Kategori: Politik

Varför är alla för vinster i välfärden?

Intressant denna diskussion om vinster i välfärden. En absolut majoritet av väljarna är ju emot vinster i välfärden på direkt fråga, även borgerliga sådana. Lo stället sig öppet emot det. Det är fullt möjligt att inte ha det, Sverige ska till och med vara ganska unikt med hänseende på i vilken grad vi tillåter det och så vidare. Ändå är det bara ett enda av riksdagspartierna som öppet ställer sig emot det, och det är vänsterpartiet.

Hur fan kommer det sig att inte till exempel S har tagit upp detta? Jag tycker det är helt jävla otroligt, ärligt talat, för det lär ju vara en ganska säker fråga att argumentera för. Jag begriper det fan inte.

Alfahannar.

En diskussion som ofta dyker upp när man talar om jämställdhet är det om ”alfahannar” och hur svårt det är för män som inte är alfahannar att få ligga eller skapa en långvarig relation med det andra könet, något som tydligen är betydligt lättare för kvinnor.

”Status” säga vara viktigare för kvinnor vid urval av män är tvärtom. Men det är väl ändå en ganska konstig sak att säga, för status borde ju rimligtvis vara relevant både för kvinnor och män, bara det att status mäts av olika saker. Typ en statusgrej hos kvinnor kanske är att se bra ut, att bete sig ”kvinnligt” och så vidare medan status hos män ges av andra egenskaper.

Det sägs att till exempel blyga killar har det svårare på könsmarknaden, och detta relateras till att de inte är så kallade ”alfahannar”. Jag tvivlar inte på att det är sant att olika personlighetsdrag står högre eller lägre ner i kurs och att det till mångt och mycket beror på könsroller, men det är ju inte som att man som kvinna kan vara hur som helst och fortfarande har lätt att få ligg, ännu mindre långvariga relationer, och om du dessutom är så kräsen att du vill ha en partner som respekterar dig blir det såklart etter värre.

Det är såklart tråkigt att vissa personer har det sämre än andra, och om det dessutom beror på könsroller så är det ännu sämre. Men att vissa, på grund av vissa egenskaper, har svårare att skaffa sig en relation än andra är inte ett problem som är specifikt för män, hur mycket folk än gillar att tro det. Grunderna som urvalet sker på är kanske ett annat, men kvinnor kan absolut inte gå omkring och se ut och vara hur som helst och ändå få till det.

Demonstrationstrailer.

Den 15 september har jag tyvärr inte möjlighet, men den som har tycker jag ska gå på demonstrationen ”var är våldtäktsförövarna” som anordnas på Södermalmstorg vid fyra. Den handlar om att vi bör ändra fokus i våldtäktsdebatten och tala mer om förövarna, istället för offren som vi tyvärr tenderar att lägga väldigt stor fokus på idag.

Framförallt gillar jag att de har gjort en ”trailer” till demonstrationen där de har vänt på rollerna:

Den som vill läsa mer om demonstrationen kan göra det på facebookeventet. De söker dessutom folk vid en aktion vid norrmalmstorg från 12-15. Här är beskrivningen:

Den 15 september kommer aktionen hållas på Norrmalmstorg i Stockholm, kl 12-15.00. Vi söker volontärer som vill vara med och göra det här till ett spektakel som sätter sig på minnet. I nuläget söker vi framförallt män. Det enda som krävs av dig som är med är att du ställer dig bakom vårt budskap. Du behöver inte svara på frågor från förbipasserande eller aktivt argumentera för syftet om du inte vill. I tre timmar ska du utgöra ett förslag till frågan ’var är våldtäktsförövarna?’, genom korta identitetsbeskrivningar på en skylt på din kropp. Tex ’trebarnspappa, ideellt aktiv. Våldtäktsförövare?’ Vidare instruktioner kan komma, men det blir ingenting avancerat. Är du intresserad? Du behövs! Skriv ett mail till oss här på facebooksidan med kontaktuppgifter så kontaktar vi dig! Tack. /aktionsgruppen

Så tja, om någon av mina manliga läsare är intresserad av att ta ställning för en god sak så hör av er till dem!

Vill du ha det som i Sovjet eller vad?

