägg om att detta angående Hen-debatten:

Alla vill prata om genus. Även männen utan hjärna, männen med lite hjärna och ibland vissa kvinder utan insikt. Detta är ett problem uppdelat i olika omgångar. Det handlar inte om att ”tycka till”, du måste ha kunskap och analys.

Det är en sak att blogga om något en har lite kunskap om (förutsatt att en är tydlig med det) och att bli inbjuden (och ställa upp) i ett jävla debattprogram, eller skriva en debattartikel eller whatever. I de sammanhangen så förväntar sig människor att personen som sitter där faktiskt har något att komma med, åtminstone någon slags insatthet i frågan och debatten som förts kring den. Om jag ser eller hör en debatt om ”hen” så förväntar jag mig högre nivå på argumenten än att ”hen låter som höna”. Jag tycker att jag ska kunna förvänta mig högre intellektuell nivå i debatten i till exempel Svt Debatt än på twitter, men dessvärre är det inte så.

Grejen är den att det finns en massa personer som vill synas och därför är det helt naturligt att vissa tackar ja även om en inte är så kunnig. Vad jag däremot tycker är konstigt är att det inte finns ett striktare urval inom tv, radio och så vidare för vem som får ta plats där. Nu menar jag inte att alla måste ha läst ämnet de pratar om på högskolan eller så, men jag tycker att det blir absurt när alla en människas åsikter plötsligt ses som legitima och värda att ha med i debatt bara för att hen är aktiv i samhällsdebatten på annat håll, alternativt känd eller bara för att hen ”har en åsikt” rakt av. Det är så satans tröttsamt.

Ta nu inte detta som att jag inte bryr mig om vad ”vanligt folk” tycker och tänker om saker och ting, det är såklart jätteviktigt. Grejen är inte att vissa personers åsikter är oviktiga, grejen är att när en för en debatt om något så måste det finnas mer underlag än slentrianmässigt tyckande. Det viktiga är inte vem som bjuds in utan vad de bjuds in för. Om man bjuder in till exempel Zytomierska för att debattera LCHF så ska man kanske inte låtsas att hen har kunskap nog för att göra uttalanden som ”90 % av jordens befolkning vill gå ner i vikt”, däremot om hen bara hade blivit inbjuden i egenskap av ”person som går på LCHF” (vad nu det ska vara bra för) så hade saken varit en annan, men grejen är att hen bjuds in i egenskap av någon slags expert (eller i alla fall uttalar sig som om hen vore det).

En grej som också hör till detta är tendensen som finns att när ett ämne debatteras så ska fan alla ha en åsikt om saken. Det är så otroligt lätt att dras med i detta när man spenderar så mycket tid på till exempel twitter som jag gör. Om alla börjar snacka om en grej så blir jag såklart också intresserad, och sedan står man där och har en åsikt om något man egentligen inte vet eller bryr sig ett skit om. Jag har på sista tiden försökt dra mig bort från detta så mycket som möjligt. Jag orkar inte vara en person som bara producerar ännu en generisk åsikt om de ämnen som alla andra redan producerat en åsikt om. Jag orkar inte tycka något om varenda liten grej som dyker upp.

Högst oklar borgerlig argumentation.

Gudmundson har skrivit en högst oklar ledare om att punkare egentligen borde ha röstat borgerligt. Grunden för det hela är en enkät som skickats ut till ett antal gamla punkare som visare att medelklassen var överrepresenterad inom denna subkultur:

Lektor Dannefjord har skickat en enkät till nästan 300 av de gamla punkarna. Svaren kan förvåna. ”Det vi vet nu är att punken bestod av fler från den övre medelklassen än från arbetarklassen”

Det hävdas också att det med grund i detta är en efterhandskonstruktion att beskriva punken som en vänsterrörelse. För är man medelklass kan en inte vara vänster? Och framförallt: att dessa personer idag har en medelklasstatus säger ju absolut ingenting om deras status då.

Jag tänker på min egen situation idag: jag kommer från medelklassen och det är kanske även där jag hamnar, men idag så har jag absolut något att tjäna på att det först en mer vänstervriden politik i detta land. Det gynnar, för tillfället, mina intressen. Inte för att jag nödvändigtvis hade haft andra åsikter om jag var i en annan position, men jag tycker ändå att det är viktigt att begripa att även människor som kommer från medelklass eller landar i medelklass kan ha eller kan ha haft ett intresse av vänsterpolitik. Det kan ju rentav vara så att anledningen till att de kan vara medelklass är den vänsterpolitik de själva kämpat för! Jag säger inte att det är så, men det är helt klart en möjlighet.

Den enkla slutsatsen är att den som gillar bångstyriga kulturella uttryck och vill se mer av dessa gör bäst i att förespråka en politik som gynnar framväxten av en solid medelklass. Om punkarna – eller proggarna – hade fått styra hade de aldrig funnits.

Här kommer dock den största oklarheten: sen när är ”solid medelklass” det enda sättet man skulle kunna ha bångstyriga kulturella uttryck på? Jag vill ju ha ett samhälle där eget kulturskapande, såsom ”bångstyriga kulturella uttryck”, inte är något som bara finns tillgängligt för en viss klass. En kan ju såklart tänka sig ett samhälle där alla är medelklass, men då skulle ju hela klassbegreppet bli överflödigt. Klassbegreppet bygger ju på att det finns åtskillnader mellan olika klasser. Att en är emot klassamhället handlar ju inte om att en är emot medelklassen som sådan, det handlar ju om att vara emot ojämlikheten och i vissa fall ägandeformerna för produktionsmedlen.

Och framförallt: sen när har borgerlig politik gynnat framväxten av en ”solid medelklass”. Det som har skapat den stora medelklassen i Sverige idag är väl snarare socialdemokratisk politik?

Slutsatsen är att detta måste vara bland det mest oklara jag läst från en borgerlig ledarsida. Vad fan ägnar de sig åt där på Svd egentligen?

Rationaliserandet av ojämlikhet.

Läser att det för närvarande finns en genomsnittlig löneskillnad på 60 000 kronor om året mellan en man och en kvinna. Ofta när det diskuteras löneskillnader mellan män och kvinnor så får en höra att det ”förklarliga” gapet inte alls är så stort, alltså den löneskillnaden som finns kvar när en räknar bort faktorer som lönenivåer i olika branscher, ledighet och så vidare. Argumentet verkar vara att så länge det inte rör sig om ”ren” lönediskriminering som alltså är när en kvinna och en man utför samma jobb på samma arbetsplats, med samma erfarenhet och så vidare, så är det ”okej”.

Hur kan en inte inse det problematiska i att män i snitt tjänar 2-3 månadslöner mer om året? Hur kan en inte se att det är ett jämställdhetsproblem? 60 000 är väldigt mycket pengar, och sett på en samhällelig nivå så ger detta män som grupp betydligt mycket mer makt, eftersom pengar i dagens samhälle i princip är ekvivalent med makt.

Jag blir så matt på allt detta rationaliserande av denna typ av ojämlikhet. Människor är helt desperata efter att finna olika förklaringar till att det är såhär, som inte inkluderar strukturellt förtryck av kvinnor. Nåja, oavsett vad löneskillnaderna i grunden beror på så är det ett faktum att de leder till maktobalans varför det är mycket relevant att vi undersöker hur vi ska komma till bukt med detta problem. När folk vill stoppa detta genom att hålla på att teoretisera in absurdum om vilka andra eventuella förklaringar som finns utöver strukturellt förtryck av kvinnor så är det något som hindrar en utveckling framåt.