Kärnfamiljsinlägg.

Det här ämnet var inte lika populärt som föregående. Tre inlägg blev det i alla fall.

FumikoFem har skrivit om hur hon skulle vilja leva istället.

Sanna har skrivit om bonusfamiljemedlemmar och kärnfamiljen uppluckrande.

Malin skrev om sin kärnfamiljshistoria.

Här finns mitt eget inlägg.

Ämnet finns här och hela utmaningen hittar du här.

Nästa ämne är sexuell exklusivitet och kommer alltså att behandla att ha sex med andra trots att man lever i ett monoamoröst förhållande. Jag publicerar ämnet i morgon och hoppas såklart på en fantastisk uppslutning.

Kontextlöst skatteklagande.

Detta var himla fånigt av Tyra tycker jag. Visst kan man ha en diskussion kring skatter och avgifter kring att starta företag, men att bara helt utan kontext visa upp den exakta summan man ska betala i arbetsgivaravgifter och använda det som något slags argument för skatteflykt är så populistiskt. Folk kollar på Tyras papper och tycker: ”det där är ju skitmycket pengar! Typ 1000 tröjor från h&m” utan att ha någon ide om hur mycket pengar Tyras företag omsätter eller hur många anställda hon har.

Till saken vill jag även tillägga att Tyra har utnyttjat skattepengar ganska friskt när hon har haft praktikanter vars lön ju betalas av arbetsförmedlingen, något jag skrev om här.

Kom igen då!

Nu är det snart läge för mig att dra igång relationsutmaningen igen. Jag skulle vilja be er som skrivit på nuvarande ämne, kärnfamiljen, att meddela mig igen eftersom bokmärkena gick förlorade när jag trampade på min dator. Det vore såklart även kul om några fler hakade på innan jag sammanställer imorgon. För den som vill bli inspirerad finns mitt inlägg här.

Ge mig en spark i röven tack.

Ni får förresten hemskt gärna hjälpa mig att sparka igång kreativiteten. Alltid när jag tar ett uppehåll så är jag fett seg på att börja skriva igen så tipsa gärna om det är något ni tycker att jag borde ta upp. Jag har inte hängt med i bloggvärlden eller nyheterna heller under tiden jag inte har bloggat, ska kanske påpekas.

Antifeministerna kan kanske hjälpa till genom att skriva något som göra mig arg. Då brukar jag komma igång.

Comeback.

Nu har jag äntligen fått min dator. Den är verkligen otroligt najs, lite så att jag tycker att det var en bra grej att jag råkade trampa på min förra.Färgåtergivningen är fantastisk, den är sjukt snygg och allt går jättesnabbt. Kommer bli värsta bloggdrottningen nu!

Det värsta.

Har pissdåliga nyheter. Råkade ha sönder min dator igår. Ska köpa en ny vilket kommer göra mig väldigt pank, kommer dessutom inte få den fören den nionde om allt går enligt planerna.

De verkar åtminstone som om jag kommer kunna rädda hårddisken vilket är en jävla tur, ty jag hade seriöst avlidit om det inte hade gått.

Aja. För en innebär väl detta att ni får stå ut ytterligare lite till innan bloggen kommer igång som vanligt.

Ett sisyfosarbete (en underbar liknelse).

Jag måste bara verkligen verkligen pusha för detta inlägg om cosmolistan på en av mina absoluta favoritbloggar another cyborgmanifesto.

Strävan efter acceptans och gemenskap inom det heterosexuella förhållandet blir därför ett schizofrent sisyfosarbete som kvinnan förväntas utföra men som aldrig kan lyckas eftersom vi i grund och botten inte kan förstå varandra som de typskilda varelser Cosmopolitan vill få oss att tro att vi är.

Jag älskar liknelsen med det ideala heterosexuella förhållandet som det predikas i cosmo som ett sisyfosarbete (ni vet, figuren ur den grekiska mytologin som är dömd till att rulla upp en sten för ett berg i all oändlighet).

Hela inlägget är en genial analys av det motsägelsefulla i att vi uppmanas till att göra allt vi kan för att närma oss vår partner samtidigt som vi uppmanas till att upprätthålla vissa könsbundna olikheter och ”mystik” för att inte bli för bekväma. I hur det perfekta förhållandet ständigt motarbetar sig själv.

