Kategori: Politik

Att bekämpa rasism måste vara ett gemensamt samhällsmål.

Dagens deppiga läsning är att Sd ökat, och att de nu är tredje största parti i Sverige. Nu är detta förvisso bara en opinionsundersökning, så det ska inte tas på alltför stort allvar, men jag vill ändå skriva om Sd.

Jag kan å ena sidan störa mig på den moralpanik som finns kring Sd, men samtidigt tycker jag att folk undviker att bemöta problemet på allvar. Man talar om det som om det vore en stor kommunikationsmiss från de andra partierna, inte en fråga om att folk faktiskt har rasistiska värderingar.

Å ena sidan så förstår jag att främlingsfientlighet gror ur sprickor i samhället. Om människor känner sig exkluderade, att de inte representeras av de andra partierna, så tar man lätt till den typen av tänk som främlingsfientlighet innebär. Jag tänker även att det grundar sig i legitim ilska inför samhället som tar sig uttryck på ett missriktat sätt. Samtidigt är en röst på Sd en röst på Sd, oavsett vad anledningen till det är. Det går liksom inte att klema bort dessa människor med förståelse i all oändlighet.

Samtidigt blir jag trött på demoniseringen och skuldbeläggandet som sker när man talar om att de som röstar på Sd är White Trash eller att de är arga unga män. Det är inte en bra problembeskrivning, utan är ännu ett uppdelande i ”vi” och ”dom”. Först mellan etnicitet, sedan mellan klasser.

De andra partierna har här ett ansvar i att ena samhället, inte bara i att trycka på sina värderingar om att rasism är dåligt och att alla är lika mycket värda, utan att kapa en grogrund för missnöje som gör att främlingsfientligheten vinner ny mark. Det måste erbjudas ett annat gemensamt samhällsmål. Jag vet vad jag är ute efter, nämligen ett bekämpande av ojämlikheten i samhället. Jag tror att det är det enda som på lång sikt kan fungera, för med samhällsgemenskap minskar behovet av att hitta en yttre fiende och känslan för gemensamt samhällsansvar ökar.

Att bekämpa rasism måste betraktas som ett gemensamt samhällsmål, precis som att bekämpa kvinnoförtryck eller förtryck av hbt-personer. Ändå är det få politiker som verkar vilja förstå sitt eget ansvar för detta, skulden ligger alltid hos någon annan. Det räcker med att själv inte vara rasist, men man behöver inte ta något ansvar för rasismen i samhället.

Jag har svårt att se partier som inte gör någon analys av varifrån rasismen kommer och hur den ska bekämpas som trovärdiga i sin antirasism. Att som Centern vifta bort problemet med att man måste ”värna mänskliga rättigheter” och vara ”tydliga med värderingar” fungerar inte som en samhällslösning, utan är plakatpolitik i sin renaste form.

Miljöproblemen måste lösas kollektivt, inte genom att varje enskild individ köper en kravmärkt latte.

När man kritiserar bristen på miljövänlighet bland företag så brukar det alltid komma någon och säga att man ska sluta gnälla och istället själv börja producera bilder eller telefoner eller vad det nu är på ett miljövänligt sätt. Eller så säger de att vi lever i en marknadsekonomi och att jag faktiskt kan välja att inte konsumera dessa företags produkter. Poängen är att man ska ”sluta gnälla” på andra företag och istället starta ett eget och göra sitt, allt enligt iden att det är upp till varje enskild individ att ta sitt ansvar för miljön som konsument på en fri marknad, varken mer eller mindre.

Men när jag talar om miljöproblematik så talar jag om ett strukturellt problem i rådande ekonomiska system, nämligen det att det är lönsamt för företag att både agera oetiskt och ibland till och med bryta mot lagen, och att det dessutom kan vara mer lönsamt för människor i maktpositioner att fatta beslut som gör att detta kan fortgå, eller se mellan fingrarna på företags lagöverträdelser.

Det intressanta med detta resonemang när det kommer från liberalt håll är att samma personer brukar vilja hävda att den fria marknaden är bäst på att lösa miljöproblemen. Man hävdar detta, men när någon påpekar att den fria marknaden inte lyckats fixa miljöproblemen så är det plötsligt den personens individuella ansvar att fixa denna dysfunktion genom att själv agera såsom alla andra borde agera, och liksom bara hoppas på att ens konsumentengagemang smittar av sig.

