Ibland skulle jag tycka att det var otroligt skönt om vissa mansrättsaktivister fick lite ordning på sin argumentation. En grej som ni måste begripa om ni ska bemöta en feministiska text eller tes är att feminismen utgår från att det finns ett förtryck av kvinnor. Om man inte accepterar detta finns det en massa frågor man inte kan komma till någon slags konsensus kring helt enkelt för att man har i grunden olika världssyn. Du måste begripa en sak: du vistas på en feministisk blogg, inläggen är skrivna ur den vinkeln. Visst kan vi diskutera grunderna för feminism, men lägg då fram det som en kritik mot min grundläggande ideologi och inte som kritik mot ett enskilt resonemang, det blir bara förvirrat och konstigt.
Kategori: Politik
Utbildningen ska inte vara en del av arbetslinjen.
Jag skrev ju innan om problemet med arbetsmarknadsanpassning av utbildning. Moderaten Tomas Tobé uttalar sig i dagens Svd om just detta:
Utbildningen måste vara en del av arbetslinjen. Valfriheten för eleverna ska förstås finnas kvar men det är ingen dålig information för dem att också få reda på var jobben finns, säger han.
Frasen ”utbildningen måste vara en del av arbetslinjen” får mig att rysa av obehag rent instinktivt. Vidare så tänker jag att de flesta som väljer yrkesinriktade gymnasieutbildningar troligen redan har sin framtida anställningsbarhet i åtanke när de väljer yrkeskategori. Då tror jag att det är viktigare att säkra att alla elever får tillgång till praktikplatser och lärlingsjobb efter avslutad utbildning (tydligen väldigt svårt att få lärlingsjobb i vissa hantverksyrken).
Vidare så kan man ju knappast utgå från att arbetsmarknaden kommer att se likadan ut hela studenternas liv, och därför är det viktigt att det finns möjligheter till vidareutbildning på högskola för alla. Tyvärr är det just detta som man från regeringens håll väljer att dra in på, dels genom att ta bort kravet på högskolekompetens på alla utbildningar och dels genom att dra in på Comvux.
Ett väldigt stort problem när det gäller just skola och arbete tycker jag är att folk blir dåligt informerade av vad som krävs för att plugga på högskola utöver grundläggande högskolekompetens. Som känt är det sällan då det är det enda kravet när man ska läsa program, utan man måste i regel ha läst typ matte eller engelska B och så vidare. Många personer blir inte informerade om detta när de läser yrkesförberedande på gymnasiet, och tror att deras högskolekompetens som utlovas i kursbeskrivningen ska räcka till det mesta.
Jag har en vän som är i den situationen nu. Hen har läst barn och fritid och vill utbilda sig vidare till lärare. Man kan ju tycka att det borde vara ganska givet att personer som läser denna inriktning kan ha ett intresse av lärarutbildningen, men ändå har hen inte blivit informerad om vilka kurser utöver högskolekompetensen som krävs, vilket gör att hen måste läsa på Comvux. Vilket onödigt slöseri tycker jag, att inte delge dessa personer information om vad som krävs för olika utbildningar direkt, speciellt när det är högre utbildningar som är väldigt närliggande innehållet i grundutbildningen.
Jag har inget emot en ökad näringslivsanpassning i form av att göra yrkesutbildningarna bättre, göra det lättare att faktiskt bli legitimerad inom sitt yrke och att se till att folk får information om vad som krävs för att läsa vidare. Den lösning Alliansen har verkar dock inte vara detta, utan snarare röra sig om att minimera utbildningsinnehållet så att så lite överflödigt för arbetsmarknaden som möjligt får plats. Det tycker inte jag är särskilt rimligt.
Utbildningen ska inte vara en del av arbetslinjen. Utbildningen ska tjäna samhällets och individernas bästa, vilket såklart inkluderar hänsyn till vilken kompetens som är relevant men också har en mängd andra faktorer, som värnande om demokrati, möjligheter för individer att sadla om, ha en meningsfull fritid och så vidare. Denna idé om att skolan bara ska producera dugliga arbetare på löpande band tycker jag är djupt osmaklig.
Företag tjänar pengar på att skapa könsskillnader.
Lisa har skrivit om konsumentansvar och företagsansvar, och landar i slutsatsen att det är konsumenterna som ansvarar för vilka produkter som finns på marknaden eftersom vi ”uppenbarligen köper skiten”. Detta är ganska vanligt när man själv kritiserar konsumtionssamhället eller företag, man får höra att allt detta egentligen stammar ur konsumenternas efterfrågan. Om efterfrågan inte funnits hade inte företagen heller gjort det, resonerar man.
