Kategori: Politik

Lösryckta tankar.

För tillfället pendlar jag mellan att hata världen med energi och att hata världen passivt. Mellan brinnande ilska och avgrundsdjup matthet över sakernas tillstånd. Med förvånansvärd punktlighet så byter jag läge ungefär var fjärde dag, kanske märks dessa pendlingar även för er läsare? Känner mig dessutom mer och mer orolig inför min egen framtid. Det kändes bra ett tag men nu känns det återigen som om jag aldrig någonsin kommer hitta något vettigt att göra i livet, något att leva av som inte samtidigt dödar mig inombords.

Jag funderar mer och mer på om jag skulle vara villig att offra mina ideal om jag skulle kunna sko mig själv på det och jag kan ärligt talat säga att jag inte vet. Sen kommer jag fram till att det faktiskt inte spelar någon roll ur hållfast jag är vid mina principer, ty just nu kämpar jag för mina egna intressen, för en bättre värld för mig själv och för andra i samma situation som jag. Bara för att jag inte skulle hållit fast vid mina ideal i en annan situation så gör det inte detta mindre äkta, ty kamp måste alltid utgå från ett reellt behov. Själva grunden i politiska rörelser är och kommer alltid att vara egenintresset, även om det också finns de som är med av mer ideologiska skäl.

Blondinbellas pensionstankar.

Men OJ vilken debattartikel Blondinbella spottat ur sig angående den höjda pensionsåldern (vill för övrigt påpeka att det inte finns något reellt politiskt förslag kring att jobba till 75 i dagsläget, det var en framtidsvision från vår kära Renifeldt).

Ett av de motargument jag hört är att det finns folk med tunga arbeten som inte klarar av att jobba tills de fyller 75. Men tanken är inte att man ska ha samma yrke från att man är 18 år till 74.

Jag skiter väl i vad ”tanken är”, det viktiga är ju hur det fungerar i praktiken. Och i praktiken är det tyvärr så att alla inte är någon slags entreprenörer som bara kan byta hej vilt när kroppen inte pallar med längre.

Min erfarenhet av arbetsföra personer i pensionsåldern är att de gärna jobbar vidare om de upplever sina jobb stimulerande och givande. Min mormor jobbar till exempel tre dagar i veckan trots att hon gick i pension för flera år sedan, för hon trivs och det ger henne extrapengar. Gott så. Hennes arbetsplats har nytta av henne eftersom hon har jobbat där länge och har erfarenhet, hon skulle inte på rak arm kunna bytas mot någon ny. Jag har absolut inget emot att min mormor inte gått i pension! Hon får mer än gärna jobba om hon trivs med det, och det verkar hon för all del också göra.

Blondinbella målar upp det nya arbetslivet som fantastisk tillvaro där vi inte bara ägnar åtta timma rom dagen åt våra jobb, nej vi är våra jobb. Våra jobb kommer in och tar över hela vårt varande.

Just eftersom vi kommer att arbeta längre är det viktigt att välja en karriär som känns kul. Tidigare var det föräldrarnas yrkesval som avgjorde var man hamnade och man hade svårt att byta bana. Nu är det allt fler som ser sin karriär som en investering i hur man vill att ens liv ska se ut. Man ska välja yrke för sin egen skull. I framtiden kommer inställningen heller inte vara att man ska jobba 9-5. Istället kommer ens jobb allt mer bli ens livsstil. Det finns ingen tidsgräns för när arbetet ska pågå.

En person som Blondinbella, som är framgångsrik och bygger sin person kring att hon är en affärskvinna, vill såklart ha det såhär. Det tragiska är att hon inte kan förstå att alla inte vill det. Vissa vill jobba 9-5, eller ännu hellre 9-3. Vissa vill inte att deras lågbetalda vårdjobb ska komma in och ta över hela deras liv, men fler och fler blir så illa tvungna eftersom anställningstryggheten blir sämre, kraven på ”flexibilitet” blir större och arbetet mer och mer slitande. Jätteroligt för dem som väljer en kul karriär att jobba mer såklart, det är inget jag tänker förvägra dem.

Frågan är emellertid inte att folk magiskt ska ”ändra inställning” till arbete och livet utan att de där scenarierna som Blondinbella så rosenskimrande målar upp, om vidareutbildning, kompetensbevarande, mentorskap och att gilla att gå till jobbet också måste bli möjliga för en merpart. Annars kommer effekten av höjd pensionsålder inte att bli en massa lyckliga arbetande gamlingar som givmilt delar med sig av sin kompetens.

