Det är inget feministiskt statement att raka sig.

Ibland klär feminister sig kvinnlig, gör stereotypt kvinnliga saker och så vidare. Det är såklart helt i sin ordning, så ser världen ut och jag förväntar mig inte att någon bara ska lägga allt det på hyllan när hen blir feminist, eller att det skulle vara nödvändigt. Däremot finns det många feminister som, när de gör detta, försöker framställa det som något slags feministiskt statement. Det kan låta ungefär såhär ”jag klär mig i de här supernormativa kläderna för att jag vill visa att det finns olika slags feminister/att det inte är fult att vara kvinnlig”.

Alltså jag klär mig också i normativa kläder, men jag skulle inte drömma om att försöka framställa det som feministiskt att jag gör det. Grejen är det, att allt jag gör behöver inte vara feministiskt bara för att jag är feminist. Det finns hundratals saker jag gör varje dag som inte har ett skit med feminism att göra, däribland min klädsel. Och det är liksom okej, för jag är en människa också. Allt jag gör behöver inte passa in i den feministiska mallen.

För mig är det helt okej att Schyman ställde upp i Let’s Dance, hen hade inte behövt säga att det var för att visa att en kan vara feminist på olika sätt. Hen hade inte behövt säga:

Trots att det är 2010 finns det fortfarande människor som tror att vi feminister har hår under armarna, kniper ihop och inte fått oss ett skjut på länge. Och sån är inte jag!

Vad är syftet med att säga såhär? Det känns som att det en gör mer än något annat är att befästa dessa fördomar, genom att mena på att de är såpass berättigade att det är upp till feminister att göra en massa olika saker för att få ett stopp på dem. De flesta feminister rakar sig, att folk tror att det inte är så har nog med att göra med fördomar än att de inte sett Schyman dansa i Tv innan.

Varför inte bara sminka sig, raka sig och så vidare om en nu vill göra det. Du blir inte en sämre feminist för det. Men det betyder inte att just de valen, att anpassa dig efter patriarkala utseendeideal, är feministiska. Även om du gör det för ”din egen skull” eller liknande så kan det inte vara ett feministiskt statement att raka benen, bara sådär. Men för all del, gör det ändå. Du behöver bara inte lyfta fram det som en feministisk gärning.

Idén om att vissa ska offra sig för en enad feminism är fascistisk.

Ibland kritiseras människor som tar upp det faktum att mycket av feminismen idag är väldigt exkluderande för ickevita kvinnor och kvinnor med sämre ekonomiska förutsättningar för att splittra rörelsen. Det menas ofta att de istället för att kritisera ska visa ”systraskap” och ena sig i kampen. Samma kritik riktas ganska ofta mot feminismen inom klasskampen, eftersom vissa tycker att kampen mot kapitalismen ska prioriteras och kvinnor helt enkelt få stå ut med att vara underordnade. Resonemanget brukar gå något i stil med att vi ska ta tag i det förtrycket sedan, när vi löst det här eftersom det är viktigare.

Idén om att det skulle gå att ta tag i olika kamper, lägga all energi på dem, lösa dem och sedan gå över till nästa, en i taget, är för det första ganska naiv. Det kommer helt enkelt inte gå att få alla att engagera sig i feminismen med löfte om att få hjälp i kampen mot rasismen sedan. Vidare så går det inte att särskilja olika former av förtryck från varandra, utan de går in i varandra. Våra upplevelser av förtryck baserar sig på såväl ras, könstillhörighet, klass och så vidare, och alla dessa bildar en helhetsupplevelse. Det går inte att särskilja upplever av att vara ett visst kön från upplevelser av att vara en viss ras, som geniet bakom bloggen Falskheten skriver i sin krönika på genusfolket.

I sådana här sammanhang blir det så tydligt; en polemik som gör att jag tvingas välja; kvinna, eller icke-vit. Det här kravet på ställningstagande, avslöjar sig självt; om inte min upplevelse av att vara kvinna ryms i den, är det för att den inte utgår ifrån en sådan. När jag tvingas välja bort delar av den, blir det tydligt vilken typ av kvinnlighet som räknas; men inte bara prioriteras; den tas för given, den iklär sig formen av neutrum.

Vithet misstas oftast som det. Det är däri dess kraft ligger. Att uppta rollen som osynlig så duktigt, så bra att vi själva går på det.