Tanken verkar vara att det är tillverkarnas fel att vi har olika färg på kläderna, eller att det är tillverkarnas fel att vi vill kunna bli slanka och lyckliga av bara tre minuter om dan. Jag ser det snarare som att vi människor vill handla bikinis till våra tvååringar, så därför säljer tillverkare bikinis till tvååringar.
Det är såklart sant att det företag som tillverkar en produkt ingen efterfrågar inte kommer att bli långlivat. Däremot tror jag absolut inte på den idé som vissa har om att efterfrågan efter diverse produkter liksom är konstant, att den finns inuti oss till någon kommer på att tillverka dem. I så fall vore ju inte reklam nödvändigt, framförallt inte i den utsträckning vi har det nu.
Företag vill skapa behov hos människor. Ett sätt att göra detta på är att göra en produkts användningsområde mindre än vad det skulle kunna vara genom att få det att verka exklusivt för olika grupper. Ett typiskt sådant exempel är tjej- och killkläder för barn. Även om barn inte har börjat se tillräckligt olika ut fysiskt för att olika skärningar och så vidare ska behövas så skapar man artificiella skillnader genom att könskoda kläderna. Detta leder såklart till att användningsområdet begränsas, du kan till exempel inte låta den rosa tröjan gå i arv från din dotter till din son utan måste köpa en ny istället. Vem tjänar på detta, om inte tillverkaren.
Samma sak gäller för mans- och kvinnorakhyvlar. Det är ju fan ingen större skillnad egentligen, och det finns inte heller något behov av en särskild kvinnorakhyvel. Ändå skapas den, vilket i sin tur skapar en känsla av att mansrakhyveln är fel. Plötsligt måste ett hushåll med en man och en kvinna äga två rakhyvelsskaft istället för ett. Det är helt enkelt ett mycket smart sätt att öka folks efterfrågan på.
Företag tjänar pengar på att uppväcka behov hos människor. Att då säga att det är människorna som ska sluta med att ha dessa behov tror jag är att börja i fel ände. Jag tror inte att vi har dessa behov naturligt, utan att de är skapade av företag som tjänar stora pengar på dem.
Vetenskapskvinnor.
Herregud. Denna video är ju helt jävla otrolig. Den är menad att locka kvinnor in i vetenskapen och är skapad av Eu-kommissionen. Man undrar hur fan de resonerade när det tyckte att ett bra sätt att locka tjejer var att visa att man kan forska på ”tjejgrejer” som läppstift och nagellack. Det är ju inte som att någon är intresserad av dessa produkter på den nivån att de vill veta hur de sitter ihop rent kemiskt bara för att man själv använder dem.
Jag har ett tips: om ni vill ha in mer kvinnor i vetenskapen, sluta diskriminera kvinnor när ni tillsätter forskare och doktorander på universiteten. Utöver det vore det en schysst grej om man kunde sluta kräva av kvinnor att de ska vara bra på precis allt, och istället låta dem närda in sig som man gör med män. Men det är väl för mycket begärt, får man anta.
Att se symptomen men inte den underliggande sjukdomen.
Både Blondinbella och DennisM har skrivit om denna reklam för snabblån för shopping. Jag håller med om att det är vidrigt att uppmana till konsumtion på lånade pengar, jag tycker rentav att den typen ev reklam (och verksamhet) bör vara olaglig. Jag skulle gärna vilja se en uträkning på hur mycket dessa bolag kostar kronofogden varje år, för jag tror att kronofogdens tjänster är gratis. Jag tycker hur som helst att det är oetiskt att bygga sig affärsidé på att det finns statliga företag man kan använda för att driva in skulderna.
Men samtidigt kan jag känna att de båda går på ett symptom till ett problem de själv bidrar till, nämligen konsumtionssamhället. Folk handlar ju på krita av en anledning, nämligen att det sociala kravet kring att ha snygga och moderiktiga kläder, coola prylar och så vidare är enormt högt, och bara ökar. Vi har aldrig varit så skuldsatta som vi är nu, ett system som såklart är rakt igenom ohållbart i längden. Det enda botemedlet jag kan se är en minskning av konsumtionen. Men båda Blondinbella och DennisM spär ju på denna utveckling genom att driva extremt konsumtionsinriktade bloggar.
Nej, jag tror inte att de är de som är grunden i problemet, men jag säger att de går på symptomen istället för att se den underliggande sjukdomen. Jag tror inte att problemet med ökad belåningsgrad i samhället kommer lösas genom att hacka på oseriösa lånföretag, utan vi måste i grunden förändra vårt synsätt på konsumtion.