Det är dock ganska naivt att tro att miljöproblemen kommer kunna lösas såhär. Jag tror på konsumentmakt i vissa avseenden, som när det gäller barnkläder och leksaker ur ett genusperspektiv. Anledningen till att det kan fungera där är att det där är själva slutprodukten, alltså det konsumenten får i handen och kan se, som är det man protesterar mot. Att vara en medveten konsument uppfyller då ens egna intressen. Jag tror också att det kan fungera i små och väldigt inriktade insatser, som typ mot ett specifikt företag eller land under en begränsad tid. Däremot tror jag inte att det kommer fungera för att styra marknaden i en mer miljövänlig riktning helt enkelt för att det är på tok för svårt för en enskild konsument att hålla koll på.

Det görs ju försök till att styra sånt här med hjälp av miljömärkningar och liknande, och det tycker jag är bra. Men jag tror även att det behövs lagliga regleringar, såsom miljöskatt, för att det ska fungera optimalt. Med en miljöskatt så har du fortfarande en marknadsekonomi men du inför ett incitament för företag att agera miljövänligt. Så länge det är billigare att skita i miljön så kommer företag att göra det, och så länge deras produkter är billigare så kommer människor att köpa dem. Miljöproblemen måste lösas kollektivt, inte genom att varje enskild individ köper en kravmärkt latte.

Straffantasier.

Något av det värsta jag vet är människor som hyser straffantasier. Dels de som tycker att man ska införa rent medeltida straff, typ kroppsstympning, på godtyckligt utvalda brottskategorier. Ofta våldtäkt. Andra blir helt bestörta när de hör att skattefusk ibland kan leda till längre straff än misshandel. Detta är ett skäl till att jag väldigt sällan diskuterar brott och straff med folk, för jag tycker att det beklämmande ofta leder in i dessa spår där människor ska uttrycka sina subjektiva uppfattningar om vilka brott som är värst och vilka påföljder som är rimliga.

Jag exponerades inför detta när jag läste denna artikel, om att man funderar på att göra fängelsestraffet villkorligt om en tidigare ostraffad person döms till ett år eller mindre i fängelse Man har också funderat på en rad andra straffmetoder som man skulle kunna ersätta fängelse med. Detta är ett utmärkt förslag, eftersom fängelsestraff väldigt ofta fungerar kontraproduktivt i det att den dömda knyter kontakter, förhärdas och så vidare.

Symptomatiskt nog, apropå det jag skrev om att straffantasierna för det mesta handlar om våldtäktsmän, så valde Aftonbladet att i ingressen fokusera på att detta skulle kunna komma att gälla våldtäktsmän fast det egentligen inte alls specifikt var riktat mot dem utan mot människor överlag som dömts till mindre än ett års fängelse för första gången.

Och givetvis blir folk helt galna i kommentarsfältet. Gud, jag blir alldeles mörkrädd. Låt oss ta en titt på vad folk tycker:

Alltså såhär. Det finns något som heter straffskala. Om du blivit dömd för till exempel övergrepp mot barn så utdelas ett straff som ligger inom straffskalan för det brottet. På straffskalan finns för det mesta ett väldigt lågt straff, kanske nån månad i fängelse eller dagsböter, och så det högsta man kan komma upp i. Ett sexuellt övergrepp på barn kan vara allt från att ha sex med en fyraåring, utnyttja ett barn grovt under en lång tid och att typ ta en tolvåring på trosorna. Ja, alla dessa brott är hemska och ska bestraffas, men bara för att det är ett sexuellt övergrepp på ett barn betyder inte det att det motsvarar din värsta bild av vad pedofiler gör. Vidare så finns det en mängd förmildrande omständigheter som kan göra straffet lindrigare. Om du inte förmår begripa detta utan bara ser ”sexuellt övergrepp mot barn” lysa med stora neonbokstäver och tror att det är det värsta du kan fabulera ihop borde du inte uttala dig om rättsväsendet.

Herregud vad folk har hakat upp sig på barn! Det stå inget om barn i artikeln över huvud taget. Det är bara det att folk måste hitta någon oskyldig samhällsgrupp att bygga sina känsloargument utifrån och då fungerar barn utmärkt.