Men det här är inte färglära. Min upplevelse är lika färgad av hudfärg , lika specifik och oallmängiltig som den vita är.

Ändå är det bara min kropp som kräver asterisk. Min upplevelse som måste understrykas, påpekas, för att ens kommas ihåg alls, för att ens få delta.

Att vissa ska vänta med att ta sin strid innan vi klarat av en annan, viktigare sådan, innebär även att vi ska rangordna vilka förtryck som är viktigast. Detta säger ju en del om hur dessa människor ser på saker. Hur kan det vara viktigare att kämpa emot ett förtryck än ett annat? Lustigt nog är det alltid till exempel vita feminister som tycker att rasismen är mindre viktig än patriarkatet. Undrar hur det kan komma sig…

Det hela handlar ju egentligen om att de som är privilegierade inom en grupp inte har någon lust att kämpa emot sin egen överordning, men gärna vill ha hjälp från underordnade i sin egen kamp. Det är bara att inse att de vita feminister som tycker att ickevita feminister ska lägga antirasismen på hyllan för en stund inte kommer vara intresserade av att ta tag i kampen sedan, när de bekämpat sin egen underordning.

Hela idén om att vissa människor ska ”stå ut” för att uppnå någon slags enighet i kampen är fascistisk. Det handlar om att vissa människors intressen ska offras för något slags högre mål, om att slå ner olikheter i intressen för att gynna kampen för någon slags utopi. Jag förstår inte hur en kan tycka att någon slags framgångsrik kamp emot förtryck kan drivas på dessa premisser.

Det kanske kan vara taktiskt att gräva ner stridsyxan ibland, men det en förlorar i ideologi är så mycket större. Vi kan inte bygga kampen mot samhällets förtryck på förtryck, och så får vi ibland stå ut med att det går långsamt, att vi alla inte kan enas.

För att ”enas” handlar alltid om att den förtryckta ska backa i sina krav, bortse från sina intressen. När du ber människor att gräva ned stridsyxan för att enas så ber du dem också att ignorera en del av sig själv, en del av det förtryck de blir utsatta för och en del av sin frigörelse. Du ber dem att uppoffra sig för att du ska kunna bekämpa din underordning, med deras hjälp, utan att behöva ifrågasätta din egen överordnade position gentemot dem.

Det bästa sättet att enas inom en rörelse är att de privilegierade slutar förtrycka, inte att de diskriminerade slutar kämpa emot det förtryck som drabbar dem.

Om Marx.

Tycker ni ska läsa min diskussion med ”Eva” här för ett skolboksexempel på hur folk som tror att de vet något om Marxism men egentligen inte har någon koll kan låta. Personen menar bland annat att Marx hänvisade till Lenin, som alltså var 13 år då Marx dog.

Överlag är det intressant när folk kritiserar Marx, för de ställer så sjukt höga krav. Det kan låta typ ”Marx är helt värdelös eftersom det inte har blivit kommunism än/eftersom vi har bytt ut arbetsvärdelära mot marginalnytteteori/pga TILLGÅNG OCH EFTERFRÅGAN”. Ungefär som om dessa krav ställdes på någon annan teoretiker.

Jag säger såklart inte att Marx har rätt i allt, det är det väl ingen som tycker om någon som levde för flera sekel sedan. Däremot säger jag att hens teorier och vidareutvecklingarna av dem har något relevant att säga oss även idag, och att de åtminstone bör behandlas som en del av vår idéhistoria. En nej, det skyfflas undan och göms i någon vrå, behandlas ibland som en kuriositet men alltid med brasklappen ”men vi vet ju alla hur det blev i Sovjet”, utan att ens försöka förstå Marx kritik av samhället.

Monogamin är patriarkal.

Jag har under en längre tid funderat på det här med relationsanarki och jämställdhet i relationer. Ett tag tänkte jag att det inte spelade så stor roll om en var relationsanarkist eller ej, utan att det viktiga var att bekämpa patriarkala strukturer i relationer. På senare tid har jag mer och mer börjat tänka att idén om exklusivitet i relationer i sig är en patriarkal idé. Det handlar ju om att just exklusiviteten är själva fundamentet i relationen. Så ser vi inte på relationer med till exempel vänner, så varför ser vi det så i kärleksrelationer? Jo, för att det i grunden handlar om att män tillskansar sig exklusiv tillgång till kvinnor.

