Kategori: Människor

Att vara psykiskt sjuk är inte att vara en vandrande diagnos.

Någon har skrivit till Lina att om hon var ett ”riktigt psykfall” så hade hon inte kunnat blogga. Termen psykfall är ju efterbliven och uttdaterad i sig, så personen är ju uppenbarligen en idiot. Men det jag stör mig mest på är den där grejen med att berätta för människor hur man borde agera i vissa situationer. Om man mår dåligt ska man bara ligga hemma och skära sig i armana, har man blivit våldtagen ska man inte ha på sig tighta jeans och så vidare.

Jag tycker att Lina svarar bra på det hela, hon skriver såhär:

Jag är inget psykfall.

Jag är en människa som brottas med existentiella svårigheter, Precis som så många andra, bara att jag inte är så skicklig som många andra.

För det är ju tyvärr det där med ”människa” som så många personer lyckas missa. När man blivit utsatt för en våldtäkt eller är psykiskt sjuk då är man plötsligt inte en människa längre. Man förpassas till att vara sin sjukdom eller till att vara ett offer.

Tänk om folk kunde se lite mer på psykiskt sjuka som människor som lever under vissa omständigheter, med vissa ”handikapp” om man så vill. Inte som en vandrande diagnos. Alla personer som lider av samma sjukdom är helt enkelt inte likadana, för det finns nämligen en person under sjukdomen. Hur mycket vissa människor än vill reducera bort det.

Klart man bara ser det negativa när ingen vågar berätta.

Ofta när man diskuterar droger så säger folk saker i stil med ”jag hade faktiskt en vän/familjemedlem/klasskompis som dog/råkade illa ut/blev beroende av droger. Därför är jag emot droger”. Ja, jag har också haft vänner familjemedlemmar och klasskompisar som råkat illa ut på grund av droger. Men jag känner också en uppsjö människor som tagit droger och inte råkat illa ut.

Precis som med alkohol så är det ju så att det finns många som inte kan hantera droger, men det finns också dem som kan hantera det. Vissa droger kan väldig få människor hantera, andra finns det många som brukar utan att råka illa ut.

Skillnaden mellan droger och alkohol är att den som är emot droger aldrig får se de personer som tar droger och klarar sig bra, helt enkelt för att de flesta som tar olagliga droger inte snackar om det med människor som ställer sig emot det. Istället hör man bara skräckhistorierna.

Knarkare är skittrist, på samma sätt som det är trist med människor som har beroenden överlag. Det suger att hänga med folk som bara har en enda sak i skallen, varför jag sällan hänga med personer som är substansberoende oavsett om det är alkohol eller andra droger det rör sig om. Men jag vet att det finns en massa människor som röken en joint som andra dricker öl, och dessa personer är helt enkelt inte beroende.

Så jag tycker att drogmotståndare borde släppa garden lite. Ni får gärna vara emot droger och ni ska absolut inte ta det själva om ni inte vill, men tro inte att ni vet allt om hur folk som knarkar är, för ni har troligen redan i dagsläget en ganska stor mängd vänner och bakanta som inte drar sig för att röka på, men som fortfarande är helt vanliga människor.

Någon måste anpassa sig och jag vet vem.

Angående detta inlägg så fick jag den här kommentaren. Detta är inte menat som en kritik mot kommentarsförfattaren, jag vill bara redan ut vad jag menar.

”måste anpassa sig för att inte hamna i konflikt med resten av världen”? Det låter obehagligt i förlängningen. Att minoriteter måste assimileras och att det annars är deras eget fel om de inte accepteras. Fast jag misstänker att det inte var så du menade.

Om det finns en konflikt mellan olika människor eller olika intressen så måste ju den lösas på något sätt. Man kan antingen helt isolera de båda grupperna från varandra, men det verkar ju sjukt opraktiskt. Lösningen är alltså att en av grupperna förändra sitt beteende.

När det gäller en sak som hår under armarna så tycker jag att det är ganska givet vem som måste förändra sig. Inte de som inte vill raka sig under armarna, utan de som stör sig på att andra rakar sig. Detta handlar inte om att någon ska ”assimileras” utan om att människor som är intoleranta måste sluta vara det, istället för att det ska krävas att resten av världen ska anpassa sig efter deras värderingar.

I slutänden kommer vi aldrig att lyckas skapa ett samhälle där alla delar preferenser och är nöjda med allas livsval. Jag ser det inte heller som något eftersträvansvärt att ha ett sådant samhälle även om det nu var praktiskt möjligt. Med det i baktanke så borde det vara ganska enkelt att avgöra vem som ska anpassa sig när det kommer till frågor om tolerans. I merparten av alla fall anser i alla fall jag att det är de intolerante personerna som ska anpassa sina värderingar, och inte resten av alla människor som ska anpassa sina liv, sina kroppar och klädstilar för att passa in.

Varför är det så provocerande med nykterism.

