Kategori: Blogg

Livsfilosofier.

Blondinbella filosoferar lite om livet. Hon frågar sig; finns det en utstakad bana i livet där allt är förutbestämt eller är det upp till mig vad jag vill göra av min situation.

Jag är lite delad när det kommer till ödet eller att man styr sitt egen framtid. Någonstans känns det ändå mer logiskt såklart att jag själv har kontroll över allt som händer mig och att jag själv styr mitt liv. Men jag kan inte låta bli ibland att bara släppa på kontrollen och tänka ”äh det ordnar sig, det finns en mening med allt som sker”. Eller så kanske det är en blandning av båda två. Tänk om det finns en utstakad bana alltså ödet men att vi själva får göra det bästa av situationerna som sker?

Jadu Bella, det kan man ju fråga sig. Men du behöver väl kanske inte riktigt gå så långt som att säga att allt är förutbestämt och att man därför helt kan släppa kontrollen men nog finns det faktorer utom oss själva som påverkar våra liv. Jag vet inte om jag skulle kalla det ödet, snarare typ klassklyftor, fördomar, samhällsstrukturer, var man föds och så vidare.

Det är såklart lockande för en lyckad person att tänka att man är sin egen lyckas smed. Jag förringar inte att Blondinbella är smart och har driv, men det behövs så mycket mer av den varan om man inte föds in i en stabil familj där det finns pengar, trygghet, stöd, kunskap och så vidare. Ännu bättre om man föds i ett land med en stabil politisk situation. Jag vet inte om jag skulle kalla detta för ”ödet”, snarare omständigheter som formar våra liv. Men om man ser allt förutom sitt eget ”driv” som ”ödet” så tja, då är det nog ödet som spelar mest roll tror jag. Även om man kan påverka sin situation så spelar omständigheterna extremt stor roll för var man kan komma och också för ens egen drivkraft.

Blondinbella skriver vidare:

Om det är något som jag ändå har kommit fram till under mina 21 år så är det att framtiden är ljus. Livet vill oss inget elakt. […] Allt jobbigt som händer, jobbiga besked eller när saker som inte går som man vill – ja man får helt enkelt göra det bästa av situationen och fråga sig själv vad man kan lära sig av det som hände. Så länge man är sin egen bästa vän, litar på sig själv, sätter gränser och vågar drömma så går det så småningom väldigt bra.

Och alltså. Jag unnar verkligen Blondinbella att ha denna positiva livssyn. Fan vad härligt att gå omkring och tänka att allt som sker kan tillföra något gott i livet. Men tja… det blir en aning löjeväckande.

Jag tror jag förstår nu.

Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om det här med skuld och jag tror faktiskt att jag börjar förstå lite vad grejen är, varför jag hade så svårt att förstå hennes agerande.

Såhär. Den där skulden som så många kvinnor vittnar om. Jag har aldrig känt den. I alla fall inte rörande min åsikter. Jag har alltid varit en jävligt gapig person, en person som säger vad jag tycker och tänker och jag har aldrig någonsin skämts för det. Därför är det svårt för mig att begripa att det här kan vara något man behöver kämpa emot. Jag förstår det rent intellektuellt eftersom många vittnar om det, men jag har svårt att sätta mig in i det.

Jag hade så otroligt mycket dåligt samvete och ångest när jag var yngre, när jag försökte separera mig själv i bra och dålig, god och ond och när jag gjorde allt i min makt att aldrig visa, aldrig låta andra se det fula. Så mycket tid och energi som gick åt att förtrycka och förtränga och SKÄMMAS över alla sämre egenskaper för jag ville inte vara en dålig människa och dåliga kvaliteer innebar ju att jag var just det. Dålig. Konstant skam följde mig genom hela barndomen och tonåren och långt upp i mitt vuxna liv.
Sen insåg jag att jag är jag och att jag faktiskt är ganska ok precis som jag är. Jag tänker inte känna den där skammen igen. Även om andra tycker att jag borde det.

