Kategori: Politik

Bara jag slipper.

När man kritiserar det så kallade konsumtionssamhället så kommer det alltid någon och ba: ”men är det verkligen upp till dig att avgöra vad som är livskvalitet för andra, om någon vill köpa en massa saker på h&m så låt dem göra det utan att moralisera den pk-person”. Grejen är följande, att jag bryr mig verkligen inte om vad folk har för konsumtionsvanor för sakens skull. Det är inget utslag av moralism att jag vill röra mig bort från konsumtionssamhället utan har sin grund i att jag ser hur detta system inkräktar på mitt och andras livsrum. Om konsumtionsivrarna hade haft ett eget samhälle och ett eget ekosystem hade jag verkligen inte brytt mig, men det ingår i konsumtionssamhällets natur att ständigt utvidgas och intensifieras. Det är knappast frivilligt om man ska ingå i det eller ej, snarare måste man göra en aktiv ansträngning för att slippa.

De inskränkningar jag vill se i konsumtionssamhället är följande:

  1. Miljöskatter som står i proportion till den skada som faktiskt sker på miljön.
  2. Rimliga arbetsvillkor vilket inkluderar lön att leva på, bra arbetsmiljö och både teoretisk och praktisk möjlighet att driva facklig verksamhet.
  3. Ett totalförbud mot eller åtminstone ett stort minskande av reklam i det offentliga rummet.

Jag är helt övertygad om att detta skulle minska konsumtionssamhällets utspridning och intensitet, jag tror nämligen att de allra flesta egentligen har bättre saker för sig än att konsumera. Nu finns det säkert de som inte har det och de kan väl få göra det så länge vi håller oss till detta. Vad som är livskvalitet för dem och inte ger jag blanka fan i, men jag vet att det är livskvalitet för mig och många andra att dessa saker jag radar upp verkställs.

Jag kan tänka mig att det som sticker mest i ögonen är reklamförbudet. Här vill jag hävda att det handlar om min rättighet att kunna vistas i offentligheten, i miljöer som i mångt och mycket har byggts upp av skattepengar, utan att bli paratiserad av reklambudskap. Om man nu tycker att det är fullkomligt otänkbart att en fastighetsägare inte får sätta upp en reklamskylt på sin fasad så kan man i alla fall tänka sig att de reklamplatser som är på offentligt ägda platser tas bort, vilket skulle innebära en ganska stor del (tänk all tunnelbanereklam samt alla reklampelare).

Faktum är det att reklamen utgör ett intrång på mitt mentala rum. Om reklamen inte hade haft denna effekt hade den varit fullkomligt onödig, eftersom den då inte hade stimulerat konsumtion. Nu är det emellertid så att reklamen är skapad för att påverka oss att köpa saker vi inte behöver, för om det fanns ett verkligen behov av dessa ting så hade reklamen knappast varit nödvändig. Jag förstår inte varför det ses som en så självklar rättighet att personer med kapital ska kunna klottra ner det offentliga rummet med sina budskap, som ofta är sexistiska.

Sen om folk väljer att ändå uppgå i detta så kör hårt. Bara jag slipper.

Att recensera en politisk rörelse.

Ibland frågar sig människor retoriskt om feminismen är död som en slags inledning till ett större samtal, eller en problematisering, kring ”dagens feminism”. Ofta kommer detta från borgerligt håll och diskussionen landar för det mesta i slutsatsen att feminismen kanske inte är död, men att den tidigare kampen liksom redan har uträttats och vunnits i och med likheten inför lagen och att feminismen därför är överflödig.

Jag blir så irriterad när det ska komma någon jävla jeppe och liksom ”recensera” olika politiska rörelser som utomstående. Jag har inget emot vare sig utomstående kritik mot feminismen eller inbördes kritik mot den riktning feminismen tar (även om jag såklart tycker att viss kritik i sig är rent idiotisk) men när någon som inte ens är feminist själv eller delar våra intressen ska komma och berätta för oss huruvida det vi ägnar oss åt är dött eller levande blir bara så matt.

