Kategori: Politik

Vidrigt.

Bra skrivet av Johanna Sjödin om att ordföranden i sameföreningen i Jokkmokk är med i en facebookgrupp som stödjer två män som blivit dömda för våldtäkt. Hon säger att hon inte tror att männen har begått brottet de är anklagade och faktiskt även dömda för. Hon säger att det är hemskt att folk ska behöva sitta inspärrade för ett brott de inte är dömda för.

Att som ordförande i en viktig politisk förening i ett litet samhälle på Jokkmokk vara medlem och aktiv i en sån hör grupp är fruktansvärt oprofessionellt. Detta är vad hon har skrivit i gruppen:

Vi tror på pojkarna och ingen ska behöva sitta i fängelse oskyldigt dömda!

Samt detta:

Ja herregud, dom borde ju ha varit frikända för länge länge sen. Vad är det som gjort denna sak så helt galen, att rätten dömmer så här???

Det är viktigt att slå vakt om att ha en välfungerande rättssystem och att ingen döms om det finns anledning att tvivla på personernas oskuld. Men detta handlar nog inte om rimligt kritik av rättsväsendet utan om en ovilja att i ett litet samhälle acceptera att omtyckta personer har kunnat begå handlingar såsom dessa.

Inte nog med att de är svårt att få någon dömd för våldtäkt och att människor kommer att tvivla på dig inom rättsväsendet och under rättsprocessen, inte ens när man har fått en fällande dom så upphör människor att spekulera och tvivla i vad som verkligen har skett. Nej, vårt rättssystem är inte perfekt men om man tvivlar på domen kan man begär resning, gå igenom rättegångs- och förhörshandlingar och leta efter hål.

Jag tror inte att det finns något annat brott där folk till denna grad förnekar domen som fällts enbart med motivationen att man ”tror” de som blivit dömda för att man känner människor som känner dem, och som i sin tur säger sig veta att de inte skulle vilja våldta någon. Vidrigt är vad det är.

Man kan väl för helvete tro lite vad man vill om saken men att starta en facebookgrupp enbart i syfte att visa sitt stöd för gärningsmännen, och alltså sitt motstånd mot deras offer, är att sprida vidare den kultur som skapar mytbildningar kring vad en ”riktig” våldtäktsman och våldtäkt är. Om man är intresserad av att på allvar söka upprättelse för personer som blivit oskyldigt dömda bör man göra det genom att granska rättsprocessen, inte genom att ge uttryck för vad man ”vet” om dessa personers karaktär.

Vad menar jag egentligen?

Mitt inlägg om genus fick såklart folk att undra vad jag egentligen menade. Ja, sanningen är väl att jag kanske inte riktigt vet. Det är mer en molande oro inför det hela.

Mitt problem är att de är lite för mycket av det där med att konstatera samma saker gång på gång, ta upp samma frågor och känna sig upplyst och klok och bättre. Men när någon kritiserar något man själv sysslar med ur ett genusperspektiv blir många arga. Typ som när tvåsamhet och giftermål kritiseras, då lackar många ur och menar att det minsann är deras individuella val alternativt att man inte ska skambelägga kvinnors val.

Ja, man kan ju såklart ha olika åsikter om olika frågor även inom samma rörelse men ibland känns det ganska mycket som så att man kritiserar det som är på behörigt avstånd från ens eget liv eller som man kan göra sig av med men har svårt att ta till sig kritik mot det som ligger en nära. Det kan jag förstå, absolut, men det gör mig ibland lite matt.

Det är väl egentligen främst mig själv detta handlar om. Jag är trött på att mala samma insikter och åsikter fram och tillbaka. Det blir för internt och för invant, samma gamla visa om och om igen. Man angriper det som är enkelt och svartvitt och som man kan avstå från, som könsuppdelade barnkläder och leksaker, men skippar det som berör större livsval.

Ger man genusmotståndare ett finger så sliter de av hela handen med sina huggtänder

Hejsan. Skulle aldrig ha skrivit negativt om genusdebatten, inte för att någon genusmänniska blivit förbannad utan för att det kommer en massa troll och ba: ”men då kanske du ska överväga biologism” på grund av att det finns ”sanningar” som forskats fram på ”toppuniversitet” (utan att hänvisa till vilka). Man ba: eh nej, jag skriver här en kritisk sak om ett fenomen i den interna debatten. Det betyder inte att jag övergett hela iden. Tagga ner, för guds skull.

