Kategori: Blogg

”Förlåt för att jag finns”-leendet.

Bloggkommentatorerna skriver om bloggares olika fotominer. De har med den där som alla gör med öppen mun, det där tillfixade jävla leendet och plutminen. Min egen får väl betraktas som emominen, eftersom jag alltid får kommentarer över att jag ser sur ut (kan meddela om att jag är lite surmulen även irl, jag frågade min pojkvän).

Men jag tycker att de missar en skitviktig min, nämligen ”förlåt för att jag finns”-leendet. Det där nervösa leendet som verkligen utstrålar att man gör allt för att tillfredsställa alla i sin omgivning och aldrig någonsin vill trampa en enda person på tårna. Bland annat Elin Kling är expert på detta (även om hon mer gått över till den öppna munnen).

UnderbaraClara är fan bäst.

Jag älskar UnderbaraClara. Hon är himla tuff.

Jag antar att ingen här har missat att hon har fått barn. Hon vill såklart uppfostra barnet genusmedvetet, vilket inte förvånar någon. Men sättet hon gör det på är så bra! Hon struntade i att berätta barnets kön så länge det gick. Folk blev ju helt galna över detta, Alex Schulman anklagade hennes för att vara konstig. Men Clara stod på sig.

Just det här att inte veta vilket kön någon har är mycket förvirrande för de flesta. Det är inte så konstigt eftersom så mycket definieras efter kön, men ärligt talat så spelar det absolut ingen roll vilket kön ett spädbarn har. Även människor som är genusmedvetna feminister blir förvirrade av detta, vilket gör beslutet att inte tala om barnets kön väldigt provokativt. Jag tror att det Clara gjorde fick många att tänka till lite extra kring hur stor vikt vi egentligen sätter vid kön, torts att vi inte vill.

Nu har hon skrivit ett inlägg om barnkläder där hon visar upp en klänning. Helt naturligt skriver hon att hon gärna hade velat ha den själv, om hon varit mindre. Och folk blir galna: ”klänning på en pojke?”, ”tvinga inte på barnet kläder han inte vill ha” och så vidare. Men det som är så underbart med inlägget är att Clara skriver om klänningen till hennes son som om det vore det mest naturliga i världen. Inte ett ord om att ”killar också kan ha klänning”. Inte ett ord i förväg till sitt försvar, försvaret kommer sedan i kommentarsfältet. Och genom att inte på förhand gå ut och försvara sig visar hon det som alla egentligen borde signalera: att det borde ses som den mest självklara sak i världen att killar också kan ha klänning, det är inget man borde behöva lägga ut en brasklapp för.

Det är så genusfrågan borde tas: mindre analys och mer handling. Inte för att analysen är oviktig, det är den som ligger i grunden, men ibland analyserar folk nästan sönder frågan och gör onödigt stora poänger i att man uppfostrar sina barn genusmedvetet. Det är klart att en kille kan ha klänning, varför behöver man ens göra en grej av det? Det ska vara som det är i Claras blogg, otvunget och självklart, utan en massa krusiduller och förklaringar.

Den omdiskuterade klänningen.

Alltid bra att vara välinformerad.

Älskar detta. Desirée har skrivit ett inlägg med rubriken ”tar bloggpaus nu någon timme”.

Man ba: flipp! Inga uppdateringar på en hel timme, världen rasar samman.

Hon berättar även att denna paus är pga privata skäl. Vad för skäl? Kanske ville hon läsa en bok lite, ta ett bad, eller kanske ba göra något annat än att blogga i nån timme? Händer mig också ibland faktiskt, typ när jag drar till jobbet.

Hoho.

Livet.

Eftersom det verkade vara lite av en sensation att jag log på en bild för några dagar sen så tänkte jag bjuda på lite mer av den varan.

Idag har jag varit omåttligt trött och haft en massa äcklig träningsvärk. Jag får inte heller döva smärtan med alkohol som brukligt eftersom jag ska delta i en sömnstudie på måndag, inför vilken jag måste köra en mindre detox (varken cigg eller alkohol tillåts).