Jag menar att den monogama relationen är utformad för att säkra mäns makt över och tillgång till kvinnor. Kvinnor har traditionellt sett, och även idag, mindre möjligheter att leva ut sin sexualitet genom otrohet. Kvinnor har varit, och är till viss del fortfarande, mer låsta i hemmet. De har också haft mindre ekonomiska resurser, fullt upp med att ta hand om barn och har begränsats i betydligt högre grad av sociala straff och stigman. Kravet på trohet berör inte mannen och kvinnan lika, utan begränsar kvinnan i högre grad. Det är liksom inte gifta kvinnor som köper sex och går på strippklubbar, även om de såklart också är otrogna.

Många personer verkar tycka att det inte behövs något jämställdhetsarbete om en inte är exklusiva med varandra. I mina ögon är det här en konstig syn på saker. Oavsett om en är exklusiv eller inte så kommer patriarkatet att prägla hur en ser på just kärleksrelationer. Vissa män vekar till exempel tala sig varma för polygami, tryggt förvissade om att deras primära partner kommer att vänta troget på dem under tiden de gör sina sexuella utsvävningar. Då blir polygamin ett sätt att upprätthålla den patriarkala makten, att skapa sig tillgång utan att behöva vara lika tillgänglig tillbaka för att en principiellt vänder sig emot sådant.

Vissa vill också upprätthålla exklusivitet i vissa aspekter, men inte andra. Det vanligaste är att vara okej med sex, men inte mer än så. Ibland är en okej med allt men vill att partnern ska berätta allt som skett. Detta är att upprätthålla den relationen en har som den primära, vilket också en en slags exklusivitet. Det handlar om att just den personen har större rätt till ens känslor och att veta detaljer om ens liv än vad andra personer har. Detta kan såklart vara bra, men jag har svårt att se det som något annat än en variation på den monogamins tema; det handlar om att som par sätta upp olika gränser för vad som är okej att göra och på vilka premisser det ska göras, inte att faktiskt inte hävda äganderätt till sin partner.

För mig måste min eventuella relationsanarki handla om att dekonstruera mitt eget behov av exklusivitet, såväl som att de jag har romantiska relationer med ska göra det. Att bara placera gränsen för otrohet på ett annat ställe är i mina ögon inte särskilt eftersträvansvärt, jag tycker inte att det ändrar något i grunden. Jag vill kunna ingå i romantiska relationer på samma sätt som jag nu gör det med vänskapsrelationer, att det ska vara dynamiskt och ömsesidigt, utan känslor av skuld utan endast kärlek. Jag vill kunna känna inför mina romantiska relationer som jag gör inför mina vänskapsrelationer; trygghet. Och med trygghet menar jag inte säkerhet som uppnås genom att göra överenskommelser och sätta upp regler, utan den känsla av lugn som kommer av att veta att någon älskar en och ställer upp för en, inte för att en lovat varandra det utan för att den personen vill, för att den personen älskar en.

Det är detta jag menar att det patriarkala relationen, och ägandeanspråket som utgör dess grund, fördärvar. Eftersom vi är så vana vid att tänka att kärleken behöver löften, uttalade garantier, så blir det svårt att lita på den. Eftersom vi är vana vid att tänka på kärleksrelationer som något som antingen är eller inte är, och bara mellan två personer samtidigt och aldrig flera, så blir rädslan för att den vi älskar ska upptäcka ett romantiskt intresse för någon annan större. Jag menar att det här hindrar oss från att ha äkta kärlek, och istället fyller oss av känslor av svartsjuka och paranoia. Det är detta jag vill göra upp med, inte bara tillskansa mig rätten att ha sex med fler personer.

Nimis.

091

164

404

149

Detta har alltså min favoritkonstnär Vilks byggt! När jag var där så stod hen och hamrade i tornet på bilden längst ner, livvakten hens satt bredvid. Jag gick fram och insinuerade att hen var emot yttrandefrihet och lite så.

Socialismen och statskunskapen.