För övrigt är jag inte det minsta bevandrad på området vetenskap eller genusvetenskap. Jag vet inget om sånt, jag vet inte hur man bedömer forskningsrapporter eller vilka tidningar och universitet som anses tillförlitliga. Vad jag däremot vet är att det inom genusteori ingår att till viss del ifrågasätta sättet som forskning idag bedrivs på, och ifrågasätta objektivitetsanspråket som forskning i regel gör. Det tycker jag låter bra, men det upprör såklart vissa personer inom forskningsvärlden.

Det finns säkert jättemycket dåligt att säga om genusforskning. Jag har vissa idéer som jag nog sparar i mitt huvud till ett längre inlägg när jag vet mer. Men grejen är att jag är inte genusvetare, jag planerar inte att läsa genusvetenskap, jag läser inte genusvetenskapliga tidsskrifter och så vidare. Däremot tror jag att mycket av könstillhörigheten är socialt konstruerad. Inte allt, absolut inte, men mycket.

En annan person skrev att genusforskningen har väldigt lite intern revidering och kritik i förhållande till andra vetenskapliga fält. Om det är så så är det ju dåligt och något som borde belysas och tas tag i. Men som sagt, jag baserar inte min uppfattning om sakernas tillstånd på genusforskning utan på vad jag observerar, och det jag ser är att kön skapas till stor del socialt. Konstigare än så är det inte.

Lär er skilja på personer som tror att kön skapas delvis socialt och på någon genusforskningsvurmare. Jag har fan aldrig skrivit något om genusforskning här. Inte för att jag ogillar det, men för att jag inte vet något om det. Vad rör det mig att någon fått en kvarts miljon att forska på trumpeten som genussymbol (det där eviga exemplet på hur kasst det är med genus)?

Nåja. Kontentan är att om man ger genusmotståndare ett finger så sliter de av hela handen med sina huggtänder. För övrigt tror jag såklart att det finns både biologiska och sociala skillnader. Miljö och gener, liksom. Inga konstigheter. Men jag är lite mer intresserad av att diskutera det sociala eftersom det går att förändra.

Jag är så trött på genus.

Vet ni vad jag är trött på? Genus! Seriöst. Jag orkar inte mer ”genusdebatt” och rosa och blåa t-shirts för pojkar och flickor, om ”hen” och om att flickor ska vara söta och duktiga och pojkar tuffa och hårda. Fan vad det tjatas och gnatas om detta.

Visst finns det viktiga genusfrågor. Som till exempel kärlek och vänskap, hur relationer formar sig utefter kön. Jätteviktigt. Men typ vilken färg någon har på sin tröja eller vilket fritidsintresse någon har är fan inte så jävla samhällsomstörtande. Ja, jag vet att det ingår i en större kontext men jag tycker fortfarande att det finns en tröttsamhet i det eviga tjatet om ytligheterna, samtidigt om man ofta ignorerar de enligt mig stora frågorna. För visst är relationer viktigare än tröjor och fritidsaktiviteter? Eller?

Ganska ofta sägs det av människor som analyserar strukturer att ”visst, det finns det (inom samma fält) som är viktigare men nu väljer jag att ta upp det här, gå och starta din egen debatt”. Och ja, det är en legitim invändning men just nu så känns det som om hela genusdebatten har slukats upp av diskussioner om disneyfilmer och barnleksaker.

Och att det talas så mycket om just barn känns så symptomatiskt. Visst kritiserar vi primärt vuxnas förhållningssätt till barn, men det är ändå barnen som ska formas och föra jämställdheten vidare. Det viktiga är vad man för över på ungarna, inte att ifrågasätta sin egen normbundenhet i resten av livet.

Inget perspektiv är särskilt mycket värt om man inte vågar ta i de svåra frågorna. Om man inte vågar verkligen fundera kring sina egna beslut. Och nu pratar jag om mer än att strunta i att raka benen. Jag talar om samlevnadsformer, om kärlek, om hur vi organiserar våra liv. Det är svåra beslut, sånt som tar tid och ork och då är det mycket lättare att bara köra vidare i samma spår.

Jag orkar inte med detta ständiga självgoda återupprepande av självklarheter. Nej, det är inte självklarheter för alla och det tål att upprepas i nya sammanhang men inom genusdebatten är det självklarheter, redan vedertagen sanning. Jag tycker att det kan bli ett sånt klagande på andra utan att sätta sig själv och sina egna värderingar i kontext. Utan att våga ta tag i de stora frågorna, frågorna som går utanför färgen på ens barns tröja.