Tanken nu är väl att jag ska kolla på nån jävla brasa och vara lyckligt nykter. Men jag håller på att somna och är dessutom upprörd över att mina forna klasskamrater dissar 1984 på facebook. Egentligen vill jag bara lägga mig i sängen och äta glass tills jag känner för att spy.

För övrigt är jag helt seriös i min uppmaning att gå in och lägg ett gott ord för mig på Martin Isbergs blogg.

Femåringar ska inte begränsas av smink.

Katrin har skrivit ett inlägg om Suri Cruise, ni vet barnet till Katie Holmes och Tom Cruise. Tydligen så vägrar Suri lämna hemmet utan att ha sminkat sig. Detta tycker Katrin inte är ett så stort problem, eftersom ”det inte skadar någon” att Suri sminkar sig.

Hon nämner att barn tycker att det är kul med färg och klet och att de då borde få kladda ner sig. Det kan jag absolut hålla med om i sak, jag tycker att hela vuxenstämpeln på smink är ganska fånig. Jag läste en gång ett inlägg av Benjamin Rask som jag tyvärr inte hittar nu. Han framförde testen att smink för barn kunde vara positivt eftersom barnet får en mer lekfull upplevelse av sitt eget utseende. Det blir inte så statiskt eller viktigt utan något man kan förändra och använda på olika sätt.

På sätt och vis är smink något som avdramatiserar utseendet även för vuxna. Det flesta kan vara snygga med smink om de bara lägger tid på det, till skillnad från naturlig skönhet som alla inte innehar. Kanske tänker man även mer på vad som är spektakulärt eller uttrycksfullt än vad som får en att se mest attraktiv ut.

För mig är smink en lättnad. Jag använder det sällan men det är skönt att veta att det finns där, att jag bara är några penseldrag ifrån att se annorlunda och för det mesta mer attraktiv ut. Men jag behöver inte vara snygg varje dag, det räcker med att veta att jag kan vara det.

Men när det går till den gränsen att man måste sminka sig varje dag, att man får panik om man måste lämna huset utan smink, när man sminkar sig även för att springa ner till till närlivsen i mjukisbyxor för att handla mjölk, då går det för långt.

Man kan tjata i evigheter om fria val och att det är upp till var och en vad man vill ha i ansiktet, men det är destruktivt att inte kunna slappna av utan det. Jag ser det lite på samma sätt som alkohol: det får gärna vara något extra, något som ”piffar till” då och då, men om det är en daglig ingrediens i ens liv som man mår dåligt av att vara utan så är det en begränsning. Och jag tycker inte att någon ska begränsas av smink, speciellt inte om man är fem år gammal.

Vem vill inte följa med till Rhodos?

Martin Isberg har ju då utlyst en tävling i samarbete med Royal Bar Academy där man kan vinna en bartenderutbildning på Rhodos, dessutom under samma period som diverse bloggare (bland annat Kissie) och BB-kändisar ska åka ner!

Villkoret är att man ska skriva ett skönt inlägg om RBA och inte tackar man väl nej till en sån chans!

Jag tänker mig mig själv med min perfekta beach 2011-kropp iklädd en rosa trekantsbikini med nitar skrattandes vandrande över stranden på Rhodos. Att få mingla runt med Sveriges bloggelit en hel månad, samtidigt som jag lär mig det aktningsvärda yrket bartender på en av världens mest anrika bartenderutbildningar skulle vara som att återfinna edens lustgård.

Jag tänker mig lata dagar på stranden, långa kvällar bakom bardisken varvat med det hårda slit som jag är villig att lägga ner på att bli en bartender av högsta rang! En utbildning som jag sedan skulle vilja bygga vidare på och ett yrke jag skulle vilja göra karriär inom. RBA skulle vara det perfekta startskottet för mig, utbildningen som skulle ge mig möjlighet att få blanda drinkar på fina klubbar och restauranger världen över.

