Kategori: Politik

Egenintresset räcker gott nog.

Väldigt väldigt ofta när man diskuterar upplopp, plankning, ockupationer och andra typer av civil olydnad så stöter man på argumentet att de som sysslar med detta egentligen inte har någon politiska agenda eller övertygelse utan bara vill bråka alternativt förbättra sin personliga situation. Detta hörde jag bland annat om upploppen som pågick i England i samband med att avgifterna för universitetsstudier höjdes.

Men ärligt talat: vem bryr sig om skälen för en motståndshandling är ideologisk eller bara baserar sig på en vilja att se världen brinna. Faktum kvarstår att människor som är tillfredsställda med sin livssituation och inte känner ilska inför samhället inte går ut och riskerar liv, lem och rent polisregister för att slå sönder skit. Jag skulle troligen inte göra det själv, jag har på tok för mycket att förlora på sådana tilltag i min nuvarande livssituation. Jag känner visserligen ett hat mot samhället, men jag känner mig inte personligen sviken eller chanslös och därför skulle jag inte heller rikta min vrede så.

Det faller sig naturligt att den som inte har samma bildning (vilket ju också är en klassfråga) inte heller har samma kapacitet att formulera sin vrede ideologiskt. Det tar sig istället uttryck i en akut ilska över sin personliga situation, och ett krav efter förändring. Att kräva att dessa personer ska sätta sig in i någon slags politisk ideologi innan de går ut och kräver sin rätt är bara världsfrånvänt. Ska bara den som engagerar sig politiskt kunna ställa krav på sin egen situation? Ett sådant förhållningssätt leder oundvikligen till ett passiviserande av arbetarklassen och prekariatet. Inte för att de är mindre kapabla till att förstå, men för att de för det mesta har mindre tid och resurser att kunna sätta sig in. Speciellt i ett samhälle där skolan bli mer och mer segregerad och folkbildningstanken försvinner mer och mer. I ett samhälle där många inte lär sig läsa ordentligt så kan man givetvis inte ställa den typen va krav på upplysningsgraden hos de som protesterar.

Jag skiter ärligt talat i vad för politisk analys som ligger bakom motståndshandlingarna mot auktoriteter, det viktiga är nämligen just att visa motstånd. Att visa att man är en kraft att räkna med, för makten att vara rädd för. Om man aldrig visar detta så kommer det aldrig att finnas någon politisk vilja att förändra dessa personers situation. Det fungerar ju i regel så att makten behåller sin makt om den inte ifrågasätts och utmanas, man vore ju korkad om man gjorde annorlunda. Människor i regel drivs inte av starka ideologiska övertygelser utan av egenintresse, som man sedan formar ideologier kring för att berättiga.

Allting börjar med att lokalisera de problem men själv upplever i sitt liv. Om man sedan förstår att skulden för dessa inte ligger hos en själv, utan i samhället, och protesterar mot det så har man tagit första steget för en politisk förändring. Man behöver inte ha någon färdig handlingsplan eller ens en fullständig problembeskrivning, det som krävs är att man kan säga: detta ser jag, och jag kräver förändring. Utifrån detta kan man sedan bygga ideologi, men det måste ändå vara sprunget ur en direkt verklighet.

Givetvis finns det folk som även är där de är på grund av tankarbete. Jag skulle se mig själv som ett exempel på just detta, för även om jag till viss del drivs av egenintresse så är min situation knappast prekär. Jag skulle klara mig ganska bra i detta samhälle även om det fortgick. Men framgångsrika progressiva ideologier, som socialdemokratin, hbtq-rörelsen och feminismen, har sitt ursprung i att jävligt många personer personligen upplever effekterna av förtrycket i sin vardag, inte av att någon akademiker sitter inne och filosoferar och sedan lyckas övertyga folk. Därför måste vi acceptera motstånd som just motstånd och något värdefullt i sig istället för att ständigt avkräva att personerna som utövar det ska ha en större tanke eller ideologi bakom den. Egenintresset räcker gott nog.

