Kategori: Blogg

Bara min åsikt.

Människor ibland. Läste att Elin Kling hamnat på Victoria Secrets Sexy-lista hos Bloggkommentatorerna och den första kommentaren är följande:

Shit :O Det där va faan inte illa! Dock tycker jag Elin ser alldeles för anorektisk ut för att hamna på nån Sexy-lista över huvud taget, men det är ju bara min åsikt.. Men hon har ju verkligen lyckats i livet 🙂

Denna kombination av nedtryckande och hyllande, vad fan är grejen egentligen?

Den här typen av kommentarer ses ofta som acceptabla eftersom de är ”emot” smalidealet, vilket är beklagligt. Huruvida Kling har ätstörningar eller inte har jag ingen lust att spekulera i, jag tror inte att situationen kommer att förändras för att människor säger att hon är ”för smal” för att hamna på någon Sexy-lista.

Jag blir trött när folk inte kan göra skillnad på att kritisera ett ideal och kritisera en given person, säga att hon inte är sexig nog och så vidare. ”Det är ju bara min åsikt” sägs det urskuldande men du kände dig ändå tvungen att uttrycka den, inte sant?

Nåja. Min åsikt är att personer som inte kan undvika att uttrycka sina preferenser kring folks utseende offentligt borde åläggas yttrandefrihetsförbud. Men alltså, det är bara min åsikt liksom.

Man kan prata om nazism utan att nämna kommunismen i samma andetag.

Jonas Wikström har skrivit ett utmärkt inlägg om detta med vissa personers oförmåga att diskutera nazismens och främlingsfientlighetens frammarsch i Europa utan att i samma andetag ta upp kommunismen. Det stämmer att kommunismen har gjort sig skyldig till fruktansvärda brott, men om man ser på saken idag så är de högerextrema krafterna i Europa betydligt mycket värre, och det är väl ändå det som måste diskuteras, alltså agendan hos de extremistiska partier som faktiskt har börjat få mer makt.

Visst är det viktigt att se till historien men en rörelse måste ändå bedömas efter vad den är idag primärt, efter vad den har varit historiskt i andra hand. Jag upplever att både socialismen som helhet och kommunismen har utvecklats ideologiskt och det är extremt ovanligt att människor uttrycker någon längtan tillbaks till en ordning såsom Sovjet. Höger däremot känns långt ifrån lika utvecklas ideologiskt, och även om jag inte tror att det kommer komma en ny förintelse så ser jag även ett litet inflytande från främlingsfientliga krafter som något strikt negativt.

Det finns ideologier som inte är det minsta lilla positiva, ens i sin mjukaste form. Andra ideologier har grundpremisser som redan i sin linda går emot allt jag anser rätt och riktigt. Jag tycker till exempel inte att liberalism som ideologi är döden i liten grad, utan tycker att det kan tillföra något positivt. Däremot så ogillar jag extremversionen och tror att den är extremt destruktiv. Jag skulle dock aldrig blanda ihop den med liberalism som helhet. Främlingsfientliga ideologier däremot ser jag ingenting bra med, inte ens i en väldigt liten skala, utan ser dem bara som destruktiva och nedbrytande.

Om man inte har lyckas formulera en bättre kritik än ”vill ni ha det som i Sovjet” efter alla dessa år så borde man nog anstränga sig lite mer. Socialismen är en bred ideologi med en mängd olika inriktningar, även i de extrema falangerna så finns en enorm bredd på hur man anser att samhällsproblem ska lösas och hur samhället i slutänden ska vara utformat. Visst finns det goda grunder att kritisera dessa ideologier på, men att klumpa ihop det med Sovjet så fort det kommer på tal är varken insiktsfullt eller hederligt.

Det är det hårddragna som lockar respons.

FumikoFem bloggade för ett ganska bra tag sedan om ”bloggdöden” (ett sånt där inlägg som legat i min ”blogga”-mapp alldeles för länge) och det fick mig att fundera på det här med internetnärvaro och bekräftelse. När jag började blogga så tog det lång tid innan jag fick läsare, och det är egentligen först  de senaste månaderna som det verkligen har kommit in många besök och kommentarer. Då har jag också noterat en annan sak, nämligen att det sällan är det jag personligen känner mig mest nöjd med som genererar mest respons.

