Fanny Åström – Sida 105 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Problemet är våldtäktskulturen, inte enskilda kvinnor som ljuger.

Läste dagens Metro där de hade med en artikel om en kvinna som (sägs det) falskeligen anmält en person för våldtäkt. Läs Los inlägg om saken här.

I tidningen var det i alla fall en polis som hade uttalat sig i frågan och menade på att det här förstör för de som blivit utsatta på riktigt. Jag bara undrar: i vilken annan form av brottslighet hade någon uttalat sig på det här viset? Ingen skulle väl mena på att en enskild person som ljuger om att till exempel blivit utsatt för rån förstår för alla andra som blir rånade på riktigt.

Det som förstör för kvinnor som blir våldtagna är först och främst förövaren, i andra hand är det den våldtäktskultur vi lever i där kvinnor som blir utsatta för detta ständigt misstänkliggörs, där skulden läggs på offret och så vidare.

Problemet är inte att en enskild kvinna ljuger, utan att vi lever i ett samhälle där vissa tar minsta lilla chans till att misstänkliggöra kvinnor som blivit utsatta för detta brott. Även om det inte finns något relevant exempel så sitter personer och typ hittar på olika historier om folk som blivit falskt anklagade, eller bara diskuterar själva möjligheten att något sådant faktiskt kan hända. Det är denna kultur som finns kring brottet våldtäkt som är problemet.

Våldtäkter sker ofta, och en liten minoritet blir faktiskt dömda för brottet. Falska anmälningar förekommer säkert det med, men i förhållande är det inte ett särskilt stort problem. Tråkigt för de som blir falskt anklagade, absolut, men det bör inte användas som ett argument för att legitimera misstänkliggörandet av alla som anmäler. Det hade inte accepterats när det kommer till någon annan typ av brottslighet, så varför skulle det vara okej här?

Det som är problemet här är inte att någon har ljugit, utan att vissa söker med ljus och lykta efter ursäkter för att misstänkliggöra kvinnors berättelser. Och om folk gör det så kommer det såklart hitta något att hänga upp sitt kvinnohat på. Det finns alltid de där händelserna, de där undantagen, men det som utgör problemet är inte dessa i sig utan att vissa väljer att lyfta fram dem, lägga fokus på dem, använda dem som argument. Metro och polisen som uttalade sig i tidningen legitimerar denna misstro och lägger över skulden för den samhälleliga våldtäktskulturen på kvinnorna. Det är verkligen inte okej.

Rädsla inför graviditet och förlossning är jävligt rationellt.

Jag har skrivit en artikel i Feministiskt perspektiv om barnafödarpolitik och projektet ”reproduktiv livsplan” som äger rum i Uppsala. En grej jag inte har med i artikeln, men som sades under intervjun när vi diskuterade att informera om riskerna med graviditet, var att de som lider av förlossningsskräck kan få hjälp att hantera den.

Och ja, det är ju såklart jätteviktigt att de som vill föda barn men är rädda för förlossningen få hjälp med det, men när det handlar om att fatta ett informerat beslut kring graviditet så är det inte det som är kärnan. Snarare bör folk informeras om de risker som finns med graviditet redan innan de fattar ett beslut i frågan.

Att hysa skräck inför förlossningar och graviditet beskrivs ofta som något irrationellt, som en fobi, när det i själva verket är en mycket rationell oro. Riskerna med att vara gravid och föda barn är stora, hur ”naturligt” det än är. Att det anses viktigare att ge de som är rädda hjälp inför en förlossning än att informera om de faktiska risker som finns till alla är ett ganska ignorant förhållningssätt till riskerna med graviditet.

Jag är inte tacksam för mina skitjobb.

Ibland får privilegierade människor för sig att prata om hur bra de tycker det är med ”skitjobb”. Ofta refererar de till sina egna erfarenheter av sina ”hundår” och hur mycket ödmjukare/tacksammare/driftigare/whatever det gjorde dem och att de nu kan uppskatta sina välbetalda och roliga jobb mer.

