Kategori: Politik

Män som tycker män är djur.

Hittade denna fräscha printscreen på facebookgruppen ”Vita kränkta män” och funderar lite på det här med att män är djur. Alltså, jag tycker verkligen inte att män är djur, i bemärkelsen att de beter sig mer djuriskt än kvinnor. Jag tycker att det är väldigt viktigt att kvinnor som män lär sig att ta ansvar för sina ”drifter” och jag tror inte att något av könen har mer eller mindre biologiska svårigheter att faktiskt också göra detta. Däremot verkar en hel del män tro att män i regel inte är lika bra på att ta ansvar för sitt agerande, vilket konversationen van är ett utmärkt exempel på.

Om man landar i slutsatsen att prostitution skulle minska våldet, våldtäkterna eller något annat samhällsproblem eftersom män helt enkelt inte kan behärska sig om de inte fått knulla lite så borde man ju absolut ställa upp på utsagan ”män är djur” i betydelsen att män är sämre på att kontrollera sina instinkter, eller sin djuriskhet, än kvinnor. Personligen tycker jag att detta är en vidrig slutsats, dels för kvinnorna som får ta ansvar för männens beteende istället men även för alla män som aldrig lär sig att ta ansvar för sina handlingar och känslor eftersom män helt enkelt saknar förmåga att kontrollera sig. Det kan inte vara roligt att betraktas på det viset.

Jag vägrar acceptera att män på något sätt skulle vara lägre stående kvinnor i fråga om självkontroll rent biologiskt eftersom jag dels inte tror det, dels tycker att det verkar vara ett himla sorgligt sätt att betrakta hälften av mänskligheten på. Jag har väldigt svårt att förstå varför man som man är intresserad av att framställa sig själv på detta sätt, som någon slags viljelös slav under sina drifter. Den som menar att män skulle ha extra svårt att kontrollera sig i sexuella eller våldsrelaterade sammanhang borde rimligtvis inte bli upprörd när en feminist säger att män är djur.

Så jag tycker att, eftersom det knappt existerar feminister som tycker män är djur, även män borde sluta föra fram denna världssyn och istället ta ansvar för sitt agerande.

Jobbsökarjippo.

Detta gör mig lätt spyfärdig. Jag tänker på en gång när jag var på så kallad ”jobbträff” på arbetsförmedlingen där man kunde söka sommarjobb. Det var så sanslöst mycket folk där, jag tror det var en sisådär två timmars kö. Till slut fick man tala med nån person i typ tre minuter. Det är så jävla ovärdigt på nåt sätt. Hundratals människor som bara står där i hopp om jobb.

Och nu har detta snabbintervjukoncept dragits än längre, och man ska liksom stå framför en jävla jury och ”imponera”.

För den som sett Idol på tv är situationen bekant. En jury på fyra personer bakom ett långt skrivbord. En tom yta framför där en person med nummerlapp har två minuter på sig att berätta varför just han eller hon är värd att gå vidare i processen.

Om man ”imponerar” på juryn (vilket jag antar att man gör om man framstår som en person som villigt skulle äta deras bajs så länge det är ett jobb) så går man vidare och får visa upp sina förmågor i olika workshops. Herregud.

Jag bara väntar på att det ska komma en dokusåpa där första priset inte är en kvarts miljon kronor, utan ett jobb. Man tar ett gäng arbetslösa ungdomar, låter dem utföra olika ”sysslor” och den som visar mest ”driv” får en tillsvidareanställning på typ McDonalds. Det skulle fan inte förvåna mig, helt seriöst.

Detta att jobbsökande har förvandlats till något jävla jippo, att man liksom ska gå dit och ”visa upp sig”, är verkligen ett ledsamt tecken i tiden. Det är så förnedrande, men folk gör det ändå för de är så desperata efter att få ett jobb.

Det är tyvärr inte så enkelt.

En grej som stör mig så sanslöst mycket när man diskuterar de Eu-länder som krisat, framförallt Grekland, är folk som ba: ”men man måste ju betala tillbaka sina lån, det måste ju vanliga personer, alltså även länder” och framställer det som om det var detta hela frågan om krisen står och faller med. Att man faktiskt måste betala tillbaks och att det får väl ha vilket socialt pris som helst.