Sedan denna eviga jämförelse: ska det vara hårdare straff på skattefusk? Eller? Hur kan du tycka att pengar är viktigare än barn? Jadu, det handlar inte bara om vad som är viktigast utan för vilket brott vilken påföljd är det mest effektiva. En person som begår övergrepp mot barn och blir dömd får troligen ett väldigt högt socialt straff. Man kan även tänka sig att sådana brott i högre grad sker på grund av psykisk sjukdom eller att gärningsmannen egentligen inte vill göra som hen gör, men behöver hjälp att komma ifrån det. En person som skattefuskar, däremot, är troligen betydligt mycket mer medveten om vad hen gör och brottet anses inte heller lika fel i samhället i stort. Alla ryggar tillbaks för en pedofil, men en skattefuskare beläggs inte med samma sociala straff. Dessutom handlar det om de individuella fallen: finns det förmildrande omständigheter, hur länge har brottsligheten pågått, är personen dömd innan, vad är återfallsrisken och så vidare. Detta, och säkert en massa andra saker med, gör att man kan förstå varför skattefusk ibland kan ge högre straff än sexuella övergrepp på barn.

Deppigt att den här personen uppenbarligen jobbar med kriminalvård, som jag förstår det. Folk drar alltid upp detta: hur hade du känt om det var dig eller en närstående det gällde? Ja, jag hade väl känt ungefär detsamma det vill säga att rättssystemet måste utgå från samhällsnytta och inte människors subjektiva bedömningar om hur hårt straff en handling ”borde” leda till, som någon slags jämförelse i ondska. Jag är intresserad av ett straffsystem och en kriminalvård där människor kan komma ut som bättre människor och inte begå brott i framtiden. Jag tror att en minskning av fängelsekunderna kan vara en väg ditåt. Eller, det är vedertaget att det är ganska kasst att sätta en person i fängelse om hen inte har någon tidigare historia av brottslighet.

Kan människor bara chilla ner lite med sin attityd mot kriminella? Jag tycker att detta är beklämmande.

Att påtala medelvägen.

Med mitt inlägg angående mäns åsikter om kvinnor utseenden så menade jag inte att man ska gå omkring och i tid och otid berätta om sina preferenser. Det tycker jag inte och det har jag inte heller gett uttryck för. Däremot tycker jag att det finns något naivt i vissa personer målsättning att krossa idealen helt och hållet.

Alltså, jag tror verkligen inte att vi någonsin kommer kunna ”krossa idealen” på det viset att ingen längre bryr sig om någons utseende. Utseendet spelar, i kombination med en mängd andra egenskaper, roll för vem vi attraheras av. Människor bryr sig om att vara attraktiva. Här kan man invända att man bara behöver vara attraktiv för sin partner och då invänder jag med att alla inte har någon partner, alla vill inte leva tvåsamt och så vidare.

Detta handlar inte om att göra andras utseenden till allmängods att kommentera utan om att uppvisa på den diversitet som finns i vad folk uppfattar som attraktivt. Idag har vi ett enda ideal, som dessutom är så gott som ouppnåeligt. Vad som kan eftersträvas är en såpass stor diversitet i vad som anses vara idealutseendet att alla känner att de kan passa in någonstans.

Och det är viktigt att faktiskt påtala detta, att det finns ett mellanting mellan att göra allt för att uppnå rådande ideal och på att helt skita i sitt utseende. Du kommer inte lyckas nå en 15-årig tjej genom att säga att det inte spelar någon roll hur hon ser ut, hon kommer inte tro dig eller hålla med. Däremot kan du kanske komma någonstans med att säga att folk har olika preferenser, att alla inte tycker att mediaidealet är det vackraste.

Jag är ingen allmän slasktratt för dina åsikter om saker och ting.

Ganska ofta så kommer det någon jävel här och bara: ”du måste våga ta debatten om detta! Kolla på detta videoklipp/film/läs denna rapport/bok och sedan kan vi se hur mycket feminist/socialist du är!” och när man sedan inte gör detta så tycker de att man är ohederlig och så vidare.