Problemet med det här resonemanget är just att dessa ”skitjobb” ses som hundår, alltså som en specifik period i livet under vilka en kämpade och slet, för att kunna få det bättre sedan. Något tillfälligt en gjorde i väntan på något annat. Problemet är att alla inte får det bättre sedan. Att prata om dessa erfarenheter som ”hundår” som om det gällde alla är oerhört privilegierat. Det är inte alla som har detta som ”hundår”, för vissa människor pågår det hela livet och det blir liksom inte bättre. Det handlar om klass, det handlar om vilka som kan kosta på sig att se den där perioden som en kort avstickare på en bana framåt.

Jag har haft skitjobb, jobb som slitit ut mig fysiskt och mentalt, som fått mig att må sjukt jävla dåligt och varit stressad hela tiden. Dessa jobb har inte gett mig något mer än en ständig stress inför att hamna där igen. De har inte tillfört något positivt i mitt liv, utom möjligen förstärkandet av insikten att det livet inte är värdigt någon levande varelse.

Såhär: även människor som inte gör karriär, som har lågkvalificerade ”skitjobb” hela livet, förtjänar att leva att värdigt liv. Även de som jobbar som städare, undersköterska, servitör eller diskplockare hela jävla livet förtjänar trygghet, stabilitet, en lön att leva på och så vidare. En ska inte behöva ”ta sig” någonstans, inte behöva ”bli något”, för att kunna leva ett värdigt liv.

Jag kommer ALDRIG prata om mina erfarenheter av ”skitjobb” som något bra. Det sög och det fick mig att må dåligt och det är ingenting jag tycker att någon människa förtjänar att leva i under någon period av sitt liv, än mindre hela livet igenom. Jag är mycket glad att jag troligtvis inte kommer behöva kräla där igen, jag är glad att jag troligtvis inte kommer att behöva gå upp klockan halv sju för att sitta på helspänn för att jag kanske kanske får jobb, jag är glad att jag inte kommer behöva ha telefonen nära hela tiden för att kunna svara om någon ringer, glad över att inte behöva ta mig till nya platser varje dag och glad över att inte behöva sova oroligt varje natt för att jag inte vet vad som kommer hända dagen efter, och allt detta för väldigt lite pengar. Vad som gör mig ledsen är att andra människor tvingas leva med denna jävla skit.

Att tycka det är rimligt att människor ska motiveras av skräck inför ett liv i otrygghet, slitsamhet och fattigdom är oerhört osympatiskt. Att tycka att människor ska känna ”tacksamhet” för att de slipper detta är att ha en jävligt märklig syn på vad ett människoliv är värt. Är vi inte värda mer än detta? Är inte alla värda att kunna leva ett värdigt liv?

Känslomässigt ansvar.

Fick en fråga på ask.fm om hur en tar känslomässigt ansvar, så jag tänkte att jag ska skriva lite om det.

Det en måste göra först och främst är att vara medveten om sina känslor och vara ärlig med dem inför sig själv och inför de personer som berörs av dem. Sedan måste en lära sig att hantera känslorna på ett sätt som inte blir destruktivt.

Vissa personer, framförallt män, tror att deras känslor skadar andra mindre om de väljer att dölja dem. Detta har säkert en mängd olika orsaker, dels en rädsla inför att erkänna sina egna känslor men också en oförmåga att förstå dem och därmed också en oförmåga att förmedla dem. Lösningen blir att vara tyst om dem i tron om att det på något sätt skulle göra att de inte finns. Men det gör dem såklart ändå, och det påverkar relationer med andra människor oavsett om en vill det eller ej. Det går inte att fejka känslor i nära relationer, i alla fall inte under någon längre tid, och ett sådant fejkande blir onekligen till skada för alla inblandade.

För att lära sig ta känslomässigt ansvar så kan detta vara en bra grundlista att beta av. Den är såklart influerad av de problem jag själv upplevt i relationer.

