Kategori: Politik

Vägra vara tacksam.

Väldigt bra skrivet av Rashid om tacksamhet i SvD. Artikeln centrerar kring tacksamhet som invandrare förväntas känna, men jag tänker att resonemanget kan appliceras på betydligt fler grupper, och jag tänker i synnerhet på ungdomar som har jobb. Om en har jobb som ungdom så ska en inte ställa krav på  arbetsvillkor, lön eller liknande för att en ska vara glad att en ens har ett jobb, såsom arbetslösheten ser ut idag. Detta är något som präntas in av hela jävla samhället: du ska vara tacksam för att du får skapa vinst åt ett företag för en lön som är lägre än den vinst ditt arbete tillför.

Jag tycker att konceptet kring att vara tacksam för att man får vistas i ett land känns jävligt vrickat i sig självt. Jag kom aldrig på tanken att jag skulle känna tacksamhet när jag fick lov att vistas i Bryssel, till exempel. Om det dessutom är så att en behöv fly från förtryck så blir det ju än mer absurt. Då ska en inte vara tacksam för att en blir emottagen. Glad och lättad, absolut, men att känna tacksamhet för att någon tillgodoser ens mänskliga rättigheter är bara absurt. Det är inget jag avkräver någon, och det är inget jag tycker att någon annan ska göra heller.

Men för att dra det utanför just invandrarfrågan: förtryckta grupper uppmanas ständigt till att vara tacksamma eller ”nöjda” med vad de redan fått tilldelat. Detta kan en höra när det talas såväl om rasism, sexism, klasskamp och så vidare. Man ska vara nöjd som invandrare för att en över huvud taget får vistas i Sverige, nöjd som kvinna för att vi lever i ett av världens minst ojämställda länder, nöjd som arbetare för att en ens har ett jobb och så vidare. Ungefär som om allt detta vore något en blivit tilldelas av makten av någon slags pur godhet, och inte något som faktiskt blivit tillkämpat under lång och segdragen frigörelsekamp.

En grej man ofta hör som är lite på samma tema är idén om att ”jämställdheten har gått för långt” och att utvecklingen ”måste stoppas”. Under denna utsaga så döljer sig utgångspunkten att jämställdheten inte är något kvinnor faktiskt har kämpat sig till under århundraden, utan att det liksom vore något som blivit givet till oss bara sådär och som en när som helst kan ”stoppa” bara genom att trycka på en knapp. Det handlar om att skapa intrycket av att jämställdhetsfrågan inte alls handlar om maktkamp utan kort och gott om vad som faller makten in.

Att visa tacksamhet inför makten är det värsta en kan göra om en vill utvidga sina rättigheter. Visa istället tacksamhet inför de tidigare generationer som drivit frigörelsekampen som vi idag skördar frukterna av, men var jävligt väl medveten om att det inte är något som har kommit dig till del bara på ren slump eller godhet från maktens sida.

Växa upp.

Ni vet den där klyschan som man fan alltid hör som går typ såhär: ”när en är ung så har man en massa extrema åsikter och är engagerad men sedan så slutar en med det”, fan vad trött den gör mig. För det första är det väl inte ens sant? Det finns ju en massa personer som är djupt politisk engagerade även som vuxna och dessutom väldigt ”extrema” i sina åsikter.

Vad jag dock tycker är mest fascinerande med den där klyschan är att det liksom automatiskt förutsätts vara något dåligt och omoget bara för att många lägger av med det med stigande ålder. Ungefär som om människor gjorde rimligare livsval när de blir äldre?

När människor försöker avskriva mina åsikter, tankar och känslor jag har nu med att jag kanske inte kommer känns så i framtiden blir jag djupt skeptisk. För det första tror jag inte att jag kommer överge mina övertygelser bara för att jag blir gammal, för det andra ser jag inte hur det äger relevans för mig nu vad jag kan komma att tycka och tänka senare. Varför skulle mina åsikter nu vara mindre värda bara för att de kan komma att förändras?