Förutom att det är en jävligt vidrig människosyn att det liksom inte spelar någon roll om hela Greklands befolkning får lida för att politikerna har varit oansvariga så avslöjar det en viss okunskap om hur detta med utlåning fungerar. Det är nämligen som så att en bank, när den lånar ut, gör en riskkalkyl. För det första lånar seriösa banker inte ut pengar till personer som inte anses ha kapacitet att betala tillbaka. En person med dålig privatekonomi som vill ta ett lån för att typ köpa en bil eller en väska eller vad det nu kan gälla kommer troligen inte kunna låna av en seriös bank till rimlig ränta utan får ta typ sms-lån, som dels är mindre och dels har sjukt mycket högre ränta. Om en bank gör en missräkning så kan de helt enkelt inte räkna med att få tillbaks sina pengar. Sådana är spelets regler.

Dessutom så kan länder faktiskt vägra att betala av sin statsskuld. Detta tycker många är chockerande ty ”rätt ska vara rätt” men om man tänker på det lite mer ingående så fattar man nog hur det fungerar. Till exempel om ett land styrts av en regim som lånat massa pengar och köpt vapen för eller låtit högt uppsatta personer sno åt sig så kan ju inte folket som lytt under denna regim hållas ansvariga för detta. Det är ju orimligt. Andra länder, banker eller företag borde inte låna ut pengar till länder där man misstänker att korruptionen är omfattande eller att pengarna kan användas mot folket. Nu vet jag inte hur det ser ut i Grekland, men som långivare har du ju ett ansvar att se till att du kan få tillbaks dina pengar. Och detta borde ju vara ännu mer relevant när det kommer till länder, eftersom då risken finns att de där pengarna hamnar någonstans där de absolut inte tjänar intresset hos dem som sedan ska betala av lånet.

Så om man lånar en massa pengar till ett land som inte har sina finanser i god ordning så har man faktiskt ansvar även som långivare. Så fungerar det för människor och så fungerar det även för länder. Konstigare än så är det liksom inte. Sedan kan det vara så att Grekland har gjort sig skyldiga till ett bedrägeri, men i så fall är det ju ett brott som de ansvariga ska ställas inför rätta för.

Feministsammanställning.

Som ni ser om ni kollar i menyn så har jag satt igång med feministsammanställningen. Jag har gjort en FAQ, som givetvis ska utökas. Jag har också lagt upp några av mina feministskolor som jag tycker håller måttet fast de tar sin utgångspunkt i då aktuella diskussioner. Min intention med detta är, hur pretentiöst det än må låta, att göra en grundguide i feminism som de flesta kan känna sig bekväma att länka till när de får frågor. Jag har också tänkt göra en rejäl genomgång av de myter som finns kring feminism, eftersom jag inte tycker att ”frågor” som ”tycker du män är djur” passar in i en FAQ.

Just eftersom jag har denna intention så vill jag verkligen ha feedback! Om ni känner att någon formulering är för snäv för att kunna accepteras av feminister i allmänhet, skriv då det.

Jag är så trött på att min reproduktiva förmåga ständigt ska användas i något politiskt jävla utspel.

Ofta när man diskuterar abort så är det någon som säger ”men abort ska inte användas som preventivmedel”. Senast ut är dessa två Sverigedemokrater som föreslagit att det ska avgiftsbeläggas med 10 000 kronor:

Abort har blivit ett preventivmedel samtidigt som det är omodernt att använda vanligt preventivmedel.

Detta är en ”sanning” som upprepas ganska ofta. Och ja, jag håller med om att det vore väldigt negativt om folk skippade att använda ”vanliga” preventivmedel och istället gjorde abort. Det av flera skäl, både samhällsekonomiska men framförallt för att abort kan vara traumatiskt, leda till känslomässiga besvär eller infertilitet. Men jag undrar verkligen hur ofta folk skippar andra preventivmedel för att de kan göra abort.

De gånger jag skippat att skydda mig har jag knappast tänkt att det är okej för att vi har fri abort. Jag har för det mesta inte funderat särskilt mycket på det alls för jag har varit kåt och velat knulla och sen har det inte blivit av med kondom. Det är ju inte som att jag gjort värsta kalkylen, på samma sätt som man inte gör det när man börjar röka, börjar äta onyttigt, struntar i att träna eller något annat som leder till ett försämrat hälsotillstånd. Man tänker ju inte: det är lugnt, vi har ändå fri sjukvård.