Vissa har undrat vad jag gör till hösten. Jag har inte skrivit något om det för att jag är glömsk, men jag har kommit in på pol.kand.-programmet i Uppsala. Eftersom jag redan gjort det första året, nämligen NationalekonomiA och StatskunskapA, så kommer jag förhoppningsvis att läsa tredje terminen som är statistik och förvaltningsrätt. Sedan kommer jag troligen göra ett avbrott för att läsa genus och sedan kommer jag att fördjupa mig inom statskunskapen.

Statskunskap är ett väldigt intressant ämne, men kursen i Uppsala har tyvärr en stor brist, nämligen den totala ignoransen inför socialistiska teorier. Det är klart att Marx har nämnts och så vidare, men det har varit på en extremt grundläggande nivå och i princip utan att nämna all den marxistiska filosofi som kommit efteråt. Detta leder också till att alla former av kritiska perspektiv lyser med sin frånvaro. När vi läste om demokratisering, vilket var en otroligt tramsig kurs, så fanns det liksom ingen vettig diskussion kring problemen i de teorier vi ställdes inför på ett djupare plan, trots att det såklart fanns hur mycket problem som helst.

Att göra anspråk på att redogöra för den västerländska demokratins historia och idéhistoria utan att diskutera marxismen och socialismen på ett seriöst sätt är helt enkelt otroligt ignorant. Även om en inte håller med så är det en otroligt viktig del av vår historia, och som såklart lever än idag. När vi gick igenom marxism så behandlades det som en historisk kuriositet, inte som något som kan säga något om samhället idag, och vi fick såklart inte öva oss i att applicera analysmetoden på samma sätt som vi fick applicera de liberala. Att inte på allvar försöka ge eleverna tillgång till dessa förklaringsmodeller och analysmetoder på en kurs med det uttalade syftet att ge människor redskap för att analysera samhället tycker jag är väldigt märkligt.

Nationalekonomin var än värre, där nämndes nämligen inte Marx över huvud taget trots att hen varit en av de absolut största kritikerna av nationalekonomisk teori. Det fanns över huvud taget inget historiskt perspektiv på de olika idéerna, utan de bara presenterades som tidslösa formler. Hur ska en kunna begripa en vetenskap utan att kunna sätta den i en samhällelig kontext? Jag tycker att det är en absurd tanke.

Men ja, det är klart att en gärna vill undanhålla människor redskap för att kunna förstå sin situation ur ett kritisk perspektiv. Jag klarar mig ändå eftersom jag studerar dessa perspektiv på min fritid. Jag tycker bara att det målar upp en ganska bra bild av hur vissa perspektiv göms undan.

Individ och struktur.

Ofta så talas det om strukturer och individer. Det ska benas i vilket som är viktigast av dessa tu, för att förklara världen vi lever i. Jag är fast besluten om att det är i analysen av strukturer som en främst hittar svar på varför världen ser ut som den gör. Jag tror inte på några individuella lösningar som inte tar hänsyn till det samhälle vi lever i.

Detta tolkas ofta som att individen inte är relevant för att förstå och bekämpa olika former av förtryck. Att eftersom det handlar om strukturer, så kvittar det vad individen tar sig för. I mina ögon är det här en vulgärtolknings av vad strukturer handlar om.

Det kan till exempel sägas ”nej, män förtrycker inte kvinnor, patriarkatet förtrycker kvinnor”, som om patriarkatet var något utomstående som vi människor inte kunde råda över, någon slags naturkatastrof som bara har inträffat och fortgår utan att någon har ett finger med i spelet, utan att någon har något att säga till om. Som om patriarkatet inte hade något med oss och våra handlingar att göra, utan var en fast spelplan vi endast har att förhålla oss till.

För mig är det viktigt att tala om hur män och kvinnor är delaktiga i att reproducera patriarkatet, och att patriarkatet inte drabbar män och kvinnor lika utan att män faktiskt tjänar på den patriarkala ordningen. Detta är relevant för att förstå hur vi ska kunna bryta de patriarkala strukturerna. Om vi inte förstår vad denna struktur tjänar för syften, vem som tjänar på den och vem som förlorar, kommer det blir svårt att krossa den.

