Kategori: Blogg

Bekräftelsefällan.

Ibland när jag fått kritik så får jag sådana där ”försvara mig offentligt på bloggen”-ryck och liksom känner att jag bara måste skriva om den där omogna taskiga kommentaren för att få lite medhåll om att personen som skrev den är en idiot. Sånt kan man ju göra ibland, men fan vad tröttsamt det är med bloggare som måste söka bekräftelse för varje negativ kommentar de fått. Det är så himla ängsligt kan jag känna, och framförallt så otroligt självrättfärdigande.

Det är jätteroligt att min blogg blir större men jag vill inte hamna i den där bekräftelsefällan där man plötsligt inte kan stå rakryggad från kritik utan att någon bloggläsare backar upp en, alternativt vägrar inse sina misstag för att andra tycker man gjorde rätt eller tänker att det ”bara” är en av många som läser ens blogg. Förstår ni vad jag menar? Jag tycke i alla fall att det är sjukt drygt när bloggare hamnar i det beteendet.

Nominera mig va!

Har fortfarande inte fått veta vad den där kommentaren handlade om vilket är frustrerande som tusan. Utöver det så är jag alldeles för trött för att orka ta mig för något vettigt ikväll.

Jag vill återigen uppmana er att nominera mig till blogawards. Guldpennan, inspiratör eller provokatör verkar passande. Annars vore blogstar fint, för då kan man vinna bloggkontrakt på Veckorevyn. Ni fattar väl vad det innebär? Jag får dels pengar för att skriva vilket kommer göra mig ännu mer motiverad, dels kommer min blogg dyka upp bland alla deras smink-, sex- och modebloggar.

Och så vill jag bara säga att jag väl kan förstå varför vissa anser det osmakligt med borgarpiñatas, men det är väl ändå att överdriva att, som vissa gör, hävda att det är att lära barnen att det är okej att slå ihjäl borgare. Det är bara löjligt. Och om vi ska vara sådana; vad sänder det för signaler att skära en tårta föreställande en svart kvinna? Dessutom är motiveringen både sann och kul; de ska släppa ifrån sig de godsaker de stulit från folket. Inget om att slå ihjäl här inte.

Måste få veta.

Fick denna kryptiska kommentar angående mitt inlägg om Size me:

lägg ner din blogg så slipper vi skriva om ditt inlägg.. snälla för ingen elev pallar läsa denna text så ta bort den!

Och undrar på grund av detta: är det någon skolklass som har en uppgift som inkluderar att läsa mitt inlägg om Size me. Alltså, jag kan verkligen förstå att man tycker att det suger och det är helt okej med mig, men det vore otroligt smickrande om det var så. Så tja, om någon vet, snälla berätta!

Tack snälla rara för uppmärksamheten.

Väldigt kul med all positiv respons jag fick på videobloggen! Jag kommer garanterat göra fler för det var ju skoj och dessutom kul att utmana mig själv lite mer än vanligt. Jag har ju redan gått över typ alla spärrar vad gäller ämnen att skriva om men att spela in sig själv pirrade i magen.

För övrigt så vill jag säga att all den respons jag fått på sista tiden verkligen har gjort det så mycket roligare att skriva. Jag känner att min kreativitet har varit på högvarv i flera veckor vilket är underbart. Jag vill väl säga tack för att ni skriver så himla mycket snällt och så mycket som får mig att tänka till, det betyder verkligen något. Jag vet att jag kan vara usel på att svara ibland men det betyder verkligen något. Så ni vet.

Att våga visa.

En grej som är ganska vanlig när det kommer till text, foto, måleri och andra konstnärliga sysslor är att folk hånar de personer som är kassa och ändå lägger upp sina alster. Det verkar finnas någon slags ide om att man måste vara fullärd innan man visar upp något för världen. Tråkigt tycker jag, för en väldigt stor del i att lära sig är ju att försöka skapa, visa upp, få kritik och köra vidare. När man skriver på en blogg eller publicerar sina bilder så tvingas man också att slutföra saker och ting på ett helt annat sätt. Det funkar inte att skriva en halvfärdig text utan man måste helt enkelt se till att bli klar, även om man inte är 100 % nöjd med resultatet.

Jag är väldigt glad att jag började blogga för jag har alltid haft en talang för att skriva men om det inte var för att jag publicerade regelbundet så skulle jag inte ta mig för det ens i närheten av så ofta som jag faktiskt gör och då hade talangen stannat i sin vagga. Jag skriver dagligen, även när jag mår skitkasst och verkligen inte känner att jag har något vettigt att komma med. Jag tar tag i att skriva texter jag funderat på länge även när jag egentligen saknar all form av inspiration och det har verkligen gjort mig bättre.