Långt borta hägrar också en dröm om att bli en stjärna på blogghimlen. Att få många trogna och engagerade läsare som jag kan påverka och vara ett föredöme för. Jag skulle kunna visa dem hur jag lyckats i mitt liv och på så vis kanske även förändra deras. I bloggvärlden är ju kontakter som ni vet A och O, och kanske skulle självaste Kissie kunna fatta tycke för mig och min blogg om vi träffades på Rhodos, under inflytande av solen och drinkarna. Det skulle kunna bli mitt stora genombrott som bloggare, ett ansvar jag skulle förvalta väl.

Om jag fick följa med på utbildningen så skulle jag göra mitt bästa varje dag. Jag är dessutom en positiv och väldigt spontan person som är trevlig att hänga med. Jag skulle lysa ikapp med den heta morgonsolen på Rhodos!

Ni hör ju hur himla engagerad jag är i detta så jag tycker att ni kan gå in på Martin isbergs inlägg och lägga ett gott ord för mig!

Varför besvarar folk sån skit?

När jag får kommentarer i stil med ”Hejsan! Händer på valborg då?”/”Hej! Fin blogg!” så markerar jag dem som spam undantagslöst. Även om det är gjort manuellt så tycker jag inte att sådant dravel förtjänar utrymme i mitt kommentarsfält.

Jag vet att många stör sig på sånt här men ändå så ser jag nästan alltid i andras kommentarsfält hur de publicerar dessa kommentarer och till och med tar sig tid att svara på dem. Till och med folk som jag vet ogillar dessa kommentarer gör detta. Varför? Anses det oartigt att inte göra det på något sätt?

Jag kanske har missat nån slags social kodex som råder bland bloggar eftersom jag vägrar publicera sånt blaj, kan det vara så? Eller är det helt enkelt så att folk bara gillar att tro att personen som skrev detta kanske menade det åt just din blogg, och inte skriver samma sak överallt?

Jag tänker inte utesluta något för att det inte passar in.

Herregud. Den här människan Lo vill verkligen inte lägga ner.

Poängen är att ni som tror att ni är så unika är en egen sort. Och ni är väldigt många. (Kolla bara alla kommentarer). Det är extremt random att ta kort i speglar.

Nej, jag är inte provocerad. Man ser ju dessa bilder titt som tätt. Det är bara svårt att ta den typen seriöst. Speciellt när någon försöker vara seriös och skriva om politik och samtidigt läser bloggar som Kissies.

Ville bara ge dig en annan synvinkel. Men jag tror inte riktigt att det går in på ett bra tag.

Är det inte konstigt att hon utgår från att jag tycker mig vara ”unik” när jag faktiskt aldrig gjort en grej av det mig veterligen. Men det är väl sånt där man inte märker själv, antar jag. När man försöker för mycket.

Men det roliga med detta är ju att hon inte tycker att man kan vara ”seriös” och skriva om politik och samtidigt läsa Kissies blogg. Mina inlägg om politik måste väl få stå för sig själva? Vad spelar det för roll för innehållet om jag läser Kissies blogg. Det är ju jättekonstigt. Om hon nu tycker innehållet i mina politikinlägg är skit kan hon väl skriva det, men att kritisera mig för själva blandningen känns bara udda.

En sak jag faktiskt eftersträvar med den här bloggen är att visa upp många olika sidor av vem jag är. Det innebär töntiga bilder på blommor och insekter, dagens outfit, politik, feminism och Kissies blogg, som jag faktiskt läser. Det hade ju varit otroligt töntigt, att ta mig själv på för stort allvar och tro att jag är unik att försöka förneka detta. Att langa svador som: ”jag läser ju inte Kissies men…” eller att tycka att jag stod över vissa ämnen som ju ändå är relevanta förvår samtid.

Vissa kanske inte gillar det. Vissa tycker väl att man ska ha en blogg som handla rom något viktigt som politik och sedan endast skriva om det. Men jag är inte sån. Jag tycker om att skriva om allt som intresserar mig och jag vill inte utesluta något för att det inte passar in.