En sak som brukar provocera folk sanslöst mycket är nykterister. Jag tror att de flesta som varit i ett sammanhang där människor dricker och någon avstår vet vad jag talar om. Det brukar ofta ifrågasättas på ett ganska aggressivt sätt, detta helt utan att nykteristen ifråga börjat tala om det eller haft åsikter om någon annans drickande.

Jag tror att anledningen till att man blir provocerad av nykterister är att man inte är bekväm med sitt eget drickande. Om man skäms över ett beteende så vill man att alla andra också ska göra detsamma, så att man kan vara mer bekväm med att man gör det själv. Därför är det provocerande men nykterister, för dem visar att man har ett val rörande drickandet.

Om det finns en valmöjlighet är det plötsligt mycket svårare för folk som dricker att vara bekväma med att de gör det. Då måste de gå till sig själva och fråga sig varför de dricker. Det gillar de inte.

Jag tror att om alla visste varför de ägnade sig åt vissa saker och var ärliga med sig själva så skulle det inte upplevas som provocerande att andra människor gör andra livsval. Då skulle man kunna acceptera det mycket enklare. Men alltför många människor går omkring och upprätthåller vanor de egentligen skäms över och tycker är fel, vilket leder till att de blir provocerade av andra som inte lever på samma sätt.

Att vilja gå tillbaks till hur det var innan.

Ofta när människor opererar sig så hör man förklaringar som handlar om att de vill se ut som innan. De vill se ut som innan graviditeten, de vill ha bröst i samma storlek som innan de gick ner i vikt, de vill ha likadana kroppar som de hade innan.

Jag har ingenting emot operationer i sig. Om man har pengar och vill se ut på ett visst sätt så kan man väl köra. Vad jag däremot har något emot är det här med att det ses som naturligt att vilja bibehålla kroppen i ett och samma tillstånd. Det naturliga är förändring, inte att det alltid är likadant.

Människor förändras. Våra psyken förändras av stora händelser i livet och det gör också våra kroppar. Man kan inte återgå till något som var innan, däremot kan man gå vidare och förändra det man har nu. Men det här fastklamrandet vid dådtiden, det tror jag är djupt ohälsosamt.

Rädslan för fysisk förändring bottnar, tror jag, ytterst i vår rädsla för döden. Vi ser på våra kroppar att tiden går och vi vill göra allt för att hindra den utvecklingen, för att på något sätt intala oss själva att tiden skulle sluta gå obevekligt framåt. Då blir det enkelt att välja ett tillstånd och bestämma att detta är det naturliga, såhär ska det vara.

De där jävla trosorna.

Hejhej. Här sitter jag och minns gamla tider.

Tänker på i låg- och mellanstadiet då stringtrosor var ett sjukt hett samtalsämne. Alla hade en åsikt! Tydligen så skulle man ha string eftersom troskanten syntes annars. Vem hade så tighta kläder i mellanstadiet egentligen?

Hela iden med string var dessutom att man skulle dra upp trosorna över byxkanten, det minns jag mycket väl. Sjukt meningslöst med string om man gömde dem under byxorna!

Det var till och med så att KP hade ett jävla temanummer om string där de typ granskade frågan opartiskt. Herregud.

Själv var jag nog ”emot” string tror jag. Jag tyckte väl att det var kvinnoförtryckande eller något. Idag fascinerar det mig att man brydde sig så mycket. Det är ju bara trosor för helvete?

Att gå från ett ideal direkt in i ett annat.

Det här inlägget av Christina är otroligt bra. Det handlar om angelägenheten kring att göra om kroppskomplex, ett problem som drabbar väldigt många personer och främst kvinnor, till någon slags sjukdom som man måste bli frisk från på egen hand. Tydligen kallas det CBS, Competitive Body Syndrome.

Jag blir också trött på detta ständiga sjukdomsförklarande och individualiserande av fenomen som uppstår till mångt och mycket på grund av vårat samhälle. Det blir liksom bara ytterligare en del av förtrycket när man ständigt uppmanas till att bryta sig bort från detta för att bli en bättre, lyckligare och roligare människa. Ibland känns det som att man inte försöker bryta sig ur sina kroppskomplex för sin egen skulle, utan för någon annans. För att uppnå ett annat ideal, idealet av den starka, friska entreprenörsstjejen som behöver äta ordentligt för att orka starta företag.

Vad skulle kunna hända?

En grej jag tycker är så jävla lustig är vuxna människor som tjuvröker för sina föräldrar. Jag brukar i och för sig inte ställa mig och ta en cigg mitt framför näsan på mina men det i liksom inte som att jag myglar med mitt rökande. Jag skulle knappast gömma ciggen om jag mötte dem på stan, så att säga.

Jag undrar verkligen vad man har för relation med sina föräldrar om man även som vuxen och utflyttad känner sig tvungen att dölja sitt rökande för dem. Vad är man egentligen rädd för? Indragen veckopeng kanske…

Är det någon av er som döljer rökning eller andra dåliga vanor för era föräldrar fast ni är vuxna?