Den rena makten.

Människor vill ofta tro att just de själva, deras kultur och så vidare är ett uttryck för den fria vilja. Vi bär inte vissa kläder för att samhället är konstruerat på ett visst sätt och vi blir påtryckta med värderingar, ideal och bilder utan för att vi nyttjar vår fria vilja. Andra, däremot, är offer för sin kultur. Detta är såklart välkänt och det ligger väl i förtryckarnas intresse att definiera just resultatet av sitt förtryck som ett uttryck för fri vilja, men varför offren är så fruktansvärt måna om att bibehålla denna bild är desto konstigare.

Jag antar att människor har ett behov av att känna sig fria. Speciellt om man under en lång tid anpassat sitt liv efter dessa förtryckande ideal. Att vid en sisådär 10-20-30 år av dagligt sminkande, rakande, noppande, klämmande och bantande så blir det nog en stor smärta att inse att all denna tid varit förgäves, precis som att lämna ett ruttet förhållande som man klamrat sig fast vid under flera år trots dess ruttenhet. Det blir ett erkännande av förlorad tid, och det är smärtsamt.

Men en större faktor tror jag är att den som inte spelar med i en förtryckande samhällsordning riskerar att bli en måltavla för vad jag skulle vilja kalla det rena förtrycket. Så länge man ställe upp på förtryckarnas spelregler så får man i regel inga större problem. Om man dessutom arbetar aktivt för att detta förtryck ska fortgå, som kvinnliga antifeminister, så blir man emottagen med öppna armar. Anledningen torde vara uppenbar, dessa nyttiga idioter spelar makten rakt i armarna och ger den något att visa upp när den ifrågasätts. ”Se här, vi kan inte vara så onda som du påstår, för varför skulle då de vi förtrycker komma hit”. Argumentation haltar uppenbart, för inte ser vi det på samma sätt när en muslimsk kvinna talar om sin vilja att böra burka. Då ser vi det fortfarande som ett uttryck för förtryck. Kanske tänker vi till och med att hon blivit tvingad att säga så med hot om våld.

Även om ingen någonsin försökt hota mig till att säga att rådande samhällsordning äger så märker man tydligt vilka nackdelar man får som feminist. Feminismen har hjälpt mig med mycket och jag skulle under inga omständigheter avsäga mig den eller mena att den gett mig mer olycka en lycka, men det är också en identitet som leder till friktion i mitt möte med omvärlden. Det hade onekligen varit lättare att inte vara feminist, då hade jag kunnat foga mig i rollen som en duktig kvinna och inte klagat. Jag hade sluppit hot, spott och spe. Jag hade sluppit bli upprörd över personer som beter sig sexistiskt, och jag hade sluppit bli betraktad som bitterfitta när jag påpekar det.

När det osynliga förtrycket skalas bort så blottas den rena makten. När man blottlägger härskartekniker, förväntningar och strukturer, så kommer man närmre inpå förtryckets kärna. När du vägrar underordna dig allt det som åläggs dig socialt, allt det där du inte fysiskt tvingas till men som förväntas av dig, så blir maktens metoder mer och mer råa. Först handlar det om tröttsamma övertalningskampanjer, sedan personangrepp och hotelser. Slutligen kanske det utmynnar i faktiskt, fysiskt våld. Dessa metoder behöver naturligtvis inte användas mot personer som fogar sig utan dem.

Om du vill veta vad dina förtryckare går för, utmana dem. Förstå och ifrågasätt deras maktspel. Ju mer du gör detta desto brutalare blir metoderna. Som ett barn som försöker argumentera emot sina föräldrar, efter ett tag så kommer man till punkten när det kvarvarande argumentet är ”jag är din förälder, så jag bestämmer”, sedan kanske hotelser i form av indragen veckopeng, utgångsförbud eller liknande. Då har man kastat masken och använder sin makt som skäl i sig, utan att linda in den i vackra ord eller argument. Det står uppenbart att makten finns där för att den finns, inte för att den på något sätt är bra eller berättigad.

