Fanny Åström – Sida 112 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Januari 2011.

Kollar igenom bildarkivet från Januari 2011 och tänker på Mitt Liv.
Mådde ganska dåligt den vintern. Gick ut gymnasiet den månaden, gick en termin extra på grund av utbrändhet. Den började jag jobba som lärarvikarie visa ett bemanningsföretag vilket vad vidrigt på många olika vis. Här är en bild från gamla stan.

Den här gången gick jag till när jag skulle till skolan! Även känd som pissgången.

Var hemma ganska mycket. Såhär såg det ut.

Gjorde slutarbete i Foto A på skogskyrkogården. Blev ganska fina bilder.

Gjorde nästan slut med min dåvarande pojkvän. Bråkade jättemycket och mådde jättedåligt. Det var verkligen jobbigt på en massa olika sätt. Men det ”löste sig” och vi var ihop typ ett halvår till. Bilden ovan är tagen dagen efter detta drama ägde rum.

Det byggdes en arena vid Globen. Nu är den färdig och är oerhört stor och väldigt väldigt ful. Märkligt då det byggdes två jättelika arenor i Stockholm i princip samtidigt, har svårt att se syftet med det.

Var fortfarande typ liberal (vill minnas att det var ungefär vid denna tidpunkt jag började förstå problemen med den ideologin). Den här bilden är tagen när jag hängde hos en annan liberal.

Hängde med Emil.

Mäns skämt.

Det finns män som tycker att feminister saknar humor eftersom feminister inte skrattar åt eller kanske rentav blir arga över deras sexistiska skämt. Twittrade lite om det tidigare:

Jag tänker på alla år som gått under vilka jag skrattat åt mäns skämt fast de inte varit roliga, lyssnat mer på män fast de inte varit intressanta och så vidare. Detta är något en lär sig att göra som kvinna. Män ska bekräftas, tillfredsställas och så vidare. Ingen får någonsin låtsas om att män faktiskt inte är så jävla roliga som de tror sig vara.

Eftersom män är vana vid att folk skrattar åt dem, lyssnar på dem, bekräftar dem så kommer det såklart som en chock när någon inte tycker att det är roligt med oinspirerad humor om att kvinnor ska vara i köket eller göra mackor eller whatever. De söker desperat efter en förklaring, och kommer fram till att det måste bero på att personen ifråga saknar humor eftersom hen är feminist. Skönt! Mannen behöver inte fundera på sitt eget beteende utan söker som vanligt förklaringen till sina tillkortakommanden utanför sig själv.

Inte bara är dessa skämt sexistiska, de är också så otroligt uttjatade att det förvånar mig att någon skrattar åt dem. Det framstår mest som någon slags sjuk ritual av nedvärdering av kvinnor som män känner att de behöver ägna sig åt för att… jag vet inte, stärka sin känsla av egenvärde? För jag menar, inte ens de kan väl vara så fantasilösa att de faktiskt tycker att höjden av kvickhet och humor är att be en kvinna göra en macka.

Omfamna olikheterna istället för att försöka pressa in alla i samma fåra.

Läste Feminazgûls inlägg om Fittstim, och tycker att hen har en mycket god poäng i slutet:

Att vara feminist innebär lika mycket att jag får driva mina hjärtefrågor som är viktiga för mig och för mitt välmående som att jag är jävla SKYLDIG till solidaritet och att vara en god allierad till mina medfeminister. Jag har rätt att förvänta mig uppbackning och stöd och jag är likaledes skyldig att bistå med det. Även om det driver en kamp jag själv kanske inte nödvändigtvis kan relatera till.

Detta instämmer jag absolut i. Det förs en massa kamper bland feminister som jag inte kan relatera till det minsta lilla, men jag tycker att det är fett att det äger rum ändå. Ibland kan saker såklart vara rent kontraproduktiva, och då kan jag såklart inte backa upp det, men när det rör sig om saker jag själv bara inte brinner för eller kan relatera till så försöker jag att visa mitt stöd ändå.

