Kategori: Människor

Det sanna jaget.

Jag vill förtydliga två saker angående inlägget om Widerstedt:

  1. Jag är egentligen obrydd om det hen har gjort. Jag tycker inte att hens videos eller inlägg varit särskilt provocerande. Jag tyckte det var roligt när hen onanerade i Big Brother-bikten på internationella kvinnodagen. Utöver det känner jag typ ingenting inför människans provokationsgärning. Tycker hen är lite lustig då och då, det är allt.
  2. Huruvida hen planerat det hela långt i förväg eller ej tycker jag är ganska irrelevant. Jag kan förstå att någon annan tycker det är en intressant aspekt, men för min del handlar det oavsett om att inte ta ansvar för sina handlingar.

Jag tänkte även passa på och fortsätta diskussionen:

Vissa har kommenterat och skrivit att Widerstedt verkar vara en helt annan person i andra sammanhang (till exempel tidigare bloggar) och menar att detta är hens ”verkliga” jag. Jag vänder mig helt och hållet emot termen ”verkliga jag” i sammanhanget. Jag menar att du inte kan dela upp ditt ”jag” i någon slags egentlig kärna som du kallar mer verklig, och sedan sålla ut delar av ditt agerande som delar som inte tillhör detta verkliga jag. Du är allt du gör, tänker och säger. Det finns säkert vissa delar av din person som du känner dig mer bekväm i, men det gör inte de andra delarna mindre verkliga, bara mindre önskvärda. Det är fullt naturligt att människor har olika roller i olika sammanhang, men alla dessa roller är med och konstituerar personligheten och framförallt din gärning på jorden.

Jag tror att människor använder sig av denna uppdelning för att kunna försvara beteenden de inte känner sig bekväma med hos sig själva, och även beteenden som de inte kan acceptera hos andra som de känner för andra egenskaper. Hur ofta hör en inte detta om våldtäktsförövare, att personen inte är sådan ”egentligen” och därför er definition inte kan vara skyldig utan att det måste ha skett något slags misstag. Inte för att jag Liknar Widerstedt harmlösa provokationer med våldtäkt, men jag tror att ni begriper min poäng: föreställningen om jaget som en ”verklig” kärna som man sedan ikläder olika ”masker” (som man efteråt kan ta av helt utan att de har färgat en) är en konstruktion som tillåter människor att slippa känna dåligt samvete över gärningar de gjort sig skyldiga till. Detta leder också till att de inte ser detta som delar i sitt ”sanna” jag och därför inte känner sig nödgade att förändra det. En slipper helt enkelt ta den moraliska smällen från sitt agerande.

Nå, det är klart att en kan ”spela en roll” för att göra en poäng, men en ska samtidigt veta att denna roll inte går att med säkerhet åtskilja från ens ”sanna jag”. Rollen kommer obönhörligt att flyta ihop med dig och även göra ett avtryck i världen. Därför ska en kunna stå för de saker en gör även då en medvetet träder in i en roll.

Tycker för övrigt att Kvinnopartajs inlägg om saken är mycket bra.

YOLO.

Ganska ofta så hör en begreppet ”YOLO” eller ”you only live once” i olika formuleringar när det gäller att ta sig för diverse olika saker såsom att knulla med en vissa person, köpa nån jävla grej, gå ut på krogen en vardag, testa nåt knark och så vidare. En behöver liksom inte riktigt argumentera för att något är värt eller bra i sig utan det räcker med påttalandet om att livet endast inträffar en gång. Jag har sett väldigt mycket av detta när det kommer till att övertala andra om att göra saker som kanske inte är helt vettiga moraliskt eller särskilt taktiska, såsom att köpa ett par svindyra skor fast man inte behöver dem och nästan har slut på pengar eller vad det nu kan röra sig om.