När jag skriver en lång, nyanserad och genomarbetad text om något så får jag i regel färre kommentarer än på mycket annat. Jag tror inte att det är för att folk inte uppskattar dessa texter, för det tror jag absolut att ni gör, men däremot tror jag att man sällan kommenterar om man inte har något att tillägga. Många som bara skriver typ ”bra inlägg” eller liknande brukar urskulda sig med att det inte är någon ”viktig” kommentar. Men alltså, såna kommenterar betyder också mycket, för de innebär att någon har läst och reflekterat över inlägget.

Det är mycket enklare att få bekräftelse på ett forum som twitter. Där är folk snabbare på att ge respons, de retweetar sånt de tycker är bra och så vidare. Dessutom är det ett jävla bekräftande av varandra, än hit än dit, på både ont och gott. Problemet blir att när man är van vid att bli bekräftad så blir det plötsligt jobbigt när man inte blir det. Jag märker att jag ibland lockas att skriva mer banalt om saker och ting bara för att det genererar mer respons. Saker och ting kanske blir plattare och argare än vad de skulle behöva vara.

Även om man får kickar av bekräftelse så känns det efter ett tag så jävla menlöst att skriva på det sättet. Att, som i mitt fall, hårddra och överdriva sin ilska för att väcka mer reaktioner. Främst medhåll, eftersom folk i regel går igång på hårda ord mot sina meningsmotståndare.

Jag vill aldrig bli en sån som skriver saker som egentligen är lite väl taskiga, banala eller hårddragna för att ”väcka reaktioner”. Inte för att man inte får göra så men jag är mer intresserad av att få folk att tänka till än att ”skapa debatt”, vilket oftast mest innebär att folk försöker övertyga varandra om sina åsikter utan att fundera på rimligheten i sina egna. På det sättet nå man kanske ut till färre, men jag tänker att man åtnjuter mer intellektuell respekt och potential att förändra till dem man väl når ut till. Jag själv är mycket mer intresserad av att läsa och ta till mig av texter som har en mer resonerande ingång än det där tvärsäkra provocerande, det är också så jag vill att andra ska känna inför det jag skriver.

Ju mindre text det är, ju mindre genomarbetat texten är och så vidare desto mer generaliserat och snarstucket tenderar det att bli. Det som i ens huvud är ett genomtänkt resonemang blir på en blogg mycket kortare och på twitter ännu mer banaliserat och förkortat. Det värsta är att det i regel är de texterna som framkallar mest reaktioner; lätt att hålla med i för den redan invigda, lätt att bli provocerad av för motståndaren och sen har man ”skapat debatt” som går ut på att den som skriker högst vinner.

Jag kan bli så trött på det här ibland, detta ”skapande av debatt” som kan vara så otroligt platt och utan eftertanke och lika trött blir jag på mig själv eftersom jag ju faktiskt ingår i det. Eftersom jag själv ibland väljer att vara lite väl hårddragen eller arg till förmån för nyansering.

Hellre dolt förakt än öppet.

Hannah skrev för ett tag sedan om kvinnoförakt i samhällsdebatten, där hon gör en jämförelse mellan Sverige och Danmark. Hon menar att det är att föredra att ha det som i Danmark, där kvinnoföraktet är mer ”öppet” än att ha det som i Sverige, där det döljs bakom ”kritik” mot ”feminismen”, där ”feminismen” väldigt ofta betyder typ ”kvinnor som vågar öppna munnen”. Detta är alltså Hannahs beskrivning av det hela, jag har själv ingen större koll på det danska debattklimatet.

Jag måste säga att jag faktiskt föredrar det danska debattklimatet i den här frågan. Hellre lite ärligt menat könsförakt än mörkat bakom “kritik av feminismen” (som om den vore ett självständigt agerande subjekt).

Jag förstår vad Hannah menar. Det är för det första betydligt mycket lättare att avfärda det öppna kvinnoföraktet eftersom det utger sig för att vara precis vad det är. Ingen vettig person gillar kvinnoförakt, det är lite som att slå in en öppen dörr. Det är liksom inte svårt att få rätt mot en person som jämför kvinnor med sopor eller öppet säger att kvinnor i platsar i politiken, just för att de är kvinnor.