Det finns en massa saker jag inte tycker är så jävla viktiga och kanske ibland även lite fåniga, men jag skulle liksom inte få för mig att motarbeta denna kamp för den sakens skull. Jag tycker att det är fantastiskt att folk bryr sig om feministiska frågor, vilka som helst. Jag är övertygad om att om jag försöker motarbeta sådant engagemang med motiveringen att det finns viktigare saker så kommer resultatet i en majoritet av fallen inte att blir att folk faktiskt bryr sig om mina frågor utan snarare att luften går ur engagemanget och folk blir mindre peppade på att vara feminister.

Jag tror inte att det fungerar att försöka få in alla feminister i samma ”ådra”, att få alla att fokusera på den viktigaste ”kampen”. För det första är det såklart omöjligt att avgöra vilken som är den viktigaste kampen. Jag tycker till exempel att barnafödande är skitviktigt, men jag inser att andra feminister inte alls tycker att det är centralt för deras kamp. Jag tänker inte säga till dem att de ska bry sig om samma frågor som jag tycker är relevanta, för jag inser att vad jag tycker är relevant inte är någon slags objektiv sanning. Det är en fråga om position, och även kvinna har olika sådana.

Jag tänker att vi alla utgår från olika positioner och befinner oss på olika platser. Saker som var skitviktiga för mig innan tycker jag är ganska oviktiga nu, men det betyder inte att den vikt de hade för mig tidigare var falsk. Det är viktigt att vi omfamnar dessa olikheter istället för att bekämpa dem och försöka pressa in alla i samma fåra.

Varför skulle jag inte bli arg över förlöjliganden av en rörelse som kämpar emot förtryck?

En sak jag tycker är märklig är hur människor tycker att feminister är dumma och omogna och gud vet allt när vi blir förbannade över offentlig smutskastning och förlöjligande av den feministiska rörelsen.

Såhär ser det ut från mitt perspektiv: jag engagerar mig på en massa olika sätt i en rörelse som arbetar för social rättvisa mellan män och kvinnor. Jag arbetar emot ett förtryckande system som gör att kvinnor dagligen blir utsatta för olika former av övergrepp, ofrihet och inte sällan får sätta livet till.

Svt väljer att göra en serie i tre delar som går ut på att ”diskutera” feminismen, men som enligt utsago från en mängd personer jag litar på, snarare handlar om att förlöjliga den (har inte sett programmet själv och kommer inte heller göra det, har ingen lust att bli mer upprörd och uppgiven än jag redan är). Detta är alltså frågor som på ett mycket konkret sätt avgöra många människors liv, som handlar om liv och död för många. Feminism handlar bland annat om rätten till sin identitet, om sexuellt våld, om ekonomisk makt, om inflytande över sitt eget liv och om misshandel. Detta är mycket mycket viktiga frågor för en väldigt stor del av jordens befolkning, och feminister spenderar mycket tid och energi på att kämpa emot förtryck.

När människor försöker förlöjliga feminismen förstår jag inte varför jag skulle ta detta med en klackspark och fokusera på något viktigare. Detta är, i mina ögon, en del i det motstånd som jag stöter på som feminist, det är en del i det som hindrar kampen för ett jämställt samhälle. Jag blir förbannad som fan när min kamp spottas på, inte bara för att jag blir kränkt personligen utan för att jag vet hur många människor som dagligen lider och dör som en följd av det här jävla samhällssystemet. Jag vet att kvinnor och trans*personer i denna stund våldtas, misshandlas och till och med dör som ett resultat av denna vidriga struktur. Jag tycker inte att det är någon jävla lek, jag vet att det är blodigt jävla allvar. Därför blir jag jävligt sur när någon på ett mycket aktivt sätt försöker sätta käppar i hjulet för oss som faktiskt lägger lite engagemang i att stoppa detta förtryck.