Blondinbella är ju egenföretagare och påverkas i praktiken inte av höjda pensionsåldrar, hon kan sluta jobba närhelst hon önskar (förutsatt att hon har pengar att leva på) eller fortsätta jobba tills hon dör av utmattning. Alla har inte denna lyx utan är betydligt mer uppbundna till politiken. Jag föreslår att Blondinbella utnyttjar sin faktiska möjlighet att jobba hur länge hon vill och låter de personer som faktiskt rörs av eventuella pensionsreformer sköta debatten istället.

Lycka.

Visst handlar lycka inte bara om hur man har det utan också om hur man tar det, men jag vågar ändå hävda att det där med hur man har det är den viktigaste aspekten. Visst finns det människor som lyckas må skit trots att de har alla förutsättningar för att må bra, på samma sätt som det finns människor som ler i de mest utsatt situationer (även om jag skulle säga att det är mer ovanligt). Jag tror att materiellt välstånd gör det. Inte på det sättet att man faktiskt blir lyckligare av att äta oxfilé istället för att äta gröt, däremot tror jag att man blir lyckligare om man slipper tänka på sin ekonomi och sin framtid hela tiden.

Att känna att man har möjligheter i livet, inte bara till att göra karriär utan också till att strunta i att göra karriär för att bilda familj tidigt eller ha mer ledig tid. Inte bara till att utbilda sig för att få ett välbetalt yrke utan också till att strunta i det välbetalda yrket för att syssla med något man gillar och kunna leva ändå. Att ha utrymme att fundera på vad man vill göra i livet, inte bara vad man måste.

Jag är övertygad om att lyckonivån i samhället skulle öka markant om folk blev fick utrymmet att fundera över sina livsval. Inte bara kring vilken utbildning som leder till jobb eller hög lön utan också kring vd man faktiskt vill gör i sitt liv. Idag finns det ett väldigt litet utrymme för alternativa sätt att leva sitt liv. Heltid är den förhärskande normen, att organisera sig i heterosexuella relationer och så småningom familjer likaså. Människor som lever utanför detta ses som konstiga undantag. Fria val har kommit att handla om vilken vårdcentral man behandlar sin av arbete trasiga rygg på, inte om att undvika ryggontet genom att jobba mindre.

Frågan är ju hur man ska skapa ett samhällsklimat där det finns eftertanke kring dessa frågor. Jag tror att en av grundstenarna är trygghet, en trygghet i att man kan testa sina idéer kring hur man vill leva sitt liv och försörja sig utan att alltid lyckas. En sådan trygghet skulle kunna vara medborgarlön: en garanti på att hur dåligt allt än går så kommer man ändå att klara uppehället. Något som skulle öka rörligheten i samhället och öka människors vilja att prova på nytt, typ byta karriär mitt i livet. Vad tror ni?

Ett löfte till mig själv.

Det kan vara så lätt att glömma hur det var nu när jag inte är där längre. Det kan vara lätt att glömma hur dåligt jag mådde när jag för blott några månader slavade som timvikarie, på nya platser varje dag. Det kan vara lätt att glömma osäkerheten som skavde varje kväll när jag inte visste om jag skulle jobba dagen efter eller inte, de ändlösa resorna till nya platser varje dag som man aldrig visste var de låg eller hur lång tid de skulle ta. Att man ibland fick åka mer än tre timmar sammanlagt bara för att kunna ta sig till jobbet och hem igen. Otryggheten i att aldrig får lära sig namnet på de man arbetade med och att riskera att bli av med lönen för att receptionen hade stängt innan man gick hem. Uppoffringen i att vara för mån om att få jobba dagen efter för att en endast gång stänga av mobilen. Det själadödande i att ingen någonsin såg om man utvecklades. Det uttröttande i att inte kunna sova för att man är för nervös inför morgondagen och i att hälsa på 20 nya människor varje dag, minst. Det kan vara så lätt att glömma allt detta när man inte gjort det på ett halvår, då är det lätt att se tillbaks på det och tänka att det inte var så hemskt. Men jag kommer ihåg hur mycket jag hatade det då, och det kan inte ha varit utan grund.