För mig har det tvärtom varit så att jag behövt tona ner mig. Jag har behövt lära mig att släppa fram andra, att lyssna och förstå. För mig har det aldrig handlat om skuld för den jag är utan bara om att bete sig vettigt mot andra. Jag har aldrig riskerat att falla tillbaks i skuld om jag ifrågasätter mitt eget agerande för jag har aldrig varit där.

Precis som en person som innan lidit av ätstörningar måste ta det mer försiktigt med bantning än andra så måste en person som innan känt en massa skuld inför sin person vara mer försiktig när det kommer till självkritik och förändring. Man måste först acceptera sig själv som man är innan man kan gå vidare.

Jag menar inte att jag har kommit ”längre” i detta på något sätt, det jag menar är att jag aldrig någonsin har skämts för dessa drag som jag och Lady Dahmer i ganska stor utsträckning delar. Det gör att jag har svårt att förstå att man skulle kunna göra det. För mig handlar det absolut inte om att någon ska skämmas, det tycker jag inte att man ska göra alls. För att citera Kajsa Ekis Ekman:

Men skuld är en förlamande och självupptagen känsla och leder ingen vart.

Precis så är det. Skuld är inte på något vis konstruktivt och det är inget jag vill att någon ska känna, absolut inte. Jag förstår att jag tolkades så i det jag skrev och jag tror det beror på att jag inte tänkte på att detta är något man kan tänkas känna skuld inför.

Och på den grunden håller jag med om att man inte ska be om ursäkt. Man ska inte be om ursäkt för den man är. Man måste landa i sig själv och fullt ut acceptera sig själv innan man kan börja tänka på annat, helt enkelt. Det är bara det att jag aldrig behövt göra den här landningen.

Lämna den peppiga entreprenörsbubblan, Blondinbella.

I Blondinbellas peppiga entreprenörsbubbla är alla kvinnor som har något negativt att säga om henne bara bittra. Bittra för att de inte har lika mycket pengar, lika bra liv, lika snygga kläder och kanske framförallt; lika bra självkänsla. Självkänsla bra nog att ”våga” kasta kläderna på omslaget till sin egen tidning. Visserligen ganska tillfixad, uppiffad och sexig, men ändock. Nåja, jag spekulerar ju bara i hur kvinnan resonerar men faktum är att hon anklagar en kritiker till hennes ”Size me”-kampanj för att vara bitter när hon i själva verket levererat högst relevant kritik som dessutom delas av många många men henne.

Blondinbella tycker att kvinnor ska stötta varandra och det kan jag hålla med om. Men sen när betyder stötta varandra att alla sak ställa upp på den linje som Blondinbella har bestämt sig för att köra? Blondinbella kör gärna feministkortet, eller girlpower som hon väljer att kalla det, när folk inte ställer upp på hennes agenda. Men själv kritiserar hon andra kvinnor till höger och vänster.

Och hon verkar liksom lite beklämd. Lite ledsen över att ”vi” kvinnor aldrig kan ställa upp för varandra utan alltid ska hacka ner på varandra. För det är ju så vi är, vi kvinnor. En stor skock höns som inget annat gör än att hacka på varandra, trampa varandra på tårna och skrika åt varandra.

Linda borde tydligen ha läst texten om kampanjen. Alltså, texten om kampanjen är bra och tänkvärd och jag tycker att hon lägger fokus på rätt saker i den. Men om man skriver en text och sedan kastar kläderna, då kan man ge sig fan på att det senare kommer står i centrum. Och då an man inte säga ”du borde läst texten istället” utan då måste text och bild samverka, sprida samma budskap, eller så skiter man i bilden. Det är orimligt att förvänta sig att folk ska se bilden och sedan skita i att analysera den. Och detta vet Blondinbella. Hon är inte puckad, hon visste precis vad hon gjorde när hon kastade kläderna, hon visste precis vilken uppmärksamhet det skulle få. Vidare kan hon inte hävda att utviket och texten ska ses som två separata saker, det var alldeles uppenbart två delar av samma kampanj.