Jag är så trött på att agera ”moget” och liknande när det kommer till sånt här, och det är nog ingenting emot hur de för vilka ”hen” är en fråga om deras egen identitet känner inför att ständigt bli förlöjligade och utpekade som någon slags dålig och irrelevant feminism. Det är klart att det är något som en måste få reagera på och bli arg över.

Ja, jag blir förbannad när någon väljer att utnyttja sitt utrymme till att förlöjliga människor som kämpar för sina och andras rättigheter och jag har mycket svårt att förstå varför jag inte skulle bli det. Detta är inte någon tramsig lek för mig, det är en fråga om den politiska verkligheten i vilken jag utsätts för förtryck och kampen för att förändra detta. När personer kommer och tycker att jag ska ta emot deras eller andras förlöjliganden och trams på ett snällt sätt undrar jag vilken jävla verklighet de lever i. Jag lever i alla fall i en där kvinnor är förtryckta, och jag har mycket svårt att se varför det skulle vara okej med ett tv-program som fokuserar på att förlöjliga kampen emot detta förtryck.

Det hela blir liksom så jävla absurt när jag tänker på alla de vidriga berättelser om sexuellt våld, förtryck och mäns våld mot kvinnor jag får ta del av på daglig basis. Jag kan fan för mitt liv inte begripa vad det finns för jävla mening med att göra den typen av förlöjligande av feminismen, och jag kan inte heller förstå varför jag skulle acceptera det och typ ”gå vidare” eller något liknande. Jag kommer att fortsätta vara feminist trots dessa fåniga försök till smutskastning, och jag kommer fortsätta tycka att de som sysslar med detta är idioter som inte bara inte tillför något till samhället utan rentav lägger sin tid på att motarbeta oss som kämpar emot förtryck.

Mixade (man, kvinna) äktenskap.

Det har kommit till min kännedom på sista tiden att det finns något som kallas mixade äktenskap, alltså män och kvinnor som ingår äktenskapsavtal med varandra på samma premisser som inom vanliga äktenskap. Detta kallas även för heterosexuella äktenskap. Jag har längre försökt tänka att det inte är min sak att lägga mig i, men på sista tiden har det blivit alltför närvarande i mitt liv för att jag ska kunna fortsätta undvika ämnet. Droppen kom när en av Sveriges största bloggare valde att ingå i ett mixat äktenskap, jag tänkte att denna trend är för omfattande för att kunna ignoreras längre.

Jag frågade på twitter vad folk tycker om mixade äktenskap, så nu tänkte jag redogöra lite kort för reaktionerna.

Förvirring uppstod hos en del! Är det ens lagligt? Jag frågar mig om det verkligen finns någon demokratisk förankring i detta beslut, när människor går omedvetna om att det förekommer. Vilka som ingår äktenskap med varandra är en angelägenhet för hela samhället! Vi kan inte acceptera en ordning där alla medborgare inte har fått säga sitt om saken!

Andra uttryckte sig accepterande inför fenomenet, och vissa motiverade det med rättighetsargument. ”Alla har väl rätt att gifta sig med hen de älskar” är ett inte helt ovanligt argument. Frågan är om det verkligen kan ses som en mänsklig rättighet att gifta sig. Ingen hindras ju från att leva tillsammans bara för att en inte är gift, och äktenskapet medför en massa fördelar. Frågan vi måste ställa oss är om vi verkligen vill uppmuntra en företeelse såsom mixade äktenskap.

Många lyfte fram de risker som finns för framförallt kvinnor i mixade äktenskap. Även om vi inte säkert kan säga att alla mixade äktenskap se ut såhär så kan vi konstatera att det verkar finnas en omfattande risk för att kvinnor blir slagna av sina partners och kanske rentav dör. Är det rimligt att en såhär farlig företeelse accepteras och till och med uppmuntras i såväl tidningar som på bloggar?