Såhär va. Jag är säker på att din film eller bok eller vad det är kan vara bra och spännande och att den kanske skulle kunna innehålla argument eller ”bevis” jag inte kan argumentera emot. Men jag tänker ändå inte se den. Det finns en massa olika skäl till detta, för det första så får jag en massa tips om artiklar, böcker och filmer dagligen, både personligen och i människor allmänna länktips. Jag gör ett urval här, utifrån vad jag är intresserad av. Jag har ingen skyldighet att kolla på just din grej och tänker troligen inte heller göra så om din ingångspunkt är: ”ha! Denna kommer motbevisa hela din ståndpunkt”. Varför? För att sådana tips brukar vara någon ”ögonöppnande” dokumentär som presenterar någon jävla konspirationsteori. När folk säger att deras grej är ”ovinklad” blir jag extra avtänd.

Folk tycker att om man är offentlig med sin åsikt så måste man vara ständigt öppen för kritik och debatt. Jag har absolut ingenting emot att revidera mina uppfattningar kring saker och ting, men jag gör det på mitt vis och i min takt. När någon går in här med det primära syftet att ”motbevisa” mig om saker och ting så bli jag genast skeptisk. Det kan man ju såklart göra i enskilda frågor, men att försöka motbevisa hela min ideologiska hållning med ett litet klipp verkar inte som en vidare rimlig målsättning.

Vidare så brukar dessa personer nästan alltid ha en i grunden felaktig uppfattning om vad min ideologiska hållning faktiskt är, vilket såklart gör mig ännu mindre sugen. För min del spelar det ingen roll om du har någon bra kritik av Valiere Solonas på lager, för jag tycker inte som hon.

Så om du vill ”kritisera” mig och mina åsikter och vill att jag ska ta till mig det så har jag en liten checklista:

  • Vet du vad jag egentligen tycker? Du vet kanske att jag är feminist, men det betyder inte att jag tycker att män är djur. Gör lite efterforskningar och återkom med kritik mot specifika uttalanden eller något jag faktiskt sagt mig tycka. Det blir ganska meningslöst annars.
  • Vet du vad du själv vill ha sagt? Allmän dravel om att jag måste ”kunna ta kritik/kunna te en debatt” duger inte riktigt. Formulera din kritik ordentligt.
  • Kritiserar du min ideologi eller en specifik sak/rörelse inom ideologin? Var noga med att skilja på dessa. Det blir menlöst för mig med uttalanden som ”vissa tycker detta, därför suger din ideologi”. Om du bara vill försäkra dig om att jag inte tycker så, fråga rakt ut istället för att ”konfrontera” mig med detta ”fel” inom min ideologi. Det gör mig bara irriterad när någon tror att alla företrädare för en ideologi delar alla åsikter.
  • Om du vill att jag ska läsa en bok, kolla på ett filmklipp eller liknande, skriv då en kort introduktion till vad det handlar om, varför du tycker jag ska ta del av det och vem/vilka som är avsändare. Om det kommit upp någon kritik av detta, skriv då även om det. Skriv typ inte ”detta är ovinklat” för det är bara fånigt, inget är ovinklat! Jag tar det inte på allvar när människor framställer något som Sanningen™ av förklarliga skäl.
  • Gå inte in med den där skitaggressiva tonen som många har tack. Jag förlorar intresset av att diskutera då.

Så. Om du funderar på detta så är nog dina chanser för att jag ska vilja ”ta debatten” högre, men jag vill påpeka att jag faktiskt inte har någon skyldighet att argumentera för min ståndpunkt mot alla som tycker annorlunda och jag har inte heller något intresse i att göra detta. Hur mycket du än önskar så är jag ingen allmän slasktratt för dina åsikter om saker och ting, som jag ska antingen besvara eller ta till mig.

Tillväxtkritik.

Jag twittrade lite angående det här att det råder närmast politisk konsensus kring att alla jobb behövs. Jobb är idag någon slags politisk överideologi, där det tas för allmän lag att det är bra med jobb. Villkoren för dessa jobb ifrågasätts från vänsterhåll, men desto ovanligare är det att man talar om nödvändigheten i vad som produceras på dessa jobb. Jag tänker att oavsett hur trygga anställningarna är och hur bra villkoren är så finns det gott om jobb som inte behövs, detta för att det på dessa jobb produceras saker som inte behövs. Ibland, eller ganska ofta, blir det rentav destruktivt, som produktion av saker som håller låg kvalitet och inte skänker särskilt mycket mervärde till någon människas liv utan mest bara används för att konsumera för sakens skull eller visa status. Jag ser inte dessa produkter som nödvändiga.