Tycker det är roligt hur vissa personer tycker att alla politiska åsikter som inte accepterar liberal marknadsekonomi som det enda rätta är onda DDR-kommunister och som inte heller förmår begripa att socialismen innehåller en otroligt mängd olika inriktningar, intern kritik och dessutom har reviderat sig själv en hel del sedan de socialistiska experimenten i Östeuropa. Hittade ett mycket lustigt exempel på denna inställning i mitt eget kommentarsfält:

Hederligt arbete är ett gammalt socialistiskt mantra där man har två grupper: vi och dem. Vi som arbetar för samhällets bästa och de andra parasiterna som kan vara de arbetslösa eller kapitalisterna eller oliktänkande. Det är också därför vissa delar av LO har så svårt för Vårdförbundet eftersom de anser att de är de som genomför det hederliga arbetet och försörjer alla andra.

För att sedan uppföljas av ett ”exempel” på hur socialister föraktar arbetslösa.

Som exempel på hur socialister föraktar arbetslösa är att det var ett vanligt straff i de socialistiska staterna i Östeuropa att ge oliktänjande sparken. Eftersom det inte var tillåtet att vara arbetslös kunde därmed bestraffa dem för att vara arbetslös och inte för vad de tyckte. Finurligt…

Nå, det må vara sant att det för 20 år sedan var praxis att få till väga på detta sätt i Östeuropa. Det säger dock absolut ingenting om hela den socialistiska rörelsen historiskt eller något om hur det ser ut idag. Min uppfattning av det politiska läget i Sverige är att de som langar förakt inför arbetslösa framförallt är högern, medan vänsterfolk i regel inser att arbetslösheten inte beror på att samtliga individer i samhället inte anstränger sig mer.

Alltså såhär, Sovjet sög. Okej, vi vet det nu. De florerade säkert en hel massa orimliga idéer om arbete och arbetslösa. Men kan vi snälla snälla lägga vad som händer för 20 år sedan åt sidan och kolla på vad som sker idag, vilka som föraktar arbetslösa idag. Socialismen, och även kommunismen, som ideologi har utvecklats de närmaste 20 åren, precis som alla ideologier alltid gör.

Sedan att många socialister diskuterar vilket arbete som behövs och inte är inte en fråga om förakt utan en fråga om hur vi gemensamt ska använda de resurser som finns i form av arbetskraft för att skapa ett bättre samhälle. Att man konstaterar att till exempel telemarketing är ett  mindre viktigt yrke än till exempel undersköterska är inte en fråga om förakt gentemot telefonförsäljaren, lika lite som det är förakt mot en arbetslös att mena på att det vore nyttigare om hen sattes i arbete. Har nog aldrig stött på en vänstermänniska som lägger skulden för att människor har menlösa yrken på människorna själva.

Det kan också finnas en kritik mot de enorma löneskillnaderna mellan arbetare och beslutsfattare. Om man tycker att det är ett uttryck för förakt att till exempel anse att en person kanske inte förtjänar 50 arbetarlöner för att hen beslutar om viktiga saker i ett företag så kan man väl såklart anse att detta är förakt. Men det kan ju lika gärna anses vara föraktfullt att tycka att en arbetare bara är värd två procent av vad en beslutsfattare är värd.

Nåja, den huvudsakliga poängen är att det är så jävla tröttsamt att man alltid får ”vill du ha det som i Sovjet eller vad” kört i facet när man så mycket som nämner att vi kanske skulle kunna ha ett bättre samhälle med något jämnare fördelning.

Vi kan inte förvänta oss att superpedagogerna ska komma och rädda oss.

Alltså skolpolitik, detta gudsförgätna ämnesområde. Den absolut vidrigaste vinkeln på problemen som jag känner till är att vi behöver ”bättre lärare” vilket ska åstadkommas med en massa ”kvalitetskontroller” och så vidare in i oändligheten. Jag undrar om personerna som tycker att detta är en tillräcklig lösning på problemet någonsin satt sin fot i ett klassrum utanför tullarna. Bra lärare är viktigt och kan verkligen höja undervisningen, men det går fan inte att undervisa i en för stor och bråkig klass hur duktig man än är. En bra lärare kan skapa entusiasm inför ämnet och förklara saker bra, men hen kan inte lösa elevernas sociala eller ekonomiska situation, kan inte fixa dåligt läromaterial och så vidare.

