Dagens bästa blogginlägg måste ju vara detta av Viktor Barth-kron där han intervjuar sin kollega Simon som också har läst statsvetenskap som berättar att S faktiskt kan rasa till 0 procent, det enda som krävs är att samtliga väljare förlorar förtroenden för dem och inte röstar på dem. Underbar satir apropå denna artikel.
Att denna typ av nonsensjournalistik där nyheter görs av rena spekulationer ens produceras gör mig matt och irriterad. Ännu värre är ju om folk faktiskt tar det på allvar.
Rubriken kommer från Emelie.
Nu till ett ämne jag tycker är väldigt viktigt. Jag skrev ju innan lite kort om det här med att säga ”feministen i mig” och varför jag tycker att det låter så fel. Jag har fått många svar från folk som menar att man kämpar emot den här synen man har på t.ex. att rakade ben skulle vara snyggare för sin feministiska övertygelses skull.
Vägrar raka benen men slits med åsikten att rakat är finare. GAH! samma sak med kläder och smink. Och könsroller. Kan tycke det ser förjävligt ut med män i feminina kläder men kämpar med att sluta upp med det tramset.
Inte att det inte är en uppoffring ibland för så är det ju med all moral, ibland drabbas man av egoistiska eller barnsliga begär, men ett högre jag sätter stopp. Ibland vill jag bete mig illa, men en del av mig säger stopp osv. osv.
Det är klart att man ibland gör det lite mer omständligt för sig själv genom att hålla fast vid vissa principer men jag tycker inte att man ska se det som en uppoffring. Det är inte så att jag lider för att uppnå något slags ”greater good”. Min övertygelse är att jag skulle må bättre om jag frigjorde mig från dessa ideal. Sedan tror jag också att det skapar ett bättre samhälle om folk slår sig fria från idealen, och det är såklart en bonus. Det är ändå i grund och botten en kamp jag för mot mina egna föreställningar för att jag ska kunna må bättre, bli tryggare i mig själv.
Frigörandet från ideal är som träning. Det är (ska inte vara) ingenting man gör för någon annan för att vara duktig utan något man gör för sig själv för att må bra. Även om det ibland är bekvämare att sätta sig i soffan och kolla på tv så betyder inte det att träningen är en uppoffring. Det är något man gör för att man förstår att man kommer må bättre i framtiden om man gör.
Lady Dahmer skrev för en tid sedan ett inlägg om att inte raka benen, att det inte var något hon gjorde bara för sin egen vinnings skull. Jag menar att det blir helt omöjligt ur ett feministsikt perspektiv att ha en viss livsstil bara för att den ska tjäna andra. Om man går dag ut och dag in och tvingar sig själva att leva på ett visst sätt, vad har man då vunnit? Absolut ingenting. Man har varken vunnit personligen och man har inte heller vunnit något åt samhället, för idéen med feminism är väl ändå inte att kvinnor ska lida utan att vi ska bli mer nöjda med våra liv. Jag tycker inte att man är en god feministisk förebild om man lider sig igenom allt det där man som feminist ”ska” göra.
Att jag inte rakar benen regelbundet, sminkar mig dagligen eller slutat banta beror inte på att jag tvingat mig själv till att sluta på grund av feministisk övertygelse. Det handlar om att jag på grund av min feministiska övertygelse har kunnat se anledningen till att jag innan har känt press på att ha släta ben och därför kunnat släppa den. Jag tvingar inte mig själv till något, jag analyserar världen och lever på ett sätt jag tycker känns bekvämt utifrån det jag vet. Det är ingen uppoffring, det är en mental träning som kan vara lite kämpig att ta sig igenom men som i slutändan ger personlig utdelning.
Jag tror inte att Lady Dahmer egentligen vill raka benen men tvingar sig själv till att inte göra det. Om det är så så tycker jag att det är sorgligt, men jag tror inte att det är så. Jag tror att anledningen till att hon inte rakar benen är för att hon har sett de strukturer som innan fått henne att göra det och därför frigjort sig från det mentala tvånget. Även om hon säkert ibland känner att det hade varit finare med rakade ben så vet hon varför hon känner så, och kan därför värja sig. Jag vägrar tro att Lady Dahmer skulle må bättre om hon gav efter för de där idealen och började raka benen.
Så jag vill helt enkelt uppmuntra till att börja snacka om den personliga vinningen i att bryta sig fri från idealen. Att man kan bli en lyckligare människa. Att man kan få fokusera på andra saker. Sluta prata om det som om det var en uppoffring ni gör för andra kvinnor, som om ni offrar er som Jesus på korset för att andra ska få syndernas förlåtelse. Den typen av martyrskap gör det nämligen jävligt oattraktivt att bryta mot normerna.
Nästa ämne i min kärlek- sex- och relationsutmaning är alltså monogami.
Med monogami menar jag tvåsamhet och inget annat. Jag menar inte livslång kärlek eller att lova sig till varandra för evigt. Jag menar bara just det där att organisera sina relationer på ett sådant sätt att man är kär i en människa och endast en. Eller i alla fall bara ger uttryck och utlopp för sin kärlek till endast en. Eller i alla fall har den intentionen.
Jag kommer skriva om hur jag själv ser på tvåsamhet och jag hoppas att ni vill göra detsamma på era bloggar. Intressanta frågeställningar skulle kanske kunna vara:
Varför är tvåsamhet en så stark norm i vårat samhälle? Är det ens en stark norm i samhället? Är det en positiv norm? Är det en rimlig norm?
Vad tycker jag personligen om monogami? Skulle jag kunna tänka mig att frångå det levnadssättet? Lever jag rentav redan på ett annat sätt, och i så fall hur?