Gör om mig.

Det har dykt upp en feministdebatt angående ”gör om mig”-reportage där Lady Dahmer tycker att det är förskräckligt att kvinnor får höra att de inte duger och jag kan verkligen känna att just ”gör om mig”-reportage är bland de mer tillåtande koncepten inom denna typ av media. De handlar för det mesta inte om att man ska gå ner i vikt eller något, utan bara om en uppfräschning.

Vem fan som helst har väl känt det behovet och jag förstår inte varför det är så förskräckligt att släppa in lite vanliga kvinnor, med vanliga utseenden, kroppar och liv i tidningar som redan har en massa fokus på utsida. Jag upplever det som de mest tillåtande reportagen.

Men vad är det egentligen med oss kvinnor som konstant konstant konstant måste tipsa varandra om sätt att bli vackrare, smalare, slätare, mjukare och bättre? Byt frisyr! Färga håret! Gå ner i vikt, du har sånt fint ansikte! Prova lite smink, du skulle se piggare ut i lite maskara och gör nåt åt de där ringarna under ögonen, du ser ju så trött ut och skaffa nya kläder som smickrar figuren! Råden är oändliga och välviljan på topp. Men varför denna fixering vid andra människors utseende?

Det eviga kommenterandet är såklart en styggelse men när det gäller just ”gör om mig” så är det väl oftast så att dessa personer själva ansökt? Det är ju inte som om tidningen ringer upp folk de tycker ser risiga ut? Jaja, jag fattar grejen med hur samhället påverkar oss men det är fortfarande inte jämförbart med att gå omkring och ”tipsa” folk i tid och otid.

”Gör om mig”-reportage brukar väl dessutom för det mesta handla om att få typ en ny frilla eller testa en ny stil. Experimentera lite för den som vill. Nej, jag skulle inte göra det själv men jag kan begripa att andra vill och framförallt tycker jag inte att det är en särskilt farlig grej. Många kvinnor är intresserade av utsida, kläder och stil och då tycker jag att ”gör om mig”-konceptet är ett förhållandevis vettigt koncept. Den här grejen med att vi helt ska frigöra oss från hela utseendefixering… tror någon ens på den själv? Dels rent praktiskt, men också i fråga om vad det skulle leda till för kvinnokampen.

Nej, jag är inte en sån som tycker att kvinnor ska ”hålla sams” men ibland kan det ju vara ett jävla klagande som kan göra mig en aning matt. Detta rör sig om vanliga kvinnor med vanliga utseenden som frivilligt söker sig till ”gör om mig”. Det som kommer presenteras i tidningen kommer säkert vara en otroligt mycket sundare bild än alla andra upptänkliga idéer. Tagga ner för guds skull.

Och så kom det…

Och nu kommer det. Torbjörn Rosdahl tycker att vi ska öppna upp för privata aktörer inom kollektivtrafiken.

Om vi nu ska ha tunnelbana i varje väderstreck kanske vi ska ha en finansiär som bygger åt ett väderstreck? Den delen av tunnelbanesystemet behöver inte nödvändigtvis ingå i SL-kortet. Folk är kanske beredda att betala lite extra för att få tillgång tunnelbanan.

Det var väl bara en tidsfråga innan denna grej skulle ”lyftas” och jag kan bara göra en gigantisk facepalm. Det är så otroligt korkat att tycka att det är rimligt att kollektivtrafiken ska privatiseras på detta sätt.