En lite mindre extrem version av samma koncept är när ungdomar uppmanas till att ”ha roligt” och ”leva livet” eftersom en måste ”passa på” när en är ung. Jag har själv stött på detta retroaktivt när folk ifrågasatt att vara politiskt intresserad redan som tidig tonåring, eftersom det endast föranleder ångest och att det ju är en period i sitt liv där en ska ”ha roligt” eftersom allvaret oundvikligen kommer sedan.

Denna uppmaning, ”ha roligt”, stör mig på så många sätt. Dels så finns det något obehagligt liksom tvingande i det. Det är inte normalt att inte vilja festa, shoppa, knulla eller vad det nu kan vara om en har möjligheten till det. Väldigt mycket av människors umgänge kretsar kring att ”ha roligt” på olika sätt och är en inte intresserad av detta blir en lätt ganska ensam.

Jag söker mig mer och mer bort från den ytliga underhållningen i ett sökande efter en mer djupgående och därmed också äkta stimulans av mitt sinne, även om denna kan vara betydligt mycket mer krävande och dessutom stundom plågsam. Jag är inte intresserad av att uppehålla mig med fördummande flyktförsök såsom alkohol, lustkonsumtion och konsumtion av efterbliven och fördummande kultur eftersom jag ser hur detta bara leder mina tankar bort från frågor som måste hanteras och konflikter som måste utlevas.

De förslag på rekreation som kommer i samband med uttrycket ”YOLO” erbjuder oss sker i väldigt stor utsträckning inom konsumismens ramar. Det är nästan alltid rekreation där konsumtion är en central del, om inte rentav själva kärnan (shopping) alternativt olika former av kultur som cirklar kring konsumism eller presenterar olika former av ytliga ideal som vi sedan får ett behov av att leva upp till. Jag längtar efter en rekreation som får ta mentalt rum, får vara allvarsam och energikrävande, som inte bara är ett tomt reproducerande av arbetskraft.

Flawsome.

Hittade denna spännande bild på Facebook. Det är en artikel om att vara ”flawsome” som fanns i tidningen Kupé:

Perfektion som koncept tycker jag ändå är begripligt att eftersträva, men detta att vara lite charmigt klumpig, misslyckad eller vad det nu kan röra sig om fast planerat tycker jag är fullständigt obegripligt. Nog för att det är jättetråkigt med människor som är sådär sanslöst självmedvetna och alltid ska vara perfekta, men det blir ju fan etter värre om en ska vara lite planerat otillrättalagd.

Ganska ofta hör en ju detta att en ska ”bjuda på sig själv” vilket nog kan sägas vara lite samma sak. En ska vara öppen med sina brister och misslyckanden för att det är charmigt och roligt. Det är inte så att jag vänder mig emot detta, jag brukar själv vara öppen med allt från att jag blodade ner golvet med mensblod till att jag är rätt hispig, men jag tycker bara att det blir en så konstig paradox när det spontana, lite halvdana och misslyckade liksom ska planläggas. Det är klart att en ska bjuda på sig själv om en nu vill, men orka ha det som sin strategi för att bli en omtyckt person.

Trenden, om en nu kan kalla det så, mot att bli mer öppen med sina fel och brister kan i viss mån kopplas ihop med trenden mot ökad ”naturlighet” tänker jag. Det har väl att göra med att människor känner en längtan efter något autentiskt i en tid där vi är helt översållade med ickeautencitet. Men grejen är att denna ”flawsomeness” inte är mer autentisk än något annat, snarare är den ännu mer oautentisk eftersom den försöker vara ickefejkad. Den går ännu ett steg bort från verkligheten, via det perfekta och tillrättalagda för att sedan i ytterligare ett lager av fejk arrangera ”sprickor” i denna perfektion. Som att först dölja hela sin hud i täckkräm för att sedan sminka dit en liten blämma eller finne bara för att skapa ett intryck av autencitet.

Jag blir helt matt av tanken på att det finns en marknad för denna typ av ”tips” om hur en ska vara. Jag menar, någon jävel har ju fått betalt för att skriva den där jävla artikeln (visserligen i en gratistidning, men ändå). Säkert finns det någon som läser den och tänker att hen ska bli lite härligt ”flawsome” och funderar på vilka av sina missöden hen ska skriva om på facebook. Å gud, jag orkar inte med detta jävla samhälle.