En rörelse som inte vågar diskutera, utmana och ta ställning kommer förr eller senare att bli irrelevant. Det blir bara ett evigt ryggdunkande och pajkastande på meningsmotståndare. Det är politiskt självmord. Jag tycker att genusdebatten har kört in i ett spår där man bara harvar runt utan att komma framåt. Jag skulle vilja ha en diskussion som sträcker sig utanför leksaker och tröjor, en diskussion där man vågar vara självkritisk .

Videoblogg om Loreen.

Här har i en ny videoblogg! Den här gången han jag klippt betydligt mindre i filmen vilket leder till mindre hack men också till mer pauser. Säg vad ni tycker.

I början så uttalat jag mitt bloggnamn och tillika mellannamn ”Arsinoe” till den som vill veta. Dock att jag betonar i:et lite väl hårt men jaja.

Mer om det jag pratar om kan ni läsa hos UnderbaraClara, Lady Dahmer och Katta Kvack.

Jag är inte för tvång, jag är bara inte emot det.

När man uttrycker en önskan om att det ska finnas lagstiftning som hindrar företag från att bete sig som arslen och förstöra vår jord så kommer det alltid någon person som liksom bara är emot lagstiftning på ett teoretiskt plan, för att hen är liberal eller för den fria viljan och personligt ansvar. Ja gud alltså, jag hade tyckt att det var fullkomligt underbart om man slapp lagstifta kring saker och folk bara helt automatiskt gjorde det som var moraliskt korrekt. Jag är inte för lagstiftning för lagstiftningens själva skull, jag är för att ta till de metoder som krävs för att vi ska ha ett hållbart samhälle. Helst ska dessa metoder inte innefatta tvång, men om tvång visar sig nödvändigt så tycker jag att det ska användas.

Sedan dyker det upp orimliga jämförelser som dessa. I det här fallet jämför en person att stifta lagar kring miljön med att förbjuda homoäktenskap. Det är ju fullkomligt orimligt. Homoäktenskap är inget som har en faktiskt inverkan på människors liv, mer än att deras ideologiska skygglappar gör att de blir sura av att se två av samma kön hångla offentligt. Miljön, däremot, har en väldigt direkt och fysisk inverkan på folks liv. Det leder till miljökatastrofer, svält, ekonomisk utarmning och många människors död.

Personen ovan tycker att man inte ska lagstifta kring vad andra människor gör, utan ta personligt ansvar genom konsumentmakt istället. Är det inte det vi gjort hittills, som inte fungerat?

Den här personen är ”emot tvång” för tvång är inte alltid ett korrekt förfarande. Nej, det stämmer ju. Jag är liksom inte för tvång av ren princip heller, jag är för tvång när det är nödvändigt och uppfyller något önskvärt utan att leda till för mycket lidande. Jag tycker inte att staten ska stå och peka med hela handen bara för sakens skull. Det är såklart en metod som ska användas genomtänkt med ett legitimt syfte, precis som allt staten ska göra.

Om du nu är emot miljölagstiftning så visst, det kan du väl vara. Men låtsas inte att det hör handlar om två likvärdiga lösningar, en med tvång och en utan. Det handlar om att antingen använder vi tvång och då har vi en chans att lösa problemet, eller så fortsätter vi i samma spår som nu och då är risken extremt stor att vi inte löser problemet.

Personligt ansvar är bra och fint, om det fungerar. Om det inte fungerar är det bara puckat att inte utöka sin repertoar av styrmedel. Dessutom kan ansvar ofta vara att rösta in ett parti i riksdagen som inför regleringar för de som inte tar ansvar personligen, utan som måste tvingas till det.

Uppdatering: det verkar som att ”Blippe” mest bara feltolkade en tweet jag gjorde utan att bry sig om att ta reda på sammanhanget, som ni kan läsa i hens kommentar under inlägget. Dock så är denna inställning jag beskriver väldigt vanlig bland människor i miljödebatten.

Man måste göra människor obekvämt medvetna, man måste gnida in verkligheten i deras ansikten som tigerbalsam.

Jag hatar när spännande inlägg och nyheter ligger i min ”blogga”-mapp alldeles för länge. Denna text om att inte ta det varligt med debatten är mer än tio dagar gammal, men jag vill ändå ta upp den.

Ofta så hör man, och det främst från borgerligt håll, att man måste ta det varligt med debatten. Man måste ha ett debattklimat i grunden byggt på samförstånd där man diskuterar olika samhällsfrågor under trevliga former, är artig och så vidare. Man ska inte bygga en borgarpiñata, man ska inte ordna en överklassafari, man ska kanske skriva en debattartikel eller dela ut lite flygblad med snälla och sakliga formuleringar om skattesatser.