Det kan säkert hända att vissa personer tänker så, men jag tror inte det hör till vanligheten. Jag tänker att den grupp som framförallt brukar tas i beräkning när man diskuterar sånt här, alltså tonåringar, överlag inte brukar ha särskilt stor eftertänksamhet eller framförhållning när det gäller något i livet.

Jag önskar att folk kunde sluta slänga ur sig denna typ av påståenden utan att ha belägg för det. Det gör mig fruktansvärt irriterad, och vad värre är att när saker upprepas tillräckligt ofta så tas de till slut för sanning. Jag tror att påståendet ”abort används som preventivmedel” är ett typiskt sådant påstående för många. Det är liksom något som upprepats så till den milda grad att det gnuggats in i våra medvetanden, som om det vore sant.

Åh, dessa myter kring kvinnor förmåga att resonera, kvinnors val, vad kvinnor borde och inte borde ha rätt till. Kan vi bara komma överens om att frågan i alla fall inte borde diskuteras främst av män, utan att varken fråga kvinnor eller ta en titt på forskning på området. Jag är så trött på att min reproduktiva förmåga ständigt ska användas i något politiskt jävla utspel.

Prata gärna om kultur, men glöm inte det materiella.

Göran Hägglund har skrivit om klass på Aftonbladet. Han inleder med det som många andra redan sagt, att klass inte endast handlar om ekonomi utan om kultur. Fast efter ett tag mynnar det ut i att klass inte alls handlar om ekonomi, utan bara om kultur.

Han verkar mena att de ekonomiska klasskillnaderna liksom inte existerar, men att de kulturella sitter desto starkare.

Något förenklat kan man säga att staten har lyckats lösa det som går att lösa med pengar, men misslyckats med det som handlar om värderingar och attityd. Skomakaren blir oftast vid sin läst. Sverige har inte lyckats skapa någon motsvarighet till den amerikanska drömmen.

Och det är här hela min kropp formar sig som ett enda stor frågetecken. För det första: vad menar han med att vi inte har en motsvarighet till den amerikanska drömmen? Så kallade klassresor är ju betydligt vanligare här än i USA, skillnaden är väl kanske att folk som gör dessa klassresor inte blir så extremt rika eftersom klassklyftorna, alltså inkomstskillnaderna, är mindre.

Och vad menar han med att vi har lyckats göra vad vi kan ekonomiskt? Skillnaderna mellan olika människors inkomst ökar ju, och fattigdomen ökar.

Inget av detta ändrar dock det faktum att klasserna existerar. De sitter visserligen mer i själen än i plån­boken, men det hindrar dem inte från att fortfarande i våra dagar påverka människors liv och villkor.

Det är absolut sant att mycket av klasskillnaderna finns socialt, men ekonomisk utjämning är ändå det som kan göras för att minska dessa skillnader. Och vi är ju långt ifrån ett samhälle där de ekonomiska klasskillnaderna är utrotade. Jag har inget emot en diskussion om klass och kultur, men när den på detta sätt används för att överskugga de materiella klassklyftor som vi faktiskt kan göra något åt blir det bra ett sätt att argumentera runt den offensiva fördelningspolitik som skulle behövas.

Om klasskillnaderna bara satt i själen skulle vi inte kalla dem klasskillnader, utan kulturskillnader. Om det inte handlade om makt, om över- och underordning i samhället skulle vi endast betrakta det som olika kulturer, visserligen finns vissa smaklösa men inte kalla det klasskillnader.

Det finns en blindhet för detta bland många som talar om klass som en kulturfråga. Visst, diskutera gärna det, men glöm inte att det bakom allt detta också finns en materiell verklighet som för många är väldigt påtaglig. Det kan handla om att sakna pengar, att sakna trygghet, att slita ut sig på jobbet eller att ett Sl-kort svider lite för mycket i plånboken. Men det handlar också om större saker: att vissa har pengar, bildning och fritid nog för att i högre grad påverka politiken eller rentav för att köpa andra människors arbete. Det handlar om att vi globalt sett har en extremt ojämn fördelning av rikedomar. Detta är inte en fråga om olika kulturer utan om pengar.