Hannah skriver sedan att hon vill att folk ska sluta dölja sitt kvinnoförakt:

Jag skulle kunna tänka mig att avsäga mig feminismen enbart av den enkla anledningen, faktiskt. Att inte ge människor som ovanstående något att dölja sitt kvinnoförakt bakom.

Men jag tycker ändå att det är positivt att människor vill linda in vad de säger, för det betyder ändå att feminismen gjort en vinst. Människor föraktar visserligen fortfarande kvinnor, men de är medvetna om att det inte är acceptabelt. Det är viktigt även för den mest misogyna att inte framstå som en person som föraktar kvinnor. Detta är något positivt, och ett första steg till en större likabehandling.

Jag tror sällan man går från ett klimat där öppet kvinnoförakt accepteras till att alla plötsligt blir feminister. Det är något som går i flera steg, och det första steget är att medvetandegöra människor om att kvinnoförakt faktiskt inte är okej. Då kommer de först att vilja dölja det, linda in det. Då måste man börja arbeta med att avslöja kvinnoföraktet under. Men det hela bygger på att det finns en grundsyn att kvinnoförakt är något dåligt.

Jag tänker att det är det senare som är den verkliga utmaningen, i alla fall rent intellektuellt. Att argumentera för att kvinnoförakt suger är enkelt, att argumentera för att saker som många inte ser som kvinnoförakt till att börja med faktiskt är det är desto svårare. Men allt detta bygger på att det finns en konsensus att kvinnoföraktet faktiskt ska bort. Så även om det danska debattklimatet kanske är mer ”ärligt” så har de en längre väg att gå.

Donera till Hanna Fridéns blogg.

Hanna Fridén ber om pengar för att kunna få upp bloggen igen, kunna betala gamla räkningar för domän och webbhotell antar jag. Diskuterade det lite med henne på Twitter och kan säga att jag inte hade nån aning om hur jobbigt hon har haft det. Jag hade heller inte förstått innan att d var en fråga om ekonomi, utan trodde att hon glömt räkningen för att sedan upptäcka att hon inte orkade blogga mer. Jag kommer i alla fall att donera och har bett henne skicka uppgifter på Facebook. Hennes blogg har betytt mycket för mig, och jag vet att det gäller många andra med, så jag tycker att de som uppskattat bloggen under alla dessa år ska hjälpa henne så hon kan få upp den igen.

Donationstankar.

Funderat på detta som Anna-maria tog upp här, om ersättning för bloggare. Jag försökte innan med reklam men fick inte in något, vilket dels beror på att jag inte orkade trixa med det och del på att denna blogg är väldigt långt ifrån konsumtionsinriktad, och jag är inte intresserad av att börja peppra inläggen med sponsrade länkar och så vidare. Vidare insåg jag att även om det skulle komma in pengar så skulle det vara företagen som tjänade mest på det, och det ville jag inte.

Sedan har jag lagt det på is och bloggat på som vanligt. Det tar mycket tid, men just nu har jag den tiden och tycker att det ger mig tillräckligt mycket i form av bekräftelse och utvecklings om skribent. Jag har dock funderat på att ha donationsmöjlighet här, men inte riktigt orkat fixa med det. Och så är det det där; är det jag producerar värt för någon att betala för? Kommer det framstå som pretentiöst? Och värre; kommer det att få mig att sluta värdera att folk uppskattar det jag skriver och istället räkna pengar?

Men sanningen att säga så kostar det att blogga. Inte bara för att jag lägger tid på det, utan för inköp. Dator, kamera, smartphone och så vidare är visserligen saker jag säkert skulle köpa ändå, men det skulle inte ligga alls lika högt på prioriteringslistan. Nåja, ni som har någon kunskap i ämnet eller själv har donationssystem på era bloggar/hemsidor, hur funkar det? Är folk villiga att betala för något de kan få gratis?

Hur du skapar uppmärksamhet spelar roll.

Angående Blondinbellas ”size me”-kampanj så har jag läst flera tycka att vi som kritiserar hennes utvik inte ska fokusera på utviket och istället på budskapet i kampanjen. Typ såhär: ”utviket var bara ett sätt att skapa uppmärksamhet, men nu när vi har er uppmärksamhet, snälla glöm utviket och lyssna på vad vi har att säga”. Jag förstår att det kan kännas tråkigt att ingen vill lyssna på vad man har att säga så fort man kastar av sig kläderna, men så ser världen dessvärre ut och det var Blondinbella högst medveten om när hon gjorde sitt utvik. Hon visste att det skulle skapa fokus vid kampanjen, hon visste att hennes kropp skulle hamna i rampljuset.