Men grejen är att en debattartikel är enkel att ignorera. Det ska mycket till för att en bok eller ett flygblad med artiga och rumsrena formuleringar ska dra uppmärksamheten till frågor om klass. Senaste detta skedde var ju i och med jämlikhetsanden, som var en otroligt genomarbetad bok. Den skapade en ordentlig diskussion om klass på grunder som borgerligheten skulle anse goda. Utöver det kan jag inte komma på någon gång när det har skett på senaste tiden (vilket såklart inte innebär att det inte har skett, kom gärna med exempel).

Nåja. Min poäng är att det ”goda debattklimatet” i stort är ett sätt att tysta ner en viss typ av samhällskritik som uppstår ur indignation över sin egen eller andra människors direkta missförhållanden. Man anklagar dessa debattörer för att vara våldsamma, arga, onyanserade och så vidare. Ett gott debattklimat är det som förs mellan människor som diskuterar saker på en saklig nivå, utan känsloargument och överdrifter. Men denna ”saklighet” är mycket lättare att uppnå om man inte känner sig direkt hotad av rådande samhälle, om man inte känner att liv och lem för en själv eller närstående hänger på beslut som tas.

Kul att vara sansad när man vet att människor lider och kanske rentav dör på grund av det samhälle, den politik, man vänder sig emot. När det man vill förändra och diskutera inte kan vänta måste man, så att säga, slå på debatten med en pinne. Man måste göra människor obekvämt medvetna, man måste gnida in verkligheten i deras ansikten som tigerbalsam, man kan inte låta människor ignorera det eller vänta tills de känner sig redo att diskutera och göra ändring.

Önskan om ett gott debattklimat är i stort en önskan om ett upprätthållande av status quo. Och det är ju sådan borgerligheten är: samhällsförbättring (observera skillnaden mellan samhällsförbättring och -förändring), javisst, men låt det för guds skull gå långsamt och sansat. Vi vill inte ha något samhällsomstörtande. Vi vet att vi inte kan skydda samhället från förändring helt, men vi vill göra det så långsamt som möjligt.

Och visst är det viktigt att det finns en sansad samhällsdebatt som förs från båda högern och vänstern, absolut. Men det är också viktigt att man inte låter hela samhällsdebatten ske på borgerlighetens planhalva, vilket är vad man gör om man förvägrar sig själv mer radikala uttryck än en artig debattartikel. Då ger man utrymme för sina motståndare att ignorera vad man har att säga, att gömma undan åsikterna och diskutera något jävla jobbskatteavdrag istället. Vem som äger samhällsdebatten avgörs inte bara om vem som får rätt angående det man diskuterar för tillfället, utan primärt vad man diskuterar.

Rösträtt för barn och ungdomar.

Detta med rösträtt för barn har upprört mången person som tycker att förslaget är absurt, demokratividrigt och så vidare. Många gånger har jag läst argumentet att barn faktiskt inte kan bestämma själva och att de ”faktiskt” saknar rösträtt av en ”anledning”. Ja, den anledningen är väl gammal nedärvd tradition, precis som en massa andra saker som också förändrats under tidens lopp. Att barn inte är ”färdigutvecklade” är ett puckat argument, det finns en massa personer som är riktigt dumma i huvudet som får rösta ändå och det är även så det bör vara.

Vidare så menar människor att föräldrarna kommer att påverka barnens beslut. För det första så påverkas alla alltid av sin omgivning, det kan vi inte komma ifrån, det viktiga är att det inte föreligger något direkt tvång för någon vilket kan säkerställas av valobservatörer. Vidare så ser jag inte problemet med att vissa barnfamiljer kanske skulle komma att i princip får extraröster. Det är väl rimligt att hushåll med fler medlemmar har en högre representation i politiken, oavsett om medlemmarna är barn eller inte.

Många menar även att det är konstigt att personer som inte anses kapabla att ta beslut kring sina egna liv ska ta beslut kring Sveriges styre. För det första är det så redan i dag, med tanke på att man inte får köpa på systemet förrän efter man har fått rätten att rösta. För det andra så är det knappast så att barnen bestämmer själva över Sveriges styre, utan det görs tillsammans med en massa andra personer.

Det finns ett värde av att barn och ungdomars åsikter och intressen tillvaratas i politiken de också. Idag finns det knappt någon diskussion om vad barn och ungdomar har för åsikter och intressen, utan allting handlar om vad vuxna tycker att barn och ungdomar borde göra, tycka och känna.