Men det värsta med hela retoriken är att om de som förutspår att ens engagemang kommer dö ut troligen inte kommer erkänna sitt misstag om det inte gör det, utan då bara se det som ett bevis på bristande ”mognad”, eller att en inte ”vuxit upp” som en ska. En ska liksom förlora engagemanget, gå mer mot mitten och så vidare. Om en inte gör det är det något fel. Detta blir nog på sätt och vis en självuppfyllande profetia för många personer, för att det liksom är skämmigt att brinna lika mycket som en artonåring när en är 30.

Nå, jag är stolt över att jag nu är såpass politiskt engagerad och har de åsikter jag har. Om jag nu förändrar dem med åldern så spelar det ju faktiskt ingen roll just nu. Det gör inte min känsla mindre stark eller mina åsikter mindre rimliga i sig, det visar bara på att människor alltid förändras. Det behöver absolut inte vara till det bättre.

Om #minrasism, självgott koketterande och det sanna jaget.

Gårdagens twitterhaveri var helt klart hashtaggen #minrasism där människor på olika sätt ”kom ut” med sina rasistiska fördomar. Varför? Tydligen för att det är viktigt att erkänna ens fördomar för att kunna bekämpa dem.

Alla människor har fördomar, de flesta har troligen rasistiska sådana i olika omfattning. Vi behöver absolut diskutera den strukturella rasismen i samhället, en diskussion som givetvis inkluderar hur en själv bidrar till den. Vad vi däremot inte behöver är en massa människor som ”kommer ut” som fördomsfulla och som sedan uppgår i någon slags pervers gemenskap rörande detta. Bildar Klubben för de som har insikt om sin egen fördomsfullhet, men utan att ta något faktiskt ansvar för förändring.

När människor på detta sätt ”bekänner” sina fördomar så blir det lätt så att det istället för att uppstå någon slags konkret diskussion om vad en ska göra åt dem istället landar i något slags konstaterande av att ”alla har fördomar” och att det inte är så mycket att göra åt, mer än att på detta sätt synliggöra det hela, såklart. Synliggörandet i sig ses liksom som nog, och alltid slutar i en jävla ryggdunkarfest där olika personer berömmer varandra för att de trots allt vågar erkänna att de har fördomar. Insikten om sina egna tillkortakommanden ses som tillräcklig.

Detta får mig att tänka på en grej som Zizek skriver i Först som tragedi, sedan som fars, där hen menar på att uttrycket ”förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” idag kan bytas ut mot ”förlåt dem, ty de vet precis vad de gör”. Innan så har man bortförklarat olika människors medverkan till att upprätthålla förtryck i samhället med att de är för korkade för att veta bättre, men idag så kan det verka ursäktande i sig att en faktiskt vet vad en håller på med, men med hänvisning till sina ”mänskliga tillkortakommanden” helt enkelt accepterar detta hos sig själv.

Detta relaterar också till vad jag innan skrivit om det Sanna Jaget. Den rasism en ger uttryck för ursäktas med att en bakom allt detta egentligen är en annan person, en person som är medveten om rasistiska strukturer i samhället och även hur en själv medverkar till dem, som har goda intentioner men som ibland gör misstag. Dessa misstag är såklart förargliga, men inte mer än så. De ses inte som några uttryck för vem en egentligen är eftersom det ”sanna jaget” är medvetet om dem och inte står för dem ”egentligen”. Det är som om de aldrig hade inträffat, som om denna faktiska rasism äger rum i en annan dimension där det sanna jaget inte är inblandat.

Alla människor gör misstag, det är inte det jag hänger upp mig på. Vad jag ogillar är när det anses tillräckligt att inse att en gör misstag, när en kan komma undan från sitt ansvar endast genom att erkänna att en också bidrar till rasismen i samhället. När ett självgott koketterande om ens egen medvetenhet om ens brister täcker över en diskussion om hur vi ska bekämpa rasism som det finns ett skriande behov av.