De kan säkert vara nödvändiga för en speciell person, för att uppfylla ett artificiellt behov, i en given social kontext, såsom vårt samhälle idag där konsumtion används för positionering och dessutom som ett fritidsnöje. Däremot skänker dessa produkter inget mervärde till samhället i stort. Det finns inget samhälleligt behov av leksaker från McDonalds, detta behov skapades av McDonalds. Jag kan å det bestämdaste hävda att ingens liv har berikats i någon väsentlig mening av detta. Ja, någon kan väl säga emot och tycka att ”vem är du att säga vilka produkter som behövs och inte” men jag vänder mig emot sådan relativism. Vissa produkter är helt enkelt inte nödvändiga. Ingen hade märkt om de inte var där.

Att det produceras saker som inte behövs bevisas med den omfattande reklam vi utsätts för i våra liv. Är det någon som tror att vi hade konsumerat så mycket som vi gör om vi inte utsattes för reklam? Skulle inte tro det. Reklamen befäster samhällsnormen som går ut på att befästa sin person och sitt värde medelst konsumtion. Reklamen skapar behov. Därför är även reklam, i stort, ett onödigt arbete. Det finns undantag, som reklam med syftet att föra fram viktiga budskap.

Att det finns en så omfattande produktion av produkter som inte behövs annat än för att uppfylla det socialt konstruerade behovet vi har av att visa vilka vi är genom konsumtion är negativt i min mening. Inte bara för att jag tror att det gör oss olyckliga som människor då vi klär våra kroppar och personligheter i varumärken och låter dem definiera oss, det har också en väldigt markant effekt på miljön som inte riktigt går att diskutera bort. Konsumtionssamhället är helt enkelt en av de största orsakerna till den globala uppvärmningen. Vi köper så otroligt mycket saker, saker som läggs på hög, aldrig används och sedan kanske slängs med prislappen fortfarande kvar. Saker som vi fyller våra hem med, fyller våra liv med när vi spenderar tid på dem i dubbel bemärkelse; när vi väljer ut dem och köper dem och när vi arbetar för att få ihop pengar till dem. Det är även någon stackars människa som spenderar tid på att producera dessa ting.

När man säger detta så säger folk: ”men tillväxten då?” och detta är en rimlig invändning ty hela vårt ekonomiska system idag bygger på att människor producerar till stor del onödiga saker som andra människor producerar andra saker för att kunna köpa. Detta måste göras för det är det som får ekonomin, och alltså också samhället och världen, att gå runt.Vi har ett system som bygger på en ständig tillväxt, på ständig produktion och konsumtion av varor. Människor jobbar för att kunna köpa dessa varor, varor som man ofta kan anta egentligen inte skänker deras liv någon djupare mening. Hela vårt samhälle bygger på detta.

Jag är inte nationalekonom, jag vet fan inte ett jota om hur man kan organisera samhällen varken inom eller utanför tillväxt, men jag kan bara inte förstå hur man kan se detta och tycka det är ett rimligt samhällsbygge. Vi lever i ett system där vi antingen har tillväxt, vilket skadar planeten, eller ekonomisk kris, vilket sliter sönder samhällen och skadar människor. Och idag kan man till och med läsa i nyheterna att ekonomin förbättras, att den går uppåt, och detta utan att fler människor ens får jobb eller får det bättre. Vad ska ekonomisk framgång vara till för om den inte gör det bättre för människor? Alltså inte för ett gäng aktiespekulanter och företagsägare, utan för människor i stort. Varför är det ett politiskt mål med tillväxt om den inte tycks lösa de problem vi har?

Det måste skapas en debatt om tillväxt. Eller ja, den finns egentligen redan på en massa olika håll. Det som behövs är att tillväxtideologins klor kring det politiska samtalet bryts. Att man vågar ifrågasätta inte bara arbetets villkor, utan även vad arbetet faktiskt ska vara bra för. Behöver vi dessa saker som produceras, skänker de något mervärde eller är deras enda funktion att ingå som bytesvara i en transaktion av pengar, som vi behöver för att rådande system ska fortsätta snurra? Och i så fall, finns det inga andra, bättre sätt för oss att organisera vårt samhälle på? Något som inte innefattar att människor ska sitta en massa tid på jobb de hatar, för att producera och marknadsföra onödiga saker som sliter på miljön, för att sedan kunna ta sin lön och köpa saker de inte behöver för? Jag tycker att det låter som en rimlig målsättning att utforma ett sådant alternativ.