Man måste begripa att situationen ser otroligt annorlunda ut på olika skolor. Detta har jag sett med mina egna ögon, skillnaden mellan skolor i innerstan och skolor utanför Stockholms kommun är enorm. För att det över huvud taget ska finns någon förtjänst i att ha en bra pedagog så krävs det underlag för att pedagogen ska kunna ägna sig åt att lära ut. Det handlar inte bara om att olika kommuner har olika resurser utan också om att sociala problem förekommer i olika hög utsträckning i olika grupper, som ju är segregerade.

Vissa minns säkert en gammal lärare de hade som verkligen lyckades få igång dem, det gör jag också. Men de flesta lärde sig nog en massa saker i de andra ämnena också, där de inte hade lika fantastiska lärare. Och framförallt: för att denna fantastiska lärare skulle kunna skina för dem så krävdes det säkerligen en massa andra saker också, som inte syntes lika tydligt. För det säger sig självt att den lärare som måste ägna mer energi åt annat helt enkelt kommer få mindre möjlighet att ge sina elever riktigt bra undervisning. Det borde inte vara någon överraskning.

Ibland i denna diskussion drar folk upp programmet ”klass 9a”, ni vet det där när ett gäng superlärare får ta över en klass för att förbättra deras skolresultat. Vissa ser det som ngt slags ”bevis” på att ”bra lärare spelar roll”. Jaja, det är klart det ”spelar roll” hur en lärare är. Men till det programmet har man liksom valt ut några av de absolut bästa lärarna i Sverige, dessutom finns det såklart en enorm press på eleverna på grund av att det ska bli tv, vilket i sig troligen gör att de presterar. För att inte tala om den lugnande effekten av att ha flera vuxna (människor som filmar, och sitter inte de ordinarie läraren med då och då) i klassrummet. Och sedan så är programmet säkerligen vinklat.

Men även om det vore så att endast en riktigt bra lärare kan rädda en klass från att vara sämst i Sverige så är det en otillräcklig lösning. Skolan kan helt enkelt inte bygga på att alla lärare är fantastiska pedagogiska naturbegåvningar. Vi kan absolut förbättra lärarutbildningen och så vidare, men vi kan inte förvänta oss att det ska komma superpedagoger och bara rädda situationen bara vi gapar om det på debattsidor tillräckligt länge. Det är helt enkelt nödvändigt att jobba med frågan på fler sätt än så och det inkluderar faktiskt att ge skolan mer anslag. För tro mig, det behövs.

Bild tagen på en av de många skolor jag besökt som lärarvikarie.

Är detta bortskämdhet?

Det talas mycket om bortskämda ungdomar som inte vill ta de jobb som erbjuds, för det ”finns ju jobb”. Det är sant att det finns jobb som är lätta att få för ungdomar, främst inom telemarketingbranschen. Jag har själv fått ett flertal sådana jobb utan större ansträngning. Sant är också att dessa arbetsköpare ofta endast betalar provisionslön, alternativt en väldigt låg grundlön och resten provision, har en extremt hög personalomsättning, dålig personalpolitik och så vidare. Det är klart att det är enkelt att få jobb om arbetsköparen inte behöver offra något för att anställa en, om man slutar automatiskt om man inte håller tillräckligt högt, ofta nästan omänskligt, tempo.

Alla gånger jag har fått telemarketingjobb har jag antingen tackat nej eller slutat ganska omgående. Anledningarna har varit dels att företag ljugit om lönemodellen i sina platsannonser (sagt att det är grundlön när det enbart är provision), vilket jag tycker är jävligt oseriöst och inte riktigt har lust att jobba på ett företag som gör. Det tycker jag är ett rimligt krav att ställa som arbetssökande, att det företag man ska jobba på inte ska slösa två-tre timmar av ens liv på att få en att söka ett jobb man inte skulle ha sökt annars genom att ljuga. Jag jobbade även en dag på ett ”seriöst” företag som ägnade sig åt att sälja importerat vin genom att utnyttja ett kryphål i alkohollagstiftningen, men det var så mördande tråkigt att jag slutade. Jag fick inte heller lönen för det arbete jag utfört fast det var sagt att jag skulle få den, så så seriöst var företaget kanske inte.