Ofta tänker jag att jag är för trött eller okoncentrerad för att ta mig för ett tungt ämne. Sen gör jag det ändå och det blir nästan alltid ett bra resultat. Som inlägget jag skrev om ”Size me” igår som jag är sjukt nöjd med trots att jag var bakis som fan och mådde riktigt illa när jag skrev det. Det kom ut ändå.

Jag tror aldrig att man kommer vara 100 % nöjd med vad man presterar. Man kommer aldrig att bli fullärd. Därför är det bättre att våga visa upp vad man gjort direkt istället för att vänta tills man är nöjd nog. Att håna personer som man inte tycker är duktiga nog för att visa upp sina alster är så otroligt okänsligt tycker jag. Det är modigt att våga visa vad man gjort även fast man är en nybörjare. Och framförallt; alla är nybörjare någon gång, om man inte är det så kommer man aldrig att lära sig.

Sedan kan man såklart ha andra skäl till att inte vilja visa upp det man gjort men att strunta i det för att man tycker det är för dåligt och vill vänta tills man är bättre tror jag är dumt.

Jag drömmer om en värld där kvinnokroppen inte står i fokus.

Jag minns när jag låg i krig mot min kropp. Vapnen tog sig olika uttryck, alltså från ren självsvält och hulkande över toaletten till en nästintill fettfri diet med så mycket fibrer att min mage slutade fungera och många timmar menlös och monoton träning som slet på min kropp. Jag minns sömnlösa nätter med hallucinationer, en ständigt uppsvullen mage och den avgrundsdjupa hunger som kunde sätta in ibland och gjorde att jag åt helt okontrollerat tills jag bara mådde illa, både fysiskt och psykiskt. Kroppen var allt jag tänkte på samtidigt som jag inte brydde mig om den alls eller var i kontakt med den. Jag såg den som ett redskap som skulle formas och användas, inte som en del av mig som skulle vårdas.

Nu tycker jag förvisso om min kropp mer än jag gjorde då. Jag har lärt mig att se det fina i den, vuxit in i den mentalt. Men mitt tillfrisknande har framförallt handlat om att gå från ett ständigt fokus på min kropp till att låta den vara. Det har varit den största förändringen, inte att jag lärt mig att älska min kropp utan att jag lärt mig att älska mig själv och mitt liv tillräckligt mycket för att inte jämt och ständigt tänka på kroppen. Även när jag var ätstörd, för det var jag, så kom det dagar då jag älskade min kropp, jag nästan avgudade den. Dagar då jag kände mig sådär fruktansvärt snygg, och det var faktiskt ganska ofta. Dessa dagar kommer aldrig nuförtiden ty jag behöver inte längre växla mellan förakt och kärlek till kroppen. Jag kan låta den vara, använda den till vad den ska användas till och helt enkelt inte lägga så stor värdering vid den.

Grejen med kvinnokroppen är att den jämt och ständigt ska vara i fokus. Man kan hata eller älska sin kropp, men man måste ha en åsikt om den. Du kan inte vara likgiltig inför din egen kropp som kvinna för den ska alltid alltid diskuteras. Om du går utanför idealet av hur en kvinna ska se ut enligt rådande ideal så måste du högljutt deklarera att du minsann älskar din kropp ändå, du måste förklara och utvärdera alla dina kroppsdelar, du måste ha en åsikt om vilken som är bäst och vilken som är sämst. Du måste antingen älska dina extrakilon på magen eller hata dem, du kan inte bara konstatera att de finns utan att tänka så mycket på dem för du måste jämt och ständigt ha en åsikt. Det är vad som åläggs dig som kvinna; kroppsmedvetenhet. Att aldrig någonsin vara likgiltig, att alltid ha en åsikt. Att ständigt tvingas in i detta eviga tyckande, tänkande, utvärderande.

Därför känner jag att Blondinbellas ”Size me”-initiativ träffar fel. Jag förstår tanken bakom det, ty det är såklart det är bättre att älska sin kropp än att hata den, det tycker jag också. Men kärlek och hat ligger kusligt nära varandra och går ofta hand i hand, följer på varandra som i en bergochdalbana. Och det som är den gemensamma nämnaren är att det du hatar liksom det du älskar står i fokus. Du kan inte hata det du är likgiltig till men du kan hata det du en gång älskat. Du kan till och med hata och älska något på samma gång.