Men jag har fan lovat mig själv att jag aldrig någonsin kommer glömma hur det var och jag kan säga att jag önskar inte ens min värsta fiende den tillvaron. Jag hade det ganska enkelt ty jag bodde fortfarande hemma och hade inga fasta utgifter, jag gjorde det dessutom bara för så kort tid och det visste jag redan innan jag satte igång. Det var bara i väntan till att börja plugga. Men jag tänker på de andra som var på samma introduktionsmöte som jag: flera vuxna personer, säkert med barn därhemma och en hyra att betala, personer mer flera års arbetslivserfarenhet som levde i samma otrygghet som jag. Så förbannat smärtsamt att vara dessa människor, att varje dag gå omkring i denna otrygghet och att dessutom saknar utsikter för en annan framtid.

Och om jag, som ju faktiskt gjort detta, måste påminna mig för att komma ihåg varför jag lovade mig själv att aldrig någonsin göra om det, så har jag ingen tilltro till att människor som aldrig någonsin jobbat i hela sitt liv ens kan komma i närheten av att begripa vad det innebär för de personer som har detta som sitt levebröd. Men jag ska aldrig någonsin glömma, jag ska klamra mig fast vid denna insikt om ovärdigheten i att leva så och framförallt ovärdigheten i att mängden personer som lever under dessa villkor ökar, inte tvärtom.

När blev svaghet att stå upp för sig själv?

Dag efter dag blir jag mer och mer övertygad om att min kritik mot begreppet Starka kvinnor™ är alldeles riktig. Nu har det ju till exempel använts för att hylla en person som kan ”ta” att bli tagen på rumpan och alltså indirekt anklaga folk som blir upprörda över ett sånt tilltag för att vara mjäkiga. För om man är strong när man kan ”ta” att bli tagen på rumpan så är man ju svag när man inte kan ”ta” det.

Jag tror helt klart att Dirawi kan ”ta” att få en klapp på rumpan. Det kan, hör och häpna, jag också. Jag går fan inte hem och gråter om någon tar mig på röven, jag blir inte ledsen eller känner mig kränkt. Däremot blir jag förbannad för jag tycker inte att andra människor ska ta sig den rättigheten med mig. Men stark, det är man om man sväljer skit, inte om man säger ifrån. Då är man en mesig liten tönt som bryr sig om sådana småsaker som ens kroppsliga integritet.

Varför kallar vi människor som finner sig i sin situation för starka? För mig har styrka en annan innebörd: att kämpa för det man tror på. Inte att passivt svälja att andra behandlar en som skit. Passiv, det kan vem som helst vara. Det betyder inte att det är något fel med det, men det är inte heller en positiv egenskap. Vi kan dessutom över huvud taget inte veta hur en person som inte reagerar känner sig. Hen kanske mår skitdåligt egentligen, men gitter bara inte visa det.

Om det hade handlat om att vara mesig hade jag aldrig någonsin sagt ifrån för en rumpklapp, vet ni varför? För att den som säger ifrån, den får utstå så jävla mycket skit. Vi blir kallade rabiata, feministfittor, tråkiga, rigida och sist men inte minst blir vi kallade svaga och mesiga. Svaga eftersom vi står upp för vår rätt att bestämma vem som ska lägga sina händer på våra egna kroppar. Svaga för att vi får utstå mängder med glåpord för att stå upp för något vi tror på. Inte direkt så jag definierar svaghet, måste jag säga.

Det är alltid lättare att inte stå upp för sig själv, det är alltid lättare att sitta och le och ”ta” att folk hittar på det ena och det andra med dig. Det har inget med styrka att göra, det handlar bara om att det man får utstå när man står upp för sig själv är så mycket värre. Lättare då att inbilla sig att det är okej. Och vet ni vad, det är okej att man inte står upp för sig själv, men det är inte okej att klaga på folk som faktiskt gör det. På vi som står upp för rätten att ha våra kroppar ifred om vi vill.

Hanna Fridén har också skrivit bra om detta.

Så jävla pinsamt.

Det är rentav pinsamt att vår arbetsmarknadsminister Hillevi Engström talar om sysselsättning i absoluta tal istället för som den bör mätas, i procentandel i förhållande till antalet arbetsföra. Om den arbetsföra befolkningen blivit större vore det ju bara knäppt om antalet sysselsatta inte ökat. Lite som när Annie Lööf ba: ”det tycker ju du ska säga till alla dem som fått fast anställning de senaste åren” när Jonas Sjöstedt frågade vad hon tyckte om att de fasta anställningarna har minskat. Bara väntar på att någon ska säga ”det tycker jag du kan säga till alla personer som har gjort klipp på att köpa allmän egendom till underpris och sedan sälja vidare” när någon frågar om den ökade fattigdomen. Vore roligt.