Jag tycker det är fel att köpa städhjälp.
Som jag misstänkte så fick jag mycket invändningar emot mitt inlägg om städhjälp. Några saker vill jag klargöra till att börja med:
- Mitt grundläggande politiska perspektiv bygger på att människor borde jobba mindre och konsumera mindre, och alltså även rå om sig själva mer. I dagens samhälle så är det otroligt vanligt att människor betalar andra människor för att göra saker de lika gärna skulle kunna göra själva, ofta för att de inte har tid eller upplever sig ha tid, för det mesta för att de jobbar så förbannat mycket. Om du inte ställer upp på detta kommer du såklart att tycka att hela mitt resonemang är märkligt.
- Jag redogör för en skillnad jag ser mellan hantverkare och hushållsnära tjänster och förklarar varför det ena kritiseras mycket mer än det andra. Jag tycker att det är en ganska självklar distinktion att göra, om det rör sig enbart om tid eller någon slags kompetens.
- Och innan någon ens sagt det: nej, jag försöker inte ”skuldbelägga” städare men jag vill problematisera den ökade professionaliseringen av våra liv som sker i samhället. Jag tror att det är en i grunden negativ utveckling. Jag förstår mycket väl att det inte är städarnas fel att det är så, utan att det är efterfrågan som man måste gå på. Nej, jag tycker inte att folk som städar som jobb är mindre värda, jag tycker tvärtom att alla människor är såpass värdefulla så att de inte ska behöva ägna sina liv åt att ta undan andra människors skit.
Efterfrågan ja. Det betyder att jag tycker att människor ska sluta köpa hushållsnära tjänster, såsom städhjälp. Jag tycker faktiskt att det är fel att köpa hushållsnära tjänster. Helt fel.
Ja, jag vet att det finns en miljon olika förmildrande omständigheter. Ja, du vill ha tid med barnen, med din partner det krävs så mycket på jobbet och så vidare, det är tråkigt att städa och du har råd, så varför inte? Tja, tycker du verkligen själv att det är rätt med ett samhälle som bygger på att rika köper fattigas tid för att kunna tänka på sig karriär eller annat självförverkligande obehindrat? För det är det det rör sig om.
Många kvinnor verkar resonera i termer av att de hushållsnära tjänsterna ger dem möjlighet till karriärklättrande och ser det därför som någon slags feminism. Jag tycker att det är ett sorgligt perspektiv på jämställdhetsfrågan, att den skulle lösas av att man köper andra människors tid för att kunna frigöra sin egen. Det leder på sin höjd till lika möjligheter för överklasskvinnor och -män att armbåga sig upp till toppen. Den typen av jämställdhet ger jag inte mycket för.
Sen kommer den där eviga: ”men var drar du gränsen”-frågan och jag kan ärligt svara att jag helt enkelt inte vet exakt var jag drar gränsen för vilket arbete som är okej och inte. Spelar det egentligen någon roll? Kan vi inte ändå erkänna problematiken i detta, eller måste ni ha exakt definierade gränser innan?
Varför städhjälp är mindre okej än hantverkare.
Folk undrar ibland varför det är ett sånt jävla tjat om rutavdraget men inte om rotavdraget och härleder detta till att det i Sverige skulle råda någon slags feministdiskurs som gör att man bara blir arg när det är kvinnor som drabbas. Jag tycker att både Rut- och Rotavdraget är dåliga eftersom jag inte tycker att man ska ha rabatt på olika typer av arbete, däremot tycker jag att städhjälp som fenomen är mer problematiskt än hantverkare, och nu ska jag förklara varför.
Städhjälp är typ definitionen av okvalificerat arbete. Visst kan man vara mer eller mindre duktig, men alla kan städa. Att dra elledningar, kakla ett badrum eller måla är däremot mycket mer av ett hantverk. Det kräver ofta utbildning och får därför ofta lön och respekt därefter. Man låter i regel någon annan göra det för att man själv inte kan, men hyr in en annan person för dess kunskaper och yrkesskicklighet, inte för att man anser ens egen tid vara för värdefull för att spendera på dessa sysslor. Städning däremot är inte samma sak. Alla kan städa, vissa har bara inte lust att göra det. Sedan finns det ju såklart dem som faktiskt inte har tid också, men min uppskattning är att det rör sig om ett fåtal.