Det bästa vi kan göra för att främja en sund syn på den egna kroppen är att för en gångs skull flytta kvinnokroppen som estetiskt objekt ur rampljuset. Detta görs inte genom att kasta kläderna på omslaget till en tidning. Det är bara att åter föra in den i rampljuset, lyfta upp den och syna den men ur en annan vinkel. Sätta den i fokus. Säga att du kan vara i vilken storlek du vill men det är fortfarande viktigt att du tänker på den där jävla kroppen, att du fokuserar på den, att du har en åsikt om den och hyser känslor inför den. Men jag vill varken ligga i krig mot min kropp eller ha en kärleksrelation med den, jag vill för helvete bara låta den vara. Jag vill inte ägna en sekund till åt att tänka på den, jag har redan gjort det så länge. Jag vill acceptera den som en del av mig, som min röst eller min hörsel, utan att låta den uppta varje ledig stund.

Jag drömmer om en värld där kvinnokroppen inte står i fokus. Jag drömmer om en värld där jag kan få lov att vara människa och ha en kropp utan att den ständigt ska utvärderas, utan att behöva ha en åsikt om den. Jag drömmer om en värld där det normala för kvinnor är att se sig i spegeln utan att känna varken hat eller kärlek och bara känna; där är jag, där är min kropp, den ser ut sådär. Jag drömmer om en värld där den tid vi idag förväntas lägga på att lära oss älska våra kroppar skulle kunna lägga på något annat. Jag drömmer om en värld där man inte behöver älska sin kropp för att må bra, där det räckte med att tycka att den är helt okej. Jag drömmer om en värld där det inte handlade om att älska sin kropp utan om att älska sig själv, och inte på det där passionerade bergochdalbanesättet utan på det där lugna och omhändertagande sättet. På det där sättet där man vågar se fel och brister men förmår acceptera dem. Jag drömmer om en värld där jag kan tillåtas att bara vara.

Allmänt bloggtjafs.

Jag är fruktansvärt bakis och har störd huvudvärk. Har lovat mig själv att aldrig mer dricka i vanlig ordning. Nejmen allvarligt, jag blir nästan aldrig bakis eftersom jag dricker smart. Jag blir sällan skitpackad och jag slutar alltid dricka i god tid innan läggdags, dricker sjuka mängder vatten och så vidare. När det väl händer så blir jag alltid lika konfunderad över det faktum att det finns folk som lever såhär. Som dricker sig dyngraka varje helg och sedan är bakis resten av helgen. Fy fan vad tråkigt och menlöst.

Jag försöker mig på att formulera någon slags vettig kritik mot Size me och det går väl sådär. Vissa inlägg vill man lägga tid på och utforska sina tankar ordentligt, annat bara kastar man ur sig.

Jag har funderat lite på detta med videoblogg och kommit fram till att jag ska ta mig för det någon gång i veckan. Jag skriver det här så att jag inte kan fega ur sedan. Har även funderat på rena ljudinspelningar. Jaja, det kommer.

Size me.

Jag gillar det som står där längst ner om ”Size me”-kampanjen. Att det inte handlar om att alla behöver älska sin kropp och vara helt nöjda utan att det handlar om hur mycket energi man lägger på det. Jag tycker att det är ett bra och viktigt budskap att föra fram för när kroppsnöjdhet diskuteras så tror jag att det ofta kan kännas hopplöst för den som inte är nöjd med sin kropp att börja älska den, då är det en bättre målsättning att lägga mindre energi på att bry sig om den.

Om kampanjen lyckas att framföra det budskapet får väl tiden utvisa, men just nu känner jag mig lite skeptisk. Jag tror inte att utvik hjälper så mycket även om tjejerna på bilderna är ”naturliga”. Det hade varit bättre med intervjuer med människor som slösat bort sitt liv på bantning, listor över hur mycket tid det tar, vilka hälsonackdelar det har och så vidare. Jag hade också velat se en diskussion om varför det är såhär och hur mycket det faktiskt begränsar kvinnor i livet.

Jag tror att man måste sätta våra ideal i en större kontext. Idag så diskuteras modevärlden och allvarliga ätstörningar såsom anorexi. Däremot diskuteras sällan hur kvinnor i allmänhet värderas mycket mer utifrån sina kroppar även utanför de grupper som är för det supersmala idealet, man diskuterar inte heller all den bantning som sker på felaktiga grunder eftersom kvinnorna som sysslar med det inte är sjuka i någon egentlig mening.

Det är av den här anledningen jag försöker lansera mitt begrepp ”slöseri med liv”. Jag tänker att det kan vara en bra term för den här typen av problem. Sådant som inte riktigt är sjukdomar eller egentliga problem i samhällets ögon men som, om man lägger ihop allt, blir extrema mängder tid som läggs på onödiga saker.