Om du inte tycker att en rörelse äger relevans så är det väl bara att inte engagera dig i den? Motarbeta för guds skull gärna rörelser som du tycker är skadliga, men bara en enligt dig menlös rörelse kan väl ändå få existera? Den effektivaste metoden lär för övrigt vara att skapa intresse kring andra frågor istället för att diskutera olika rörelsers relevans. Jag menar, det är ju inte som att jag skulle ordna någon jävla diskussion om huruvida någon ideologi jag tycker är keff är ”död” eller inte. Om den nu vore det, varför ens diskutera saken?

Problemet för de här personerna är inte att de värnar om feminismen som rörelse och nu är ledsna för att den är död. Problemet enligt dessa personer är att människor agerar som om feminismen vore levande fast den enligt dem personligt saknar relevans. Problemet är att det finns rörelser som strävar efter samhällsmässig förändring. Istället för att prata om rörelsens innehåll, argument eller krav som talar man om rörelsen som sådan. Det är såklart ett fruktansvärt enkelt sätt att komma undan.

Det hela känns bara som en enorm jävla härskarteknik, riktad inte bara mot en enskild individ utan mot en hel politisk rörelse. Om du nu tycker feminismen är så jävla stendöd, bara skit i den och låt oss vara ifred. Tack och hej!

Skända arbetslinjen.

Detta med att regeringen trots avrådan från både datainspektionen och justitiekanslern vill införa ett arbetsmarknadsregister där uppgifter om till exempel etnisk härkomst och fackföreningstillhörighet kommer att ingå är bara sinnessjukt. Detta går inte att argumentera för utifrån något slags perspektiv om rikets säkerhet, utan är bara ytterligare ett steg i den så kallade ”arbetslinjen” med en ökad kontroll av arbetarklassen.

Jag tycker att det är otroligt obehagligt att inskränkningar i integriteten motiveras med ”samhällsnyttan” på det här sättet. Jag kan begripa säkerhetsargumentet, alltså att skydda landet från direkta hot, men att motivera det med något diffust blaj om nyttan för arbetsmarknaden känns bara skevt.

Förutom själva grejen i sig, nämligen att det suger att vi går mot en mer och mer kontrollerande stat och mindre personlig frihet, så är själva bevekelsegrunderna för detta register i sig skrämmande. Om det hade varit något annat syfte så hade jag sett det som ett utslag av missriktat kontrollbehov, men just detta att det är arbetare man ska föra register över tycker jag är talande. Jag menar, det finns ju så många andra grupper som man skulle kunna kontrollera med hänvisning till samhällsnyttan.

Varför är det ingen som föreslår ett register över personer som äger bemanningsföretag för att se om de kan tänkas ha kopplingar till kriminella grupperingar? Det verkar ju uppenbarligen vara ett problem! Varför föreslår ingen ett register över politikers kopplingar till näringslivet? Jag menar, Moderaterna kan ju inte ens tänka sig att redovisa sina egna jävla partibidrag. Allt detta får gå okontrollerat, men arbetares etnicitet och fackföreningstillhörighet ska registreras med hänvisning till samhällsnyttan (arbetslinjen). Jag blir äcklad av detta ogenerade klassmaktsupprättande.

Det fullkomligt kryper i hela min kropp när jag tänker på hur långt denna politik har fått dras, hur mycket jävla skit man har lyckats motivera med hjälp av den så kallade arbetslinjen. Hur många inskränkningar i personers livsrum, välmående som har gjorts, hur många skattelättnader för de redan välbemedlade som har motiverats. Och allt till ingen jävla nytta! Och det värsta är att denna nyhet inte ens gör mig förvånad, för visst kunde man ändå se det komma? Jag hoppas bara att folk tar sitt förnuft tillfånga och skändar arbetslinjen.

Att följa reglerna är också ett val.

