Politik – Sida 262 – Fanny Åström

Svar på frågorna del 1.

Här är då svar på frågorna från feministfrågestunden, jag kommer svara i omgångar eftersom jag vill svara ordentligt på alla frågor. Ni får jättegärna ställa fler frågor här.

Jag gör ett sista försök här inne innan jag går vidare i mina äventyr.
Jag kan ställa ett par frågor om ”feminism” enligt mig som är något att ha.
Feminister brukar använda sig av falsk fakta väldigt ofta så jag frågar dig om du tror något av detta är sant.
1. Kvinnor gör 2/3 av allt arbete på jorden.
2. Bistånd till kvinnor i u-länder hjälper landet bättre än bistånd till män.
3. All världens resurser ägs av män (99% enligt feminister)
4. Män slår kvinnor oftare i relationer
5. Män är större miljöbovar än kvinnor.
Skulle vara roligt att veta hur påläst du är och från vilken källa. Mina källor säger mig att allt detta är falskt och lögn. Detta är bara en bråkdel av ”myter” som finns därute och som används flitigt ända uppe hos högsta hönsen i FN. FYI så har även FN varit med och skapat den första lögnen.

Först vill jag påpeka att jag aldrig har påstått något av detta och inte heller hävdar att jag har kunskap i frågan, så med det överstökat så ska jag alltså berätta vad jag tror om dessa påståenden.

Jag tror nog att det siffran är överdriven. Kvinnor utför nog som grupp mer arbete för mindre pengar än vad män gör, men jag tror inte att vi står för 2/3 av allt sammanlagt arbete som utförs.
Jag tror att det kan stämma eftersom mycket bistånd hamnar i händerna på makthavare, och makthavare är ofta män, speciellt i odemokratiska länder. Jag skulle dock inte hävda att bistånd som hamnar i ”rätt” händer, alltså hos dem som behöver det och inte hos de styrande i ett land, kommer mest män till del.
Jag tror inte att så mycket som 99% ägs av män, däremot tror jag ett män äger mer än kvinnor. Detta eftersom merparten av de rikaste personerna i världen är män.
Jag har läst att kvinnor och män är lika benägna till fysiskt våld. Däremot tror jag att våldet som riktas mot kvinnor ofta är grövre och till stor del sexuellt till sin natur.
Jag tror att kvinnor konsumerar mer än vad män gör, eftersom kvinnor ”shoppar” på ett helt annat sätt än män. Dock så styrs många stora företag av män som därför måste ta mer ansvar än gemene man, men det är en fråga om individer som måste ta ansvar och inte om kön, även om man kunde önska att könsfördelningen hos de styrande var mer jämn. Jag skulle dock aldrig använda vissa mäns makt inom branscher av betydelse för miljö som ett argument för varför män i allmänhet är större miljöbovar.

Vilket antifeministpåstående blir du mest provocerad av?

Framförallt de som rör sig om att jag som feminist skulle tycka att män som grupp alltid förtrycker kvinnor som grupp. Jag anser inte att det rör sig om män som förtrycker kvinnor på det sättet, utan att vi alla lever i en viss struktur som upprätthålls av både kvinnor och män. Jag vet att det finns feminister som verkligen ser världen som att män förtrycker kvinnor, och kvinnor inget hellre vill än att slå sig fria, men så tycker inte jag och det är inget jag vill stå till svars för.

Jag blir också irriterad på de som tror att det bara handlar om kvinnors rättigheter och plats i samhället. Jag vill bryta ner strukturer och könsroller vilket kan komma alla till del, både män som har mer ”kvinnliga” intressen och kvinnor som har mer ”manliga” intressen.

Vad tycker du om Simone Beavoir?

Jag har inte läst något av henne men lite om henne och hennes tankar. Som jag har uppfattat henne så är hon väldigt teoretisk och filosofisk i sina resonemang, vilket kanske inte faller mig i smaken. Jag är betydligt mer intresserad av lite mer jordnära feminism.

när orkar du ta diskussionen och när orkar du inte? d.v.s vilka hjärtfrågor har du inom feminism och vilka lämnar du över till andra?