Om att prioritera.

Tycker detta inlägg hos Hej Sonja är fantastiskt. Det här med mat alltså, det gör mig så trött. Det är ett sånt jävla käbbel fram och tillbaks om vilka märken som är nyttigaste, miljövänligast och så vidare. Samtidigt äter vi mer kött och mejeriprodukter än vi någonsin gjort, vilket ju är välkänt problematiskt för miljön.

Sonja beskriver den goda matens löfte såhär:

Väljer vi ekologisk dyr mat får vi ett löfte om att jorden har en chans att blomstra till ett paradis. Väljer vi den billiga skitmaten så är det ganska säkert att världen kommer att dö och bli en dyster vy med stinkande lik och skrikande ensamma barn överallt.

Hela mathetsen tycker jag är ett utmärkt exempel på hur en har lyckats dels individualisera miljöfrågan, men också hur den används för att skuldbelägg de som inte har möjlighet att leva upp till det. För mat är ju faktiskt en ekonomisk fråga. Det sägs att en ”alltid” bör prioritera bra mat, speciellt om en har barn. Det behöver tydligen inte vara dyrt, bara en lagar den hemma själv. Att en massa människor båda saknar kapital och energi till ”bra mat” finns nog inte ens i vissa personers sinnesvärld, för dem är det något en ”alltid kan prioritera”.

Jag tycker det är intressant detta hur frågor som faktiskt handlar om möjligheter görs till frågor om prioriteringar. Träning och mat är typexemplen. Alltså, det är klart de flesta kan köra en löprunda efter jobbet, liksom de flesta kan fixa bra mat trots tight ekonomi och två barn en är ensam om att ta hand om, men möjligheterna ser annorlunda ut för olika personer.

617290 lättsålda jävla korvar.

Alltså gud, minns de där jävla korvarna så tydligt från min barndom (även om jag själv slapp sälja dem). När det vankades typ klassresa så skulle folk springa omkring och sälja de där jävla korvarna till snälla släktingar och grannar. Jag kommer ihåg att vi i min klass sålde en massa godis istället. Jag minns att det var fullkomligt vidrigt för man var tvungen att knacka dörr och ha sig, även om det bara var grannarna. Det slutade antagligen med att min föräldrar köpte godiset.

Jag förstår verkligen inte hur man kan tycka att det är rimligt att lägga detta på barn i mellanstadieålder. Effekten blir nog allt som oftast att föräldrarna känner sig tvungna antingen att köpa produkterna själva eller att tvinga dem på någon familjevän eller släkting. Jag tycker det säger sig ganska bra själv att detta främst drabbar familjer med lägre inkomster.

Jag hatar detta att vissa företag tjänar på något slags organiserat grupptryck i skolan, vilket gäller såväl detta korvföretag som de företag som står för uthyrning av flak, fixande av studentskivor och så vidare. Jag tycker att det är skamligt att vissa lärare säkrar intäkterna för dessa företag genom att försöka övertyga sin (lättövertalade) elever om att sälja en jävla massa korvar eller godis eller vad fan det nu kan vara fråga om.

Alla tvingas in i könsroller.

En grej jag tycker är så jävla tråkig att diskutera är att man minsann måste vara ”alfahannar” för att kunna skaffa sig en tjej att ligga med. Att män inte får ligga om de skrider utanför könsrollerna och så vidare. Nå, det är klart att jag är emot detta eftersom jag är intresserad av genus. Jag vill alldeles uppenbart att vi ska styras mindre av den här typen av värderingar. Däremot så är det knappast ett mansexklusivt problem att en måste leva upp till vissa könsroller för att få ligga (enkelt), sådant drabbar givetvis även kvinnor.