Klass handlar väldigt mycket om tid. Människor med pengar kan köpa andra människors tid för att utföra sysslor de själva inte vill utföra, även om de strängt taget hade kunnat. Detta är inte ett ömsesidigt utbyte av tjänster och pengar, där personen som utför tjänsten har en efterfrågad kompetens som den andra saknar och därför han utföra arbetet bättre eller effektivare. Det är en ren transaktion av pengar mot tid.
Jag menar att denna typ av arbete är en värre exploatering än arbete som bygger på att en person faktiskt innehar specialkunskaper. En person med specialkunskaper kan ställa krav eftersom hen är mindre utbytbar, men en person vars enda tillgång är hens kropp och tid har betydligt mycket mindre att säga till om. När kroppen blir utsliten har en sån här person inga större erfarenheter att stoltsera med, i alla fall inga som kompenserar för minskad fysisk prestationsförmåga.
Att man i högre grad specialiserar sig tycker jag är rimligt. Att människor som kan sina grejer hyrs in för att göra det åt någon som saknar kunskap tycker jag är rakt igenom rimligt. Men att människor köper andra människors arbete utan att det tillkommer någon effektivisering eller kvalitetsförbättring utan bara är en ren transaktion av tid från fattiga till rika tycker jag är en annan sak.
Jag tycker att an ska se denna typ av hushållsnära tjänster för vad det är: en transaktion av tid. Rika människor köper fattiga människors tid, varken mer eller mindre. Och ja, jag förstår ju såklart varför eftersom det är tråkigt att städa, men det är icke desto mindre sant att den som köper städhjälp gör det för att hen värderar sin egen tid högre, inte för att hen inte kan städa eller för att de tå något sätt skulle vara en effektiva lösning att ett ”proffs” gör det.
Killkompisar.
Detta med tjejer som ”bara umgås med killar” är ju som känt ett skitstörigt fenomen. En grej jag har tänkt på är detta att man knappast säger ”nu ska jag gå och träffa en kill-/tjejkompis” om man ska träffa en person som man är nära vän med. Jag säger ju inte att jag ska träffa en ”killkompis” när jag ska träffa Emil, lika lite som jag säger att jag ska träffa en ”tjejkompis” när jag ska träffa Hilda (mina två bästa vänner obs). Eller gör dessa tjejer det? Säger de på allvar att de ska träffa en killkompis när de ska träffa en nära vän av manligt kön? Fan vad märkligt i så fall.
Min analys av det hela är att de allra flesta som snackar om att de nästan bara umgås med killar visserligen säkert har många ytliga manliga bekanta, men kanske inte så många nära manliga vänner. Jag har nämligen svårt att begripa varför man skulle titulera en nära vän utefter vilket kön hen har. Om man känner varandra bra finns det väl en miljon andra egenskaper som framstår som betydligt mycket viktigare? Förvisso verkar det även konstigt att titulera en ytlig bekant efter kön, men det är mer förståeligt.
Alla, och jag menar verkligen alla, kvinnor jag någonsin träffat som sagt att de umgås framförallt med män, har övervikt av kvinnor eller jämn könsfördelning bland sina närmaste vänner. De kanske pratar mycket om sina manliga vänner, men i realiteten så är det kvinnor de hänger mest med, tyr sig till med problem och så vidare. Jag tror att många av dessa kvinnor räknar lite mer liberalt i fråga om vad som räknas som en vän när det kommer till just män.
Jag skulle vilja att ingen gjorde abort.
Vissa menar att man över huvud taget inte ska försöka minska antalet aborter, det håller jag verkligen inte med om. Abort är liksom inget litet skitingrepp utan en stor sak som kan leda till en massa komplikationer. Jag har hört att det är väldigt många som mår dåligt flera månader efter en abort av rent biologiska skäl, alltså utöver de tankar och känslor man kan ha i samband med ingreppet. Det är ju inte så konstigt, det påverkar såklart kroppen att ha ett liv växande inom sig och om detta avbryts så är det bara naturligt att det leder till komplikationer. På alla sätt och vis är det såklart bättre om folk skyddar sig på andra sätt.
Men att gå från denna tanke till tanken att abort ska förbjudas, bli mindre tillgängligt eller kosta mycket mer är att dra i lite väl höga växlar. Det finns en massa saker som man vill minimera i ett samhälle utan att förbjuda det. Arbetslöshet, fattigdom och tiggeri är tre skitbra exempel på problem vi måste jobba för att minska men inte medelst förbud, helt enkelt för att det inte är det som är kärnan i problemet.