Om jag orkar ta diskussionen eller inte beror dels på vem jag talar med och dels på dagsformen. Jag argumenterar gärna för saker som jag faktiskt tycker och står för, men är ganska ointresserad av att diskutera med människor som tillskriver mig åsikter jag inte har.

Den feministiska fråga som jag för närvarande finner mest relevant är abortfrågan, och den kan jag diskutera hur mycket som helst, helt enkelt för att jag tycker att den är så jävla viktig. Jag tycker även att prostitution och surrogatmödraskap är viktigt. Men som sagt, det beror mest på vem jag snackar med.

hur är du att diskutera, i det här fallet, feminism med? framhåller du det sakliga med fakta eller går du på känslor och dina egna upplevda händelser mest? blir du upprörd lätt eller håller du dig cool?

Det är ju alltid svårt att säga hur man är i diskussioner. Jag vill såklart gärna hävda att jag är saklig och intellektuellt hederlig, men vet inte om andra delar den uppfattningen. Återigen handlar det mycket om vem jag talar med. Om personen ifråga är intresserad av att lyssna och förstå så lyssnar jag gärna tillbaka, även om jag har hört det dem säger en miljon gånger tidigare (vilket ofta är fallet). Om personen bara vill köra över mig så brukar jag strunta i det, för jag pallar inte bråka med människor.

Jag brukar argumentera både utifrån det jag upplever och observerar i min omgivning och från fakta. När det kommer till prostitution så är jag väldigt påläst, så där kan jag för det mesta leverera något mer substansfullt, på andra områden är jag inte alls lika duktig.

Jag blir ganska lätt upprörd, men av den anledningen så har jag numera börjat välja bort diskussioner som jag kanske skulle vilja ta men som jag vet att jag inte kommer kunna föra med värdighet. Jag tycker att man gör feminismen en otjänst om man inte argumenterar sakligt och väl för den, och därför brukar jag strunta i att argumentera alls om jag inte känner att jag har orken.

Att gå från hat till förståelse.

Jag minns när jag gick i typ sjuan och vi skulle läsa en bok i skolan. Jag tyckte den var överdrivet enkelt, men min lärare berättade att det var en av de första böckerna en stor merpart av barnen i en av klasserna hade läst. Den här klassen var den ”vanliga” klassen. Vi hade en ma-no-klass, en fotbollsklass och en ”vanlig” klass, och i den vanliga klassen samlades alla som blev över. Alltså alla som inte hade valt, alla som inte brydde sig.

Jag minns att jag då reagerade hånfullt och tyckte att de var dumma i huvudet och ointellektuella som inte ens läst en bok när de var så gamla. Idag ser jag det annorlunda. Det finns så mycket jag ser annorlunda. Där jag innan såg en korkad nazistfjortis ser jag idag en person som aldrig har fått det stöd hon behöver i skolan eller hemifrån, där jag innan såg en korkad knarkare ser jag idag en person som inte har fått den hjälp som behövs med att sluta, där jag innan såg idioter som misshandlade mig ser jag idag frustrerade människor som i brist på saker att göra strök omkring och letade efter konflikt.

Det är så mycket lättare att ha sympati nu, när man fått distans till alla de där personerna man träffade och som skadade en när man var liten. Idag kan jag se att jag alltid har haft det enklare, att jag har haft en sån jävla tur att växa upp med närvarande föräldrar, i ekonomisk trygghet, att jag har kunnat språket och allt det där. Och jag behöver inte ta revansch på alla de där personerna längre och ställa mig över dem, flina åt dem på tunnelbanan, för jag vet varför de gjorde som de gjorde.

Och det är så skönt att känna så. Att inte känna förakt eller hat utan att man känna sorg över att samhället måste vara ordnat så, och lättnad över att jag själv inte hamnade där. För nu, med den erfarenheten, kan jag i alla fall försöka göra något litet för att inte så många personer ska behöva hamna där. För att fler ska kunna samlas upp av samhället, ha något att ägna sin fritid åt, få ha intressen som inte handlar om att slåss och berusa sig och slippa känna den där frustrationen som jag tror att många av de här personerna kände.

