Kategori: Blogg

Om att vara en del av det man kritiserar.

En grej som man ofta stöter på som feminist är att folk tycker att man inte lever som man lär. ”Du kritiserar utseendehetsen men du vill själv vara snygg” är ett klockrent exempel, som Lady Dahmer blivit utsatt för nyligen.

För det första tror jag inte att folk strävar efter skönhet enbart för att vi matas med hetsen av samhället vi lever i, jag tror också att det finns en grundläggande lust för självsmyckning hos människan. Problemet är inte att folk gör sig fina ibland, problemet är den enorma plats det tar och förväntas ta i våra liv. Men den diskussionen åsido så tycker jag att det är så konstigt detta att man inte kan få peka ut en struktur eller ett problem när man själv är i det.

Jag tycker snarare att det skänker samhällskritik extra mycket legitimitet om man faktiskt kritiserar från insidan, medveten om vilka effekter det har på en personligen. Att stå och betrakta andra problem och kommendera dem att ta sig ur dem tenderar inte att vara så insiktsfullt, däremot att försöka ta sig ur det själv samtidigt som man uppmuntrar andra gör ens perspektiv mycket mer nyanserat.

Dessutom måste man i regel först identifiera problem för att sedan bryta mönstret, att göra tvärtom är ganska knepigt. Jag har alltid inlett med att vara kritisk mot en företeelse jag ägnar mig åt för att sedan gradvis ta mig ur beteendet. Det är inte så att man ser ett problem och sedan direkt kan ta sig ur det, sådant tar tid och eftertanke.

Vissa verkar tycka att det är fegt att kritisera en struktur och samtidigt vara en del av den. Det är väl sjukt starkt att erkänna att man är offer för en struktur som är svår att ta sig ur, det tycker i alla fall jag. Människor som aldrig vågar kritisera saker som de själva är en del av är mycket fegare.

Bloggutmaning.

Blev utmanad av Polichinelle att svara på den här 11 frågor-utmaningen. Man svarar på de frågor man blivit tilldelad och hittar på 11 nya frågor att skicka vidare till elva personer som man länkar. De länkar den de fått frågorna av och skriver 11 nya frågor till 11 nya personer. Jätteroligt eftersom jag fan aldrig får sådana här utmaningar (hint hint)!
1. Vilket är det fulaste smeknamn du haft?
Jag har aldrig haft smeknamn eftersom jag inte velat ha det. Men har väl blivit kallad saker som ”Fannybunny”, ”FittFanny” och så vidare vilket väl inte är så smickrande. Min hatis är folk som säger ”Funny”. Så jävla tråkigt!

2. Varför har du valt att jobba med/utbilda dig till det du gör?
Just nu jobbar jag som au-pair vilket jag valde för att jag ville ha tid att fundera över vad jag vill göra i livet. Sedan blir det till att plugga statsvetenskap och nationalekonomi, något jag vill för att mitt största intresse här i lie tär politik, vilket jag vill fördjupa.

3. Tycker du själv att du ser bra ut?
För det mesta tycker jag att jag ser bra ut. Har dock inte orkat eller velat lägga tid på mitt utseende på väldigt länge vilket ju gjort att jag sett ganska ful ut under en period, men det är okej med mig. Jag vet att jag kan om jag vill och det räcker. Ibland kan jag också känna att det viktiga inte är att jag är snygg utan har ett intressant utseende och framtoning som passar mig, vilket jag anser att jag har.
4. Vilka städer har du bott i?
Stockholm och Bryssel.