Rosdahl tar Arlanda express som exempel på när privat spårtrafik har fungerat. Den jämförelsen haltar på flera olika sätt. Den sträckan är inte en tur som hade ingått i den offentliga kollektivtrafiken i vilket fall, det är en tur till ett givet mål som man i regel inte åker till om man inte ska resa till just Arlanda för att ta ett flyg från Arlanda. Det är en en sträcka folk pendlar dagligen för att komma till sitt jobb (om man inte jobbar på Arlanda då). Det fanns heller inte något reellt behov för den tåglinjen att existera. Visst, det är smidigare för folk att ta sig dit nu och det är såklart skönt för dem men det var aldrig en fråga om något offentligt finansierat projekt som liksom behövdes.

Däremot att lägga en utbyggnad av kollektivtrafiksnätet som nu är absolut nödvändigt på privata aktörer är en helt annan sak. Det som sker då är ju att man struntar i offentligt finansierade lösningar till förmån för privata, som troligen kommer att vara mycket dyrare för slutkonsumenten alternativt urlaka systemet eftersom företagen ”paxar” de populäraste sträckorna, och de som delar på kostnaden på de andra blir färre.

Nej. Bara bygg ut kollektivtrafiken offentligt istället, det behövs. Och skit i alla dessa (otroligt kostsamma) spårvagnsprojekt i innerstaden och bygg istället ut i förorten och ringleder. Skit i alla jävla spärrar som bara kostar en massa pengar också när ni ändå håller på.

Jag tror att det är väldigt viktigt att slå vakt om kollektivtrafiken. Så mycket hänger på den. Människors möjlighet att röra sig, gå i skola, jobba, träffas och ta sig till en massa andra nödvändiga samhällsinstitutioner. Tyvärr så är tunnelbanan redan på tok för högt prissatt, men man behöver liksom inte göra det ännu värre.

Det tror jag när jag ser det.

Jag har sett att Reinfeldts tal har hyllats på sina håll. Han talade nämligen om hur viktigt det var med vårdpersonal som jobbade skift. Han sa det inte rakt ut, men lät det liksom vara underförstått att detta var en grupp Moderaterna värnade om, och den man värnar om vill man väl förbättra för?

Det tror jag när jag ser det, får väl bli mitt enkla svar på det. Jag kommer aldrig någonsin att rösta på Moderaterna hela mitt liv såsom de har betett sig under sina år vid makten. Jag har väldigt svårt att förstå hur någon kan känna förtroende för Reinfeldt.

Men å andra sidan fäster jag väl inte heller någon större tilltro till alternativet, alltså socialdemokraterna, heller. Jag vill mest se dem vinna bara för att få se Moderaternas snopna miner.

Samtyckeslag innebär inte omvänd bevisbörda.

När man diskuterar den så kallade samtyckeslagstiftningen så tycker folk att det skulle vara rättsosäkert, eftersom det innebär en omvänd bevisbörda. Jag förstår inte varför människor tror detta, ingen har väl sagt att den grundläggande rättsprincipen om att man inte ska döma någon om det finns rimligt tvivel om hens skuld magiskt skulle upphävas i och med detta.

Problemet med dagens lagstiftning kring våldtäkt är att personer kan frias i fall som rörande kvinnan med Aspergers. Hon kanske inte har sagt nej rakt ut, men gärningsmannen har inte heller brytt sig om hennes åsikt i frågan. Jag ser det såklart också som problematiskt att hennes diagnos har spelat en så stor roll i avgörandet, men det jag ser som det mest upprörande är att killens beteende i sig inte setts som nog för ett fällande. Jag tycker att kvinnans ”svårtolkade signaler” är helt irrelevanta i det här fallet för även om hon bara varit helt passiv (alltså inte sagt nej och ryggat bort som hon gjorde) så hade jag ändå tyckt att han skulle fällas.

Enligt hennes berättelse vaknar hon av att den kille som bjudit in henne tillsammans med en annan drar upp henne och släpar henne till toaletten. Då har alla andra gått hem. Den andra killen, vi kan kalla honom Max, föser sedan ut den förste från toaletten och låser dörren.