Eller så kan man bara spåna helt fritt på ämnet. Jag hoppas att dessa frågor fungerar som inspiration och inte som något begränsande.
Rättelse: har fått påpekandet att monoamori är ett mer korrekt ord för det jag beskriver i texten. Jag kommer nog använda rubriken monoamori, men alla gör som dem vill.
Det blev ändå ett visst gensvar på min relationsutmaning. Vad roligt! Samtliga är bra skrivna och tar upp intressanta tankar.
De som har skrivit är:
Fumikofem som skrivit om att inte riktigt våga vara kär.
Malin har skrivit om olika sorters kärlek.
Nicolina har skrivit om att våga prova även om man inte är säker på att man hittat den rätta.
Sanna har skrivit om problemet med Romeo och Julia-kärleken och vilken sorts kärlek hon har istället.
Hojta gärna till om jag missat ditt inlägg eller om du publicerar senare, så kan jag uppdatera listan.
Jag tänkte att jag därför kanske skulle ändra formerna på det lite. Till resten av temana tänkte jag gör såhär: först publicerar jag ”ämnet” och presenterar olika frågeställningar kring det kort, som inspiration. Sedan får alla några dagar på sig att skriva och sedan samlar jag ihop alla inlägg.
Jag tänkte att det är smartare att göra så för att vissa rubriker kanske är lite kluriga. Man får såklart spåna fritt kring rubrikerna även om jag tar upp vissa frågeställningar, men det kan ju vara kul att inspireras. Och såklart kan man ju göra så att man bara skriver listan rakt av också.
Jag publicerar nästa ämne, monogami, imorgon och då kommer nog också mig egen text på ämnet upp.
Vänligen läs mig sjätte feministskola som ligger uppe här. Den handlar om hot som riktas till kvinnliga bloggare och likheterna mellan det och mäns våld mot kvinnor. Och kom gärna med feeback.
Hannah vill samla ihop historier från både feminister och antifeminister/maskulinister (vägrar kalla er jämställdister, sorry) om hur man fick upp ögonen för de frågorna. Detta för att hon ska teckna en samling seriestrippar om det. Kul projekt som jag själv tänkte skriva min berättelse till. Jag tror att det kan vara intressant att se varför andra människor engagerar sig i vissa frågor och att det kan leda till en vis förståelse. Här är strippen om hennes eget uppvaknande.
Så jag tycker att alla ska vara med, helt enkel och berätta om varför ni kallar er som ni gör. Vill även påpeka att det var Hannah som ritade av mig såhär snyggt, så hon är ju duktig på det där liksom.
Jag väntar aldrig innan jag publicerar känsliga och privata texter. Då vet jag att jag kommer tveka och sudda ut och överredigera. När man gör det så är det tyvärr ofta så att man tar bort det som gjorde texten bra från första början.
Om det sedan skulle visa sig vara riktigt illa, då tar jag istället bort texten i efterhand. Men motståndet för att ta bort är så mycket större då och då låter jag ändå det mesta vara kvar. Har kanske raderat inlägg två gånger.
Det är nästan alltid texterna man tvekar om som är bäst. När man går lite över gränsen för vad man ska känna sig bekväm med, när man är lite för privat. Inte så att det blir obehagligt, men lite kittlande.
Det är väl lite det som är grejen med min bloggutmaning. Att uppmana mig själv och andra att gå över den där gränsen kring något som annars brukar ses som något man ska hålla för sig själv. Jag har faktiskt aldrig någonsin fått ta någon skit för något av de inlägg som jag tvekat kring, jag har bara fått enormt positiv respons från människor som känner igen sig i det jag skriver eller människor som reflekterat över sitt liv på grund av mitt inlägg. Och då blir jag glad, för jag älskar när jag kan skriva texter som berör. Och för att kunna beröra måste man ibland gräva lite i det som anses vara privat.
Det verkar ändå finnas ett visst intresse för att delta i min utmaning! Kul!
Jag publicerar min text i kväll, under rubriken ”kärlek”. Jag kommer resonera kring min syn på kärlek, kort och gott. Jag tror att det kommer bli väldigt personligt.
De som vill delta kan skriva en kommentar här under med länk till erat inlägg, så samlar jag ihop alla inlägg sedan.
Nu ska jag springa iväg till min franskalektion.
Någon har skrivit till Lina att om hon var ett ”riktigt psykfall” så hade hon inte kunnat blogga. Termen psykfall är ju efterbliven och uttdaterad i sig, så personen är ju uppenbarligen en idiot. Men det jag stör mig mest på är den där grejen med att berätta för människor hur man borde agera i vissa situationer. Om man mår dåligt ska man bara ligga hemma och skära sig i armana, har man blivit våldtagen ska man inte ha på sig tighta jeans och så vidare.
Jag tycker att Lina svarar bra på det hela, hon skriver såhär:
Jag är inget psykfall.
Jag är en människa som brottas med existentiella svårigheter, Precis som så många andra, bara att jag inte är så skicklig som många andra.
För det är ju tyvärr det där med ”människa” som så många personer lyckas missa. När man blivit utsatt för en våldtäkt eller är psykiskt sjuk då är man plötsligt inte en människa längre. Man förpassas till att vara sin sjukdom eller till att vara ett offer.
Tänk om folk kunde se lite mer på psykiskt sjuka som människor som lever under vissa omständigheter, med vissa ”handikapp” om man så vill. Inte som en vandrande diagnos. Alla personer som lider av samma sjukdom är helt enkelt inte likadana, för det finns nämligen en person under sjukdomen. Hur mycket vissa människor än vill reducera bort det.