Det är också viktigt att inte låta sig dras med i bilder av lyckade mixade äktenskap, det är som sagt svårt att veta vad som sker i hemmet. Kan vi ha den risken i samhället?

Många lyfte fram det faktum att många barn lever i dessa mixade äktenskap. Rättighetsargumentet är ju svårt att applicera här, visst att vuxna människor kan anses ha rätt att göra som de vill, men ska barn verkligen tvingas in i detta? Jag tycker att frågan borde utredas ordentligt innan vi tillåter barn i mixade äktenskap. Är det verkligen rimligt att låta barn växa upp i en miljö med så hög risk för förtryck och våld som i ett mixat äktenskap?

Sist men inte minst så bör vi diskutera hur stor plats detta ska tillåtas ha i offentligheten, om det nu ska vara tillåtet. Är det verkligen okej att de visar upp sig öppet på stan? Hur påverkar det andra människor? Vissa kan uppleva det som kränkande. Även om vi kommer fram till att det är en rättighet att få gifta sig med den en älskar så kanske det inte är önskvärt att företeelsen sprider sig. Det handlar om skademinimering, och det är mycket viktigt att tänka på i dessa frågor. Dessutom kan en se detta som ett sluttande plan, om vi nu börjar tolerera de mixade äktenskapen, vad kommer härnäst?

Redan idag så syns de mixade äktenskapen på väldigt många olika ställen, tidningar och bloggar är bara två exempel. Är detta verkligen ett sunt ideal att sprida? Borde inte staten ta sitt ansvar och utreda frågan ordentligt eller i alla fall informera om riskerna?

Feminismen förstör ditt kärleksliv.

Stötte på denna rubrik (obs att jag inte läst artikeln) som drog tankarna till när feminister pratar om att jämställda heteroförhållanden är så himla bra och hållbara och att jämställt heterosex är bra och så vidare. Det är såklart bra om folk blir mer tillfreds med sina liv på grund av feminism, men jag tycker att det är problematiskt när det läggs fram som något slags syfte i sig.

För jo, feminismen förstör ditt kärleksliv, i alla fall om du med kärleksliv menar ett traditonellt, heteromonogamt sådant. Feminismen sysslar med att försöka lösa upp dessa institutioner, kritisera dem.

Visst finns det feminister som inte gör detta också, men det är onekligen en del av feministiskt tänkande, och en ganska stark sådan.

Många kvinnor hålls idag i relationer med män av ekonomisk eller social nödvändighet snarare än för att de vill, och ett angeläget feministiskt projekt är att göra denna nödvändighet mindre så att kvinnor slipper vara så beroende av män. En sådan förändring kommer garanterat att förstöra många personers ”kärleks”liv.

Jag tror vidare att det vore en sjukt bra grej för många kvinnor att få ”kärleks”livet förstört. Män är inte direkt kända för att vara några änglar mot sina partners, tvärtom är det många som blir utsatta för våld i hemmet, och fler blir såklart utsatta för mer subtilt förtryck, måste göra en massa extra hushållsarbete och så vidare.

Den heteromonogama romantiska kärleken är en väldigt stark grund för kvinnoförtryck, och jag tycker det är jätterimligt om feminismen har som ett av sina mål att förstöra heteromonogama pars kärleksliv, om inte individuellt så på en strukturell nivå. Det är i alla fall ett viktigt mål för min feminism, att möjliggöra för att folk skiljer sig oftare, flyttar isär oftare eller rentav inte delar liv med varandra alls bara för att de råkar ligga.

Radikalfeminism, barnafödande och femininitet.

Jag får då och då frågor om hur jag tänker kring det här med radikal- och queerfeminism, och varför jag kallar mig radikalfeminist när jag gör vissa queerfeministiska grejer.