Förstår du dina egna känslor? Är det något du har insyn i eller bara ”kommer” det och sköljer över dig? Det kan vara en klok idé att försöka skaffa lite distans till vad du känner. Även om känslorna såklart ska tas på största allvar innebär inte det att allt du känner är sant eller att dina känsloimpulser är något som ska följas. Det går att vara väldigt uppe i vissa känslor och fortfarande försöka se skeendet med distans, se vad som är rimliga lösningar och så vidare.
När du säger och gör saker, gör ett så kallat rollövertagande. Detta är något kvinnor gör i större utsträckning per automatik eftersom vi är inlärda i att ständigt tänka på hur andra tänker och känner. Det går i korthet ut på att försöka förstå vad det du säger/gör gör med den andra personen. Det är ditt ansvar att försöka förstå detta och ta ansvar för det, och det är fundamentalt för att en relation ska fungera. Detta gäller alla känslor, inte bara negativa. Häv inte bara ur dig saker utan fundera på vad det innebär att du gör och säger som du gör, fundera på vad det skapar för förväntningar och mönster.
Fundera på hur du hanterar dina känslor. Detta är något jag just nu försöker göra när det kommer till självhat och ångest. De här känslorna dyker upp då och då i mig, och det är ingenting jag kan göra något åt. Däremot kan jag lära mig att hantera dem bättre. Jag kan lära mig att inte hamna i negativa mönster på grund av dem. Men för att kunna göra detta måste jag först inse att känslorna finns där och att de styr mig, först då kan jag lära mig att styra hur jag agerar på dem.
Var tydlig med hur du hanterar dina känslor. Jag kan ofta uppleva att män när de blir ledsna/irriterade/arga reagerar genom att stänga det inom sig. Detta är såklart något en kan behöva, och det är helt okej. Däremot så bör en vara tydlig med vad som händer. Säg typ ”nu känner jag såhär, och jag behöver vara ifred en stund”. Detta ska såklart respekteras av andra personer, och det är tyvärr inte alltid det händer. Jag tror dock att chansen är bra mycket större om en förklarar läget.
Sätt gränser på ett respektfullt sätt. Alla relationer behöver gränser, det är något som är till fördel för alla inblandade. Däremot måste gränser sättas på ett sätt som är respektfullt inför den andra personen. Var tydlig med vilka gränser du behöver och varför. Och sedan ska du givetvis känna av och respektera andra människors gränser.
Se din egen oförmåga. Förstå vilka saker du inte är kapabel till och klargör det. Bland det värsta en kan göra är att skapa illusionen av att en fixar saker som en omöjligt kan fixa för en annan människa. Det är viktigt att alla inblandade i en relation har en känsla för hur mycket en kan förvänta sig av varandra. Ja, det kan vara frestande att komma med löften för att en ”vill”, men om de inte kan hållas skapar det bara dubbel smärta för alla inblandade parter. Jag tror att det är väldigt viktigt att förstå premisserna på vilka en kan ha en relation, var gränserna går och hur mycket en kan göra för någon annan.

Resultatet av att inte göra detta är att personer i din omgivning hela tiden måste gissa sig till vad du känner, tycker och tänker, vilket skapar en maktobalans där kvinnor i regel tar mycket mer ansvar än män. Jag menar, hur ofta hör en inte kvinnor sitta och ”analysera” män, och hur sällan hör en inte motsatsen (om det inte rör hur en ska få ligga mest då). Detta är resultatet av att män är sämre på att ta känslomässigt ansvar.

Men det är verkligen inte lätt att träna upp den här förmågan, och jag tror att det är något en gör under hela livet. Jag tror att det är viktigt att en också erkänner detta inför sig själv och andra, att en inte har perfekt insyn i hur en fungerar och att en kan göra missar. Det viktiga är att dessa missar rättas till så fort som möjligt, och att en inte hamnar i en situation där en låter förväntningar finnas kvar trots att en själv insett att de är falska. Sådana illusioner kan vara bekväma att klamra sig fast vid, men de är bara destruktiva på sikt.

När undantaget blir regeln.

Läste kommenterarerna till Lady Dahmers inlägg om bortskämda ungdomar och service, och hittade denna:

nej, man ska verkligen inte behöva stå ut med vad som helst. Men att som ungdom tacka nej till ett försäljningsjobb där lönen är 22000:- med motiveringen att det är för dåligt betalt och inte så roligt får mig att bli lite konfunderad… Vad tror man då att man ska få pengar ifrån??? Inte a-kassan iaf tänker jag. Antingen tar man de där lite mindre roliga jobben medan man pluggar/söker sig vidare, eller så får man vara förmögen och bli försörjd. Jag har iaf inte lust att betala uppehälle för de som avböjer ”tråkiga och lågavlönade jobb”.