5. Om du skulle få ett gratis skönhetsingrepp, vad som helst, skulle du göra ett då? Vad?
Jag tror faktiskt inte jag skulle göra något, inte för att jag är jättenöjd med mitt utseende men för att jag vill känna att jag duger som jag är, och jag tror att den enda vägen är att inte ständigt ströva efter förbättrande av utseendet. Om jag skulle göra något är det nog att fixa till ögonbrynen så att de blev lite större och längre, gillar inte att de är så korta och böjda. Men det skulle kanske gå att fixa med noppning och färgning, har inte satt mig in i saken.
6. Vill du ha (/fler) barn?
Det där är något jag funderat mycket på på sista tiden. Jag är ju blott 20, så jag känner inte att jag behöver bestämma mig nu direkt. Jag tycker om barn men är inte säker på att jag vill skaffa egna, jag funderar på hur man ska kunna ha nära relationer till barn utan att ha egna barn och om jag hittar på ett bra sätt så kommer jag nog att undvika barnskaffande själv.
Skäl för mig till att inte ha några är till exempel att jag är orolig för utvecklingen i världen och inte vill sätta fler kids till den. Men även saker som att jag hellre skulle lägga tid och energi på att försöka göra vad jag kan för att göra världen till en bättre plats, och barn tar tid.

7. Hur associerar du angående ordet karriär till dig själv?
Jag är inte intresserad av karriärsklättrande i klassisk mening, däremot är det viktigt för mig att ha ett jobb jag trivs i och utvecklas i. Jag vill ju hemskt gärna jobba med politik på ett eller annat sätt och tycker att iden om ”politisk karriär” är vidrig, varför jag inte tänker i sådana termer.

8. Om du lagar mat till två och lägger upp, tar du själv den tallrik som ser godast ut eller ger du den till matsällskapet?
Om det är samma mat lär det väl knappast vara någon smakskillnad så jag ger väl den fina till sällskapet.
9. Händer det att du använder uttryck som det är en dag imorgon också?
Sällan. Så tomt tycker jag.

10. Vem innehar världens bästa sångröst?
Diamanda Galas! Älskar hennes kraftfulla stämma.
11. Exempelfiera din humor!
Jag tycker väldigt mycket om Nina Hemmingsson och Sara Granér. Humor som är aktuell och relaterar till min vardag och saker jag tänker på uppskattar jag, satir som Tankesmedjan i P3 till exempel. Sånt är skoj.
Så här är mina frågor:
Kallar du dig feminist och, beroende på svar; varför/varför inte?
Var har du din politiska hemvist i övrigt?
Utövar du på något sätt dina politiska övertygelser?
Är du religiös?
Sysslar du på något sätt med ”andlighet” (väldigt svepande begrepp, men hoppas det går fram)?
Är vad du arbetar med viktigt för dig och på vilket sätt?
Vad har du för inställning till konsumtion?
Hur vill du bilda familj/leva med andra människor (tänker kärnfamilj, kollektiv, särbo osv osv)?
Har du några hobbys som du ägnar dig åt helt utan prestationskrav?
Rakar du dig på kroppen?
Hyser du hopp för mänskligheten?

Kombinationen av skräckscenarion som gnuggas in i våra ansikten och porträtten av människor som är så mycket bättre än oss leder till ångest.

Anna har skrivit om varför så många ungdomar mår så dåligt och tar upp några olika faktorer, bland annat att vi får väldigt mycket stimulans från olika håll vilket gör att vi sällan reflekterar. Jag skulle vilja foga mitt perspektiv till det hela, jag är ju faktiskt expert eftersom jag är ungdom.

Jag skrev innan om det här med oro. Om hur även jag, som ändå har en hel del fördelar som gör mig anställningsbar och troligheten för att jag kommer kunna leva ett bra liv hög, oroar mig väldigt mycket över min framtid. Och jag tror inte detta gäller enbart för mig, jag tror det är något som mer eller mindre all unga idag känner. Vi har blivit uppväxta med en ökande ojämlikhet, ekonomiska kriser, klimatkriser och eskalerande ungdomsarbetslöshet. Många av oss nödgas att plugga för att det inte finns några jobb, många bor hemma tills att de fyllt 25 för att det inte finns några lägenheter, åtskilligt fler har otrygga anställningar där de blir inringda en timme innan de börjar, måste skrubba toaletten med tandborste och så vidare.