Max försöker få av hennes byxor. Hon försöker ta sig därifrån. Max ryter till att hon ska sluta försöka dra sig undan för att annars kan han bli våldsam. Han får av hennes byxor, trycker henne mot tvättstället och våldtar henne. Hon ber att han ska sluta. Hon kräks i en papperskorg. Sedan minns hon inget förrän hon vaknar upp ensam på toalettgolvet.

Den som är intresserad av sin sexpartners medgivande går inte bara på på det sätt som den här killen har gjort enligt beskrivningen. Han har med all önskvärd tydlighet genom sitt agerande visat att han gett blanka fan i om hon ville eller inte. Han bar henne ju fan upp till toaletten, bara den saken borde vara nog för att förstå att han inte varit särskilt intresserad av hennes känslor och åsikter.

Jag tycker inte att man ska bli dömd för våldtäkt om man har haft skäl att tro att personen i fråga är med på noterna men inte fått ett uttalat ”ja”, det vore orimligt. Däremot fungerar ju sex i regel som så att man faktiskt kan förstå huruvida en person vill eller inte om man vill förstå. Om en person inte under akten eller innan gett något gensvar på ens närmanden, om man själv har stått för alla initiativ och om personen verkar oentusiastisk kan det vara på sin plats att fråga. Om man dessutom tidigare betett sig hotfullt och demonstrerat sitt fysiska överläge har man ännu mer skäl att tro att personen kanske inte är helt positivt inställd. Den som vill veta om en person vill ha sex med en kan under de allra flesta omständigheter lätt ta reda på detta, och om så inte är fallet så ska det såklart räknas som en förmildrande omständighet.

Den här mannen har inte varit intresserad av att veta om offret vill ah sex med honom eller inte. Han har betett sig hotfullt och haft all anledning att tro att hon inte är med på noterna. Såvida han inte har någon slags förståndshandikapp så bör han bli dömd, om inte rätten bedömer att historien som sådan är icke trovärdig. Om inte dagens lagstiftningen räcker för att döma en person som uppenbarligen inte haft någon som helst respekt för sitt offers vilja i frågan så tycker jag att en samtyckeslagstiftning bör införas.

Detta innebär inte att bevisbördan ska vara omvänd. Historien som rätten grundar sitt beslut på ska såklart vederläggas alldeles oavsett, och det tror jag inte att det har funnits delade meningar om. Men om historien som kommer fram ser ut som den gör i det här fallet, då tycker jag att det ska bli en fällande dom.

Jag önskar att all mansrättsaktivism var såhär.

Cimon Lundberg har skrivit om sina ätstörningar och det är en väldigt bra text. Cimon är ju lite an en mansrättsaktivist, något han stundtals får extremt mycket skit för (ibland på goda grunder, till exempel när han pratar om ”ni feminister” och egentligen bara menar någon jävla nätmobbare).

När det kommer till mansrättsaktivism så tycker jag att det finns mycket att göra, många frågor att ta tag i som faktiskt är väldigt viktiga för män. Typ dessa:

  • Rätten (och skyldigheten) till sina barn. Att män ska ha samma självklara roll i sitt barns liv som mamman har är en viktigt fråga för både män och kvinnor, och barnen också såklart.
  • Förbjud manlig könsstympning (av barn) av ickemedicinska skäl. Kvinnlig könsstympning, även ”prickning” (att sticka med en nål på klitoris) är strängt förbjudet. Det borde såklart även manlig könsstympning vara. Jättemärkligt att detta inte genomförts än.
  • Stärk mäns mod att prata om känslor. Viktigt ur hela samhällets perspektiv. Det är inte trevligt att gå omkring med en halv befolkning som är inkapabel att tala om eller visa känslor.
  • Sluta glorifiera våldsamhet hos män. Skrota machoidealet. Att män fostras in i våldsamhet är såklart ett skitstort problem för alla inblandade. Vem vill vara våldsam egentligen?
  • Likhet inför lagen. Till exempel lagstiftningen om kvinnofridsbrott tycker jag är märklig. Man kan absolut införa lagar ur ett feministiskt perspektiv, som är menade att lösa ett problem som främst drabbar kvinnor. Det innebär dock inte att en lagen ska vara olika beroende på kön i enskilda fall.