Att vara naturlig.

Jag får så mycket kloka kommentarer om saker och ting jag skriver. Som denna från Andrea om biologism och sociala konstruktioner.

Jag tycker att hela debatten kring biologism vs. sociala konstruktioner är helt irrelevant egentligen. So what att det finns en möjlighet att pojkar biologiskt sett har en större sannolikhet att bete sig på ett visst sätt än flickor. Bara för att något är naturligt är det inte nödvändigtvis önskvärt. Att döda är t ex. naturligt, men inte önskvärt. Att vara människa innebär att kunna stå emot fysiska drifter till förmån för drifter av en högre ordning. När vi lever tillsammans kommer det sociala att spela en större roll, och ju mer komplext samhället blir, desto mer förlorar det biologiska betydelse. Vi måste välja hur vi vill leva med varandra, och helst på ett sätt som skapar möjligheter för både individen och gruppen. Då är det inte rimligt att ha så snäva normer kring manligt och kvinnligt som vi har idag. Hur normen har uppstått spelar ingen roll. Vi har ändå valet.

När bioligister talar om könsskillnader så brukar de ha inställningen att det visserligen finns könsskillnader som är socialt konstruerade, men att denna social konstruktion utgår från biologiska könsskillnader. Alltså typ att kvinnor i årtusenden socialiserats in i att ta hand om barn eftersom de föder och ammar, och att de sociala normer som finns kring detta idag liksom ska vara där inte för att de nödvändigtvis är medfödda men för att de visat sig vara framgångsrika och falla sina naturligt i organisationen av vårt samhälle.

Man använder det faktum att dessa könskodade egenskaper faller sig naturliga för många, samhället ser ju trots allt ut så, som ett bevis på att de är rimliga och att vi inte bör förändra dem. Jag kan hålla med om att de flesta socialt kodade egenskaper vi har på ett eller annat sätt säkert går att härleda till vår biologi. Men däremot tror jag att de har byggts på så mycket, i så många led, att det fjärmats från sitt ursprung och numera mest är normer som flyter runt, utan att ha någon egentlig koppling till vår natur. Den koppling som finns är historisk, något i flera led härlett men som nu blivit så utdraget och fjärran från sitt ursprung att det inte längre är relevant. Då måste man hitta en ny naturlighet.

Och jag tänker att det som skiljer människor från djuren är att hon kan förstå sig själv och det samhälle hon lever i, att hon kan se det från utsidan och ta genomtänkta beslut om hur hon vill leva som sträcker sig bortom vad som faller sig naturligt vid första anblick. Förmågan att kunna se bortom sina sociala instinkter är fantastisk.

För mig har det lett till en befrielse, och faktiskt också ett levnadssätt som i grunden känns mer naturligt, att försöka gå till botten med hur jag vill leva mitt liv och hur jag tycker att samhället bör organiseras. I samband med att jag i högre grad har accepterat min natur och mina naturliga behov som människa så har jag kunnat ta avstånd från den socialt konstruerade ”naturlighet” som könsskillnader ibland sägs bygga på. Jag har funnit min mänsklighet och fått ett hum om vad som är naturligt för mig, något som jag strävar efter att leva ut.

Jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.

Denna bild har kritiserats av Lady Dahmer och andra feminister på ganska goda grunder. Alltså att det alltid är ett jävla tjat om vad tjejer ska och inte ska göra med sina kroppar och ansikten, och att killar har något jävla behov av att ständigt berätta detta för tjejer. Detta är sant och onekligen en relevant poäng, för visst fan är det irriterande med någon jävla snubbe som kommer och har en åsikt om vilket smink, vilken vikt och vilka kläder som passar sig och dessutom ska göra en jävla grej om att det är ”snälla killar” som liksom bryr sig om hur tjejer mår. Herregud.

Vad värre är att de flesta av dessa personer i verkligheten brukar förespråka ett så kallat naturligt ideal, det vill säga ”kurvor” och smink som inte syns snarare än ett fjärmande från ideal som sådana.

Samtidigt så tycker jag att det finns en poäng i att påpeka att alla män inte har de preferenser som anges som ideal i stort. För, allvarligt talat, det är fan otroligt viktigt att känna sig älskvärd och attraktiv. Och eftersom de flesta kvinnor är heterosexuella så är det faktiskt viktigt vad män tycker om oss. Om jag hade trott att mina håriga ben ledde till att män såg mig som fullkomligt oälskbar så hade jag rakat dem, men nu vet jag emellertid att det inte är så de flesta tycker.