Ursäkt.

Hanna Fridén tycker att jag har dragit hennes citat ur kontext, vilket jag kan hålla med om vid närmare eftertanke.

Det var ju därför jag skrev att detta inte är ett absolut problem utan snarare ett problem idag. Först man lösa en problematik, man kan inte uttöka den problematiken med argumentet ”det är bättre för de med mindre pengar” när man skapar en större problematik för de med mindre pengar. Innan man genomför en sak måste man se till att den fungerar, och det var min poäng, och det är lite synd att det exkluderats ur citatet att jag sagt att det inte är en konstant sak och något som kan förbättras – För det blir faktiskt väldigt missvissande vad gäller min kommentar att dra det där ur sin kontext.

Jag skriver långt för att förklara vad jag menar, för annars blir saker lätt fel, då tycker jag att det är synd att det exkluderas för här framstår jag som en individ som inte tycker att man ska arbeta med dem problemen eller anser det är omöjligt, därav framstår jag som en osympatisk idiot. Det uppskattar inte jag, ta gärna med hela saken i sin kontext istället.

Den som vill läsa hela denna kommentar kan läsa här och den som vill läsa hela kommentaren det rör sig om kan läsa här.

Anledningen till att jag tog upp det var egentligen att det var ett exempel på en kritik jag ofta hör. Hennes kommentar var utöver det väldigt lång vilket gjorde att jag inte ville citera hela, därför så drog jag ut ett stycke och valde uppenbarligen klumpigt. Jag skulle absolut ha varit noggrannare med att citera så att det inte framstod som det gjorde och ser nu att jag helt klart kunde ha citerat hela stycket, såhär:

Sedan vill jag tillägga en annan sak med nolltaxa och kollektivtrafik. Det finns en annan problematik också som jag anser värd att nämna, nu detta är inte en absolut poäng för varför det ALDRIG skulle vara möjligt för dessa problem hoppas jag att vi kommer kunna arbeta bort i samhället, men detta är en god poäng att tänka på när man talar om nolltaxan och en kostnad som de flesta inte inkluderar när de talar om hur mycket billigare det skulle bli, och detta gäller då biljettföräljarnas och kontrollanternas och andras anställningar. De skulle inte behövas, så de skulle förlora sina jobb. Det skulle bli ungefär 500 förlorade jobb minst i Shlmsområdet och de flesta som arbetar inom de yrkena är ungdomar eller invandrare, som redan är värst drabbade av arbetslöshet och om man argumenterar för att nolltaxa vore bra för de som har det illa ställt och att det skulle bli billigare: Då ska man också tänka på den aspekten för det är en tråkig aspekt som drabbar en problemdrabbad grupp ännu värre och som dessutom är väldigt kostsam. Tyvärr brukar den negligeras av nästan samtliga som argumenterar för nolltaxa och det tycker jag är synd för det är en viktig sak.

Jag håller inte med Hanna om att denna fråga brukar negligeras av de som diskuterar plankning. Man brukar prata om kostnaderna i att upprätthålla biljettsystemet, det stämmer, och jag antar att arbetskraften är inräknad i den. Det kan därför ibland framstå som om dessa kostnader helt plötsligt skulle försvinna om biljettsystemet upphörde, att de skulle gå upp i intet. Detta stämmer inte eftersom det skulle leda till arbetslöshet eller att man skulle vara tvungen att återanställa samma människor inom andra yrken för att undvika det.

Dock så tänker jag att det fortfarande är relevanta siffror eftersom det handlar om kostnaderna för detta specifika system. Om de personer istället hade gjort något annat hade det också kunna leda till samhällsvinster. Offentliganställda är inte bara kostnader, de gör saker för samhället också. Det man talar om är alltså kostnaderna för detta specifika system i förhållande till vad det ger till samhället.

Sedan tror jag också att detta tas upp sällan eftersom nolltaxa ännu är en politisk utopi och över huvud taget inget som diskuteras seriöst bland politiker. Om det hade gjort det så tror jag att diskussionen om just arbetstillfällena hade varit större.

Men ja, det var dumt citerat av mig och jag skulle inte ha använt Hannas citat som exempel på detta resonemang. Jag vill skriva detta här eftersom jag tycker att hon förtjänar en ursäkt och att jag inte vill att någon ska tro att hon skrev såsom jag fick det att verka. Jag vill inte vara en person som inte kan erkänna när jag gjort fel och jag vill inte att folk ska gå omkring och tro något som inte stämmer om henne på grund av mig. Hoppas du godtar ursäkten, Hanna.