Samtidigt blir vi matade med ”klara dig själv”-idealet precis hela tiden och överallt. Våra förebilder är inte artister, konstnärer eller politiker utan entreprenörer. Vi ska se upp till och inspireras av människor som byggt sin egen lycka, startat företag och så vidare. Personer som ”byggt sin egen lycka”. Samhället och skolan blir mer och mer elitistiskt, det skapas specialklasser, strukturella problem löses med uppmaningar till individuella ansträngningar och så vidare.

Detta tär fruktansvärt mycket på en människa som redan tar hand om livsfrågor för fullt. När man är mellan 15-25 så funderar man ju mycket på sånt, på vem man är, vad man vill bli, hur man vill leva sitt liv. Det är en jobbig process för de flesta och den blir knappast enklare när man så gott som dagligen får höra att arbetslösheten är skyhög och att man verkligen verkligen måste tänka efter på vilken utbidlning man väljer så man kan försörja sig i framtiden. Som i KDU:s ”skaffa dig ett liv”-kampanj som i princip gick ut på att du själv är ansvarig för om du får jobb efter studierna, att även om politiker kan hjälpa till så vilar det yttersta ansvaret alltid på dig.

Men samtidigt som dessa yttranden och kampanjer radar upp sig så ökar ojämlikheten i samhället, ungdomsarbetslösheten ökar, universiteten blir sämre, det krävs mer utbildning för att få jobb och den faktiska möjligheten för ungdomar att ”skaffa sig ett liv” blir sämre och sämre. Jag tror att detta samhällsklimat leder till extremt mycket oro och olycka, denna kombination av eviga skräckscenarion som gnuggas in i våra ansikten och porträtten av människor som är så mycket bättre än oss. Och den här vetskapen om att även om vi fixar till våra egna liv så är klimatet på upphällningen och ekonomin på ständig nedgång.

Varför finns det bara ett sätt att hitta sig själv på?

Jag har haft dessa två inlägg i min ”blogga”-mapp hur länge som helst nu men inte tagit mig tid att skriva fören nu. Elsa och Hanna har skrivit om det här med att backpacka/resa runt i världen för att ”hitta sig själv” och jag måste säga att jag tycker så jävla illa om den där grejen med alla ungdomars fixering vid att ”se världen” och ”hitta sig själva”.

Att resande vidgar vyer ligger det väl något i. Jag upplever i alla fall att mina resa vidgat mina, men mest för att jag vågat bryta upp med hemmet och vännerna än att jag sett ett nytt land. Det kan såklart vara nyttigt att se hur folk har det i andra länder, men jag kan tycka att det finns en ide om att det skulle leda till så jävla mycket ödmjukhet och respektfullhet inför andra kulturer som jag helt enkelt inte tycker stämmer. Mitt intryck generellt av människor som ska ”resa” är att de är osnutna slynglar som ser resten av världen som sin lekplats snarare än personer med ett genuint intresse för omvärlden. Det finns såklart mängder av undantag från detta, men ni fattar nog vilken typ jag menar.

Men det jag tycker är det mest irriterande är detta att frigörelse har en så otroligt statisk mall. Förutom detta att man ska resa och uppleva saker så tycker jag också att det finns en slags ide om att det är väldigt bra att träffa människor, en jävla massa människor. Man ska liksom träffa dem och dela varandra historia och kultur och sedan bara mysa tillsammans i något slags stort samförstånd om hur det är att vara människa och hur sjukt jävla öppensinnad man är.

Men detta passar inte för alla. Jag till exempel tycker verkligen verkligen inte om att resa under ostyrda former. Jag vill ha någonstans att sova, pengar att köpa mat för, tillgång till dator och internet och säkra utrymmen att förvara saker på. Vidare behöver jag ett visst mått av lugn, jag orkar inte en massa tjo och tjim och att träffa nya människor stup i kvarten är otroligt ansträngande för mig. Man ska liksom vara så jävla nyfiken på världen och andra människor och kulturer, vilja se allt och träffa alla. Jag är verkligen inte intresserad av den sortens ”finna mig själv”.