Vet ni vad. När ni betalar för er så bidrar ni automatiskt till avgiftssamhället. Ni vet det va? Att ni böjer er under dessa regler, det är detsamma som att ni accepterar det. Samtidigt som du betalar din sl-resa så säger du ja till att en person i större ekonomisk nöd också ska göra det. Är inte detta minst lika osolidariskt?

Hur kan man inta hållningen att avgifterna visserligen borde sänkas eller tas bort och samtidigt bidra till systemet genom att acceptera det? Jag förstår det inte. Det effektivaste sättet att avskaffa en ordning är ju att bryta mot den. Att acceptera den i handling men ogilla den i ord är egentligen ganska betydelselöst.

I mina ögon är det osolidariskt att acceptera avgiftssamhället. Om alla plankade så hade avgifterna tagits bort för länge sedan, det är alla laglydiga jävlar som gör att avgiftssystemet kan upprätthållas.

Tänk på det, nästa gång du köper en sms-biljett.

Att blint följa lagen även om du inte sympatiserar med den kan vara minst lika moraliskt förkastligt som att bryta mot den.

Jag står upp för det samhälle jag vill ha, oavsett om det innebär att jag följer reglerna eller bryter dem. Jag tycker verkligen inte att det är intressant huruvida någon annan har bestämt att det ska vara på ett visst sätt eller inte. Det intressanta är varför det skulle vara bättre att ha det så. Om någon övertygar mig om det, visst. Så länge ingen gjort det så kommer jag absolut inte böja mig för regler bara för att de råkar finnas där.

Om detta kan någon jeppe tycka vad fan hen vill, jag bryr mig faktiskt inte. Om du tycker jag gör fel och vill att jag ska typ erkänna det, då får du faktiskt ta och motivera det utifrån handlingen i sig själv. Att säga att det jag gör är fel för att någon har bestämt att det är fel, det är lite som att säga att regeringen är bra för att folket har röstat för den. Det är ett helt orimligt cirkelresonemang som i slutänden leder till ett accepterande och cementerande av status quo. Om det är så du vill ha det så visst, men själv slipper jag helst.

Man gör alltid val oavsett om dessa val går i linje med rådande ordning eller ej. Om du accepterar rådande ordning så är du medansvarig till den, etter värre blir det om du argumenterar för den bara på grunden att den finns där. Jag kan inte nog understryka vikten av detta; insikten om att vi alla väljer. Om du väljer att inte göra motstånd, att till och med motarbeta motstånd, då tar du ställning för samhället som det ser ut idag. Och det, det kan jag fan inte begripa hur man kan försvara.

Om att bryta mot lagen.

När man skriver om att inte följa lagen eller reglerna i ett samhälle så får man alltid en invändning som lyder ungefär såhär: ”men om du tycker det är rätt att bryta mot lagen, vad tycker du då om skattefuskare/hatbrott/BREIVIK osv” och menar att dessa personer också bryter mot rådande samhällsordning för att de tycker den är felaktig och att jag då borde sympatisera med det hela.

Låt mig ta ett exempel. Jag tycker att det är viktigt med demonstrationsrätten och föreningsfrihet. Jag tycker att man ska få demonstrera för vilken idiotisk skit man vill. Men om någon demonstrerar för att kasta ut alla invandrare, nog fan kommer jag stå på andra sidan och demonstrera emot deras demonstration. Jag tycker att formen, alltså demonstration, är bra, men jag sympatiserar inte med budskapet. Vissa skulle säga att man måste skilja på intention och själva handlingen, men där håller inte jag med. En aktion består av båda intention och fysisk handling, och dessa två går inte att skilja från varandra.

Vi tar ett annat exempel. Skattefusk. Skattefusk är olagligt och det tycker jag är bra. I ett välfungerande samhälle så ska man såklart minimera skattefusket. Däremot, om jag visste att min skatt gick till att finansiera krig och förtryck så skulle jag också skattefuska, och då skulle jag tycka att det var rätt. Detta för att jag tycker att skattefusk är okej som metod om den används på rätt grunder. Vad jag däremot inte sympatiserar med är en person som skattefuskar för att hen tycker att skatt är stöld. Detta beror inte på att handlingen i sig själv är annorlunda, men grunderna för den är andra, och dessa andra grunder sympatiserar jag inte med. Alltså sympatiserar jag inte heller med handlingen.