Jag undrar verkligen hur vanligt det är att ungdomar tackar nej till jobb som betalar 22000 för att istället gå på bidrag, ty jag har då aldrig träffat någon. Snarare är det en jävla drömlön.

Jag blir så irriterad på den här tendensen att ständigt lyfta fram det extrema. Typ: ”en gång hörde jag en ungdom som sa att hen ville jobba med något kul/välbetalt så nu är det det som är orsaken till ungdomsarbetslösheten”.

Nej, det är nog inte så det ligger till, det är nog inte relevant att lyfta fram som en förklaring till ungdomsarbetslösheten.

Det som är intressant med dessa uttalanden är att de gör undantaget till regeln. Istället för att fokusera på de stora strukturerna, de som kan förklara den absoluta merparten av arbetslösheten, så blir det till en fråga om enskilda individers eventuella vilja till att arbeta. Så länge en kan hitta ett exempel, påhittat eller verkligt, som stödjer tesen om att ungdomar är lata så gäller det och ingenting annat.

Vad är syftet med att lyfta upp dessa skräckexempel? Handlar det om att lösa ett problem? Jag tror inte det, snarare handlar det om att slippa lösa ett problem.

Löwengrip och feminismen.

Jag har funderat lite på det här med Löwengrip och feminismen. Människan har ju fått för sig att basha på feminismen, vilket knappast är förvånande med tanke på att det stärker hens ”personliga varumärke”.

Jag bara undrar: varför är det så viktigt för vissa att Löwengrip är feminist? Jag har så svårt att begripa det. Det är inte som att feminismens legitimitet hänger på om Löwengrip kallar sig feminist eller inte.

Jag har också svårt för det här skuldtyngda pressandet. Ni kommer inte kunna tvinga in någon i att vara feminist, och jag tycker inte att det är något en ska göra även om det vore möjligt. Feminism ska vara ett val, inte något en tvingas in i.

Men det jag tycker är märkligast är nog hur folk lyfter fram att Löwengrip liksom vore en mer passande feminist än andra kvinnor, eftersom hen är en ”stark kvinna” och så vidare. Ungefär som om det fanns kvinnor som var mer ”passande” för feminism. Jag gillar inte den här idén om att en kvinna kan bete sig mer eller mindre ”feministiskt” i sitt liv. Vad som gör en till feminist är inte ens val av karriär, familj eller liknande utan ens värderingar och vad en väljer att göra politiskt.

För vad händer med alla andra kvinnor när vi lyfter fram Löwengrip som någon slags feministisk förebild trots att hen aldrig uttrycker feministiska värderingar? Vad händer med de kvinnor som dagligen kämpar för ett jämställt samhälle, men som inte har möjligheter att skapa ett lika självständigt liv som Löwengrip?

Jag tror att vi måste lägga mer fokus på de val en gör i livet och mindre på hur en ”god” feministisk livsstil skulle kunna se ut. Jag tror inte på att lyfta fram Löwengrips eller någon annan kvinnas liv som ett feministisk ideal att sträva efter i sig, utan vi måste lägga fokuset på den politiska gärningen. Och Löwengrips politiska gärning är långt ifrån feministisk. Även om hen är en ”stark kvinna” och kanske en förebild för många ”unga tjejer” så använder hen sin makt på högst ofeministiska sätt. Det är detta vi måste se och förhålla oss till.

Löwengrip kan vara hur självständig som helst, det fråntar inte det faktum att hen gång på gång uttalar sig antifeministiskt och misogynt. Att försöka värva en sådan kvinna till feminismen för att hen är en ”förebild” eller liknande tror jag är kontraproduktivt. Vi bör inte lägga det fokuset på individer och deras livsstil, för det skapar jävligt skeva ideal av hur en feminist ska vara och bete sig.

Att sluta läsa nyheter.