Nu sysslar jag visserligen en del med andlighet som Hanna beskriver i och med att jag mediterar (det trodde ni inte va? Första gången jag skriver något om det här) men jag håller med om att den där dryga attityden som finns hos folk som betraktar sig som upplysta och världsvana är otroligt irriterande. Jag stöter på den ibland bland folk här som gottar sig i att deras vänner inte ”gör något av sina liv” utan bara är kvar på samma ställe. Men alla behöver inte ett år utomlands för att komma till insikt om vad man vill i livet, vissa trivs bra där de är och når inre utveckling på andra vis.

För mig har det varit mycket viktigare att göra en åsiktsmässig resa, en resa jag gjort mycket genom diskussioner, reflektion, skrivande och läsning. Jag tror inte jag hade nått samma insikter om jag istället varit ute och rest och sett saker och träffat människor, det hade säkert varit givande på andra sätt men hade inte gett mig det jag vill ha först om främst.

Allmänt bloggsnack.

Tjabba!

Jag har legat på latsidan ett ganska bra tag med att båda läsa och kommentera bloggar, men nu har jag försökt bli lite bättre på det och oj vad mycket det kan ge. Har läst så många intressanta inlägg om saker jag tycker är viktiga. Men framförallt tycker jag det känns bra att kommentera då det drar igång mina tankar och att jag själv vet hur glad jag blir för kommentarer. Även de som ”bara” lyder typ ”bra skrivet!” eller liknande.

Vill också säga att jag noterat ett läsarlyft, så jag undrar väl om någon vill ge sig till känna och berätta lite om dig själv och hur du hittade hit (och kanske vad du tycker är bra med den här bloggen eller vad du hatar om du nu läser den för att provoceras).

Så kallad humor.

Idag har jag läst så kallad humor. Nämligen dessa tu inlägg:

  1. Detta om att man _måste_ välja mellan pensionärer och ungdomar. Man kan absolut inte välja att dra in pengar på saker som inte drabbar människor. Underhållande uppradning av saker man skulle kunna dra in på istället samt skön diss till alla idioter som ställer människogrupper emot varandra och låtsas som om man måste välja.
  2. Detta antifeministdryckesspel designat för att göra det mer uthärdligt att läsa antifeministbloggar/forum/whatever. Ska helt klart köra dte nästa gång jag dricker.

Kissie levererar.

Kissie har ju blivit grym! Hon levererar som fan i detta inlägg om ”skönhetsbubblan”. Dels så dissar hon debatt, dels så kommer hon med den mycket korrekta analysen att det slängs en jävla massa skit på kvinnor som opererar sig men inte på företagen (som oftast ägs man män) som gör reklam för och profiterar på skönhetsingreppen.

Är det inte männen som äger skönhetsklinikerna som lyckas pressa priserna så lågt så det blir superlockande för kvinnor – och dom tjänar multum på det – som är isåfall ”boven”..?

Fattar inte riktigt vad hon menar i början av stycket nedan, men henne slutkläm är ju skitvettig!

Tycker kvinnorna som ställer upp i program som debatt, eller program över huvudtaget där man ska vara ”emot” någonting är så kvinnohatande så det är sjukt. Sitter och klankar ner på tjejer som använder sig av redskapen som ligger framför dom, hur billigt som helst med en fin reklamplanch brevid med en vacker kvinna.

Det är verkligen mycket märkligt att kvinnor skuldbeläggs för att de användes sig av de redskap för att förbättra sitt utseende som inte bara ligger uppradade framför dem utan även liksom trycks på dem i deras ansikten. Det går ju fan inte att värja sig emot skönhetspropagandan! Och att då kalla in någon ”bimbo” som ska sitta och försvara sina ingrepp istället för att ställa industrin till svars är bara konstigt och ovärdigt.

Jag säger bara: heja Kissie! Du är på god väg att bli den bästa förebilden för unga tjejer som bloggvärlden levererat.

Hejdå Hanna.

Hanna Fridén ska enligt egen utsago sluta blogga. Eller, nu vet jag inte riktigt eftersom hon tagit bort det aktuella inlägget på sin facebook, men det är vad hon skrivit innan i alla fall.