Först och främst vill jag påpeka att jag inte tycker att en behöver erkänna sig till någon feministisk ”lära” helt och hållet, utan att det är fett att det finns en massa olika perspektiv som en kan inspireras av på olika vis. De flesta feminister är inte renodlade queer- eller radikalfeminister, utan har lite av varje. Men jag tänker ändå diskutera frågan och också peka ut problem inom det radikalfeministiska perspektivet.

Jag tycker att det är relevant att ha en tydlig materialistisk grund i sin beskrivning av patriarkatet. Detta på grund av att jag tror att det är korrekt, men också för att jag tror att det har stora fördelar i att förstå förtrycket kvinnor utsätts för. Jag menar på att kontrollen av kvinnors reproduktiva förmåga löper som en röd tråd genom patriarkatets historia, och jag tror inte att detta kan förklaras med att det råkat bli så. Jag tror också att det är viktigt att formulera hur kvinnor exploateras i patriarkatet, alltså att vi inte bara förtrycks för nöjes skull utan för att kvinnor som kollektiv har reproduktiva förmågor som någon utnyttjar genom förtryck. Jag tror att det är viktigt att se detta, för jag tror att det kan leda fram till relevanta kampmetoder.

Så, reproduktionen är en grundsten i patriarkatet. Men nu kommer vi till det relevanta: detta gör inte att kvinnor utan den reproduktiva förmåga som anses vara ”korrekt” för kvinnor inte är förtryckta. Även om reproduktionen är centrum för och syftet med förtrycket så innebär inte det att de som inte kan delta i reproduktionen står utanför förtrycket. Snarare kan kvinnor som står utanför reproduktionen utsättas för mer förtryck, eftersom de inte har en säker position på samma sätt som kvinnor som deltar i reproduktionen. Jag menar alltså äldre kvinnor, lesbiska kvinnor, transkvinnor och kvinnor som av olika skäl inte kan eller anses vara lämpliga att ta hand om barn. En skulle ju kunna tänka sig ett samhälle där män typ håller kvinnor med rätt reproduktiv förmåga fångna i burar, men det känns kanske inte helt sannolikt. Nej, istället så framställs det som att det är ett jävla privilegium att ta hand om män och barn, och kvinnor som har detta privilegium uppmuntras till att bidra till förtrycket av de kvinnor som inte har det.

Det handlar inte bara om att kvinnor ska föda barn hur som helst, utan det ska vara rätt kvinnor som föder barn under rätt former. Kvinnor med fel funktionalitet, fel klassbakgrund och så vidare kan tvärtom bli hindrade från att föda barn. Kvinnor som inte föder barn under rätt förhållanden, alltså i en kärnfamilj med en man som kan utöva kontroll, gör också ”fel”. Det anses viktigt att kvinnan som reproducerar sig gör det på ett respektabelt vis och att hon inte behöver för mycket hjälp från samhället i form av till exempel ekonomiskt stöd eller hjälp med omsorgen om barnet.

Det finns även en rasistisk idé om att vita kvinnor bör föda fler barn för att gynna ”nationen”/rasen, medan rasifierade kvinnors barnafödande ses som problematiskt då de ”tar över”, blir för många och så vidare. Denna idé kan både synas i hur det talas om framförallt muslimska kvinnors barnafödande inom landet, men också hur det talas om ”överbefolkning” av planeten, då främst länder bortom västvärlden pekas ut som bovar samtidigt som ingen ifrågasätter den barnafödarstimulerande politik som förs i väst.

Det är uppenbarligen så att vissa kvinnors barn anses mer värda än andra kvinnors barn, och detta beror på en massa olika faktorer. Dels beror det på vilka andra värderingar och strukturer som är i omlopp, till exempel rasistiska sådana, men det finns också en vilja att effektivisera reproduktionen. Detta görs genom att ”dugliga” kvinnor uppmuntras till reproduktion, medan de som antas behöva hjälp inte anses kapabla till reproduktion. Vi uppmuntras också till reproduktion inom kärnfamiljen, vilket är en alldeles utmärkt institution för effektiv reproduktion eftersom ”samhället” inte behöver hjälpa till utan varje kärnfamiljsenhet i idealfallet ska klara sig själv.