Läs det fan. Det är min julklapp till er.

Trendiga alkoholister.

Tycker att detta Cissi Wallin skrivit om trendig alkoholism är bra. Det är en otroligt viktig fråga som förtjänar mer uppmärksamhet än vad den får. För trots att svenska alkoholpolitik är väldigt restriktiv så är det fortfarande liksom inte okej att tala om alkoholens skadeverkningar. Inte alls på samma sätt som det är okej att tala om cigg, godis eller hasch. Om man snackar om alkohol och alkoholism är man genast en så kallad ”moralist”, det förutsätts att man vill påverka människors livsvanor av enbart moraliska skäl och inte för att det kan ha en effekt på t.ex. hälsan hos individer.

Jag har tänkt på det mycket på sista tiden, det där med hur alkohol upphöjs i vår kultur medan andra droger är extremt tabubelagda. Det är så konstigt. Alkohol ses som ett självklart inslags i så många kontexter samtidigt som nykterism gör folk nervösa och provocerar otroligt mycket. Det är helt normalt för folk att säga att de ska ”dricka sig så fulla att de inte minns något dagen efter” eller att någon borde ”släppa loss och ta en öl”.

Det har för min egen del blivit svårare och svårare att avstå från alkohol, mycket för att jag befinner mig i en social kontext där drickande tas för givet och mycket socialt umgänge sker på krogen. Inte för att någon dömer den som inte dricker men när det alltid är ett alternativ som presenteras så blir det en del av vardagen. Det tenderar också att smyga sig på, det blir mer okej eftersom alla andra gör det. Och om man plötsligt avstår blir man ofta ifrågasatt. Inte alltid på ett otrevligt sätt, men det är ändå något som ses som avvikande.

Det blir också svårare att erkänna för sig själv att man inte konsumerar sunt i ett sådant klimat vi har idag. Ingen vill ju se sig själv som alkoholist, och endast en alkoholist behöver ”skära ner” på alkoholen. Att det finns människor som ligger i gränslandet, som riskbrukar utan att vara alkoholister, glöms som ofta bort.

Jag skulle vilja att vi talade mer om de alkoholisterna som inte slår sina barn eller sitter på torgbänkar. Jag skulle vilja att vi talade om de chicka alkoholisterna, de vars liv går ihop ändå, som dricker fina viner till middagen och som blir lite sådär charmigt berusade. Och så skulle jag vilja att vi talade om de i gränszonen, om när bruk övergår i riskbruk och missbruk och när det övergår i beroende. Vad skillnaden på alla dessa begrepp är och varför man kan ha ett osunt förhållningssätt till alkohol utan att för den sakens skull vara alkoholist.

Världens bästa försvar.

Detta har jag missat totalt men det är fan stor humor. Katrin Zytomierska försvarar sitt inlägg om sin forna barnflicka såhär:

Ja, så här i efterhand inser jag att det var plumpt av mig att skriva att jag var så jättesnäll som köpte henne chips och glass och jag har skrattat gott åt folk som hånat mig på nätet. Anledningen till att jag skrev så är ju för att, som många av er vet, jag hatar kolhydrater över allt annat och när jag ville beskriva min godhet så tyckte jag att det var ett bra sätt att beskriva den på. Jag gjorde det värsta jag kunde göra mot mig själv för att hon skulle vara glad. Jag fyllde mitt kök med kolhydrater som jag varje dag mådde dåligt över att se på.

Herregud.

Kärnfamiljen.

Ofta när det talas om kärnfamiljen så skapas det en dikotomi mellan individualism och familjeliv, där familjeliv antas vara detsamma som kärnfamiljsliv. Nu har visserligen definitionerna vidgats en aning till att även innefatta homosexuella par, men likväl förutsätts det att det ska röra sig om ett tvåsamt par som tillsammans har skaffat barn. Det feministiska motståndet mot kärnfamiljsnormen anklagas ofta för att leda oss in i ett samhälle där den omsorg som egentligen borde ske inom familjen blir institutionaliserad och ansiktslös. Istället för att ta hand om våra egna barn sätter vi dem på dagis, istället för att ta hand om våra äldre släktingar sätter vi dem på ålderdomshem och så vidare.