Så länge denna debatt sköts över huvudet på de barn som faktiskt blir utsatta så kommer vi inte att komma ett jäkla dugg framåt

Vissa tycker tydligen att man ska slopa preskriptionstiden för övergrepp mot barn.

”Samtliga dessa brott är mycket allvarliga kränkningar av barn och leder till bestående fysiska och psykiska men”, skriver S-kvinnor i sitt beslut.

Brott är ju generellt brott av en anledning: de orsakar skada. Vissa brott orsakar mer skada än andra och preskriptionstiden brukar också vara anpassad utefter det. Men denna närmast religiösa fixering vid övergrepp mot barn måste få ett slut.

Brott mot barn skadar barnen så mycket. Det är hemskt att de inte kan få upprättelse, bara för att preskriptionstiden har gått ut, säger Hillevi Larsson.

Det är sant att brott mot barn skadar mycket. Men varför denna överdrivna fixering vid lagmässig upprättelse. Jag har svårt att tänka mig att det absolut viktigaste för dessa människor när det gäller upprättelse är att se gärningspersonen bakom lås och bom.

Ja, det är viktigt att markera att övergrepp mot barn inte är okej. Och det är viktigt att markera att mord och våldtäkt inte är det heller. Men man måste kunna betrakta sexuella övergrepp mot barn på samma sätt som man ser på andra brott, vi måste släppa den här synen på folk som förgriper sig på barn som djävulens avkomma, som ska dömas till evig plåga.

En vän till mig anmälde upprepade våldtäkter hen blev utsatt för som liten men inget hände, för det fanns inga bevis. Henoms föräldrar hade sett bort, och endast henoms utsaga räknades inte. Att slopa preskriptionstiden kommer inte lösa det problemet. Vi kommer inte bli av med den skam som gör att offer och personer i deras närhet vägrar erkänna vad som inträffat.

Så sluta ägna er är meningslös symbolik och fixering och gör något av värde istället. Börja med att göra det obligatoriskt i skolan att samtala om när vuxna gör saker man inte vill. För så länge denna debatt sköts inom partierna eller på debattsidorna, över huvudet på de barn som faktiskt blir utsatta, så kommer vi inte att komma ett jäkla dugg framåt.

Ett förbud mot slöjor riskerar att leda till mer förtryck.

Dennism har skrivit om att man borde förbjuda slöja på offentliga platser. Som argument drar han det gamla vanliga:

Kvinnor som av sina män eller sin familj tvingas att bära heltäckande slöja är offer för religiös extremism och den heltäckande slöjan är ett maktvapen och ett sätt att förtrycka dem och göra dem till slavar.

Säg nu att det skulle vara sant att alla kvinnor som bär slöja tvingas till det av sina män. Jag är helt övertygad om att så inte är fallet. Det rör sig mer om att man blivit uppfostrad i en speciell religion och struktur än att man har blivit direkt tvingad till att bära plagget. Av rent principiella skäl ställer jag mig emot att förbjuda klädesplagg.

Men om det nu skulle stämma att det alltid rör sig om tvång så skulle det nog ändå inte vara en effektiv lösning. För de kvinnor som idag blir tvingade att ha slöja på sig skulle nog få sin rörlighet markant begränsad om slöjan förbjuds på offentlig plats. Jag tror helt enkelt att de som blev tvingade helt sonika skulle bli förbjudna att gå ut.

Det är därför det är så dumt det här med slöj- och burkaförbud. För de personer som faktiskt är förtryckta, de kommer nog inte att bli friare för att de förbjuds ha plaggen på sig. De kommer bara att bli ännu mer begränsade och hållna i hemmet.

Ibland måste man kompromissa. Tillåta vissa element som kan anses vara förtryckande för att kunna få en mer naturlig övergång in i samhället för detta personer.

DennisM avslutar såhär:

Vi måste sluta upp med att av rädsla för att bli kallade för det ena och det andra vägra att ta tag i problem så fort de har minsta anknytning till religion!