Barn och ungdomar kan också ha intressanta tankar, insikter och så vidare. Barn och ungdomar kan också vara kapabla att ta beslut kring sina egna liv, vad som är bäst för dom. Om inte annat så är det en jävligt god träning att få släppas in i det politiska livet tidigare, känna att det är något som angår en själv också och ta ansvar för samhället.

Jag säger inte att jag står helt bakom förslaget. Jag tänker mig till exempel att man istället för avskaffad rösträttsålder skulle kunna sänka den ganska rejält. Man kan även tänka sig system där unga har rösträtt, men en röst som väger mindre tungt. Men jag tycker att det är tragiskt att hela saken avvisas som ett sanslöst förslag bara för att man inte kan ta in detta att barn och ungdomar faktiskt inte är hjärndöda zombies utan förmåga att forma egna uppfattningar kring saker och ting.

Kanske kan en vuxen person tycka att hen var dum i huvudet som liten och därför vara benägen att vägra andra barn och ungdomar rösträtt, baserat på sin egen i efterhand uppfattade dumhet och omognad. Jag tycker till exempel att mitt 16-åriga jag hade helt sanslöst idiotiska åsikter. Men troligen kommer jag att ändra vad jag tycker flera gånger i mitt liv, och bara för att jag har ändrat åsikt nu betyder inte det att min åsikt då var illegitim eller menlös att ta hänsyn till. Att det väcker så otroligt mycket upprörda känslor när man talar om barns möjlighet till inflytande ser jag som symptomatiskt i ett samhälle där barn inte anses kapabla till något över huvud taget.

Att skylla ett systemfel på omoraliska människor.

Det finns en viss typ av liberaler som brukar klaga på giriga och korkade företag, investerare och andra marknadsaktörer när marknaden inte gör det liberaler önskar att marknaden ska göra, alltså tjäna samhällets bästa. När kapitalismen krisar så leder det sällan till någon djupare systemkritik utan tenderar att stanna vid att enskilda personer och företag gjorde dumma saker. Ett utmärkt exempel är ju Anders Borgs bankbråk.

Genom att fördöma ett visst handlande som principiellt fel och oförenligt med liberala principer och moral så svär man sig fri från politiskt ansvar. ”Jag har ju sagt att jag ogillar detta” kan man säga och därmed ignorera den där biten med att man överlag är för ett system där oegentligheter som dessa kan gro. Man förlorar sig i någon slags barnslig dröm om en fri men ändå god kapitalism. Drömma kan man väl göra, men när en finansminister förlorar sig i sådana här visioner om rätt och fel så blir det ju bara efterblivet.

Jag tänker mig att denna idé går hand i hand med iden om ”den osynliga handen”, det vill säga att marknaden alltid reglerar sig själv utefter vad folk ”vill ha” och om människor vill ha saker såsom schyssta arbetsvillkor för de som producerar varor så kommer det automatiskt att bli så efter ett tag. Tänk om det ändå vore så väl! Tyvärr har det visat sig fungera ganska dåligt och framförallt vara sjukt ineffektivt. När man väl står i affären så väljer man oftast det som är billigast eller godast, inte det som är bäst för miljön eller andra människor. Det är ingen jag läger någon värdering i men det är så det är och därför måste arbetet för en bättre värld ske utanför konsumentmaktens inflytande över företagen.

Moraliskt ansvar som företagen tar på sig frivilligt kan och bör utkrävas, men förändringen måste framförallt ske genom statliga påbud och regleringar. Om företag kan tjäna på att sabba miljön, behandla arbetskraft som skit och betala löjligt låga löner så kommer det att ske. Jag menar inte att företagen inte kan handla moraliskt, det finns såklart gott om företag som gör det, men det kommer alltid att finnas de som skiter i det också. Konsumenter kommer aldrig bli tillräckligt medvetna om eller intresserade av miljö, mänskliga rättigheter och så vidare för att alla företag ska agera enligt dessa principer helt utan andra påtryckningar.

Jag hatar när folk frånskriver företag ansvar för att ”de är företag” och agerar primärt i vinstsyfte men rent praktiskt så inser jag att ansvarsutkrävande från konsumenter och intresseorganisationer aldrig kan vara tillräckligt. Vad som krävs är tvång, rätt och slätt. Allmänt ställningstagande för vad man tycker är rätt och fel kan kanske duga som någon slags personlig kompass, men har väldigt lite bäring på den politiska verkligheten.