Men du kan inte skapa uppmärksamhet kring en sak och sedan be folk lägga det åt sidan och lyssna på dig, när du driver en kampanj måste du ha en tanke som går hela vägen från uppmärksamhetsskapande till budskapet du vill föra ut. Dessa två saker är inte frikopplade från varandra utan hänger ihop, så säcken måste knytas ihop. Budskap och uppmärksamhetsskapande måste fundera tillsammans.

Jag tycker att tanken med kampanjen är väldigt bra, vilket jag också har skrivit. Däremot tycker jag att sättet Blondinbella valde att skapa uppmärksamhet kring det på var helt fel, och jag tror tyvärr att det kommer att vara förödande för kampanjen. Man kommer inte att kunna ta fokuset ifrån utviket, helt enkelt., vilket inte är så konstigt.

Problemet här är att saker ständigt säljs in med hjälp av kvinnors kroppar. Inte ens när man gör en kampanj mot osunda ideal så kan man låta bli att sälja in den med kvinnors kroppar. När till och med tanken om att vi ska fokusera mindre på våra kroppar säljs in med en kvinnokropp är något fel, det tycker jag verkligen.

Jag kan tänka mig en massa andra sätt att dra uppmärksamhet kring en kampanj som denna. Tänk er till exempel ett helt svart omslag med texten ”denna månad säljs Egoboost inte med en kvinnokropp på omslaget”. Kanske hade det nått ut till något färre, men kampanjen hade varit otroligt mycket mer trovärdig i sitt budskap om att sluta fokusera på kroppen. Egoboost har redan en stor läsekrets och det hade säkerligen haft effekt ändå.

Man kan inte ta till vilka medel som helst bara för att få uppmärksamhet kring sitt budskap. Hur du söker uppmärksamhet spelar roll för hur budskapet uppfattas och tas emot. Det spelar ingen roll hur smart det du har att säga är, om du marknadsfört det på ett sätt som inte stämmer överens med vad du vill förmedla kommer du sakna trovärdighet nog för att någon ska ta dig på allvar.

Jag hade tyckt denna kampanj varit beundransvärd om man inte sålt in den med en kvinnokropp, jag hade tyckt den var helt perfekt. Tyvärr så kunde man inte hålla sig borta från att sätta kvinnokroppen i fokus och sälja in saker med kvinnokroppen som medel ens när man ville kampanja emot fokuset som läggs på kvinnokroppar och det säger väl något om hur djupgående denna problematik är. Tråkigt, tycker jag, och himla synd på en i övrigt utmärkt tanke.

Utmaning.

Och så en till utmaning från Elsa. Himla bra frågor!

1. Vilka är dina favorit-TVserier?

Gossip Girl, Mad Men och Dexter just nu.

2. Om du kallar dig feminist: vad innebär det begreppet för dig? Er som inte gör det, hur motiverar ni det? Finns det någon aspekt av begreppet som ni tycker är bortglömd eller någon bit ni vill foga in som fattas?

Jag kallar mig feminist för att jag tror att det finns en könsmaktsordning som leder till att kvinnor blir strukturellt förtryckta, varken mer eller mindre. Sedan har jag en massa andra idéer om vad som är et vettigt feministisk teoribygge, men det är inget jag vill säga är den enda ”sanna” feminism på något sätt.

3. Välj fem saker ni skulle införa om ni fick bestämma allsmäktigt och fritt.

Sådana här frågor är så svåra. Har svårt att ”drömma iväg” eftersom jag är van vid att tänka väldigt mycket på vad som är praktiskt genomförbart. Men om jag fick välja helt själv utan begränsningar; en för evigt hållbar utveckling, robotkommunism så folk slapp jobba med tråkiga saker, avskaffande av samtliga maktstrukturer, inlärningsmaskiner så alla skulle kunna lära sig samma språk och jämlik fördelning av jordens resurser.

4. Vilken är Sveriges roligaste person? Motivering, please.

Alltså, jag gillar ju inte humor… Men jag tycker att Sara Granér är himla rolig.

5. Vad tycker du bäst om hos dig själv och vad ogillar du hos dig själv? Tycker du att andras uppfattning om dig själv stämmer överens med den du själv har?