Ett av de bästa besluten jag fattat på sista tiden är att sluta läsa nyheter.

Det kan kanske tyckas konstigt att en ~*samhällsintresserad*~ person som jag har slutat ”hålla koll” på omvärlden, men jag tänkte förklara grejen lite.

Alltså, jag har inte slutat läsa nyheter helt. Mycket håller jag koll på via ”sociala medier”, bloggar och så vidare, men jag har slutat aktivt följa med i flödet.

Skälet till detta? Jo, hela grejen med ”nyheter” är problematisk på många sätt. Jag tänker att i detta samhälle så längtar vi hela tiden desperat efter händelser, något som ska dra oss ifrån vardagens tristess, något att prata om, diskutera, tycka till om. Alla dessa distraktioner som ska få oss att känna att något sker i detta samhälle, trots att det egentligen är samma skit och tristess dag ut och dag in. Givetvis händer det saker som är relevanta för oss, men jag tror inte en ska hysa någon överdrivet stor tilltro till spridda skeenden här och där, utan det är de stora strukturerna och förändringarna som räknas. Sånt får en inte information om genom att läsa ”nyheter”.

Det som erbjuds oss i nyhetsflödena är inte så mycket relevant information om samhället som distraktioner. Enskilda skeenden som är tillräckligt spektakulära för att skriva om och som ofta beskrivs på ett ytligt sätt. Enskilda kvinnor som blivit ihjälslagna av sina män, enskilda kvinnor som blivit utsatta för brutala våldtäkter, spektakulär bevakning där siffrorna bakom inte granskas utan där vikten läggs vid att gotta sig i detaljer kring just det specifika fallet av mäns våld mot kvinnor. Även om denna rapportering såklart rör jävligt viktiga grejer så är det ofta ryckt ur sitt sammanhang, inte satt i något strukturellt perspektiv. Säger det verkligen något relevant om världen då?

Nyheter gör en avtrubbad. När jag läst om en massa vidriga saker som har skett människor känner jag för det mesta ingen större kämpaglöd, jag känner mest bara hopplöshet. Saker och ting individualiseras, allting handlar om den där enskilda individen som råkade jävligt illa ut, och inte om det samhället i vilket detta kunde ske. Sedan om den individen får hjälp på något vis, då kan saken glömmas bort.

Jag känner inte att jag har sämre koll på världen sedan jag slutade ha koll på nyheter. Snarare har jag fått tid över att sätta mig in mer ordentligt i områden som intresserar mig. Detta tror jag är att föredra om en vill uppnå någon slags politisk förändring. Jag behöver inte veta om alla enskilda händelser som det rapporteras om, men jag behöver veta att urholkningen av välfärden drabbar kvinnor och att den taskiga bostadsmarknaden gör att kvinnor inte kan fly våld i hemmet. Jag behöver inte veta om alla enskilda kvinnor som drabbats av detta öde, det räcker med att känna till trenden, se åt vilket håll det går. Jag behöver inte berätta om en enskilda kvinnas livsöde för att kunna veta att det är jävligt hemskt att kvinnor blir utsatta för detta.

Jag tycker inte om det här med att en ska öppna upp, dra snyfthistorier och så vidare. Jag tror inte att det hjälper i långa loppet, även om det såklart kan leda till ”snackisar”. Jag tror att det som hjälper i längden är att jobba metodiskt med de frågor en tycker är viktiga på ett politiskt plan, inte genom att ständigt lyfta fram enskilda individer och deras livsöden. Jag tror det bidrar till ett ytligt och individfixerat politiskt samtal.

Borgare som ställer sig på arbetarklassens sida.

När en skriver om det här med studiemedel så vill vissa borgare ställa sig på de fattigas sida och ba ”men jag tycker faktiskt inte att de ska behöva betala för rikas utbildning”. Det kan ju låta hemskt fint och omtänksamt och så, men det håller inte riktigt i praktiken. För det första så ”får” de olika klasserna i en generell välfärdsstat ungefär lika mycket som de ”ger” i skatt om en slår ut det. Det kan en såklart ifrågasätta rättvisan i, men det är inte så att arbetarklassen betalar mer i skatt men får ut mindre (även detta kommer från min kurs i förvaltningspolitik). Sedan betalar arbetarklassen såklart med sitt blod i kapitalismens maskineri och så vidare, men det är en annan diskussion (en skulle ju kunna tycka att det är ett viktigare problem att lösa dock).