Det måste finnas skäl för ”rätt” kvinnor att föda barn, och detta säkras inte genom direkt tvång utan genom att kvinnor som föder barn under rätt former får en säkrad plats i patriarkatet. Kvinnor som har rätt position och väljer att föda barn under rätt omständigheter vinner alltså på att göra detta val. Det kvinnor som av olika skäl inte anses böra, kan eller vill skaffa barn på ”rätt” sätt hamnar längre ner i hierarkin än dessa kvinnor, inte sällan blir de helt och hållet borträknade från kategorin kvinnor.

Förtrycket består alltså inte bara i att tvingas föda barn, utan det består i att reduceras till sin reproduktiva förmåga. Detta är ett öde som drabbar alla kvinnor, även de som saknar reproduktiv förmåga.

Jag ser det som angeläget att diskutera kvinnlighet utifrån just den reproduktiva förmågan, inte för att alla kvinnor har denna förmåga utan för att det idag finns en omfattande föreställning om att det är så och för att kvinnor värderas utifrån denna förmåga. Jag tror att det är en väg till frigörelse för alla kvinnor att diskutera just reproduktionen, men detta måste göras utan att befästa idén om att bara de kvinnor som har reproduktiv förmåga är politiskt relevanta. Det en gör då är att befästa patriarkala strukturer snarare än att upplösa dem, genom att acceptera patriarkatets idé om vad en kvinna är.

På grund av detta kallar jag mig radikalfeminist, men jag tycker också att radikalfeminismen har ett problem i att i diskussionen om den reproduktiva förmågan samtidigt befästa just dessa normer. Jag tycker att det är nödvändigt att radikalfeminister börjar se på hur de själva konstruerar femininitet när de väljer vilka som ska inkluderas i det feministiska projektet. Barnafödande är centralt, men det gör inte att kvinnor som har ”rätt” reproduktiv förmåga är de enda som utsätts för eller ens de som blir mest utsatta för patriarkalt förtryck. Det är ett ganska enkelspårigt sätt att se på saken, och jag välkomnar en radikalfeminism som är mer öppen för diskussioner kring detta.

Livet.

Har haft första föreläsningen på genus idag och är lite rädd att det ska bli för mycket och att jag ska gå in i väggen igen, att det ska bli för mycket och att det ska ta ännu längre tid för mig att återhämta mig. Det känns riskabelt att börja plugga igen, för jag har ju inte lika mycket ork som innan, men jag orkar inte gå omkring och vara sjukskriven längre heller.

Nå, det var det. Bilden togs för några veckor sedan från balkongen.

Jag är mer än min biologi.

Jag tänker på det här med barnafödande och DRIFTEN som alla pratar om. När jag försöker diskutera frågan om ideologin kring barnafödande i detta samhälle är det många som lyfter fram att vi faktiskt har en biologisk klocka och att det finns någon slags naturlig drift att skaffa barn. Detta må vara sant, det kan mycket väl finnas biologiska faktorer som gör folk taggade på att klämma ut en unge, däremot tycker jag att det är intressant hur vi ser på drifter.

Människan har en massa olika drifter, och väldigt många av dessa lägger samhället oerhört mycket energi på att trycka tillbaka. Människor överöses med olika metoder för att bekämpa olika drifter de har, men när det kommer till att skaffa barn så ska en plötsligt bara vika sig för biologin, driften och så vidare.

Jag tänker att jag vill göra medvetna val i mitt liv, och ett av dessa är beslutet att inte skaffa barn. Jag utesluter inte att jag kommer få lust till det, men jag tänker att den impulsen kanske inte riktigt är värd allt det arbete och lidandet det kan innebära. Jag förstår inte varför jag plötsligt skulle underkasta mig någon jävla instinkt när jag generellt lever ett liv där det inte anses bra att göra detta.