Vidare så blir jag glad om någon visar uppskattning för mitt utseende. Det tror jag att de flesta blir. Jag tycker inte om när någon liksom ”recenserar” mig och säger typ ”du klär bättre i de där jeansen än de du hade igår” för det upplever jag som begränsande, däremot så uppskattar jag när någon ger mig komplimanger för mitt utseende eller för en självvald outfit, utan att komma med kommentarer om vad som vore mindre passande. Det är klart att det gör mig glad att jag, även om jag klär mig utifrån mina egen preferenser, kan uppfattas som attraktiv av någon annan. Inte så att jag slår knut på mig själv för att det ska ske, men om det sker så blir jag glad.

Visst finns det människor som över huvud taget inte bryr sig om andras åsikt men jag tror det är ganska ovanligt. Därför tycker jag att det är viktigt att peka på att den idealbild som presenteras är mycket snävare än vad folk i verkligheten blir attraherade av. Jag tror att alla vill kunna attrahera någon, ty närhet, sex och kärlek är viktiga komponenter i de flesta människors liv och det är inget fel med det eller något man kan eller ens bör fjärma sig från.

Därför blir jag glad när jag får bekräftelse på att jag uppfattas som attraktiv även då jag slutat lägga en massa tid och energi på att göra just det. Jag tycker att det känns skönt att veta att jag inte offrar något i form av potentiella ligg eller kärlek för att jag gjort de valt jag gjort gällande mitt utseende och min livsstil. Det enda jag offrat är att jag kommit lite längre ifrån det mediala skönhetsidealet och det känns faktiskt helt jävla okej. Det hade varit värre om jag för evigt förbrukat mina chanser att anses attraktiv av någon annan på grund av mitt utseende. Då hade jag nog faktiskt ansträngt mig lite för att se bra ut, för jag vill fan inte gå omkring ensam och oknullad hela livet.

Vägra kallas extremist.

På senaste tiden har det diskuterats mycket om extremism i den svenska politiska debatten. Jag tycker att ämnet är intressant eftersom jag själv radikaliserat otroligt mycket på sista tiden. Jag vet inte om jag skulle kalla mig extremist, men jag har definitivt fått större förståelse och dragelse åt politiska perspektiv jag innan avfärdat som extremistiska.

Väldigt ofta när man diskuterar extremism så klumpar folk ihop alla extremister i samma hög. Eller tja, ”alla” är väl att överdriva, ”skatt är stöld”-liberaler brukar komma undan, men nazism/nationalism/rasism och vänsterextremism brukar få hamna i samma fåra, vilket bland annat resulterar i att vissa inte tycks kunna tala om främlingsfientlighet och nazism utan att nämna kommunism.

”Extremist” är ett ord med en väldigt negativ klang men betyder egentligen bara att man har åsikter som står långt från den nuvarande politiska mittenfåran. Mittenfåran är som känt inte statisk, utan ändras alltid, och står idag betydligt mycket längre åt höger än vad den gjort innan. Jag som socialist hoppas ju såklart att den ska röra sig mot vänster och det skulle innebära att de vänsteralternativ som idag ses som extremistiska troligen skulle komma att bli mer accepterade.

Visst finns det extremism som är idiotisk, och alla politiska perspektiv tenderar ju att urarta om man drar dem för långt och inte kan ta in andra idéer. Men att avfärda alla politiska idéer som ligger för långt från mittenfåran, som idag är någon slags borgerlig nymoralism, som dåliga just för att de är extrema är bara konstigt. Idéer måste bemötas för vad de är.

Vidare så finns det en idé om att extremism alltid eller i alla fall mycket ofta innefattar våld. Till exempel då Allt Åt Alla var på tapeten så sades det att de är vänsterextremister, vilket liksom satte bilden av våldsamma personer med svartmålade ansikten som kastade sten på rikemansvillor. Visst kan det finnas våld inom extremistiska rörelser men bara för att man har extrema åsikter är man inte för våldsanvändning. Om detta och det ovan skriver Jonathan Wiksten väldigt bra här.