Att säga att någon är bitter när hon kritiserar ett tilltag man gjort är bara så fel och verkligen verkligen inget som stödjer kvinnosaken. Som kvinna måste man kunna kritisera andra kvinnor utan att få tjafs om bitterhet och avundsjuka uppkört i ansiktet. Bara för att jag råkar tillhöra en grupp som är förtryckt i samhället så behöver jag inte hålla med precis allt som alla andra personer från denna grupp säger. Det är orimligt. Det är totalt jävla åt helvete.

Dessutom ligger det i allra högsta grad i mitt intresse att typiska kvinnofrågor sköts på ett bra sätt. Därför är den interna kritiken så viktig, för jag bryr mig verkligen om en kampanj mot sjuka ideal slår väl ut eller inte. Det är inte en fråga om att jag vill klanka ner på någon och jag hade absolut inte tvekat med att hylla tilltaget om jag tyckte det var bra. Det handlar om att jag verkligen verkligen vill att det ska funka, jag vill att det ska bli bra.

Om Blondinbella vill ha samarbete kvinnor emellan så borde hon läsa vad alla vi som sagt att kampanjen är hedervärd men har brister har att säga. Hon borde ringa folk som verkar vara duktiga på det här med ideal och kvinnofrågor och be om råd. Inte bara ”köra sin grej” och sedan förvänta sig att få uppbackning från varje hörn för att det är en ”bra grej”. Men icke! Hon går väl på ”magkänsla” för att sedan hoppas att alla andra ska tycka att hennes tilltag åtminstone är tillräckligt gulligt för att de ske ge henne g för att hon försökte.

Tabu.

Läste Mogis blogg lite och hon har tydligen medverkat i ett program om folk som livnär sig på att jobba online. Såhär skriver hon om saken:

De pratar om människor som livnär sig genom att jobba online, mycket intressant då det fortfarande är otroligt tabu att man kan livnära sig genom ett jobb som är online.

Alltså, ordet ”tabu”. Satan vad folk överanvänder det ibland. Kan ni snälla ta och chilla ner lite för jag kan absolut inte se att det finns något tabu kring onlinejobb. Tabu, det är ju sådana saker man inte får prata om. Sedan när får man inte prata om onlinejobb? Skulle det vara något fult med det? Det har jag otroligt svårt att se.

Vad som däremot är lite tabu, och det på goda grunder, är att säga att man jobbar ”otroligt hårt” när man i själva verket driver en blogg. Menar inte att säga att det är fult att tjäna pengar på bloggen, men ett särskilt hårt jobb är det inte.

Näthat.

Lyssnade på medierna om näthatet som riktas mot kvinnor och jag tycker att det är så otroligt beklämmande detta. Jag drabbas själv av ganska lite av denna vara, vilket såklart delvis beror på att jag inte når ut till lika många människor, men det äcklar mig att kvinnor hotas med både våldtäkt, mord och så vidare bara för lite jävla texts skull.

Och det fascinerande är hur snabbt detta har blivit vardag, något som liksom förväntas, som man tänker att man ”får ta” om man som kvinna uttrycker sig offentligt. Ett hot om våldtäkt eller mord är ju i alla sammanhang ett för mycket, men ändå tänker jag att jag inte är särskilt drabbad eftersom det inte sker ”så ofta”. Det är jag ju för helvete visst det, för jag får ju den här typen av kommentarer. Bara inte dagligen, bara inte varje gång jag skriver, men än dock på en regelbunden basis.

Vad jag också tycker kan vara beklämmande i denna fråga är hur den här typen av väldigt grova saker blandas ihop med den typen av kommentatorer som mest bar är oartiga, ignoranta och använder tillmälen. Det är också otrevligt med sådant, men det är inte alls samma sak som att faktiskt skriva att någon borde våldtas eller hota någon till livet. Visst, det är väl sprunget ur samma skitkassa kvinnosyn till viss del, men man kan inte ha en sansad debatt kring något när man blandar ihop dessa företeelser.