Jag är mer än min biologi, mer än mina drifter, jag är kapabel att fatta beslut intellektuellt. Jag tycker att det är konstigt att det ses som en omöjlighet att göra detta när det kommer till barnafödande, med att det förutsätts under en jävla massa andra beslut en kan tänkas behöva fatta i livet. Vi ska alltid vara rationella konsumenter, men inte när det kommer till ett såpass livsavgörande beslut som att skaffa barn.

Givetvis spelar det roll att kvinnor lär sig att driften att skaffa barn, den ska en ha och den ska en följa. Kvinnor som saknar denna drift anses vara lite märkliga, om en kvinna inte ger efter för driften är det en tragedi. Plötsligt anses det inte positivt att fatta ett välavvägt beslut, utan hjärtlöst och cyniskt, och då rör det sig ändå om ett av de mest livsavgörande besluten en kan fatta. Då om någonsin är det väl jävligt viktigt att inte bara ge efter för driften.

Egoism och godhet.

Det finns en idé om att människor i grunden är egoistiska och när en gör bra saker gör en det egentligen av egoistiska skäl. Det hela brukar härledas rent logiskt, eftersom alla människor antas göra saker för att det fyller dem med någon typ av tillfredsställelse så är de egoister. Även att tänka på andra människor och göra uppoffringar för andra är enligt det här viset att se på saker egoism.

Exakt vad ”egoism” skulle innebära är oklart, det finns sällan någon tydlig idé om detta. Egoism för mig är att en gör saker och ting medveten om eller likgiltig inför att andra kan fara illa av det bara för sin egen vinnings skull. Typ att manipulera andra, att skada andra och så vidare bara för att en själv kan vinna något på det är vad jag brukar förknippa med egoism. Däremot brukar jag inte tänka att egoism är att göra något som en genuint tror är bra för andra, och att det också skänker en ett visst mått av tillfredsställelse att en gör detta.

Det är klart att jag finner det tillfredsställande att engagera mig politiskt, jag känner att jag ”gör mitt”, alltså att jag bidrar till ett samhälle jag anser önskvärt. Däremot har jag svårt att se egoismen som någon stark drivkraft i det jag gör. Mitt politiska engagemang ger också en stor mängd nackdelar, det tar tid, det gör ofta att jag mår dåligt eftersom jag gång på gång måste konfronteras med vidrigheter och så vidare. Hade jag velat leva ett soft liv hade jag spenderat min tid på helt andra saker. Däremot är det såklart så att det inte bara är lidande, engagemanget ger också mycket tillbaka, det behövs för att en ska orka med att engagera sig. Men att det skulle vara någon jävla egotripp har jag mycket svårt att känna igen mig i.

När en säger att alla engagerar sig av egoistiska skäl som någon slags ursäkt för att en själv inte gör det eller för att en gör det på ett vis som kanske inte är så positivt, då menar en samtidigt att det inte riktigt spelar någon roll vad en gör eftersom den bakomliggande orsaken till engagemanget inte kan vara genomgripande god. Idén om att det skulle spela så stor roll varför en gör saker, vad det fyller en med för känslor, är väldigt idealistisk och individualistisk. Vad bryr de som jag pratar med på tjejjouren om vad det får mig att känna? Jag tror verkligen att det är högst sekundärt.

Jag blir trött på detta fokus på ens känslor och bevekelsegrunder när en engagerar sig politiskt. Oavsett så är det såklart bättre att engagera sig än att inte göra det, egoistargumentet känns mest som en ursäkt för folk att vara passiva, eftersom det ändå inte finns något sätt för dem att göra en rakt igenom god handling. Jag förstår inte det här behovet av perfektion, av att en ska blir något jävla helgon för att en engagerar sig. För mig är det inte särskilt viktigt att mina handlingar är rakt igenom oegoistiska, jag tänker mig att ett sådant fokus i sig skulle vara ganska egoistiskt.