Först och främst tänker jag såklart på skönhetsnormer, såsom att raka benen, armhålorna, sminka sig och så vidare. Men det finns även en annan grej som i regel ingår i vad som brukar kallas ”det sociala spelet” och det är att begå våld på sig själv genom att acceptera douchigt beteende som ofta är en inherent del av vissa mäns raggningsteknik (så kallat ”neggande”). Typ om en man kommer fram till en och ba ”lilla gumman” så ska en acceptera detta för att inte uppfattas som en surkärring. Satan vad jag är trött på det! Jag vägrar konsekvent tala med män som ägnar sig åt detta vilket gör att mitt spektrum för personer att ragga på krymper något otroligt.

Det finns såklart en massa sammanhang där en slipper göra detta, liksom det finns en massa sammanhang där en slipper vara macho som man. Däremot om du i ”alfahanne” lägger in att över huvud taget ha egenskaper som gör dig till en intressant person så lär det ju såklart vara en försvårande faktor att inte vara en sådan. Vissa människor är helt enkelt varken särskilt intressanta, attraktiva eller liknande vilket gäller för både män och kvinnor. Det är såklart tråkigt för dem och jag önskar ett samhälle där mindre av människors sociala behov kretsade kring just tvåsamhet, men jag ser faktiskt inte vad feminismen har att göra.

Det kan såklart vara så att mäns möjligheter att behålla en kvinna har förminskats eftersom kvinnors ekonomiska beroende av män är mindre, men detta är ju såklart inte en fråga om att män förtrycks utan om att kvinnor har slutat förtryckas i lika hög grad som innan. Om en ser effekterna av minskat kvinnoförtryck som förtryck av en själv så har jag inte så mycket att tillägga, det är för långt bortom rimlighetens gränser.

Bekräftelse.

När jag var yngre var det jätteviktigt för mig vad folk tyckte om hur jag såg ut. Inte bara människor jag hade någon slags sexuellt intresse i, utan alla. Det var en viktig del av umgänget att dela ut komplimanger och att få dem, det var viktigt att bli bekräftad för sin sminkning, frisyr och sina kläder just den dagen och så vidare.

Jag sminkar mig fortfarande och så vidare. Faktiskt ganska ofta nu för jag tycker om att känna mig fin. Och det är klart att det i förlängningen beror på att jag värderar vad andra människor tycker och tänker om mitt utseende. Men själva bekräftandet är mycket mindre viktigt nu än tidigare. Det är inte viktigt att få höra ”vad fin du är”. Jag menar, det är klart att jag vet att jag ser bra ut när jag klätt upp mig i det syftet.

Många personer har komplimerandet som en naturlig del i sitt sätt att umgås, och framförallt hälsa på, andra. När jag hör sådana samtal så förundras jag. Jag blir själv närmast obekväm när någon säger att jag är fin, och att säga det till någon faller sig över huvud taget inte naturligt längre.

Det spelar helt enkelt mindre och mindre roll vad andra tycker, det blir mindre och mindre viktigt att ständigt få bekräftelse.

Hur har er relation till utseende och bekräftelse förändrats?

Alfahannar.

En diskussion som ofta dyker upp när man talar om jämställdhet är det om ”alfahannar” och hur svårt det är för män som inte är alfahannar att få ligga eller skapa en långvarig relation med det andra könet, något som tydligen är betydligt lättare för kvinnor.

”Status” säga vara viktigare för kvinnor vid urval av män är tvärtom. Men det är väl ändå en ganska konstig sak att säga, för status borde ju rimligtvis vara relevant både för kvinnor och män, bara det att status mäts av olika saker. Typ en statusgrej hos kvinnor kanske är att se bra ut, att bete sig ”kvinnligt” och så vidare medan status hos män ges av andra egenskaper.