Ingen individ, man eller kvinna, väljer att födas in i en patriarkal struktur, men när vi väl gjort det kan vi välja att motarbete den eller reproducera den efter bästa förmåga. Det är inte ditt fel att den förtryckande strukturen finns eller att du har fötts in i en förtryckande position, men du är likväl moraliskt förpliktigad att kämpa emot den, ty annars kommer du obönhörligen att reproducera den. Du kan inte ställa dig utanför och säga ”detta rör inte mig”, för det rör dig. Det formar dig och ditt liv, det formar dina tankar och handlingar, och du formar även patriarkatet själv.

Vissa män tycker att det är orättvist att de får ”skulden” för något som en inte har valt, men det handlar inte om skuld utan om ansvar. Det handlar om att vi alla har ett ansvar för att forma det samhälle vi fötts in i efter bästa förmåga. Det handlar om att alla har ansvar att vara medmänskliga, att göra världen till en bättre plats att leva i. Visst kan en strunta i detta, och det är också något som många gör. Men då ska en veta att en samtidigt struntar i att få förtrycket av människor att upphöra. En struntar i att göra vad en faktiskt är kapabel att göra för att göra världen till en bättre plats, och väljer istället att vända ryggen åt de som förtrycks.

Strukturer måste motarbetas på ett individuellt plan, men det måste alltid gå hand i hand med att en även ser en större bild och att en har en större rörelse. Jag tror att det är viktigt att människor personligen sätter sig ner och funderar på vad de kan göra i sin vardag för att motverka förtryck, det finns garanterat åtskilligt. För varje gång en säger ifrån, för varje gång en upptäcker hur en själv reproducerar förtrycket, så kommer en lite närmre slutet på fanskapet. Kampen måste föras både personligt och tillsammans med andra, men alltid med analysen av de strukturer som styr samhället som grund. Och alltid med insikten om att vi påverkas av dem och påverkar dem, att vi kan välja att reproducera eller motarbeta.

Twitter 26/7. Problemet är inte att det finns Vettiga Feminister™, utan att de ägnar sin tid åt att bekämpa ovettiga feminister.

Skönt för alla Vettiga Feminister™ att jag finns så att de har någon ovettig feminist att ta avstånd ifrån. Så de kan offra mig på altaret och framstå som så himla kloka och balanserade.

Jag tycker det är riktigt osmakligt att som feminist agera så mot andra feminister. Men, nu när de gör det, tycker jag att de kan förstå vilken enorm tjänst jag gör dem när de kan framstå som vettiga i relation till mig. För tänk om alla ovettiga feminister inte funnits, då hade ju kanske de Vettiga Feministerna™ framstått som de mest extrema. De skulle ha fått skit av andra feminister för att hen var alldeles för okonstruktiv och onyanserad.

Det kommer alltid att finnas någon feminist längre ut på kanten. Den feministen kommer alltid att få skit för att hen är ovettig. Den feministen kommer användas av andra feminister för att de ska framstå som den Vettiga Feministen™. Och ju längre ut på skalan den ovettiga feministen kommer, desto större utrymme har alla Vettiga Feminister™ för att framstå som vettiga. Så alla Vettiga Feminister™ borde vara tacksamma för att de ovettiga feministerna är så ovettiga, och låter dem ha större spelrum.

Det funkar fan inte att försöka begränsa andra feminister, få dem närmre mitten, det är bara att begränsa utrymmet för feminismen. Att vara ”ovettig” handlar om att flytta fram gränserna, och det är jävlig viktigt. Om vi begränsar feminismen till vad som uppfattas som vettigt i dagens samhälle kommer vi såklart inte att nå några framsteg. Problemet är inte att det finns Vettiga Feminister™, utan att de ägnar sin tid åt att bekämpa ovettiga feminister. Som feminist bör du främst bekämpa patriarkatet, inte andra feminister, även om du tycker de är ovettiga.

Och när du bekämpar de ovettiga feministerna, får dem närmre den patriarkala mitten, bekämpar du även dig själv. Om du ständigt begränsar utrymmet så kommer det till slut vara din position som uppfattas som extrem. Du kommer bli den ovettiga feministen.

Men kritisera mina idéer då istället för att gnälla.

772När folk ba ”men en måste ju få kritisera dina idéer utan att anklagas för att vara mesig/gnällig” så ser jag ut enligt bilden ovan och tänker: men GUD JAAA!!! Men GÖR då för fan det istället för att gnälla över att jag:

  1. Skrämmer bort någon.
  2. Är för opedagogisk.
  3. Inte är konstruktiv.

Lägg fram och argumentera för alternativa teorier om hur patriarkatet fungerar, förklara hur din syn på förtryck skiljer sig från min, förklara varför du inte tycker att heterorelationen är patriarkatets stöttepelare och så vidare. Och sedan: argumentera för din åsikt.