Feministföklaringstips mottages tacksamt.

Nu håller jag på att sammanställa en såndär feminist-FAQ. Min tanke är att första ha den som en sidosida här å bloggen, och sedan bygga ut den allteftersom och kanske lägga på en egen hemsida. Jag tänker att man utöver en ordentlig FAQ kan ha en genomgång av feminismens historia och olika inriktningar. Helt enkelt en lättbegriplig guide till feminism.

Jag tänkte också, i ett senare läge, försöka besvara de vanligaste myterna som uppkommer kring feminism.

Mitt fokus nu är att svara kort på alla frågor så att folk orkar ta sig igenom den, men jag försöker också länka till lite mer matigt material för den som vill läsa mer. Så om du har läst eller själv skrivit någon bra förklaring eller svar till någon av de vanligaste funderingarna kring feminism, länka gärna till mig så kan jag inkludera texten som ett tips till den som vill läsa mer.

Internationella flyktingdagen.

Idag är det internationella flyktingdagen. Jag blev ombedd av UNHCR att skriva om deras kampanj som syftar till att samla in pengar nog för att ge 500 familjer på flykt skydd. Det vill jag såklart göra, men jag vet så väldigt väldigt lite om dessa frågor. Dessutom är jag inte direkt någon stark anhängare av välgörenhet, varför jag sällan skriver om det även när jag tycker projekten i sig är bra.

Jag tycker att det är otroligt tragiskt att man måste lösa detta genom välgörenhet istället för att andra länder går in och tar sitt ansvar, både genom katastrofbistånd och genom att själva ta emot och ta hand om flyktingar. När man talar om invandring i Sverige så kan man lätt tro att en merpart av invandrarna är flyktingar, men som jag förstått det är så inte fallet. Vidare så tar inte politiskt och ekonomiskt välmående länder som Sverige emot en merpart av alla flyktingar, vilket man lätt kan tro när man lyssnar till debatten, utan de flesta flyktingar hamnar i grannländer.

Vad som verkligen förvånade mig i deras rapport på hemsidan var hur otroligt många personer detta rör sig om. Det är alltså 42,5 miljoner människor som är på flykt världen över. Det är fyra och ett halvt Sverige.

Som sagt. Jag kan inte mycket om detta och jag vill inte ens försöka skriva något om hur hemskt dessa personer har det. Om du vill donera pengar så gör du det här. Annars så tänker jag att man ”dagen till ära” kan fundera lite på vad som på politisk väg skulle kunna göras för att förändra dessa personers situation, så att man slapp vara beroende av allmosor.

Objektivisters grandiosa självbild.

Denna serie av Liv Strömquist är kul, även om jag kan bli lite matt på hur Ayn Rands privatliv alltid tas upp när hon diskuteras. Nu brukar förvisso Strömquist dissekera även den manliga personer hon kritiserats privatliv, men generellt tycker jag mig se att man oftare tar upp privatlivet i fråga om Rand än när man talar om hennes manliga ”kollegor”.

Vad som dock är sanslöst roligt är beskrivningen av plotten i Rands stora epos Och världen skälvde som har fått mången person att bli objektivist. Den lyder nämligen, enligt Strömquist, som följer:

Detta är så fantastiskt roligt av flera olika skäl. Dels så är det ju himla skoj att dessa personer allvarligt tror att det är såhär världen är beskaffad, att den liksom bärs upp av dessa personer. Visst, det skulle vara ett stort problem om alla med högre utbildning försvann men det är inte det boken verkar beskriva, utan det handlar liksom om en väldigt lite grupp personer, eliten. Kanske de 1 % som åsyftas i wallstreetprotesterna? Som om inte världen skulle klara sig utan dem. Herregud.

Men det roligaste med detta är att de personer som blivit objektivister på grund av denna bok alltså, högst troligen, identifierar sig själva med denna ”elit”. Liksom går omkring i en bild av sig själva som övermänniskor som blir neddragna av det stora smutsiga kollektivet. Och det, det är fan humor.

Jaja, man kan väl vara objektivist även om man tror sig ingå en det stora kollektivet som drar ner dessa övermänniskor, men jag tror nog att det är undantag snarare än regel.