När jag upptäcker rasism hos mig själv så håller jag käften, skäms och förändrar. Jag inser att jag aldrig kommer kunna göra mig helt fri från fördomar, men jag begriper också att en alltid kan bli bättre och att detta arbete aldrig får avstanna till förmån för något slags självgott koketterande om mina fördomar.

Rosa och vuxenbliandet.

Var på en sjukt intressant föreläsning med Ambjörnsson som skrivit boken Rosa – den farliga färgen som handlar om samhällets relation till rosa och hur otroligt symbolladdad den är. Hen tog upp en massa intressanta aspekter, bland annat klassfrågan i hur man låter sina barn använda rosa, där avståndstagande från färgen ofta är en statusmarkör inom den medvetna medelklassen. Detta motivera med att en inte vill pressa in barnet i ett fack, trots detta är en på en massa andra sätt är mycket mån om att visa vilket kön ens barn har på andra vis.

Det jag fastnade mest för var dock hur rosa hänger ihop med vuxenblivandet. ”Överdriven” användning av främst mer skrikiga nyanser av rosa anses höra barndomen till och därmed också vara något en bör ”växa ifrån” i takt med att en blir större. Färgen rosa fortsätter dock representera kvinnlighet, men används i mindre grad (bara detaljer i en outfit till exempel) och mindre extrema nyanser.

Ambjörnsson tog upp ett exempel med en feministisk aktivist som hade inrett hela sitt rum i en typiskt flickig och genomgående rosa stil och som menade att detta var ett slags motstånd mot vuxenblivandet. Eller, egentligen inte vuxenblivandet i sig men att bli vuxen på samhällets villkor. Det här tyckte jag var en jätteintressant poäng, och jag tänker på hur många gångar jag själv har rynkat näsan åt vuxna kvinnor som klär sig i ”fel” nyans av rosa trots att jag själv ofta har rosa på mig, i enligt mig mer smakfulla toner.

Nej, jag vill inte ”ta debatten”.

Vissa människor sätter ett överdrivet stort värde vid olika former av åsiktsutbyte. Att prata med andra, ta redan på hur de tycker och tänker, lyssna. De är mer intresserade av att ta del av människors tankegångar än att bilda sig en uppfattning i olika frågor och så vidare. Själva har de inte så mycket åsikter, eller tycker i alla fall inte att det är relevant att röja dem. De vill mest bara ifrågasätta. Sådana människor brukar också vara mycket mycket snabba på att döma andra som faktiskt inte är särskilt intresserade av att debattera, som till exempel jag.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker att det är jätteintressant att läsa en absolut majoritet av de tankar och infallsvinklar ni skriver här. Ni fick mig till exempel att tänka till en massa kring Widerstedtgrejen. Tyvärr är jag ofta ganska dålig på att svara, vilket mest är en fråga om tid. Däremot är jag absolut inte intresserad av att hålla på och försvara mina generella ståndpunkter, alltså min övgripande ideologi, mot diverse angrepp, sånt är fan skittråkigt.

En intressant grej som man ofta blir utsatt för när en ligger långt åt vänster eller är feminist är att en ombeds försvara och förklara hela ideologin i ett svep. Jag undrar hur människor ens tror att detta är möjligt, det finns väl ingen ideologi som går att förklara så enkelt. Alla ideologier kräver att man sätter sig in för att kunna få djupare förståelse, och jag kan faktiskt omöjligt ansvara för att leverera detta till alla människor som får för sig att fråga, då skulle jag inte gör annat och det skulle dessutom vara fruktansvärt tråkigt för mig.