Ärligt talat, hur fan kan en politiker använda sig av helt inadekvata siffror på det här sättet utan att utsättas för ett mediadrev a la Juholt. Det är ju fan i mig pinsamt! Jag skäms över att vara svensk.

Hyckleri och konsumentmakt.

Väldigt bra krönika om hyckleri skriven av Liv Strömquist. Jag blir alltid så arg när folk drar upp detta med hyckleri i politiska debatter. För det första är det ofta helt jävla irrelevant eftersom samhället vi lever i inte alltid skapar förutsättningarna för att leva på det sättet, för det andra är det att lägga dimridåer över verkliga argument. Som när Benke skrev den där texten i Dn om att det röda skulle rinna av kulturens fana och tyckte att alla vänsterkulturarbetare var hycklare eftersom de både var vänster och köpte Ipads. Om de hade varit konsekventa hade de inte köpt Ipads, var Benkes åsikt i frågan.

Fast om man över huvud taget inte tror på konsumentmakt som en lösning på världsproblemen, vilket tenderar att vara ett ganska liberalt sätt att se på saken, så spelar det ingen jävla roll. Jag tror inte att det är ett effektivt sätt att få Apple att sluta producera sina produkter i låglönefabriker att sluta konsumera deras produkter, jag tycker att man ska lösa problemet via lagstiftning som upprätthålls.Nu handlar jag förvisso inte från Apple i alla fall, men det har att göra med att jag tycker att deras produkter är grovt överprisade och inte med arbetsvillkoren i deras fabriker att göra. Jag försöker också hålla nere min privata konsumtion, men det är inte av miljöskäl utan för att jag tror att det gör mig lyckligare som människa.

Vad som däremot faktiskt är hyckleri på riktigt är att driva linjen att världsproblemen ska lösas genom att konsumenter bara väljer ”goda” produkter och i andra stunden köpa produkter som inte uppfyller dessa standarder. En person som å ena sidan hyllar de fria valen som alltings lösning och å andra sidan inte förmår låta sina egna fria val gå till det som är ”rätt” är ju en hycklare av stora mått.

Det liberala synsättet på konsumentmakt åskådliggör en tydlig skillnad i mål för de olika rörelserna. Liberaler tycker att det räcker med att alla konsumerar efter sitt eget samvete så att de kan vara bekväma med att just deras pengar inte går till något dåligt. Det är lite som att försvara rådande politik med att alla faktiskt fått vara med och rösta om den och att man får rösta på vad man vill. Kampen för bättre arbetsvillkor handlar emellertid inte om privata personers rätt att konsumera samvetsenligt, det handlar om arbetarnas rätt att få en skälig lön och schyssta arbetsförhållanden. Att konsumera samvetsenligt är världens enklaste sak, desto svårare är det att faktiskt förbättra villkoren för de personer som producerar en stor del av alla prylar i världen.

Konsumentmakt som koncept kräver ju att en majoritet av de som köper saker är intresserade av att ta reda på mer om företagen och köpa ”rätt” produkter. Jag är ledsen Benke, men jag tror inte på den lösningen. Jag vill se lagliga hinder mot att behandla människor som skit, inte att allt ansvar ska läggas på konsumenternas personliga moral. För så länge det finns folk som du, som faktiskt inte bryr sig om hur den som göra dina prylar mår eller vad de har för effekt på miljön, så kommer konsumentmakt helt enkelt inte fungera.

Man kan inte läsa sig till psykiskt välbefinnande.

Denna kurs som alla tjejer i högstadiet i Lundvika kommun ska gå verkar så jävla vidrig. Alltså, det är en skitbra grej att förebygga psykisk ohälsa men för det första tvivlar jag på att depression är något man kan förebygga genom en jävla kurs, speciellt inte då fokus ligger på att tänka ”positiva tankar” (jävla hittepåbegrepp) och distrahera ”negativa tankar” genom att typ göra pedikyr och hitta på namn till sina framtida barn (hej könsroller och heteronormen!). Dessutom så är väl depressioner knappast vanligare hos tjejer än hos killar?