Utöver det har jag jobbat som lärarvikarie, som diskplockare och som ”piccolo” på sjukhus. Dessa arbeten har kanske inte varit de roligaste, men jag har utfört dem. Lärarvikariejobbet var mitt senaste och även det jag hade längst. Jag var anställd på en vikarieförmedling och visste i princip aldrig hur arbetsveckan skulle komma att se ut. Jag sov fruktansvärt oroligt varje natt eftersom jag alltid gör det när jag ska göra något nytt dagen innan, det är sån jag är. Jag var trött precis hela tiden, men samtidigt otroligt uppstressad. Det här jobbet är, trots att jag bara jobbade 15-20 timmar i veckan, något av det mest slitsamma jag gjort i hela mitt liv. Att aldrig veta, att alltid passa på telefonen, att alltid åka till nya platser och så vidare är helt enkelt extremt slitsamt.

En gång sa de på förmedlingen att de skulle strunta i att betala ut min lön om jag inte han få någon underskrift på mitt papper innan receptionen på skolan stängde. Hela deras system byggde på dessa underskrifter, som man skulle få på en liten lapp. Ändå ansåg de sig inte ansvariga för att det skulle fungera utan tyckte att jag, på min lediga tid, skulle åka tillbaka till skolan och fixa underskrift. En skola som inte alltför sällan låg i alla fall en timmes resväg bort. Jag trodde knappt mina öron när jag hörde orden ”såklart, jag förstår” komma ur min mun när tjejen på andra sidan telefonlinjen sa detta. Seriöst, hur kan man acceptera att någon inte ger en lön för det arbete man utfört för dem? Det frågar jag mig såhär i efterhand. Men det är väl sådan man blir av rädslan för att minsta krävande av ens rättigheter ska leda till uppsägning. Och allt detta för en lön på 100 kronor i timmen.

Är jag bortskämd för att jag inte har någon lust att ägna mig åt detta? Jag har inga problem med att utföra ett tråkigt jobb för en relativt låg lön, men jag vill bli behandlad med respekt. Jag vill inte att någon ska ljuga i sin platsannons, jag vill inte att någon ska strunta i att betala ut min lön, jag vill inte gå omkring i ett tillstånd av ständig osäkerhet inför när, var och hur jag ska arbeta nästa gång, jag vill inte jobba på en arbetsplats som har så dålig personalpolitik att de sliter ut sina anställda efter 2 månader, jag vill inte jobba för enbart provisionslön eftersom det inte är en säker inkomst. När det kommer till det rena arbetet är det i princip bara telemarketing jag inte har någon lust att utföra, utöver det har jag fan inte problem med en enda arbetsuppgift (förutsatt att det inte leder till en massa skador snabbt på grund av för hög arbetsbelastning). Jag kommer inte skutta till jobbet, men jag kommer utföra det. Detta är enligt min uppfattningen inställningen hos de flesta i min generation. Jag tror till och med att en del blir glada och tacksamma för att få chansen att sälja saker till folk över telefon för provisionslön. Är det bortskämdhet?

Skicka din wtf-historia till Hannah!

Hannah har dragit igång sitt wtf-projekt igen, som handlar om olika personers tillfällen då de insåg att det finns könsroller eller ojämlikheter mellan könen. Projektet är tänkt att handla om både feminister, antifeminister, jämställdister eller människor som bara har åsikter om jämställdhetspolitik. Bredden på åsikterna som presenteras gör det intressant, tycker jag.

I alla fall så tycker jag att alla ska mejla eller kommentera sina historier hos Hannah så hon får något att rita serier av! Kom ihåg att du inte behöver sätta dig i något fack i jämställdhetsfrågan, det räcker med att du har nått en viktigt personlig insikt om jämställdhet, genus eller liknande som du vill dela med dig av.

En av Hannahs wtf-serier.

Klassahället i sitt esse.