Jag tänker mig att det finns två saker vi kan göra för att minska antalet aborter. Det första är såklart att minska antalet oönskade graviditeter vilket görs genom att uppmuntra människor till att skydda sig vid samlag. Det andra är att ha såpass bra villkor för föräldrar att personer slipper känna sig tvingade att göra en abort av ekonomiska eller sociala skäl. Däremot att strypa åtgången till själva ingreppet löser egentligen inga problem, det riskerar tvärtom att skapa nya. Om man till exempel tycker att en abort ska kosta för att man ”ska ta ansvar för sina handlingar” så undrar jag hur man tänker kring hur de människor som saknar resurser för att betala en abort ska kunna fostra ett jävla barn.
Överlag skulle jag önska att folk förstod skillnaden på att vilja att ett fenomen ska försvinna och att vilja förbjuda det. Det skulle göra hela samhällsdebatten så jävla mycket enklare. Men jag vill bara förtydliga att jag absolut inte är någon abortivrare. Jag tycker inte att abort är en bra sak, på samma sätt som jag inte tycker att tiggeri är det. Det betyder inte att jag vill förbjuda det eftersom jag, till skillnad från vissa andra, kan förstå att det är ett lite mer komplext fenomen än så.
Arbete är inte per automatik meningsfullt, berikande eller roligt. Tyvärr.
Det sägs ofta att arbete är bra för människan. Att man mår bra av att arbeta, att komma ut, göra nytta, träffa arbetskamrater och ”göra rätt för sig”. Och ja, jag ser väldigt mycket fram emot att få börja arbeta. Men inte med vilket jävla jobb som helst. jag ser fram emot att få arbeta med saker jag tycker om, vilket jag såklart hoppas att jag får. Jag har däremot absolut inget behov av att arbeta bara för sakens skull. Jag har ingen lust att städa, servera, plocka disk eller ringa telefonsamtal för lön. Jag kan verkligen inte i min vildaste fantasi förstå hur detta skulle kunna uppfattas som en mer givande sysselsättning än att fritt få disponera sin tid.
Vem som helst förstår att saker inte känns meningsfulla bara för att du får lön för att utföra dem. Jag har utfört en massa arbeten i mitt liv som jag fått lön för, men storleken på lönechecken har knappast avgjort hur jag känt inför dessa sysslor. Saker jag gör på fritiden, som jag inte får några pengar för, känns ofta bra mycket mer meningsfulla. Eller ja, det känns ty alltid mer meningsfullt. Jag är till exempel helt övertygad om att det jag skriver här tillför betydligt mycket mer i världen än vad mitt jobb som lärarvikarie gjorde.
Visst kan det kännas kul att jobba och få tjäna sina egna pengar, även om jobbet i sig suger. Det gjorde det också när jag jobbade som lärarvikarie. Men detta kom sig av att det var mitt första jobb och att jag hade friheten att skippa det när jag kände för det. Dessutom sysslade jag med det under en så kort tid.
Jag tror knappast att en person som jobbar dag ut och dag in med att städa andra människors hem känner att de utför meningsfullt arbete eller att arbetet i sig tillför något i deras liv. Det kan säkert finnas någon som känner så, men jag tror inte att det stora flertalet gör det. Jag tror inte att jag skulle göra det.
Det finns så mycket myter kring arbete. Att arbete i sig liksom skulle vara något positivt, oavsett innehåll och utformning, är en av dem. Det tutas i oss att det är sunt att arbeta, att an mår bra av att arbeta just bara för att det är arbete. Och det värsta är att folk köper detta. Folk tror på fullaste allvar att arbete som koncept, alltså att utföra uppgifter någon annan bestämmer under former som någon annan bestämmer för att få lön, på något vis ska vara berikande i sig självt.
I andra änden så moraliseras det. För när allt kommer omkring så begriper de flesta efter ett tag att det finns mängder av arbeten som inte berikar ens liv, och då måste det ju finnas spärrar där för att folk inte ska ifrågasätta rådande system. Då heter det att göra rätt för sig, att bidra till samhället och så vidare. Men jag undrar hur det bidrar till samhället att människor köper andra människors tid så att de ska slippa städa sina egna hus. Visst, det sätter väl snurr på ekonomin, men det är liksom inte en meningsfull verksamhet.
Varför inte bara erkänna att det faktiskt vore sjukt mycket trevligare om folk fick jobba lite mindre. Varför bygga upp alla dessa myter kring vad arbete är, hur roligt och berikande och nyttigt det är. Visst, det finns mängder av arbeten som säkert är precis allt detta, men också en massa som inte är det. Och då förstår jag faktiskt inte varför vi ska ljuga.