Det finns en motsättning mellan jämställdhet och kärnfamiljen. I en familj där man struntar i att sätta barnen på dagis och tar hand om sina föräldrar istället för att sätta dem på ålderdomshem är det i en absolut majoritet av alla fall så att kvinnans karriär får lida. Visserligen kan man vara jämställd utan att ha en karriär men om man ser till det som samhällsfenomen så skapar det en obalans där kvinnor i regel saknar makt över sitt liv. Vidare så skapar bundenhet till just familjen ofrihet. Om man personligen måste stå för vården av sina föräldrar så skapar det ett samhälle där den som har pengar har en mycket större möjlighet till att satsa på karriären eller byta bostadsort.

Så jag vill inte stärka kärnfamiljen, jag vill att den ska fortsätta luckras upp i kanterna. Jag vill att det ska fortsätta finnas dagis och ålderdomshem, dels för att det ofta är en fördel när professionella människor står för den dagliga omvårdnaden men också för att det är ett hinder för jämställdhet såväl mellan kön som klasser om människor är uppbundna till sina familjer i alltför hög grad. Däremot kan man fråga sig om det är nödvändigt att gå längre än vi har gått nu, när man inte bara lämnar sina barn på dagis flera timmar om dagen utan även anställer barnvakt flera dagar i veckan för att kunna jobba mer.

Nyckelordet i sammanhanget är tid. Idag lever vi i ett samhälle där tid är den stora bristvaran för många. Människor med pengar köper andra människors tid för att dem ska ersätta de i deras dagliga liv när de är på jobbet. I vissa fall kan man tänka att det inte spelar någon roll, som när det gäller städhjälp, men i andra fall är det uppenbart hus det skadar de känslomässiga banden mellan en själv och ens familj. Som när man inte gitter ta hand om sina egna barn ens när de har slutat dagis. Som när man måste anställa läxhjälp för att den tid man tillbringar med sina barn ska vara ”kvalitetstid” eftersom den är så kort.

Detta är en negativ utveckling, det tycker jag. Konservativa partier som KD försöker stoppa den genom att införa stämpelkrav på dagis. Men problemet är inte att kvinnor jobbar istället för att vara hemma med barnen, problemet är att både kvinnor och män har för lite tid. För lite tid för att ta hand om inte bara sitt jobb utan även om sina andra åtaganden i livet. Om sitt förhållande, sina barn och sina vänner.

Jag skulle gärna vilja ha ett samhälle där de små gemenskaperna var starkare. Där det var mer naturligt att ta hand om inte bara sina föräldrar på ålderns höst utan och att ta hand om sina vänner, klasskamrater, kollegor, grannar eller helt främmande människor. Omhändertagande har för mig en vidare definition än att ge någon mat och byta blöja, det kan handla om att ingripa när någon blir slagen, erbjuda en sovplats eller ge hjärt- och lungräddning till någon som behöver. En större gemenskap och ett större socialt ansvarstagande behöver inte nödvändigtvis ha något men kärnfamiljen att göra utan kan organiseras på en mängd olika sätt.

En gång när jag såg Kajsa Ekis Ekman tala så snackade hon om det här med att vissa vill ha ett eget biologiskt barn så gärna att de vill köpa en annan kvinna för att skapa det, medan andra som redan har barn inte gitter ta hand om dem och därmed måste anställa barnvakter. Kanske är det i denna snedfördelning som det också kan finnas en lösning. Kanske om vi slutade vara så fixerade vid att de barn och vuxna vi skapar när och omhändertagande relationer till nödvändigtvis måste vara bundna till oss med blodsband och istället började fundera lite mer på om vi kan skapa nära och betydelsefulla relationer på andra premisser.

Det finns ingen motsättning mellan ett uppluckrande av kärnfamiljsnormen och ett samhälle där människor tar hand om varandra. Ett uppluckrande skulle till och med kunna leda till starkare gemenskaper om det gjordes på rätt sätt.

Detta inlägg ingår i min utmaning om relationer. Ämnet finns här och hela utmaningen hittar du här.