Sedan finns det också samhälleliga vinster i att saker och ting finansieras gemensamt, det blir till exempel billigare och fördelningen av resurserna blir mer jämnt utspridd. Folk kan få tillgång till saker (typ pengar) när de faktiskt behöver dem (typ under studietiden) och sedan förbinda sig till att betala mer senare. Det är helt enkelt ett ganska smidigt system för fördelande av resurser. Det är verkligen inte perfekt, men givet det kapitalistiska samhälle vi lever i så har det ganska stor fördelar båda för individer och samhället som helhet.

Men om det nu vore så att en faktiskt på riktigt bekymrar sig över att någon ur arbetarklassen måste betala för någon akademikers utbildning så har jag en annan mycket smidigare lösning än att ta bort studiemedlet, nämligen att öka progressiviteten i skatteskalan. I så fall slipper vi en massa krångel med att folk måste finansiera sin utbildning själv, något som såklart kommer göra det ännu svårare för människor med lite pengar att utbilda sig, och vi ser till att folk med mycket pengar fortfarande betalar merparten av utbildningen. Smidigt! En skulle också kunna öka skatten markant på typ gruvdrift och liknande, så att vi faktiskt använder våra gemensamma resurser till att bygga upp samhället och inte för företag att mjölka pengar ur.

Ett annat förslag är att försöka satsa på på breddad rekrytering till högskolan, i vilket bättre ekonomiska villkor för studenter troligen skulle utgöra en ganska viktig del, då många bangar på att plugga eftersom de lärt sig att det innebär ekonomiska problem. Det är ju liksom ingen naturlag att människor med arbetarklassbakgrund inte pluggar, det är också ett förhållande som kan förändras med hjälp av politik och jag tycker det är mycket märkligt att så många tycks utgå från att det typ är genetiskt om en pluggar på högskola eller ej. Det finns helt enkelt sjukt många sätt att fixa den här eventuella snedfördelningen där arbetarklassen betalar för medelklassens utbildning. Men ÄNDÅ så ska dessa högermänniskor alltid ta upp att alla ska finansiera sin utbildning själv som någon slags lösning, trots de uppenbara nackdelar det medför. Konstigt!

Eller så var den där omsorgen om ”arbetarklassen” bara ännu ett svepskäl för att nå det egentliga målet; sänka skatten och urholka välfärden. Som alltid. Vem kunde ana???

Att läka.

Jag försöker läka ihop. Jag försöker läka ihop efter allt det förtryck män utsatt mig för genom livet. Det är inte lätt, för det är inte över än. Nya män kommer in i mitt liv och utsätter mig för samma förtryck som jag alltid blivit utsatt för. Det gör det väldigt svårt att läka, för så fort jag kommit någonvart kommer det nya män och river upp alla gamla sår och river upp nya. Nya män som får mig att lita på dem, som får mig att tycka om dem, men som sviker gång på gång.

Jag skulle så gärna vilja försonas. Jag skulle vilja förlåta männen, skulle vilja säga att det är okej, men när jag gör det så straffas jag genom att de river upp såren igen. Och varje gång så bannar jag mig själv för att jag litade på dem, för jag vet ju vad det leder in i. Jag vet ju egentligen, ändå låter jag mig luras.

En dag hoppas jag att förtrycket är över. Att jag kan möta män som människor, inte som förtryckare jag måste vara på min vakt inför för att inte skadas ännu mer. Men den dagen är inte kommen än, och ja tvivlar ofta på att den någonsin kommer att komma. Fram till dess måste jag vara cynisk. Fram till dess måste jag misstro de män jag träffar.

Cynism är inget jag valt. Cynismen skaver jävligt mycket, den tvingar mig att ständigt vara på min vakt. Det är ingenting jag vill, men det är någonting jag måste. Det handlar om överlevnad. För utan cynismen har jag ingenting som skyddar mig. Utan cynismen kommer jag att lita på någon, och denna kommer att skada mig.