Det sägs att till exempel blyga killar har det svårare på könsmarknaden, och detta relateras till att de inte är så kallade ”alfahannar”. Jag tvivlar inte på att det är sant att olika personlighetsdrag står högre eller lägre ner i kurs och att det till mångt och mycket beror på könsroller, men det är ju inte som att man som kvinna kan vara hur som helst och fortfarande har lätt att få ligg, ännu mindre långvariga relationer, och om du dessutom är så kräsen att du vill ha en partner som respekterar dig blir det såklart etter värre.

Det är såklart tråkigt att vissa personer har det sämre än andra, och om det dessutom beror på könsroller så är det ännu sämre. Men att vissa, på grund av vissa egenskaper, har svårare att skaffa sig en relation än andra är inte ett problem som är specifikt för män, hur mycket folk än gillar att tro det. Grunderna som urvalet sker på är kanske ett annat, men kvinnor kan absolut inte gå omkring och se ut och vara hur som helst och ändå få till det.

Spegelberoende.

Apropå det där med speglar så tänkte jag på det när jag var på scoutläger med min syster och delade tält med två stycken 14åringar. De var helt desperata efter att få tag på en spegel och jag mindes själv hur jävla viktigt det var att se bra ut i alla situationer i den åldern. Det är verkligen en jävligt skön effekt av att bli äldre, i alla fall för min egen del. Det är klart att det finns sammanhang där jag känner att det är viktigt, men i de allra flesta fall så spelar det faktiskt inte så stor roll.

Grejen är att när jag väl exponeras inför hur jag ser ut, typ på bilder eller speglar, så bryr jag mig. Men när jag inte gör det så är det en aspekt som försvinner ur min tankevärld. Skillnaden från då och nu är att jag inte längre söker upp insikter om hur jag ser ut på samma maniska sätt. Jag måste inte spegla mig hela tiden, jag måste inte ständigt påminna mig själv.

Till en början så var jag på vippen att ironisera över 14åringarnas spegelberoende och ytlighet, men sen kom jag på att jag ju varit precis likadan själv. Och sen kände jag bar en enorm jävla lättnad över att jag faktiskt inte är så längre. Jag hoppas att alla spegelberoende tonåringar där ute en dag blir lite mer bekväma med sig själva. Inte nödvändigtvis börjar älska sitt utseende, men kanske inse att det inte ger något att ständigt påminna sig om alla saker man gillar eller ogillar med det.

När får man söka hjälp.

Jag minns när jag var liten och hade det lite jobbigt i skolan och livet i största allmänhet och fick höra talas om barnens jourtelefon Bris. Jag frågade mamma om jag fick ringa Bris. Varför jag frågade vet jag inte,men det gjorde jag i alla fall. Då sa hon: ”nej, till bris ringer man bara om man har riktiga problem”. Så slutade det med att jag aldrig ringde, för jag tänkte att jag inte ville ta upp tid från barn med riktiga problem.

Jag tycker att det är intressant det här när man anses berättigad att be om hjälp. Det är klart att jag klarade mig bra utan att ringa Bris, men det hade kanske varit skönt för mig att prata med en annan vuxen. Att man inte ska be om hjälp om man inte har ”riktiga” problem hängde kvar senare också, jag minns hur fånig jag kände mig första gången jag gick till psykolog. Jag tror att det är ganska vanligt att människor drar sig för att prata om sina problem för att de upplever dem för små för att vara värda att ta på allvar.

Visst kan det finnas de som bara gnäller, men jag tänker att i de allra flesta fall så är det bra att prata med någon annan. Det är inte heller så att det bara finns en viss summa omtanke som kan delas ut, utan det går ju för det mesta båda vägarna, alltså att man odlar känslomässiga relationer med personer där båda kan tala med varandra om jobbiga saker i livet. Det kan väl även tänkas vara så att det krävs mindre resurser allt som allt om en person söker hjälp så tidigt som möjligt istället för att vänta till deras situation är ohanterbar.

Idag har jag ett mycket mer avslappnat förhållningssätt till detta. Överlag mår jag ganska bra, men när jag inte gör det så har jag inga problem med att prata om det och skulle inte heller dra mig för att uppsöka vård. Hur gör ni?