Idag har vi ett sätt att prata om dessa saker där antifeminist närmast är synonymt med anonym man som mord. och våldtäktshotar feministiska kvinnor. Så kan vi ju inte ha det.

Tjenis micropenis.

Igår så tänkte jag typ såhär; fan vad lite jag skrivit idag. Såg sedan att jag skrivit åtta inlägg. Jag har blivit så sanslöst produktiv på sista tiden vilket väl mest beror på att jag är så jävla led på alla andra saker man kan göra här. Ägnar kanske tre timmar om dagen åt att skriva, åtskilligt fler framför datorn, det är mycket. Herregud. Måste. Komma. Hem. Och. Börja. Plugga. Är allt vad jag känner nu. Måste få diskutera, utmana mig själv intellektuellt och tänka och testa nya tankar. Och det snarast. Orkar inte med att det är fyra månader kvar tills att skolan börjar.

Btw så blev denna diskussion extremt infekterad vilket såklart delvis är mitt eget fel. Jag avvaktar nu men kommer nog med någon slags uppföljning lite senare, det känns som om det kan vara relevant eftersom det blev en så gigantisk jävla grej men jag orkar ärligt talat inte just nu. Får ta det om några dagar istället.

Elva frågor.

Utmaningen kommer från lilla S.

Vilket vore det godaste godiset som inte finns än?

En gång när jag var väldigt full tyckte jag att någon skulle producera små små moln som skulle vara fuktiga och omgivna med ett tunt och krispigt lager socker. Står nog fast vid den visionen.

Om du fick äta middag med fem kändisar, vilka skulle det vara?

Alltså, kändisar över huvud taget känns så jävla lame. Kanske inte riktigt kändisar men jag tänker typ: Rasmus Fleischer, Kajsa Ekis Ekman, Lena Sommerstad, Isobel Hadley-kamptz och Carl Schlyter. Personer jag respekterar intellektuellt och ser upp till, skulle vara spännande. Skulle dock säkert känna mig otroligt korkad.

Vilket vore det värsta sättet att dö på?

Att sakta känna ens sinnen tyna bort. Har svårt att tänka mig något vidrigare än typ alzheimers.

Säg en onödig pryl du aldrig skulle skaffa!

Ipad. Gud vilken värdelös och överprisad produkt.

Vilken bok skulle du vilja vara med i?

Harry Potter.

Vad skulle du vilja att ditt hundraåriga jag sa till dig nu?

Att allt kommer ordna sig och att både jag och världen kommer nå dit jag vill. Så jag slapp oroa mig och kunde köra på istället. Och så vore väl lite livsinsikter trevligt.

Vad var du rädd för när du var liten?

Mest rädd var jag för en figur i en irländsk folksång. Den handlade om en liten tjej som dödade hela sin familj och i sångboken fanns en sjukt läskig bild på henne som jag var jätterädd för i flera år efteråt. Mamma blev tvungen att fästa ihop sidorna som bilden var på för att jag skulle kunna kolla i boken.

Vilken bok minns du mest från när du var liten?

Det är nog den jag berättade om ovan alltså som hette 60 visor från 60-talet. Och så Harry Potter-serien.

Hur skulle det perfekta porträttet av dig se ut?

Tycker det som Hannah har gjort är himla fint, tyvärr lyckas jag inte ladda upp det. Jag älskar även det nedan som jag tagit av mig själv, jag ser så himla fridfull ut.

Om det är mitt i natten och du är sugen på någon jättekonstig mat, vilken är det mest troligt att det skulle vara?

En macka med köttbullar eller så på troligen. Inte så konstigt kanske men ändock.

Vad skulle du vilja lära dina barn?

Att vara intellektuellt hederliga, säga ifrån och att alltid alltid utvecklas, ifrågasätta sig själv och andra. Och en massa andra saker, såklart, men framförallt detta.

Att be om ursäkt.