Den som är verkligt intresserad av att förstå en idé går inte in aggressivt med att be någon ”försvara” sin ståndpunkt och ”diskutera” den utan förhåller sig betydligt mycket mer ödmjukt. Förslagsvis kan man även ta och läsa lite av den uppsjö av litteratur som redan finns skriven på ämnet (finns väl fan grundböcker i alla politiska ideologier). Grejen är att dessa människor sällan är intresserade av att skapa sig djupare förståelse i någon egentlig mening utan oftast bara använder en viss retorisk modell för att sedan kunna gnälla över att en inte vill ”ta debatten” med dem.

Om att det inte är ”fel” att dricka alkohol.

Jag har alltså bestämt mig för att testa det här med nykterism. Skälen är många. Dels för att jag känner att det är rätt av ideologiska skäl, något jag kan gå in mer på senare.

Vad som är intressant som jag noterat när jag talat om detta är hur extremt snabba folk är på att säga att det ju inte är ”fel” att dricka alkohol även om de såklart förstår problematiken kring den, detta utan att jag över huvud taget har sagt att jag tycker att det skulle finnas något ”fel” i det. Jag beskyller såklart ingen som dricker alkohol, däremot så ser jag hur alkoholkulturen i vårt samhälle är destruktiv och jag är intresserad av att göra mitt för att bryta den.

Jag tror att samhället i stort skulle bli bättre om alkoholkulturens grepp blev mindre. Detta betyder inte att jag beskyller varje enskild individ som dricker för att själv upprätthålla hela denna kultur, däremot är det klart som fan att en kan ta ställning emot detta genom att välja att själv inte ingå i det. Den som inte gör så gör väl inte ”fel”, men det är klart att jag tycker valet nykterhet är bättre.

Varför är det är viktigt för andra att ständigt påpeka detta, att alkohol faktiskt inte är ”fel”, för personer som tagit ställning emot detta och slutat dricka själva? Jag gör vad jag finner moraliskt riktigt i mitt liv. Jag är varken intresserad av att skuldbelägga andra som inte göra samma val eller av att bekräfta deras val genom att säga att det valet är moraliskt likställt med det val jag har gjort, för det tycker jag helt enkelt inte

Debattlinjen.

Jag tänkte på en grej apropå Widerstedt och postpolitik, om jag tänker mig kan bringa ytterligare klarhet i det hela.

När man diskuterar ”fenomen” som Widerstedt och Vilks så uppstår ofta en vanlig invändning som låter ungefär: ”nog är kanske själva deras handlingar ointressanta, men de har i alla fall skapat debatt”. Detta för för mig osökt tankarna kring retoriken som finns kring att ”skapa arbete”, det vill säga att det inte läggs så stor vikt vid vad det är för typ av arbete som skapas och på vilka premisser, utan att själva arbetsskapandet i sig har ett såpass stort värde att det inte är så viktigt att diskutera resterande aspekter.

Jag tycker verkligen inte att det finns något egenvärde i debatter. Det viktiga är om debatten är relevant och om en kommer fram till något av värde. Ofta hör man uppmaningar som ”våga tycka” ljuda och jag tänker alltid att det knappast har ett värde i sig, detta att folk ”har åsikter”. Ibland kan en även höra saker som ”så roligt att du är så engagerad och har så mycket åsikter” som om det var själva formen ”engagemang” och inte innehållet i det som var det relevanta. Strängt taget kan vi ju ha en situation där en massa personer är engagerade, fast i helt menlös eller i värsta fall direkt skadlig verksamhet.

Det har innan ironiserats över detta, bland annat min kollektivkamrat Gerson har skrivit en del om vad hen kallar ”debattlinjen”. Det är dessvärre en väldigt träffande beskrivning av vår samtid: ett åsiktsklimat där allt handlar om kvantitet, inte om någon slags kvalitet i resonemang och ståndpunkter. Ett klimat där alla ska ha en åsikt.

Detta är lätt att raljera över, men det är ändå viktigt att se allvaret i situationen som råder. Hur kommer det sig att åsikten eller debatten som sådan anses ha så högt värde att vi helt ignorerar substansen i den och vad gör detta med vårt samhälle? Det tycker jag är en väldigt viktig fråga att ställa sig.