Om det nu är så så vill jag säga; tack för en fin blogg under alla dessa år och synd att det inte funkade. Bara så du vet vad det du som inspirerade mig till att börja blogga från första början och faktiskt även du som mycket låg till grund för att jag började kalla mig för feminist och utforska ideologin. Det är jag tacksam för.

Vissa statusmarkörer är bättre än andra.

Jag tycker att ni ska läsa detta hos Oklarheten angående disponeringen av tid som klassfråga. Det är såklart en klassfråga på ett djupare plan än att vissa kan gå ner till halvtid och andra inte. Ur ett Marxistiskt perspektiv så är ju den tid som har lagts ner på att ta fram en produkt det som skänker varan mervärde och alltså en av de viktigaste tillgångar vi har.

Jag vill också påpeka att det är ett otroligt mycket bättre ideal ur ett samhällsperspektiv att folk vill jobba mindre och konsumera mer. Visst är det trist att vissa har möjligheten till det och andra inte, men i samhället idag så ser det alltid ut så att vissa har möjligheter som andra inte har. Då tycker jag att det är bättre att de som har möjligheter prioriterar att jobba mindre framföra att konsumera mer.

Dels för att en massa konsumtion är dålig för miljön men också för att den faktiskt leder till att kapitalismen växer sig starkare och mer pengar flyttas över till företag. Visst kan man konsumera utan att detta sker, men konsumtionssamhället som helhet har denna effekt på samhället. Jag tycker att det är mycket bättre att UnderbaraClara väljer att downshifta för att visa sin status (även om jag tror hon gör det av andra skäl också) än att hon skulle ha ett jättefint kök i rostfritt stål.

Ingen borde få delta i den här skiten.

Tydligen (enligt DennisM och Kissie då) så har Hanna Widerstedt Aspergers syndrom. Kanske inte de bästa källorna i världen men jag skriver om det ändå, för jag tycker det är intressant detta att båda anser att en person med aspergers inte kan anses förmögen att fatta sina egna beslut eftersom hen lider av en sjukdom.

Är det verkligen OK att ta med en person med en sjukdom för att öka underhållningen och tjäna mer pengar, när personen skämmer ut sig själv inför hela landet..?

Jag håller med om att underhållning som Big Brother är ytterst tveksam ur ett etiskt perspektiv men aspergers är faktiskt inte någon sjukdom utan en funktionsnedsättning. En person med aspergers kan visst ta beslut rörande sitt eget liv.

Egentligen tycker jag inte att program som Big Brother ska göras alls, men om man nu måste så anser jag att man ska göra en helhetsbedömning av varje persons psykiska hälsa och förmåga att fatta välavvägda beslut kring sitt deltagande och som inte skulle passera gränsen för vad en människa kan tänkas vilja göra i rutan. Men det skulle aldrig fungera, för då skulle liksom hela programidén gå åt skogen.

När man castar till ett program som Big Brother så eftersöker man ju aktivt udda typer; gränslösa personer, personer med starka humörskiftningar, personer som kan tänkas komma himla dåligt överens med varandra och så vidare för hela programidén är att skapa drama och underhållning på andra människors bekostnad och sådant skapas när personer går över gränser, bryter ihop och så vidare och så vidare. Det är inte en olycklig bieffekt av programformatet utan dess själva syfte, allt är ju gjort för att maximera dramamängden. I det fallet är det säkert en merit att ha en personlighetsstörning.

Jag vet inte om deltagarna har någon skyldighet att berätta om psykiska hälsa och eventuella diagnoser. Jag kan tänka mig att det är så och att castarna till Big Brother faktiskt gnuggat händerna lite när de fått in en deltagare med aspergers i hopp om att de ska leda till extra drama och anledningar till förakt hos tittarna. Om det är så tycker jag att det är djupt oetiskt. Utöver det så tycker jag att alla ska bedömas på samma villkor, och en rimlig bedömning är i mitt tycke att ingen levande människa mår bra av att delta i ett program vars själva syfte är att skapa drama, så splitt och få människor att passera sina gränser.