Jag håller med honom om det. Vi kan inte acceptera till exempel omskärelse för att det är en del av en religion. Men det funkar inte heller att rakt av förbjuda allt men tycker illa om, man måste se till konsekvenserna och som blivande jurist så tycker jag att man ska inse det. Även om man önskar ett samhälle fritt från kvinnoförtryck så måste man kunna se att vissa lagar inte får den konsekvens man önskat.

Era rubriker: Jag vet att jag alltid gnäller på andra men idag tänkte jag skriva om en helt fantastisk person som inspirerar mig till att bli en bättre människa.

Fick denna rubrik av Sofia och den var ju lite rolig tycker jag. Och svår, för jag blir faktiskt väldigt sällan inspirerad.

Men precis innan jag åkte var jag och tältade med grön ungdom i en aktion emot bostadsbristen för studenter och unga, och då träffade jag grön ungdoms kvinnliga språkrör Rebecka Carlsson som jag faktiskt blev riktigt inspirerad av.

Jag blir så fascinerad av personer som är är genuint intresserade av att lyssna och ta intryck från andra människor, och jag upplevde verkligen att hon gjorde det. Jag har märkt att jag kan börja göra det själv mer och mer på sista tiden och jag vill komma till den punkten där det kan vara okej att bara sitta och lyssna och ta in.

Det är en dröm för mig att kunna syssla med politik på ett eller annat sätt. Som opinionsbildare eller politiker eller som forskare på ett område som jag finner politiskt intressant. Jag vill så hemskt gärna kunna ha utrymmet att förändra det jag tycker är fel. Men jag är samtidigt så rädd. Så rädd för att verkligen försöka för man kan ju misslyckas. Och så tänker jag också att det kanske är för sent, att jag blev intresserad och hittade rätt för sent för att de ska gå.

Men när jag är klar med det här året ska jag fan i mig börja läsa statsvetenskap och nationalekonomi. Jag ska engagera mig så mycket som jag bara kan, både nu och när jag kommer hem.

Och det är inte bara Rebecka som inspirerat mig till detta, utan hela grön ungdom. Jag känner mig så välkommen där och det är så kul att prata med dem. Men hon visade på ett sätt för mig hur man skulle kunna vara. Hur man kan vara politiskt aktiv på heltid utan att ägna sig åt en massa fulspel och utan att ha varit trogen partiet sedan man var 15, hur man kan göra det för att man älskar det och brinner för frågorna och inte för att man är en karriärist. Hur man helt enkelt kan komma och vara jävligt öppen mot människor och nya perspektiv och komma någonstans med det, och hur man kan jobba med det utan att ens låga slocknar.

Herregud, om hon hittar detta kommer hon säker tycka att jag är jävligt konstig, men vad fan. Det är sant och jag har faktiskt inte känt mig så inspirerad av en enskild person så länge jag kan minnas. Tack för det, Rebecka.

Ibland måste man ta av sig genusglasögonen.

Det har skrivits en del om genusglasögon på sista tiden och jag känner faktiskt att det finns en sak som jag måste påpeka i allt det här.

Om man vill så kan man se samband som stöder ens teori precis överallt. Men man måste vara försiktigt, för det gäller att inte övertolka allt eller tolka in saker som inte finns. Jag hävdar såklart inte att det skulle vara något hittepå att kvinnor är underställda män, men jag tycker inte heller att man ska tolka in det i allt.

För det finns en stor risk i att se allt för mycket ur det perspektivet. Man riskerar att bortse från när kvinnor beter sig som svin mot män bland annat, vilket jag tycker är väldigt problematiskt. För grejen är att det finns strukturer som styr oss, men vi är också individer.

Jag märker att jag gör detta själv då och då, speciellt när det kommer till relationer. När jag hör om olika problem folk har i sina relationer så tenderar jag alltid att släta över kvinnans del i det hela för att jag förstår henne. Det handlar ju dels om att jag känner igen mig, men också om att jag har lärt mig att se världen ur ett visst perspektiv. Jag har lärt mig att se kvinnor som mer utsatta än män, och jag har lärt mig vissa förklaringsmodeller för vissa beteenden.