När människor kritiserar rasism så brukar det sägas att partier som till exempel Sd är extremistisk. Detta är en usel kritik, eftersom man bygger antagandet att något är dåligt på att det anses extremt och avvikande. Avvikandet i sig gör inte något dåligt, det säger bara att det strider mot rådande diskurs. Om nu Sd och deras åsikter normaliseras, vilket redan har skett till viss grad, så kommer de inte längre att anses vara extrema. Då faller det argumentet helt och hållet. Man måste gå direkt på kärnan; åsikterna, människosynen och politiken. Att avfärda något som extremism är alltså fel både för att det hindrar vettiga idéer från att komma fram i debatten och för att det kan bli en felfokusering i en kritik mot en företeelse som hindrar en att komma på andra argument.

Jag ser användandet av begreppet extremism som motargument som ett sätt att upprätthålla status quo genom att bara låta åsikter som ligger väldigt nära mittenfåran att uttryckas. Idag så har alla partier kommit närmare varandra i en mängd olika åsikter vilket gör att svängrummet för vilka åsikter man kan uttrycka utan att framstå som extremist blivit allt mindre. Att vara tillväxtkritisk kan till exempel uppfattas som ett extremistisk uttalande., något som i min mening är väldigt konstigt.

Att vägra använda och ifrågasätta ordet extremist är ett sätt att säga att man vill bli bemött utifrån sina åsikter och argument som sådana, inte utifrån var de ligger i förhållande till rådande konsensus. Jag tycker att alla ska ifrågasätta detta ord, fundera på vad det betyder och hur det används.

Mer om detta kan läsas hos extremisten Isak Gerson.

Jag vill inte ha någon allmän hyllningskör av filantroper.

Sverige behöver tydligen fler filantroper för filantropi är minsann bättre än statlig finansiering, eftersom man då kan ställa uttryckliga krav på dem man finansierar och att filantropen är delaktig i projektet, skriver några välgörenhetsvurmare i SvD. Inställningen till filantropi är tydligen väldigt negativ här i förhållande till i till exempel USA och det är något dåligt.

Artikelförfattarna själva medger att inställningen till filantropi har mycket att göra med hur egalitärt, alltså jämlikt, samhället är. Grattis till den insikten! Jag tycker personligen att det är ett sunt tecken att filantropi inte är en statussymbol.

Hela debattartikeln kokar ner till att filantropi ska bli avdragsgillt. Varför ska rika människor få skattesänkningar när de donerar pengar till ändamål som de själva kan välja och vraka bland? Ja, visst är det bra om de gör det, men faktum är att många av dessa ändamål går hand i hand med företagens ekonomiska intressen. Till exempel donationer till forskning inom de områden företaget verkar. Varför ska det vara avdragsgillt?

Jag är helt för att människor med stora förmögenheter använder delar av dem till saker som gynnar allmänintresset, men jag förstår inte varför de inte ska kunna betala skatt som alla andra eller varför de skulle bli särbehandlade. Rika människor är inga barn som behöver ”uppmuntran” för att kunna göra korrekta moraliska beslut och dessutom hyllas människor som skänker mycket till välgörenhet redan som det är.

Det är ovanligt att personer är emot filantropi i sig, jag har nog aldrig träffat någon som liksom tycker att det är fel. Vad som däremot stör rörande detta är att människor kommer undan med det ena och det andra, som fiffel med skatter, underbetald arbetskraft i låglönefabriken, skövlande av regnskog och så vidare för att de skänker en miljard till miljöforskning. Filantropi kan användas som ett sätt att slippa ta sitt ansvar både för sin verksamhet och som medborgare och ändå kunna framstå som ”god”. Jag minns till exempel när Blondinbella skrev att hon tyckte skatten skulle vara lägre, för då kunde hon dricksa mer vid restaurangbesök.

Jag blir såklart glad om någon väljer att göra gott för sina pengar, men jag tänker inte delta i någon allmän hyllningskör och jag tycker verkligen inte att politiker ska göra det för att ”skicka en signal”. Jag ser inte vad samhället skulle tjäna på det. Det är såklart utmärkt om mer pengar går till allmännyttig forskning och så vidare, men det är väldigt viktigt att grunden för vetenskapliga framsteg, bra skolor och så vidare inte ligger i filantropi med direkt inflytande från företagen utan från ett allmänintresse och en allmän finansiering som styrs demokratiskt.