Såhär brukar till exempel en av min favoritdiskussionspartners på internet, Burgschki, agera och det tycker jag är kul och intressant, samt svarar ofta på om jag har tid. Nej, du behöver inte använda det bästa språket eller vara skitinsatt, men du får väl för fan ändå komma med något slags teoretiskt stoff som går att besvara om du ska kunna kalla det ”kritik”.

Jag kräver faktiskt viss nivå innan jag går in i en så kallad ”debatt”, jag bara tänker inte diskutera mina åsikter utifrån problemformuleringen ”men det där kan skrämma bort män från feminismen”.

Om att bli förstådd.

Det talas om att skriva så att en blir förstådd, att formulera sig så en undviker missförstånd, som om det vore något neutralt som inte har något att göra med vilken position den som ska förmedla något har. Det är inte endast upp till en person att tala så hen blir förstådd, det handlar också om mottagarens vilja att förstå. Och denna vilja handlar inte bara om den enskilda individen, utan om vad det är som premieras i samhället, vilka perspektiv som anses värda att sätta sig in i och vilka en lika gärna kan ignorera.

Det handlar om vem som har skyldigheten att förklara sig. Makten behöver inte förklara sig, den kan köra på ändå. Det är upp till resten att förstå. När nationalekonomer förklara hur ekonomi fungerar är det ingen som kräver att de ska vara tydligare, mer pedagogiska, för att undvika att bli misstolkade. Det är istället den som misstolkar som är skyldig att skaffa sig mer kunskap. Motsatt förhållande råder för feminister; det är alltid upp till oss att förklara åter och åter igen, aldrig upp till den som misstolkar att försöka förstå, skaffa sig mer kunskap.

Många vill förstå till exempel feminister som galna manshatare, och då kommer de leta tecken på att det är så. Och ja, det är klart att om en rycker citat ur sitt sammanhang, letar länge och noga, misstolkar med flit och så vidare så kommer en att hitta belägg för att feminister är knäppa. Finns det inget aktuellt kan en alltid ta upp flera år gamla och redan behandlade förbrytelser, som att Roks ordförande en gång sa att män är djur.

Det går inte att försöka anpassa feminismen efter detta, det går inte att tassa på tå för att ingen ska misstolka. Att vi misstolkas så mycket handlar nämligen inte om att just vi är så otydliga, det handlar om att människor inte vill förstå, vill misstolka, för att det är enklare än att faktiskt försöka sätta sin in i det och kritisera samhället. Då är det enklare att gnälla om att det är för komplicerat, om att vissa ord ”skrämmer bort” och så vidare. Men det är ju uppenbarligen inte det det handlar om, det handlar om en ovilja att förstå som manifesterar sig i ett ändlöst utpekande av detaljer som egentligen inte har något med saken att göra, så att diskussionen fastnar i att feminister måste förklara sig gång på gång.

Den som vill förstå feminism har verkligen inte någon brist på möjligheter till detta. Det finns åtskilliga bloggar på ämnet med pedagogiska guider, skrivna på ett lättillgängligt sätt, det finns böcker som tydligt förklarar feminismens grundläggande begrepp. Det kan inte vara upp till varje enskild feminist att varje gång hen talar om feminism uttrycka sig på ett genompedagogiskt sätt, förklara allting från grunden. Detta krav utgör en enorm begränsning i den feministiska debatten, och det är ett ok vi måste frigöra oss från istället för att medvetet underkasta oss eller försöka få andra feminister att underkasta sig.

Nej, jag tänker inte vara mer pedagogisk än jag redan är för att någon person som inte läst ett ord om feminism innan ska förstå. Det är inte mitt ansvar att utbilda alla människor, att lägga mig på precis deras nivå av kunskap. Det är inte mitt ansvar att skriva tusen brasklappar så att jag inte blir missförstådd. Det som inte begriper kan läsa på på egen hand, eller bara strunta i det om hen nu inte är intresserad av att stoppa kvinnoförtrycket. Den här bloggen finns kvar för de som vill det.