För mig är det en fälla, för jag vill trots allt i slutänden se alla som individer som ansvarar för sina egna handlingar men som till viss del styrs av strukturer. Jag tänker att om man ser strukturer överallt så kommer man inte åt individerna på samma sätt.

Så jag tycker att man ibland måste ta av genusglasögonen och bara se människan, rakt upp och ner, utan att försöka hitta strukturella förklaringar till hens problem eller beteende. Eller bara försöka se världen ur ett annat perspektiv, jag har alltmer börjat se klassaspekter till exempel.

Varför finns det så få kvinnliga stjärnkockar?

Det här inlägget alltså. Jag orkar inte ens bli arg för det är så korkat. Jag kan för det första meddela att smarta feministiska killar tenderar att haffa de smartaste tjejerna också. Vet ni varför? För att det är så jävla lame att vara ihop med en person som tänker såhär:

Jag själv har en rätt okej balans i mitt eget förhållande. Jag är bättre på det mesta, men hon är bra på det jag inte orkar bry mig om. Jag hade varit bättre om jag hade velat, men ibland måste man ju avstå saker för att öka självförtroendet hos andra. Så det är en rätt bra synk.

Herregud. Jag är ju så mycket bättre än den här killen på många saker. Jag är med största sannolikhet en bättre fotograf och en bättre skribent. Jag är nog bättre på att laga mat också. Herregud, ingen vettig människa tycker ju såhär, så det är egentligen ingen ide att diskutera det.

Men en sak tänkte jag på när jag läste inlägget som faktiskt är relevant på riktigt var detta:

Men fakta är ju att går du in på olika restauranger och kollar köket, så är det oftast en man som fixar din mat. När det kommer till ”stjärnkockar”, så är det ju betydligt fler män än kvinnor i den positionen.
Så när män vill laga mat, så är dom bättre än kvinnor. På det också.

Detta är ju faktiskt helt sant. Folk som är riktigt riktigt bra på en sak brukar vara män. Jag kan förstå att man då tänker att män generellt är bättre, och att de män som inte kan göra en sak bara inte vill.

Men man måste också ta i beräkningen hur många olika saker man är bra på. Kvinnor generellt är mer allseende medan män i högre grad specialiserar sig. Detta kan säkert härledas biologiskt med lite god vilja, men man har också kunnat påvisa att kvinnor oftare uppfostras till att ”hålla koll” medan många nöjer sig med att ens son är väldigt bra på en sak. Kvinnors nördiga sida uppmuntras helt enkelt inte. Jag har bland annat en barndomsvän som fick ägna hela sin uppväxt åt att ta hand om sin lillebror, typ hjälpa honom att micra köttbullar när han var 12. Ofta sköter kvinnor en stor del av hushållsarbetet vilket gör att männen får en chans att utveckla sig inom sitt specialområde. Men denna chans får inte många kvinnor, då är det ju inte så konstigt att många av de bästa på vissa områden är män.

Att vara lite halvbra på många olika saker kan vara väldigt praktiskt, men det är inget du kommer bli upphöjd som ett geni för, tråkigt nog. Därför kan det se ut som att kvinnor är sämre. Men för att ta ett exempel ur verkliga livet: Emanuel är skitbra på en massa saker och är otroligt påläst, men han kan typ inte rita en streckgubbe om han ska förklara något eller göra en så enkel uppskattning av tid att han blir klar med pasta och pastasås samtidigt.

Det är också många män på höga positioner som kräver ständig markservice, först av sin mor, sedan sin fru eller någon (oftast kvinna) han har betalat. Det finns kvinnor som behöver markservice också, jag bara påpekar att väldigt hög kompetens på ett område ofta kan finnas på grund av utebliven kompetens på andra områden, som den där förmågan att ta hand om sig själv.

Sist men inte minst vill jag bara påpeka att det är jävligt bra att vara lite halvbra på en massa olika saker. I mitt jobb nu, alltså au pair, så är det en klar fördel eftersom det är väldigt varierande uppgifter. Det är nog även en fördel om man till exempel är receptionist.