Inte ska man be om ursäkt för ”den man är” tycker många och jag bli så konfunderad. Jag förstår detta med att våga vara annorlunda och speciell, att vara provocerande och att inte skräda orden. Absolut, jag gör det själv. Men tänk om jag hade sagt ”jag tänker inte be om ursäkt för den jag är” när Hanna Fridén tyckte att jag citerat henne fel? Det är en jävla skillnad på att ha en viss personlighet som man värnar om och på att inte vara intresserad av att ta kritik mot och förändra ett speciellt handlingsmönster.

Om någon skulle säga åt mig att sluta vara feminist, att sluta skriva eller liknande så skulle jag inte lyssna, för detta är vem jag är. Om någon däremot bad mig att inte uttrycka mig så hårt i en specifik fråga så skulle jag hantera det helt annorlunda. Kanske ändra mig, kanske inte, men jag hade inte gjort det till en generell fråga om mig som person. Inte skrivit ”jag citerade Hanna fel för att jag är sån/för att uppnå en reaktion”.

Nej, be inte om ursäkt för den du är men be för guds skull om ursäkt om du gör folk illa, om du uttrycker dig grovt eller generaliserande. Eller ännu bättre; tänk innan du skriver. Om du tror att något kommer väcka en massa reaktioner, fundera på varför och om du tycker det är värt det.

Om du nu tycker det så anser jag att det är vettigt att kunna backa upp det med något annat än att du skriver provocerande med flit. Det är ju ett otroligt cirkelresonemang. ”Jag skriver provocerande för att uppnå en reaktion”. Ja, okej. Reaktionen du nu gav upphov till var denna, besvara den utifrån inlägget, inte utifrån din tanke bakom inlägget. Förstår ni hur jag menar?

Visst, ibland överreagerar folk, ibland misstolkar folk med flit. Jag begriper det. Men bara för att det sker ibland så ska man väl inte utgå från det när andra människor försöker jävlas med en.

Det handlar inte om vem man är utan vad man gör och säger. Detta borde de flesta kunna göra en distinktion kring.

Kvällsinlägg.

Idag har jag faktiskt köpt en webcam som har bättre ljud och bild så nu kommer jag garanterat videoblogga för annars kommer det ju kännas totalt jävla ovärt. Jag har en på g som handlar om bra och dåliga personlighetsdrag.

För övrigt vill jag säga att Plankas bok trafiksmaktordningen som jag skrev om här finns att köpa här för den ringa summan 69 riksdaler, för den som vill. Det finns även att läsa texter som finns i boken här.

Att hantera kritik.

Lady Dahmer har ju hamnat i blåsväder på grund av den här texten om Carola och hennes svar på den och det kan jag verkligen begripa. Jag tyckte själv inte att det var så farligt men jag förstår absolut reaktionerna. Lady Dahmer har mycket åsikter till höger och vänster om hur folk ska bete sig som föräldrar, ofta har hon rätt, andra gånger inte. Men det är provocerande med någon som kommer med pekpinnar på det sättet.

Nåja, jag har inget emot pekpinnarna i sig men det jag reagerade på som jag tycker är väldigt väldigt konstigt är hur detta kombineras med ett självrättfärdigande som jag tycker är märkligt, och det på många olika nivåer. Jag diskuterade detta lite med henne på twitter där jag skrev ungefär att jag fattar att folk blir provocerade och att jag tycker hon ska ta till sig av kritiken istället. Då skrev hon i princip att ”haters gonna hate” och att hur hon än gjorde så kommer hon att få kritik.

Jag menar ju inte att man ska backa så fort man får kritik, det tror jag att de flesta som läser min blogg fattar. Däremot tycker jag att man ska fundera lite på ofta återkommande kritik, speciellt om den kommer från personer som följer en och gillar en i övrigt. Hon verkade tolka mig som om jag menade att hon inte ska provocera och att man ska vika sig för andras åsikter. Det tycker jag såklart inte alls, däremot tycker jag inte att man ska ignorera andra åsikter och låta dem ”rinna av” för att man tycker att ”det är bra att provocera” vilket verkar vara lite den stilen hon kör på. ja, det är väl bra att provocera men det finns absolut inget egenvärde i provokation. Det är ett vapen som måste användas med omtanke när man har något att stå på.