Sedan finns det såklart gränser man under inga omständigheter får passera. Såsom att döda en jävla massa människor. Jag skulle inte sympatisera med det Breivik gjorde oavsett hans bakomliggande ideologi. Om detta tror jag att merparten av alla människor är rörande överens. Anledningen till att Breivik gjorde det han gjorde var knappast att det finns en acceptans för plankning. Dessa gränser ska staten givetvis kämpa för att upprätthålla, detta är också något som det finns en bred konsensus kring hos befolkningen. Samma konsensus kan inte finnas i frågan om plankning.

I slutänden kokar allt ner till maktkamp. Staten har ett intresse av att behålla sin makt och upprätthålla lagar. Andra grupper har andra intressen, som ibland går på kollisionskurs med staten. Vårt system har inte alltid sett ut som det gör utan är ett resultat av hundratals år av maktkamp där våra demokratiska rättigheter utökats i högre och högre takt. Detta har inte uppnåtts genom att folk blint lydit lagen utan genom uppror mot rådande ordning. Det intressanta i mina ögon är inte om människor lyder lagar och regler utan vad de kämpar för och om deras metod är effektiv och okej.

Till egoismens försvar.

Folk tycker att de har genomskådat mig när de förstår att jag bara vill att andra ska betala för mina kollektivtrafiksresor. Well, grattis till dig för att du förstått något som från första början var uppenbart? Jag har aldrig förnekat att jag är med i planka av egenintresse, så jag förstår inte varför det ses som ett avslöjande. Jag är helt öppen med att jag inte har någon lust att betala för mina resor utan tycker att det borde tas via skattesedeln istället.

Vissa menar att det ändå skulle kosta lika mycket bara det att kostnaden skulle tas någon annanstans ifrån men det är ju inte sant. Själva biljettsystemet kostar nämligen en massa pengar att upprätthålla, vilket man skulle kunna strunta i om kollektivtrafiken var avgiftsfri. Dessutom skulle det troligen leda till en långsiktig samhällsekonomisk vinst eftersom rörligheten i samhället skulle öka.

Men åter till egenintresset. Jag förstår verkligen inte varför det skulle vara fel att kämpa politiskt utifrån egenintresse. Det är väl tvärtom en av de absolut bästa grunderna man kan bygga sitt politiska engagemang på? De flesta rörelser som haft någon form av sprängkraft politiskt har ju varit byggda på egenintresse.

Om du vill kalla det egoism, kör på, jag bryr mig inte. Att jag avgiftsvägrar beror på att jag dels tycker att avgifterna är på tok för höga för mig personligen men också på att jag motsätter mig det politiskt. Jag tycker att kollektivtrafiken ska finansieras gemensamt och därför gör jag motstånd genom att ingå i organiserat plankande. Det är av övertygelse jag gör det, jag är inte av nöd tvungen att planka, men min övertygelse utgår från ett egenintresse. Från en idé om en bättre värld för mig och många andra att leva i. Och ärligt talat så har jag mycket svårt att se vad som skulle vara fel med det.

Har även skrivit mer om detta med idealism och egenintresse i politisk kamp här.

Hur man försvarar ett medlemskap i planka.

Så hur försvarar man ett medlemskap i planka? Det finns en massa olika invändningar mot organisationen där den vanligaste går något i stil med att man ändå måste acceptera det som har kommits fram till genom den demokratiska ordningen. Den som plankar anses alltså inte respektera demokratiskt fattade beslut.