Då och då kommer en man och lyckas riva ner denna cynism, lyckas kasta in mig i ett tillstånd av hopp och tilltro. Och varje gång har jag haft fel. Det smärtar mig så mycket att jag har haft fel, jag önskar att det inte var så. Men varje gång jag släppt cynismen har nya sår rivits upp, sår som tagit tid att läka. Jag hatar dessa män för det. Jag hatar dem för att de tror att de kan göra bättre ifrån sig än någon annan man, att de kan ge mig något annat än vad andra män har gett mig. Men det slutar alltid bara i smärta.

Jag vill bara läka ihop ifred. Jag vill bara bli hel igen. Jag vill inte behöva hata längre. Men det går inte att läka i ett samhälle som ständigt utsätter en för nya övergrepp, det går inte när en måste vara misstänksam inför varannan människa en möter.

Om du vill att jag ska sluta hata, sluta vara cynisk, måste du börja med att sluta förtrycka. Du kan inte säga åt mig hur jag ska hantera dina slag och sparkar, för det är ingenting jag kan rå för, mina reaktioner handlar enbart om att överleva. Du kan inte be mig att reagera på ett sätt som passar dig bättre. Vissa pratar om att förlåta, men jag kan inte förlåta innan det är över, jag kan inte försonas med någon som fortfarande klampar på mig. Jag lovar, det finns ingenting jag hellre skulle vilja, men det är ni som måste göra det möjligt.

I mina öron låter det mer sjukt att försöka driva en annan människa till självmord än att vara feminist.

Jag tänker lite på det här med vad folk skriver till andra människor på internet. Jag är inte direkt så att jag tycker att typ förolämpningar ska bannlysas, däremot tänker jag på kommenterar i den här stilen:

Den här personen kommenterade mig blogg typ 20-30 gånger och använde sig av någon slags anonymiseringstjänst. Hen utgav sig för att vara någon som kände mig och mina vänner och uppmanade mig både till att ta mitt liv och att ”söka hjälp”. Detta är verkligen så oerhört obehagligt att bli utsatt för. Liksom en enskild person som lägger ner så jävla mycket jobb på att skada en.

Jag tänker också på kommenterar i stil med ”sök hjälp”, ”kontakta psykakuten” etcetera. Det finns inget som säger att jag inte sitter på psykakuten i detta nu och skriver detta, de kan inte de här personerna veta. Tro det eller ej, en kan faktiskt må psykiskt väldigt dåligt och behandla det och twittra/blogga samtidigt. När jag uppmanas till att ”söka hjälp” kan det vara så att jag desperat försöker få tag på någon som kan ge mig behandling (inte för mina feministiska åsikter dock, det klassas nämligen inte som någon sjukdom), eller att jag redan går i terapi. De flesta brukar inte vara särskilt öppna med sådant just eftersom dessa små kräk kan tänkas använda det emot en.

Samma sak med folk som skriver att jag är tjock. Jag har haft mycket problem med ätstörningar, något som jag faktiskt skrivit om ganska mycket här. Och även om jag inte hade gjort det hade risken varit väldigt stor att jag haft det, eftersom det är mycket utbrett bland kvinnor. Varför vill en riskera att kasta ner en människa i den skiten igen? Jag begriper det inte, jag tycker det är så jävla elakt.

Vad är det som driver människor till att skriva den här typen av kommenterar? Det finns liksom en stor jävla risk att den där kommentaren faktiskt skadar, att den appellerar till något som rör sig inom en. Det är det här som är det skrämmande, dessa människor som kommer igen och igen och igen och anstränger sig för att hitta rätt jävla knappar att trycka på.

Det känns som att ”du vet vem” hade tyckt det var en bra grej om jag faktiskt hade drivits till självmord, det är i alla fall så personen ifråga agerar. Och det är heller inte osannolikt att en kommentar kan påverka någon som redan går i de tankarna. Och i mina öron låter det jävligt mycket mer sjukt att försöka driva en annan människa till självmord än att vara feminist.