Och sen var de det där med att hon ”är sån”. Well, det förstår väl jag också att hon ”är sån” men jag tycker att det är en usel förklaring eller ursäkt eller vad man nu ska kalla det.

Såhär. Jag låter Lady Dahmer vara precis hur hon vill, jag tycker att hon är cool och att hon har fel ibland och rätt ibland. Jag har heller aldrig blivit provocerad av något hon skrivit. Vad jag däremot tycker är jättekonstigt är det här sättet hon besvarar kritik på. Såhär tänker jag när jag får kritik; antingen har personen rätt och då brukar jag medge mitt misstag och be om ursäkt, eller så tycker jag att personen har fel och då brukar jag förklara varför eller ignorera det om det är någon riktigt ovettig invändning. Om flera personer kommer med en och samma kritik brukar jag fundera på det och sedan återkomma. Det kanske inte är perfekt men jag tycker att det är en ganska bra metod som är intellektuellt hederlig, vilket är viktigt för mig. Men det jag tycker är konstigt är hur hon ibland ger de som kritiserar henne ”rätt” men struntar i att göra något åt det och istället konstaterar att det är ”sån jag är”. Det tycker jag är motsägelsefullt.

Jag skrev detta och då skrev hon att hon är motsägelsefull. Det är sån hon är. Och för övrigt är människor i regel motsägelsefulla. Alltså, människor i regel är på en massa olika sätt men jag tycker att det är en väldigt lam ursäkt för att strunta i att göra något åt ett problem man är medveten om. Eller tycker hon inte att det är ett problem att vara motsägelsefull? För mig blir det här så otroligt konstigt. Jag hade tyckt det var okej om hon sa typ att hon känner till detta men inte pallar göra något åt saken, då hade det funnits en förklaring, men att liksom bara konstatera att det är såhär jag är utan att på något vis varken problematisera eller handla för att åtgärda det, jag fattar de inte.

Jag såg sedan att hon skrivit ett inlägg som jag antar delvis var inspirerat av vårt samtal där hon skriver såhär:

Jag är en också fruktansvärt motsägelsefull person. Jag har motsägelsefulla känslor hela tiden och motsägelsefulla egenskaper och tankar och funderingar. Jag är arrogant, plump, klumpig, självgod, hård, hetsig, elak och alldeles alldeles underbar och jag vill att mitt skrivande ska spegla det. Jag märker att jag i takt med att statistiken ökar också tonar ner och vågar mindre och tappar bort mig själv lite.

Så hon konstaterar alltså att hon har en rad egenskaper som allmänt anses negativa. Sen bara… lämnar hon det? För hon ”är sån”. Jag fattar inte. Alltså, om jag hittar drag hos mig själv jag tycker är osympatiska så reagerar jag absolut inte såhär utan försöker göra något åt dem istället. Om jag tycker att jag är plump och elak så stannar jag inte vid att konstatera det utan försöker sluta vara det. Varför vill man vara en elak person?

Visst ska man acceptera sig själv men jag tycker samtidigt att det är viktigt att man försöker förändra de drag man har som faktiskt drabbar andra. För mig handlar det inte om att Lady Dahmer ska tona ner sina texter för att tillfredsställa massan. För mig handlar det om att man ska ha ett beteende som man kan stå för, som man tycker är rätt och försvarbart med mer än att man ”är sån”. Det kan hända att Lady Dahmer tycker att hennes beteende är försvarbart, i så fall kommer jag inte säga emot. Däremot tycker jag att det är lite av ens plikt att kunna stå till svars för sitt agerande utöver att det är sån man är. Du kan inte slå en person och sedan säga att det helt enkelt är så du är, lika lite kan du vara taskig mot andra med det som ursäkt.

Jag menar inte att jag ogillar henne på grund av detta, ja tycker att hon är cool för det mesta. Däremot fattar jag inte den här attityden till kritik och tycker att den är ganska vanligt förekommande dessutom.