Vidare så tycker jag att det är viktigt att se att även mäns skönhetsideal blir mer och mer extrema. Ätstörningar har ökat generellt i samhället, så även för män. Att se detta som en isolerad kvinnoproblematik är inte rätt även om kvinnor fortfarande är mer drabbade. Varför denna grundläggande diskrepans finns kan såklart vara meningsfullt att utforska och bör ses som en kvinnofråga, men jag tror att ökningen av ätstörningar är ett problem obundet till kön. Objektifieringen av kvinnor ligger där i grunden och gör det värre för oss, men ökningen handlar om en tilltagande press att vara perfekta på människor i allmänhet.

Jag blir glad när män talar och skriver om dessa saker. Jag tycker att det är viktigt. Jag önskar att all mansrättsaktivism vore lika vettig, synd att så mycket av den bygger på att hata feminister.

Det finns ett egenvärde i en levande vetenskapsscen.

Vissa har tolkat min rubrik ”Naturvetare borde vara tacksamma för att andra forskar på det som de själva är för dumma för att förstå” bokstavligt vilket i sig inte är så konstigt. Mitt syfte var inte att förminska naturvetenskapen, men att applicera samma resonemang som vissa naturvetare brukar applicera på samhällsvetenskap. Jag tror inte att människor som sysslar med naturvetenskap är dummare än de som sysslar med andra vetenskapliga fält, utan är tvärtom väldigt glad att de gör det så att jag slipper själv. Jag är nämligen alldeles för dålig på sånt för att kunna.

Jag skrev även om att rymdforskning var onödigt. Så är det givetvis inte. Ingen forskning är i min mening onödig. Däremot så kostar rymdforskning väldigt mycket pengar och om man nu ska tala om menlösa forskningsprojekt så känns det minst lika fruktsamt att gå på rymdresorna som att gå på genusvetenskapen.

Människor som kritiserar samhälls- och genusvetenskap brukar alltid ta upp enskilda exempel på projekt de tyckt varit onödiga. Hur många gånger har man till exempel inte hör den där om trumpeten? Men de glömmer att en massa enskilda naturvetenskapliga projekt också kan framstå som onödiga. För ett år sedan deltog jag till exempel i en studie på hur mobilstrålning påverkar sömnen. Forskarna trodde inte att de skulle hitta något, och det fanns inte heller någon annan som hittat något innan. Ändå gjorde de studien, som säkert kostade flera hundra tusen. Och mycket riktigt hittade man ingenting.

Den studien hade man kanske lika gärna kunnat skippa men det är allt detta sammantaget som skapar framsteg inom vetenskapen. Mycket vetenskap kan man inte heller applicera direkt på verkligheten eller se någon omedelbar nytta med. Det finns liksom ingen nytta med den till att börja med, men förr eller senare kommer kunskapen nog att användas. Visst finns det studie som kanske hade kunnat lämnas ogjorda, men att förkasta ett helt vetenskapligt fält bara för att en enskild studie låter onödig är faktiskt inget annat än populism. ”Är detta vad du vill att dina skattepengar ska gå till?” frågar Pär Ström retoriskt och man antas tänka ”nej”. Men om alternativen står mellan att strypa ett helt forskningsområde och att en kvarts miljon går till ett till synes menlöst projekt så väljer jag nog det senare. Du skulle med största sannolikhet kunna skrapa fram något till synes minst lika menlöst på vilket forskningsområde som helst.