Regeringen har lagt fram ett förslag om att läxhjälp också ska ingå i rutavdraget. Jag vill minnas att man sade att verksamheten var avdragsgill när jag jobbade med läxhjälp också, men det ska i alla fall förtydliga så att det inte kan råda något tvivel om rätten att göra skatteavdrag för att någon ska bedriva privat skolverksamhet med ditt barn.

Jag tänker på skolor i kranskommuner till Stockholm jag jobbat i där det inte funnits pennor i bildsalen, där eleverna inte ens kunnat vara tysta ens tre sekunder, där ett Vg har setts som en nästan ouppnåelig bedrift och där det suckats avundsjukt och beundrande när jag berättat om mina egna, enligt mig inte särskilt imponerande betyg. Kommer de barnens föräldrar att ha råd med läxhjälp nu när det är avdragsgillt? Kanske någon, men definitivt inte alla.

Läxhjälp kanske funkar för den som ligger efter i ett eller två ämnen och som har pengar att betala, men det kan aldrig aldrig kompensera för en dålig skola överlag. Och vad mer är att i en tid när skolresultaten blir alltmer segregerade, där rika områden har höga och fattiga låga, så skjuter läxhjälpen till ännu större klyftor. De som kommer från studievana, välbemedlade hem kommer kunna köpa sig ur kvalitetsförsämringarna i skolan medan de som inte har råd kommer att sitta kvar i skiten.

Strunta i de jävla avdragen och satsa istället på att göra skolan bättre för alla, helst en läxfri skola där lärandet sker på plats och inte i hemmet. Det är viktigt för elever som saknar studievana, studiero och så vidare i sina hem, att så mycket som möjligt av lärandet faktiskt är planerat att ske i skolan. Eller satsa åtminstone pengarna på den ideella läxhjälpsverksamheten som finns tillgänglig för alla ungdomar, också för de grupper som faktiskt behöver det mest.

Nå, vem försöker jag lura? När har denna pissregering någonsin gjort något som kan hjälpa det stora flertalet? Tvivlar på att det någonsin har skett. Allt handlar om att personer som redan har råd att köpa vissa tjänster ska kunna få dessa tjänster billigare, och detta sker såklart på den gemensamma välfärdens bekostnad eftersom skattesänkningar också kostar pengar.

Bortskämda företag.

Intressant tycker jag det här med företag som anklagar ungdomar för att vara bortskämda. Varför är det aldrig någon som pratar om att företag är bortskämda? Jag minns till exempel en artikel jag läste om någon från Svenskt Näringsliv som whinade om att inga ungdomar ville spendera sommaren med att plocka tulpaner för en pisslön och att de därför fick ta in folk från utlandet. Förväntar sig företag att vi ska slicka deras fötter för vilket skitjobb som helst?

Utanförskap från vaddå?

Jag tänker på människor som pratar om ”utanförskap” som om det vore synonymt med arbetslös, och att det av detta följer att den som har arbete också är innanför. Jag undrar om det slagit dem att en människas liv kan bestå av mer än arbete, att det finns en massa andra sammanhang man kan vara innanför i. Jag tänker mig att en person som arbetar 20-40 timmar i veckan men på olika timanställningar, som ständigt måste planera hela sitt liv efter arbetet och aldrig kan planera in saker för att det kan komma arbete emellan lätt hamnar i ett annat slags utanförskap.

Jag förstår att man tycker att det är viktigt att människor arbetar. Jag håller kanske inte med om att det är det högsta samhällsmålet, men jag greppar varför man bygger så mycket av sin politik kring det i vissa politiska läger. Vad jag däremot inte begriper är varför man känner sig tvungen att motivera detta med att det skulle röra sig om en känsla av utanförskap eller innanförskap för arbetaren i frågan. Utanförskap i förhållande till vadå, frågar man sig. Det enda det verkar handla om är ju utanförskap i förhållande till arbetssamhället och det kanske inte är någon stor grej i sig för alla, för många är det nog betydligt viktigare att ha tid för familj och vänner.

Gud, jag blir så trött på allt tjat om ”utanförskap” som om det vore något slags tydligt definierat begrepp. Egentligen är det ju högst oklart vad för typ av utanförskap det rör sig om och vem det är som upplever det som relevant.