Postpolitik.

Jag vet inte om ni känner till begreppet postpolitik, men det används en del i vissa kretsar och jag tror att det kan vara en viktig nyckel till förståelse för alternativa sätt att betrakta samtiden på.

Postpolitik betecknar ett tillstånd när politiken tömts på sin innebörd och verkligt samhällsförändrande kraft men fortfarande lever kvar i kulturen som symboler. Politiken förvandlas från att beröra verkligheten, verkliga människors levnadsvillkor och så vidare i grunden till att bara utgöra ett teatralt skådespel där man skaffar sig en politisk åsikt på samma sätt som man shoppar en ny tröja: en ikläder sig de politiska symboler, språk och så vidare som passar en bäst för tillfället, utan att förankra detta i något slags verkligt krav eller kamp för förändring. Politisk karriärism är något som är sammankopplat till detta: att ”satsa på politiken” är inte att satsa på en dröm om ett annat samhälle utan att satsa på sin personliga position inom den politiska sfären.

I mina ögon så har postpolitiken helt tagit över den parlamentariska demokratin. Jag upplever inte att det finns någon verklig potential till samhällsförändring inom partipolitiken. Vi har en situation där de två största partierna i princip vill samma saker, framträder på samma sätt och så vidare, medan de mindre partierna blir alltmer marginaliserade. Miljöpartiet aspirerar ju på att bli en av de största spelarna inom svensk politik och för att uppnå detta så närmar de sig mittenfåran i högre och högre grad, istället för att erbjuda något slags alternativ. Detta skapar i sig ett utrymme för populism. Människor anammar ett politikerförakt, med all rätta då politikerna faktiskt inte förefaller göra något för dem. Svaret på detta politikerförakt blir att, delvis i protest, rösta på ett parti som försöker tala till ”folket”, till exempel Sd.

Ingenstans inom partipolitiken finns diskussionen om vilket samhälle vi vill ha, vad vi strävar efter. Allting handlar om att tillfälligt hantera diverse kriser utan att förändra systemet som föranlett krisen eller att göra diverse utspel och ”ställningstaganden” som Borgs bankbråk eller, nu senast, Lööfs initiativ att ”bjuda in till diskussion” om kvinnors representation i bolagsstyrelser istället för att utnyttja den makt hen faktiskt sitter på. Det viktiga är att ”visa känslor” och ”ta ställning”, inte att faktiskt uträtta något.

Det är dock inte bara regeringen som gör sig skyldiga till detta. Tänk till exempel på alla socialdemokrater som på senaste tiden uttalat sig för såväl rut-,  rot- och jobbskatteavdrag samt vinster i välfärden med argumentet att människor nu ”vant sig” vid detta. Som om människan inte vänjer sig vid all möjlig skit precis hela tiden. Det värsta är emellertid att detta fungerar, för i ett tillstånd av ständigt osäkerhet och kris så vill människor inte ta några risker, och det upplevs alltid som en risk med något om är alltför subversivt.

När parlamentarismen urvattnas så måste politiken finna nya vägar, det är därför utomparlamentarism är så viktigt. Det är därför det är så viktigt att inte bara acceptera allt som sker inom det rådande systemet regler utan faktiskt protestera även emot det som är demokratiskt framtaget. Vi lever i ett samhälle där den parlamentariska modellen är otillräckligt för att tillvarata folks intressen, vilket en tydligt kan se i framväxten av politikerförakt och populism. Få människor verkar tro att partipolitiken ska erbjuda dem vad de vill ha, men en går ändå och röstar för att det är så en ska göra, det är en slags demokratisk ritual snarare än en något en tror ska leda till verklig förändring.