Jag tror dessutom att initiativ som dessa skapar mer skam kring psykisk ohälsa. Dels för att man förutsätter att det skulle vara könsbundet men också för att man skapar en väldigt individualiserad syn av hur problemet ska lösas. De tio procent som blir deprimerade förväntas lösa det hela genom att göra lite pedikyr, och så var det inget mer med det. Samhället har gjort sitt och det är upp till individen att må bra. Jag tror att det mest leder till en extremt schablonartad bild av psykisk ohälsa, där alla förutsätts må dåligt av samma skäl och ha samma lösningar på sina problem, något som i slutändan endast kan vara negativt.

Om ni vill hindra psykisk ohälsa bland unga föreslår jag att ni satsar pengar på skolhälsovården, det lär vara den i särklass mest effektiva metoden. Att tvinga alla tjejer till att genomföra någon jävla skämtkurs för att en av tio är deprimerade är inte konstruktivt, lägg då hellre resurserna på att ge de som faktiskt mår dåligt individanpassad hjälp och att skapa en trygg och inspirerande miljö på skolan. Man kan inte läsa sig till psykiskt välbefinnande.

Lästips.

Detta var en rolig sammanfattning av alla gånger Anders Borg ”rasat” mot bankernas vinster som inte kommer kunderna till del. 16 gånger sedan 2008 har han tydligen rasat om man lägger ihop det. Det säger ju en del om viljan till handling hos finansministern, han har ju trots allt haft tre år på sig att ta ”rasandet” till handling. Tyvärr Anders, det räcker nog inte med att du uttrycker din ilska. Det kan vara en ide att faktiskt försöka göra något åt situationen också.

För övrigt tycker jag att ni ska läsa Zettermarks inlägg om det här med att vara ett offer. Hon beskriver det väldigt bra i slutklämmen:

Gina förstås. Gina är inget offer, men just då var hon ett offer för Thorstens ivriga fingrar. Och fortsatte vara ett offer för samhällets förväntningar på hur en acceptabel tjej ska bete sig (vara en skön brud och skämta). Skillnaden ligger inte i hur Thorsten och Gina kände, utan i vilka valmöjligheter de hade. Han hade kunnat låta bli att tafsa – hon kunde inte låta bli att bli tafsad på. Han hade kunnat be om ursäkt på en gång – hon hade inte svärandes kunnat storma ut TV-studion. Hennes enda val var att ”ta det”.

Och det är ju just det som är att vara ett offer: att bli utsatt för något. Oavsett om det är något som man inte tycker är så farligt så spelar det ingen roll, för det handlar om huruvida man har haft möjligheten att välja bort. Och det hade inte Gina, hon kunde inte välja bort att bli tafsad på.

Ett trött argument.

Ett av de tröttaste argumenten för lönesänkningar någonsin måste ju vara följande som CUF kommer med i sin debattartikel för att ungdomar ska utföra mycket viktigt heltidsarbete för 12000 kronor i månaden.

Det är naturligtvis så att ingen ungdom skulle välja lägre lön framför högre lön, men det som det står emellan i de här fallen är lägre lön gentemot ingen lön alls, och då torde valet bli tämligen enkelt. Det är mycket bättre att stå med en fot inne på arbetsmarknaden än båda utanför. Det är mycket bättre att tjäna 12 000 kr i månaden än att tjäna 0 kr i månaden.

Med följande argumentation kan man ju lika gärna sänka lönen så den blir en krona i månaden, ty det är ju trots allt bättre än ingen krona. Nu handlar det emellertid inte bara om vad man tjänar utan även vilket arbete man utför och inget säger att man tycker att det är bättre att jobba för en pisslön än att vara ledig för inga pengar alls. Jag skulle nog inte ha tagit ett heltidsjobb för en ersättning på 12000 i första taget helt enkelt eftersom jag tycker att det är en ovärdig ersättning för 160 arbetade timmar. Jag skulle in i det sista ha försökt hitta andra jobb, plugga och leva på sparpengar. Sedan om man blir tvingad till det för att överleva så får man väl svälja det, men betyder absolut inte att det är ett bra erbjudande på något sätt eller att det är en önskvärd utveckling.

Klart lönesänkningar leder till fler jobb, om arbete vore gratis att anställa folk skulle ingen vara arbetslös. Frågan är dock vad som ska vara målet i samhället: full sysselsättning bara för sakens skull eller att folk lever ett drägligt liv i så hög uträckning som möjligt? CUF verkar i alla fall ah bestämt sig för det förra.