Det finns också en massa skitviktiga yrken som är kvinnodominerade, som till exempel sjuksköterska och förskollärare, och det är nog inte bara för att männen valt bort dessa yrken. Jag har aldrig hört talas om eller träffat en manlig sjuksköterska eller förskollärare som överglänser kvinnorna. Inom arkitektbranschen, som är en av de mest jämt könsfördelade branscherna, så sitter kvinnor ofta som chefer för att de är bättre organisatoriskt.

Men om ni killar mår bra av att det finns fler manliga experter så kan jag ge er det. Det är okej med mig, för jag är ganska nöjd med att inte vara skitbra på en sak utan vara ganska bra på en massa saker. Jag är nöjd med att kunna laga en helt okej köttfärssås, jag behöver inte vara bäst på det. För motsatsen, att vara skitdålig på en massa grundläggande saker men fenomenal på några verkar ärligt talat skitjobbigt. Jag tycker att vi måste uppvärdera det här med att vara lite halvbra, för det är skitviktigt att det finns sådana personer också.

Feministfrågestund.

Sofia körde en jättebra grej i sin blogg med en speciell feministfrågestund, som hon nu har svarat på. Eftersom jag får in folk som ifrågasätter feminismen här också så tänkte jag köra samma grej.

Fråga på om allt ni undrar. Men tänk på att jag inte representerar alla feminister. Det är självklart öppet för alla att fråga, inte bara de som är kritiska, om ni nu skulle få för er det. Kan ju även vara intressant för en feminist att veta var jag står i vissa frågor eller hur min utveckling som feminist varit, vad vet jag *inbillar mig att jag är omåttligt intressant*.

Vi får kolla om detta funkar. Jag tänker inte svara på oförskämda frågor som bara ställs för att sätta mig på plats, utan på frågor som ställs av intresse för vad jag ska svara. Men som sagt, fråga på!

All idioti.

Hejhej. Här sitter jag om grimaserar över alla jävla idioti som pågår idag. Orkar inte ens kommentera skiten för jag blir bara helt matt över det hela, kanske senare.

Och till alla antifeminister eller jämställdister eller vad ni nu kallar er: sluta anklaga mig för saker jag inte har skrivit. Jag orkar inte förklara uppenbara saker för er, tyvärr. Ni får nog försöka förstå vad jag menar själva först innan jag ger mig i kast med att klargöra.

Jag har aldrig någonsin påstått att lagen ska vara olika för män och kvinnor.

Fan vad jag kan bli trött på folk som kallar sig antifeminister och motiverar det med att ”kvinnor och män ska vara lika inför lagen”. Men herregud för fan, jag vet det. Jag tycker också det. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv argumenterat för att vi ska ha kvinnofridsbrott i lagboken, jag har bara argumenterat för motsatsen rakt av.

Men det fina i kråksången är att man kan ha ett strukturalistiskt perspektiv utan att behöva skriva in det i lagboken. Man kan var medveten om att män ofta slår kvinnor i nära relationer utan att behöva formulera brottet som ”hustrumisshandel”. Man kan säga att vi har ett brott som heter partnermisshandel och samtidigt veta att väldigt många av de som blir slagna av sina partners är kvinnor i heterosexuella relationer. Det tycker jag att man ska veta och ta hänsyn till när man stiftar lagar, även om själva lagen sedan ska vara könsneutral. För det är lika illa om en kvinna slår sin man och det är himla dåligt att det ibland ses som lite crazy och ”helt okej” när en kvinna ger sin man en örfil.

Snälla sluta anta att jag vill ha det här bara för att jag är feminist. Jag har aldrig sagt det. Jag har aldrig någonsin sagt att jag tycker att en lag ska vara utformad olika för olika kön. Aldrig.

Så kan ni efterhängsna antifeminister bara fatta den här saken; jag vill att män och kvinnor ska ha lika rättigheter och vara lika inför lagen och även i praxis. Men jag vill också att män och kvinnor ska betraktas lika och ha samma möjligheter så att kvinnor slipper ”välja” att abortera bort vissa foster för att de har fel kön.