Jag förstår inte vissa människors behov av att rangordna vissa typer av kunskap eller ha åsikter om vilka discipliner som är meningsfulla och inte. Om vi satsar mycket pengar på vetenskap inom olika fält så kommer det troligen att vara värt det, och jag tänker att vi hellre ska satsa för mycket än för lite. Man kan alltid riskera att pengarna går till menlösa projekt, men ska man för den sakens skulle helt skippa det? Hur ska mans förresten ens kunna veta om man kommer komma fram till något meningsfullt innan man gjort studien? Man kan dessutom tänka sig att även en menlös studie kan ge utdelning i form av erfarenhet hos den som genomfört den.

Nej. Denna typ av resonemang ger jag inte mycket för. Inse att kunskap och en levande forskningsscen har ett egenvärde, även om det kan leda till felsatsningar.

I kommentarerna under inlägget jag länkar till ovan pågår förresten en rolig diskussion med en person som tycker att samhällsvetenskap inte är riktig vetenskap. Läs den.

Reinis almedalstal.

Lyssnar på Reinfeldts jävla tal nu och orkar orkar orkar inte. Han pratar om att det blivit vanligare att folk bråkar på bussen för att de inte vill betala biljetten. Hans lösning på detta: fler poliser. Inte sänkta priser. Kan han inte själv begripa att om våldet har ökat under hans tid vid makten så kan hans politik vara en del av problemet. Varför då köra mer med samma kort?

Det borde ju vilket barn som helst begripa att det leder till att avgifter betraktas som oberättigade om de är så sanslöst höga som de är idag. Tyvärr så går det ut över helt oskyldiga chaufförer, och det är tråkigt. Men är lösningen verkligen fler poliser? Jag orkar inte att synen på våld alltid är att det ska skrämmas bort med statligt våld. Jag undrar om de på allvar tror att det kommer fungera. Jag blir så matt och ledsen.

Det var så mycket annat i talet som också var skevt. Orkar inte skriva om det nu, men gud vad jag önskar ett maktskifte.

Vi behöver en samtyckeslagstiftning.

Läs detta av Hanne Kjöller om våldtäktsmålet mot flickan med Aspergers. Det är verkligen vidrigt. Hennes slutsats är följande:

Här öppnar hovrätten för en helt ny syn på samtycke. Psykiskt sjuka, utvecklingsstörda, dementa eller andra med ”svårtolkade uttrycksformer” får helt enkelt finna sig i att våldtas eftersom juristerna inte tycker de säger nej på rätt sätt.

Med grund i detta så kan jag mer och mer tycka att en samtyckeslagstiftning vore på sin plats. Inte så att bevisbördan ska vara omvänd, alltså att man ska behöva bevisa att samtycke getts, men att man om rätten kommer fram till att det har funnits anledning för en att känna tvivel kring om personen ville eller ej ska bli dömd för våldtäkt.

Det ska inte krävas att man säger ”nej” rakt ut eller knuffar bort personen (inte ens det verkar alltid räcka), har man inte på något sätt sagt eller visat att man vill så borde det räcka. Speciellt i fall som detta, när flickan blivit intvingad på toaletten till att börja med. Då finns det anledning för henne att känna sig hotad och därför inte våga göra tydligt motstånd.

En våldtäkt består ju inte bara av själva sexet utan även av situationen innan. Inte så att den som flirtat till att börja med inte ska kunna säga nej, men det är naturligt att anta att någon som varit på innan är intresserad av att fortsätta om inte annat signaleras. Däremot en person som inte visat intresse tidigare bör absolut tillfrågas om man känner för en ”snabbis”, det är väl inte så konstigt?

Jag funderar själv om jag hade vågat säga nej i den situationen. I ett främmande hus, full, med en kille som släpat mig med till en toalett. Klart som fan man är rädd. Om killen hade varit det minsta intresserad av vad hon ville hade han frågat, men det var han inte. Att hon då inte sa nej spelar fan ingen roll, skulden ligger helt och hållet på honom.

Om denna dom kvarstår är det ett bevis på att den nuvarande lagstiftningen inte är tillräcklig.