För det första vill jag veta när det röstades om kollektivtrafikavgifterna eller när ett parti senaste hade detta som valfråga. Det var ju inte som att Alliansen gick till val på att taxorna ska höjas? Sedan kan man visserligen argumentera för att den som röstat på alliansen rimligtvis borde ha kunnat förvänta sig det av en borgerlig koalition, men det var aldrig uttalat och allra minst en stor valfråga. Mitt intryck är att gemene man är ganska missnöjda med rådande system.

För det andra så är parlamentarism inte det enda demokratiska verktyg som står till vårt förfogande. Det finns en rad olika politiska arbetsmetoder varav civil olydnad är en. Om den enda metod som användes var att rösta så skulle den politiska dagordningen helt styras av politikerna. Att ägna sig åt alternativa metoder är ett sätt att sätta press på politikerna. Jag tycker dessutom att just plankas metod är genialisk.

Vad jag har absolut mest svårt för i denna argumentation är den otroliga historielösheten. Det är ju inte som att världen har förändrats till vad jag skulle kalla det bättre för att folk har följt lagar och normer. Människor som säger att man ska ”respektera demokratiskt fattade beslut” brukar leva i någon slags idé om att den demokratiska ordningen som den ser ut idag är perfekt. Nåja, man kan väl tro det om man är optimistiskt lagd men jag tycker att det är ett ganska orimligt antagande.

Jag tycker att kollektivtrafiken ska vara gratis eller i alla fall betydligt billigare. Jag ser den som en del av det offentliga rummet. Visst skulle jag kunna vänta på att detta sker ”demokratiskt” men det skulle innebära en förlust på ungefär 10 000 kronor varje år för mig. Det är mycket pengar. Inte så att jag absolut inte skulle kunna undvara dem men det skulle göra mig ekonomi väldigt mycket tightare.

Jag skulle eventuellt kunna tänka mig att betala om det faktiskt hade hållits en folkomröstning om det hela och man hade lagt sig på nuvarande prisnivå, fast nu är så inte fallet. Men inte ens om en sådan hade hållits så vet jag om jag hade anpassat mig, ty jag tycker att det finns en poäng i att göra aktivt motstånd mot en samhällsordning man tycker är fel även om den är demokratiskt framtagen.

Saknar ord.

Ja, vad ska man säga. Läs detta pressmeddelande från fackföreningen Sac om att en av deras representanter blivit misshandlad efter förhandling med ett bemanningsföretag, tvingad att dra tillbaks kraven och hotad till livet. Allt med familjen närvarande i bostaden.

Gärningsmännen slog fackföreningsrepresentanten upprepade gånger mot huvudet och krävde att fackföreningen skulle dra tillbaka de krav som ställts mot bemanningsföretaget. Med en kniv mot stupen tvingades fackföreningsrepresentanten att ringa till ägaren av bemanningsföretaget och lova att alla krav som ställts skulle släppas. Efter telefonsamtalet sa den tidigare Werewolf Legion-ledaren att fackföreningsrepresentanten personligen ansågs vara skyldig en halv miljon kronor till Werewolf Legion-ledaren, som ska betalas inom en månad annars kommer fackföreningsrepresentanten att dödas.

Detta är alltså ett resultat av att man har drivit facklig verksamhet. Jag saknar ord för att beskriva mitt äckel inför detta. Inte bara att man tillgriper sig av maffiametoder mot en fackföreningsrepresentant utan dessutom gör det i så öppen dager. Det rör sig inte om något subtilt litet hot, det kan inte bli tydligare än såhär vad det handlar om. Att det görs så ogenerat, det skrämmer mig.

Detta är ett angrepp på hela fackföreningsrörelsen, inte bara en enskild individ. Detta måste ses i ljuset av att människor i ett välfungerande samhälle måste våga organisera sig och verka för att anställningslagar upprätthålls och att kunna förbättra sin situation och det går inte om man befinner sig under hot. Jag hoppas att detta behandlas som det demokratihotande brott det är både rättsligt och medialt.

Ingen konspirationsteori.