Den egenskap jag tycker är bäst är att jag är intelligent och duktig på att uttrycka mig. Den sämsta är nog min rastlöshet, jag har väldigt svårt att koncentrera mig på endast en sak samtidigt. Jag upplever att jag har ganska bra koll på vad andra anser om min person. När någon ogillar mig vet jag för det mesta varför, till exempel.

6. Berätta lite om dina fördomar.

Jag kan ha en väldigt tråkig attityd mot människor som är obildade och tänka att de är ignoranta eller ointelligenta. Detta är den enligt mig värsta fördom jag har som jag ständigt försöker arbeta bort, för det är sjukt osympatisk.

Sedan har jag även fördomar mot till exempel objektivister, jag tänker att de flesta har någon slags empatistörning eller är typ 15 år gamla. Jag brukar även tänka att alla arbetslinjemoderater har fötts med silversked i mun och inte fattar att folk kan ha det svårt. Dessa fördomar känner jag däremot inget större behov av att bli av med eftersom de i ganska hög grad faktiskt stämmer.

7. Vad tror du krävs för att kunna älska någon livet ut?

Någon jag delar intressen med intellektuellt, respektera mig intellektuellt och som kan ge mig utbyte. Det är det viktigaste för mig. Ser det också som en självklarhet att han är feminist, har svårt att tänka mig något annat.

8. Beskriv den ultimata trerätters-middagen. No limits 😉

Jag har fan inge fantasi när det kommer till fancy mat, men jag kan väl försöka. Någon schysst grej med aubergine till förrätt. Älskar aubergine, det är fan den absolut bästa smaken som finns. Sedan sådär äckligt bra sushi med typ tonfiskmage eller något. Till efterrätt baklava med riktigt bra vaniljglass.

9. Hur hanterar ni och förhåller er till skönhetsideal?

Detta har jag ju skrivit om mycket innan. Jag bryr mig ärligt talat inte särskilt mycket numera, vilket förvisso är något jag fått kämpa mig till. Jag försöker att minimera hur mycket jag exponeras för idealbilder genom att inte se så mycket på tv, inte shoppa kläder som en hobby (man exponeras för väldigt mycket då), inte läsa tjejtidningar och så vidare, vilket har hjälpt mycket. För mig har det även hjälpt att fotografera mig själv eftersom det har fått mig att upptäcka min egen skönhet och kunna utgå ifrån den istället för ideal. Det blir mer verklighetsbundet då.


10. Vari ligger ert största engagemang och varför tror du att det är så?

Jag har ett stort politiskt engagemang i största allmänhet men sakfrågorna skiftar. Just nu är jag väldigt inne på klass vilket såklart delvis beror på att det har debatterats mycket på sista. Överlag frågor om rör maktstrukturer är viktiga för mig, jag tror det beror på att jag gillar att teoretisera. Det finns något bekvämt i att kritisera maktstrukturer eftersom det i väldigt hög grad handlar om att identifiera problem och mindre om att föreslå konkreta lösningar, helt enkelt för att det är sjukt jävla svårt.

Att jag är politiskt engagerad beror nog på att jag alltid umgåtts i kretsar där sådant diskuterats och att jag alltid blivit uppmuntrad i det. Jag har aldrig varit rädd för att uttrycka mina åsikter och alltid satt prestige i att diskutera och ha ”rätt”. Nu har förvisso prestigedelen försvunnit lite och ersatts av ett mer genuint intresse.

11. Nämn tre böcker alla borde läsa och berätta varför.

Våtmarker av Charlotte Roche. Sjukt bra bok om en brud som är äcklig. Rolig, lättläst och väldigt oklyschig. Gillar den för att kvinnor så sällan ”får” vara äckliga inom litteratur.

Varat och Varan av Kajsa Ekis Ekman. Boken som ledde till både mitt feministiska och mitt socialistiska uppvaknande. Ställer många intressanta frågor dels om politik, men också om vår syn på människan.

Slottet av Franz Kafka. En bok som jag plågade mig igenom utan större behållning men som betytt desto mer nu. Hanterar alienationen man känner inför system som styr en men som man saknar medel att förstå och påverka på ett väldigt träffande och plågsamt sätt. Egentligen går väl Processen eller Amerika också bra, men Slottet är inte lika tradig.