Det är viktigt att inte bara ifrågasätta enskilda partier och förslag utan också själva formen för politiskt engagemang, för den dikterar väldigt mycket. En måste se att även själva formen i sig är politisk, och också borde vara utsatt för politisk diskussion istället för att lojt accepteras som någon slags naturlag.

Detta ska inte läsas som att jag på något vis är ”emot” demokrati, men däremot ser jag att den nuvarande formen för hur demokratin äger rum har stor brister och i viss mån passiviserar den som söker sig till den med ett äkta engagemang, i hopp om att få utlopp för sina drömmar om ett bättre samhälle. De demokratiska rättigheter som vi idag skattar högt har inte kommit fram genom en på förhand given demokratisk process, utan har kommit fram genom kamp som har gått utanför vad som är tillåtet eller påbjudet inom det rådande systemet. Vi kan på intet sätt tänka att vi är ”klara” med de ramverk vi har nu, utan det måste ständigt ifrågasättas och omarbetas, och för detta måste vi finna andra metoder än de som påbjuds.

Vilket miffo som helst kan väl provocera.

Får faktiskt erkänna att jag har behövt rannsaka mina känslor kring hela Widerstedt-grejen. Jag har funderat lite på varför jag tycker hela grejen är så störig, och kommit fram till att det kokar ner i två olika grejer.

Den första grejen är såklart grejen med att hen ”bara spelar”. Detta vet ni ju och har läst mig skriva om innan, två gånger till och med. Såhär, det är klart att man kan ”spela en roll”, som en skådespelare. Det jag stör mig på är när det sker i den kontexten det gör nu, det vill säga bloggosfären. I bloggosfären snackar ju alla om att de ”spelar en roll”, att de är andra personer i verkligheten och så vidare. Detta stör mig något sanslöst, och därför finner jag det extra provocerande när någon drar det till den nivå Widerstedt gör.

Grejen är att det känns lite billigt, bara som en desperat förlängning av det gamla vanliga tugget. Jag tycker att det är tråkigt att vi i allt högre grad har kändisar som liksom inte står upp för sig själva och alltid försöker påtala att de ”egentligen” är något annat. Om det bara varit Widerstedt som gjort detta hade jag nog inte reagerat så starkt, och då hade det även känts mer nyskapande. Men nu kör hen bara i samma gamla spår som typ alla provokationsbloggare har gjort innan, det är bara det att hen i slutet kallar det ”konst”.

Om det nu är konst och om hen nu har spelat hela tiden så tycker jag att det är högst oklart, själva utförandet alltså. Hur tänkte hen till exempel när hen onanerade i Big Brother-bikten. Var detta något som hen anser att den typ av tjejer som hen försöker kritisera med sitt projekt brukar göra? Menar hen att detta är en del av vårt nuvarande kvinnoideal? Det tycker jag allt är en tunn analys. Det känns mer som att det är en ursäkt för att agera allmänt gränslöst, som sedan sätts in i någon slags feministisk analys där det inte riktigt passar helt enkelt för att det inte är ett ideal i vårt samhälle att kvinnor ska onanera i direktsändning.

Den andra grejen som börjar störa mig mer och mer nu såhär i efterhand är den att jag blir så matt på hela grejen med ”luften är fri”-provokatörer, och att dessa anses vara ”konstnärer”. Jag tycker att Vilks och Widerstedt är två mycket bra exempel på detta. Deras gärningar som konstnärer bygger på att sparka på grupper som redan ligger, i Vilks fall muslimer och i Widerstedts fall så kallade bimbobrudar, som ju knappast åtnjuter en privilegierad ställning i detta samhälle (mer om detta i mitt inlägg om bimboidealet) utan snarare är de som alltid får bära den satans skammen för allt dåligt med kvinnosynen i vårt samhälle.

Människor tycker att detta är okej eftersom de ”provocerar” och då är det liksom automatiskt subversivt, utmanande av ideal och normer och så vidare, som det ofta heter. Jag tycker inte att varken Widerstedts eller Vilks verk är det minsta subversiva, jag ser det bara som banala och fullkomligt intetsägande handlingar som är provocerande egentligen bara för att de är så idiotiska.