Pratade med Emanuel för ett par dagar sedan och vis diskuterade regeringens arbetslöshetspolitik. Jag nämnde detta som jag trodde numera var allmän vetskap om att regeringen mål har varit att sänka den så kallade reservationslönen, alltså den lägsta lön som en person kan tänka sig att ta ett arbete för. Reservationslönen sänks såklart dels genom att arbetslöshetsersättningen blir lägre, men också genom att arbetslösheten som sådan blir mer smärtsam. Att detta är sant har dels framkommit från läckta interna dokument, men man kan också tycka att det är en ganska given slutsats med tanke på att den arbetslöshetspolitik som förts knappast har gjort något för att minska arbetslösheten, bara för att göra de arbetslösa än mer desperata.

Emanuel tyckte att detta lät som en ”marxistisk konspirationsteori” vilket fick mig att fundera lite. Jag har väldigt svårt att se varför detta är ett orimligt scenario. Jag menar, det är klart som fan att arbetsgivare gärna vill sko sig själva och nu när vi fått ett högerparti vid makten, som dessutom har fått en massa hemliga donationer, så kan man ju absolut tänka sig att de är intresserade av att gynna deras intressen. Om man dessutom kan täcka upp det i tal om ”arbetslinjen” och därmed lura människor att detta görs med några slags goda intentioner så är det än bättre. Men jag tänker att om regeringen verkligen hade velat sänka arbetslösheten så hade de tagit alla jävla fas3-pengar och anställt folk för istället, det är ju ett ur alla samhällsnyttoperspektiv mycket rimligare tillvägagångssätt.

Ofta när man har idéer om hur makten tjänar varandra, alltså hur den ekonomiska eliten frotterar sig med den politiska, stödjer varandra och tjänar varandras intressen, och i vissa fall till och med är samma sak eller använder sin maktposition i den ena gruppen för att skaffa en likvärdig i den andra, så anklagas man för att vara en foliehatt. Men om man funderar lite närmare på saken så förefaller det väl ändå ganska naturligt att dessa personer tjänar sin egen samhällsgrupps intressen? Om detta låter sig göras genom att sänka reservationslöner, vilket såklart är en vinstaffär för alla företag, och låta staten betala gratis arbetskraft för företag med skattepengar, så varför inte?

Jag har mer och mer börjat överge perspektivet att statsmakten skulle vara inkompetent. Det tror jag inte. Jag tror att de vet att oavsett om folket lackar ur så lyckas de ändå sko sig. Det är ju fan bara att göra en pudel och sedan använda de kontakter man skaffat genom att göra rätt saker under sin tid vid makten för att skaffa något välbetalt styrelseuppdrag. Inte så att jag tror att allt är en gigantisk konspiration heller, men jag tror att det faller sig naturligt att den politiska eliten, nu när den alltmer smälter samman med den ekonomiska, också börjar tjäna samma intressen. Och jag tycker inte det är någon konspirationsteori, snarare jävligt naivt att inte tro det.

Så matt.

Jag skiter väl i om det var Ewa Björling som krävde att vakten skulle bli oplacerad eller inte, jag blir så otroligt äcklad av det faktum att hon har mage att kalla behandlingen, en kroppsvisitation, för ”kränkande” utan att för en sekund sätta det hela i ett större perspektiv.

Jaja, bemötandet kanske var ”dåligt” men jag undrar om de inte själva tar dig en liten funderare på det här med maktmissbruk och otrevligt agerande inom de yrkesgrupper som har dessa befogenheter. Jag menar, det är väl klart som fan att säkerhetsvakter på flygplan, tunnelbana, stan och så vidare inte alltid beter sig så jävla trevligt och att det ofta kan upplevas som kränkande för den som visiteras?

Jag undrar om Björling tror att detta är en isolerad företeelse, att hon haft otur, eller om hon inser vad ”vanligt folk” får stå ut med. Om hon inser att Securitas aldrig skulle omplacera en anställd bara för att någon av oss tyckte sig bli ”kränkt”. Troligen inte. Fan vad matt jag blir.