Gud, vilket miffo som helst kan väl ”provocera” på de premisserna, inte heller utsätter en sig för någon större risk eftersom samhället har en tendens att skydda personer som sysslar med att sparka på utsatta grupper, till skillnad från de konstnärer som faktiskt i någon verklig mening utmanar makten i samhället.

Kopplingen Vilks och Widerstedt kanske inte känns helt uppenbar för alla, men jag hoppas på att ni ändå greppar mitt huvudsakliga resonemang kring denna typ av ”konst” som egentligen mest består av vilt sparkande åt alla håll, i hopp om att provocera någon. Det finns inget vettigt budskap, inget verkligt subversivt eller utmanande av samhällets normer och värderingar, snarare cementeras dem.

Jag föredrar att diskutera saker som berör folk på riktigt.

En argumentationsmodell som är förbluffande vanlig kring till exempel sexistisk reklam är följande: ”jag har inget emot att män eller kvinnor objektifieras, men varför diskuterar vi bara objektifieringen av kvinnor och varför blir det inte en lika stor grej när en man objektifieras” där den huvudsakliga poängen inte är att kritisera objektifieringsdebatten som sådan utan bara att säga att det måste vara ”lika”. Samma modell hör en kring rasism (varför diskuterar vi den här rasistiska nidbilden men inte den här stereotypen av en vit person). Poängen är nästan alltid att personen ifråga inte bryr sig om den där grejen egentligen, men tycker att den också ska diskuteras i rättvisans namn.

Jag undrar i mitt stilla sinne hur en kan vara så neurotisk kring att en inte alltid står i fokus att man alltid måste dra uppmärksamheten till sig själv i debatter oavsett vad det rör sig om. Om en nu inte tycker att det finns et problem med till exempel rasism mot vita, varför ska det då diskuteras? Det faller sig väl naturligt att en diskuterar saker där det faktiskt finns upplevda problem och inte uppehåller sig med ickedebatter.

Objektifieringen av kvinnor diskuteras mer än objektifieringen av män för att den helt enkelt är betydligt mycket mer omfattande, och svårare än så är det inte med den saken. ”Vi” diskuterar inte heller varenda objektifierande bild som produceras, då skulle vi fan inte göra annat. Det som diskuteras är ibland extremfall, men framförallt ett fenomen där man knappt kan interagera med sin omvärld utan att få hundratals bilder av avklädda, åmande kvinnor i sexiga poser och med särade läppar upptryckta i nyllet. Det rör sig inte om enskilda bilder, det rör sig om ett helt jävla samhällsbygge.

Om en faktiskt tycker att något är ett problem så tycker jag att en kan ta upp det istället för att likt en femåring gnälla om saker som någon annan hade kunnat uppleva som och diskutera som ett problem istället för vad de nu diskuterar nu. Kanske skulle någon lyssna och diskutera frågan (vilket förövrigt görs rörande en massa ideal och normer som drabbar män), kanske skulle det upplevas som irrelevant. Poängen är att denna metadiskussion om saker någon annan hade kunnat uppleva som ett problem och diskutera istället är så satans tröttsam.

Om nu ingen har tagit illa vid sig av en reklam, varför ska den diskuteras? Jag diskuterar gärna mansfrågor där folk faktiskt upplever ett problem (med vissa undantag) såsom mäns utrymme för att visa känslor, mäns kontakt med sina barn och så vidare. Däremot vill jag inte diskutera mansfrågor där inte ens den som tar upp dem faktiskt upplever situationen som problematisk. Det är ju fan bara en ickefråga, något som diskuteras för sakens skull och inte för att det i realiteten upplevs som ett problem. Tack, men då föredrar jag att diskutera saker som faktiskt berör folk på riktigt.